Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Denna danska psalm om kärlek, ofta använd som vigselpsalm, har verkligen ett mycket romantiskt ursprung. Författaren, prästen Jens Schjørring, var i sin ungdom kaplan i Lyderslev på Stevn. Piga i prästgården där var lärardottern Marie Olsen (d. 1889), och då Jens en tid blev sjuk skötte hon om honom. De unga tu blev kära i varandra, och på våren 1854 förlovade de sej. Kort tid därefter, i juni, växte psalmen om kärleken fram. Schjørring berättar i minnesskriften över sin hustru ("Pastorinde Marie Schjørring):
"Sången är född i stillhet. Den är skriven till min Marie utan andra tankar än att den skulle bli henne till glädje, samt enkelt och rakt på sak uttala, vilka känslor som rörde sej hos mej under vår kärleks första möte och framväxt."
Det här med kärlek är inte alltid helt lätt att utreda. Man vill ju gärna skilja mellan Guds kärlek och vår kärlek (jfr 1 Johannesbrevet 4:10), samt mellan den "andliga" och osjälviska kärleken och den mera "sinnliga", jfr Anders Nygren: Den kristna kärlekstanken genom tiderna. Eros och Agape. I-II(1930-36). Schjørrings psalm har ibland setts som oklar här: är "kärlek från vår Gud" den kärlek Gud har till oss och visar mot oss, eller är det den gudagivna kärlek man och kvinna känner inför varandra?
Schjørring betonar själv Guds kärlek och den självutgivande agape-kärleken: "Det som förde oss tillsammans var vår längtan efter Guds kärlek och vår önskan att få tjäna Herren i hans församling." Det finns ingen anledning att misstro honom på den punkten. En djup själslig och andlig gemenskap är en god grund för ett äktenskap. Men det borde inte heller finnas någon anledning för en kristen att förneka Eros-inslaget: att även den i skapelsen gudagivna, fysiska attraktionen mellan en ung man och en ung kvinna förde Jens och Marie samman. Annars kunde han ju lika gärna ha gift sej med en from 80-årig gumma.
Brud och brudgum i Höga Visan (illustration från 1100-talet):
Ska man följa aposteln Paulus i Efeserbrevet 5:32 är äktenskapets hemlighet stor och syftar även på förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Både själslig och fysisk förening, både mänsklig och gudomlig kärlek, kan alltså vara ett uttryck för Guds goda vilja och outgrundliga mysterium. Se t.ex. Höga Visan som ju helt uppenbart besjunger en kärlek med många erotiska inslag, men som samtidigt tolkats allegoriskt som syftande på kärleken mellan Gud och hans folk. (En sådan tolkning behöver inte förneka sångsamlingens uttryck för kärleks- och kroppsglädje, utan ger den bara en vidare dimension). Jämför Paulus ord i 1 Timoteusbrevet 4:4: "Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse: det blir rent genom Guds ord och genom bön." Alltså: Hela Guds skapelse - inkl attraktionen mellan man och kvinna - är i princip något gott och gudagivet, har visserligen smutsats och skadats genom synden (vilket ej är lika med sex), men renas och helgas på nytt genom Guds ord och bönen.
Den originella och livfulla andra strofen i Schjörrings psalm skildrar "kärleken från Gud" som en smyckad brud, som kommer oss till mötes. "Öppna blott din famn - kom i Jesu namn!" sjunger Schjørring. Annars skildras ju människan och församlingen i Bibeln och kyrkans teologi oftast som "bruden" som öppnar sin famn för den himmelske brudgummen, men här är rollerna ombytta, säkert under påverkan av den kärlek författaren upplever till och från Marie. Sången är en kallelse- och inbjudningssång, men det är ju heller ingen tillfällighet att den så ofta sjungits vid bröllop. Eros och Agape har här ingått en lycklig förening.
Så till slut några ord om melodierna. Dansken Hartmanns melodi är i Danmark så gott som allenarådande. Men även amerikanen Thompsons melodi, som i Sverige varit mycket vanligare, kom till oss via Danmark (dit den kommit genom mormonpredikanter!) och har ibland angivits vara en dansk folkmelodi. Den är en vismelodi som kallats Lilly Dale och skrevs till texten ´Twas a calm still night. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 623, Gummessons 1964).
Psalmen trycktes första gången, med melodi, 1856 i Andeliga Sånger för Barn, häfte nr 3. Precis som 1900-talets store svenske psalmförfattare, Anders Frostenson, förnyade "söndagsskolans moder" Betty Ehrenborg-Posse vår sång- och psalmskatt genom sånger som från början var tänkta för barn (man kan just i det avseendet även jämföra med H C Andersens Eventyr). Hon var också en föregångare genom att gärna ignorera rimtvånget i sina bibelparafraser (av bl a psaltarpsalmer). T ex i denna text.
Psalmen var väckelseledaren Carl Olof Rosenius´ älsklingssång och är fortfarande Betty Ehrenborg-Posses mest sjungna och spridda psalm. Den fanns i 13 av 14 svenska samfundssångböcker innan den 1986 togs med i den för nästan alla samfund gemensamma psalmboken.
Melodin är en ombildning av hugenottmelodin Or sus, serviteurs, som i mer ursprunglig form finns i psalmboken till texten Vår Gud, till dig du skapat oss. B Ehrenborg-Posse:
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]
Scriven var irländare och utbildad lärare, men emigrerade till Canada sedan hans blivande hustru omkommit just före den planerade vigseln. Han arbetade en tid som privatlärare, men även där förlorade han en fästmö som dog i lunginflammation. Han levde då som ogift, anslöt sig till Plymouthbröderna och ägnade sej livet igenom åt olika slags hjälpverksamhet.
Denna sång skrev Joseph Scriven till sin mor, och det dröjde ganska länge innan den publicerades. Det berättas att en granne som besökte honom av en händelse fick syn på texten och frågade om det var Scriven som skrivit den. Sedan Charles Converse slutligen tonsatt sången blev den efterhand mycket spridd och sjungen, och har under 1900-talet ansetts höra till de 10 mest älskade andliga sångerna.
Sången översattes första gången till svenska av Erik Nyström för Sånger till Lammets lof 1877. Då var anslaget "Tänk, en sådan vän som Jesus". Nuvarande anslag "Vilken vän vi har i Jesus" har funnits sedan 1919, då sången infördes i Metodistkyrkans Psalmbok under just denna rubrik (som ju är en mer ordagrann översättning av det engelska originalets anslag). Men nuvarande genombearbetade version är från 1984, gjord av Eva Magnusson.
Den längre versionen (nummer 720 i Verbums psalmbokstillägg):
1. Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord, samt bröders gemenskap och nådenes bord, de osedda dagar vi möter med tröst oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, vi känner hans röst.
2. I stormiga tider, bland töcken och grus, en skara dock skrider mot himmelens ljus. Dess hopp och dess härlighet världen ej ser, men före går Herren, men före går Herren, men före går Herren med segerns banér.
*3. O Jesus, bliv när oss, bliv när oss alltfort, och sköt oss och bär oss som alltid du gjort. Ja, amen, din trohet skall bringa oss fram. Lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm!
Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs".
Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna."
I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen. Jfr den likaledes förkortade versionen i Stora Nätpsalmboken, som liknar ovanstående version förutom att strofen om molnstoden och klippan ("som var Kristus" enligt Paulus i 1 Kor. 10:4) också finns med.
Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).
Särskilt mycket har Med Gud och hans vänskap naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som andra Youtube-klippet överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!
Denna långa psalm om Guds ord är en av den finländske psalmdiktaren Runebergs förnämsta och mest sjungna. Men det har ibland anmärkts om honom att hans bildspråk alltför sällan hämtas från just Guds ord, jfr t.ex. den vackra sjätte strofen.
Nå, samma kritik kunde i så fall riktas även mot den danske psalmdiktaren Grundtvig, som i ännu högre grad än Runeberg "tillverkade" egna liknelser och folkliga bilder. Man kan ju också fråga sej om t.ex. vår Frälsares pedagogik bara ska inspirera oss att reproducera hans egna oöverträffade liknelser - och inte även att söka och vidarebefordra nya träffande bilder från vardagsliv och naturupplevelser. Strofen om vattenfågeln påminner oss om naturmänniskan (och för den delen jägaren) Runeberg, som fram till slaganfallet i 60-årsåldern tillbringade mycket av sin lediga tid utomhus och nära havet.
Psalmen innehåller annars egentligen inte många eller originella tankar och bilder - men liksom den ännu mycket längre 119:e psalmen i Psaltaren, som också handlar om Guds ord, formulerar den församlingens tacksamhet över Guds ord (med betoning av dess värde och oförgänglighet) i ständigt nya sköna vändningar. Typisk för Runebergs psalmstil är de retoriska frågorna i fjärde och sista strofen.
Med Runebergs psalm är det numera så, att dess mest ursprungliga form står att finna i den rikssvenska psalmboken. I den finlandssvenska däremot finns den alltsedan 1986 endast i bearbetat skick - jämför gärna, och läs gärna även Birgitta Sarelins psalmkommentar! (Obs dock att den Waldis-melodi som används i Finland dråpligt nog är en annan än den som länge använts i Sverige och som finns med som alternativ här ovan!).
Denna psalm vann snabbt bred anklang i de väckelsekretsar Runeberg tidigare kritiserat för världsfrånvändhet (jfr den berömda polemiken mot Lars Stenbäck i "Den gamle trädgårdsmästarens brev"). Det tycks ganska märkligt att Runeberg själv nu generaliserar ganska präktigt om livet utanför gudstjänsten: "därute lever flärden / så glädjelös och tom". Men dels gjorde psalmboksarbetet honom, enligt hans eget vittnesbörd, mer allvarligt kristen än tidigare. Dels är förebilden till denna psalm Psaltaren 84, där Koras söner anslår den lite polemiska tonen när de säger sej "hellre stå på tröskeln till Guds hus än bo i de gudlösas tält".
Psalmen har som sagt uppskattats även där man inte såg bygdekyrkan som "templet" par preference, och i nytestamentlig mening är ju de troende själva Guds tempel (1 Kor. 3:16-17). Men ser man psalmen som en lovsång över den kristna gemenskapen kring Guds ord mer än över vissa högtidliga lokaler, så går den utmärkt väl att förena med en nytestamentlig åskådning.
Efter många om och men tog sej Isidor Dannströms vackra melodi in i psalmboken. Den utgavs redan 1881 i häftet Sex andliga sånger med texter av Runeberg, och fanns snart till denna text i de flesta lågkyrkliga och frikyrkliga sångsamlingar. Men den ansågs i Svenska kyrkans sammanhang vara alltför solosångs- eller körsångsbetonad för att passa till församlingssång (jfr Waldemar Åhléns musik till En vänlig grönskas rika dräkt), trots att denna åsikt ständigt motbevisades ute i bönhus och kapell. Men så 1986, äntligen...
I Finland sjungs dock en koral av Tovio Kuula från 1918.
Denna psalm har under 1900-talet haft en mycket stark ställning som bröllopspsalm i både Sverige och Finland. Dock med olika melodier. Den har karaktären av en församlingens bön för brudparet i samband med vigsellöftena.
Den tredje strofen är en ibland välbehövlig påminnelse om att livet inte, och allraminst äktenskapet, är någon dans på rosor. (Inte Runebergs eget äktenskap med Fredrika Tengström heller). Behöver man inte just påminnas om det, så kan det ändå kännas skönt med en bekräftelse - hårda prövningar är inte unikt. Men vi får ändå önska och be om "stilla frid och ljuvlig ro".
Melodin är samma som till "Se Jesus är ett tröstrikt namn". I Finland används dock en melodi av finländaren Rudolf Lagi, som jag och min hustru Anna-Karin använde till psalmen på vårt bröllop i Backens kyrka nyårsaftonen 2001.
Detta är en julsång som mycket länge sjungits i Sverige, ända sedan folkskolläraren G Berggren i Kalmar lät trycka den i Jönköping (i nr 13-14 1851 av Andelig Örtagård för barn). Den togs fem år senare även med i Betty Ehrenborg-PossesAndliga sånger för barn, häfte II (1856) och har ofta felaktigt tillskrivits henne.
Vad beträffar stroferna 2-3 skiljer psalmbokens version sej ganska betydligt från den äldre söndagsskolversionen. Den nyare versionen publicerades 1906 iSjung svenska folk, men vem som har gjort den är inte känt (Alice Tegnér?). Den fysiska rörelsen i första strofen ("till stallet gå") kompletteras här i sista strofen med "våra knän vi böjer". Talet om synd är borta och sången har mer lovsångskaraktär.
Melodin är tysk och känd åtminstone sedan 1819, då den användes i Jena till texten Wir hatten erbaut. (Samma sång sjöngs 1949 då den västtyska författningen antogs). Melodin användes även av Johannes Brahms i Akademisk festouvertyr.
Denna psalm hörde till samfundens "10-i-topp", d.v.s. de 10 psalmer som redan för 1986 års psalmbok fanns i alla svenska kristna samfunds sångböcker. Den har sitt ursprung i en italiensk mariavisa, "O sanctissima, o piissima" (O du heliga, o du fromma"), som den tyske författaren och filosofen Johann Gottfried Herder hade med sej hem till Tyskland efter sin stora italienska resa på 1770-talet och som han lät trycka i sina Volkslieder ("Folkvisor) 1778-79.
Nästan 40 år senare gjorde barnhemsföreståndaren Johannes Daniel Falk en helt ny sång till denna melodi, men anslaget påminner ju en del om mariavisan. Falks sång bestod av tre strofer, en för julen, en för påsken och en för pingsten ("O du fröhliche, o du selige Weihnachtzeit", "Osterzeit" resp. "Pfingstenzeit"). Pedagogiskt och fint, närmast med tanke på barnhemmets söndagsskola. Denna "högtidssång" trycktes 1819 i Falks Auserlesene Werke.
Heinrich Holzschuher tyckte mycket om denna sång men fann den alltför kortfattad, så han byggde ut den till tre strofer om julen, tre om påsken och tre om pingsten och tryckte sin version i Harfenklänge - eine freundliche Liedergabe für Geist und Gemut 1829. (Det här med upphovsrätt var det ju inte så noga med på den tiden).
Och se: julstroferna väckte bred anklang i Europa och översattes av okänd person till svenska för Tillägg till Andeliga sånger, tryckt i Örebro 1856. Texten har bearbetats något därefter, särskilt v. 3 (1867 och 1917), men ovanstående version har nu tagits in i två psalmböcker i rad och är väl insjungen. (Se vidare Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964).
(Enda problemet med musiken är var man ska förlägga melismerna i inledningsraderna samt sista versens sista rad - där har det förekommit en del olika varianter genom åren).
1. Han på korset, han allena är min fröjd och salighet. Ingen kan så väl mig mena, ingen så mitt bästa vet. Ingen är mot mig så god, ingen har hans tålamod. Söker jag kring land och rike, aldrig finner jag hans like.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Runebergs psalmer och inte minst den här har bedömts mycket olika - en del har uppfattat dem som "tillverkade" av en nationalskald som tvangs "göra psalmbok"; andra har uppfattat dem som äkta uttryck för en under psalmboksarbetets gång alltmer levande tro. Själv menade han sej ha vunnit i andligt djup genom psalmskrivandet, och det finns ingen anledning att misstro honom.
Ibland har man beträffande just denna psalm retat sej på att Jesus både i början, mitten och slutet av psalmen kallas "Han på korset" (det var ju även rövare korsfästa vid samma tillfälle). Man har önskat ett förtydligande och psalmen har ibland fått anslaget och avslutningen: "Jesus Kristus, han allena." Men nu är psalmen både i Finland och Sverige återförd till sin mer diskreta men ändå fullt begripliga lydelse.
Andra strofen skulle kunna beskrivas som en vederläggning av Jesus-orden "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Jo, säger Runeberg, det har den som likt dej, Jesus, ger sitt liv även för sina fiender! För dem "som i hat mot honom strider"! Fast Jesus kallade ju t.o.m. förrädaren Judas "min vän", så hans ord om kärlek kanske ska tydas så här: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för den han älskar." "Så älskade Gud världen..."
I övrigt har dock psalmen bearbetats något olika i Finland resp. Sverige, och i Finland används en melodi av Johann Balthasar König som inte används hos oss. Vi har istället två andra melodier att välja på.
Det är alldeles påtagligt hur kvinnornas breda intåg i litteraturen under 1800-talet sker både på romanfronten (jfr Englands Jane Austen eller Sveriges Emilie Flygare-Carlén) och i psalmdiktningen. Även om Jane Eliza Leeson här utgått från en medeltida påsksekvens måste psalmen i allt väsentligt - och dit hör ju för en psalm inte minst formgivningen - betraktas som hennes original. Liksom t.ex. Betty Ehrenborg-Posse är hon främst känd för sina "barnpsalmer", men många psalmer som ursprungligen skrevs för barn, t.ex. Lina SandellsJesus för världen, betraktas ju idag lika mycket som "vuxenpsalmer" (vad nu det är för något).
Ovanstående hymn är en högtidspsalm mer än "söndagsskolpsalm", men ändå genom både disposition och melodi lättillgänglig för alla åldrar. Den alltifrån födelsen blinde korgmakaren Williams skapade året före sin död denna sin mest kända koral, exakt daterad i hans manuskripthäfte och från början kallad "Bethel", senare "Llanfair" (Williams var walesare). Psalmen är en härlig påskpsalm, väl värd att användas oftare, inte bara i påsktider. Tyvärr begränsas påskpsalmssjungandet alltför ofta till enbart påskdagen (jämför julpsalmernas månadslånga varaktighet!), trots att en psalm som denna skulle kunna sjungas varenda söndag året runt. Varje söndag är ju en liten påskdag, Kristi uppståndelses dag.
Det var länge oklart vem som skrivit denna populära morgonsång. Länge tillskrivs åtminstone melodin den tyske organisten och kompositören Karl H E Hauer, men nu har läget klarnat (se vidare Nisser/Selander/Bernsköld Psalmernas väg (Wessmans 2014), s. 170f): Texten återgår på en sång av den romersk-katolske prästen Christoph von Schmid (1768-1854) och melodin är komponerad av musikläraren Johann Adam Anthes (1788-1843). Men den blev tidigt spridd och sjungen även i andra länder, och ursprunget föll i glömska (lite som Stilla natt, utan alla jämförelser i övrigt). Pianoförsäljaren m.m., baptisten Horace Waters, tog in sången i sin söndagsskolsångbok The Sabbath School Bell, där den finns med i andra upplagan 1859 (oklart om den fanns i den första). Redan dessförinnan var den dock översatt till svenska, och i Amerika tycks den sedermera ha fallit i glömska.
Det var nog Betty Ehrenborg-Posses förtjänst att sången blev så populär som den blev just i Sverige, eftersom hon mycket snabbt introducerade den i vårt land genom söndagsskolan och sitt sånghäfte Andeliga sånger för barn (1852). Idag sjungs sången av alla åldrar även nere vid kusten - och inte bara på fjällvandringar eller skidläger (där den i kristna grupper ibland varit nästan obligatorisk vid morgonbönen).
Men att sången skulle få tas in i själva psalmboken, det var långt ifrån självklart 1937 (däremot 1986!). Den ansågs alltför barnslig och formellt undermålig. Jag citerar ur faluprosten Gunnar Ekströms bok: Den nya psalmboken - ett försvar och en lovsång (Falun 1938):
"En vän har förklarat sig anse att N 521, Morgon mellan fjällen, och N 520, Jesu kär, höra till det uslaste i psalmboken. Det var inte alls överraskande att få höra detta. Morgon mellan fjällen påtalades av gammalt förståndigt folk också i utskottet och i kyrkomötesdebatten. Och eftersom den kommit in i utskottets förslag på grund av min motion nr 39/1936, kände jag mig uppkallad att ingå i svaromål. (Texten har nu av R blivit tacknämligt bearbetad och är även i formellt avseende tillfredsställande). Ur mitt "försvarstal" citerar jag följande:
Det finns dock något i den nutida psykologiska forskningen och pedagogiken som heter barnpsykologi. Paulus säger: ´När jag var barn, talade jag som barn och hade barnsliga tankar, men när jag vart man, lade jag bort det barnsligt var'. De som tänka som barn och tala som barn, ha icke samma förmåga av det genomförda logiska tänkandet och koncentrationen som fallet är med de äldre. Någon menar sig ha kommit med en förkrossande kritik över den i motionen intagna mycket kära och populära barnpsalmen 'När han kommer, när han kommer att samla de sina' genom att påpeka, att i första versen barnen jämföras med morgonens stjärnor, i den andra med lamm och i den tredje med juveler: 'Vad är det för slags psalm?' - ja, så resonerar en gammal man, men för barnen ligger denna växling av bilder väl till, ty barnens fantasi låter tankarna flyga från det ena till det andra... Den store barnavännen skulle icke kritisera dessa psalmer, som sjungas av barnen med sådan hänförelse, utan han skulle säga till oss: Låten barnen komma till mig såsom barn, låten, mina kära gamla svenska kristna, barnen få komma in i kyrkan sjungande dessa sina enkla barnasånger, och förmenen dem det icke'.
Vad 'Morgon mellan fjällen' beträffar, har den än mäktigare försvarare, än jag kan vara det. Hela den svenska söndagsskolan försvarar den med generationers erfarenhet av huru just den sången framför de flesta andra är barnen kär och av dem gärna sjunges. Och vad som skall vara avgörande beträffande sånger för barn är icke vad de gamla tycka, att barnen borde sjunga - "kärnpsalmer" - utan vad barnen själva tycka om och glädjas åt, därför att det är präglat av barnasinne. Och varför skall det vara misshagligt, om barnet jublar ut sin enkla barnatro på Guds beskydd, hans kärlek och omvårdnad i ett återkommande Gud är god? Hör då icke Guds godhet till kärnan av evangelium? Eller måste det som skall sjungas av barn vara abstrakt, tungt, torrt och för barn tråkigt, ifall det skall kunna godkännas av lärda äldre herrar utan barnpsykologi? Ett typiskt exempel är psalmen 342 i W [Wallinska psalmboken, skr. anm.] 'O Gud som ej de spädas röst föraktar'. (Läs den!). Icke blott att den har åtta strofer. Utan de flesta raderna med sina elva versfötter äro så långa, att de i ett av de förslag, som utgjort förarbete till den nya psalmboken, måst tryckas på två rader. (Jag har anledning att tro, att det var kritiken i min junibroschyr 1936 av denna psalm såsom ämnad att ingå i psalmboken under rubriken 'Barn", som gjorde, att det icke vidare blev tal om den saken).
Ja, barnen sjunga i sin barnaoskuld med glädje i 'Morgon mellan fjällen' om Guds godhet. Och när de vuxit till och räknas till ungdomen, draga de jublande åstad och sjunga:
De gamla, de kloka må le, vi äro ej förståndiga som de, men vem skulle sjunga om våren den unga, om vi vore kloka som de?"
[Av upphovsrättsliga skäl kan melodin inte publiceras här än]
Detta är en bönepsalm för barn av den finländske nationalskalden. Den har sjungits vid otaliga dop och barngudstjänster, och är väl tillsammans med Tryggare kan ingen vara den 1800-talspsalm som har den starkaste ställningen i sådana sammanhang. I kontrast mot äldre psalmböckers "psalmer för barn" känns den här verkligen barnanpassad. Den finländska psalmforskaren Birgitta Sarelin skriver i sin psalmkommentar:
Runeberg skrev psalmen för barn. Det visar t.ex. hans kommentar till en ändring av Lars Stenbäck, när Stenbäck ville bearbeta texten. Stenbäck hade i sitt förslag skrivit: 'Tack för allt godt, som du städs mig ger' i stället för Runebergs 'Tack för allt godt, du mig ständigt ger'. Stenbäck gjorde det i språkvårdande syfte. Han ville införa det relativa pronominet 'som' och sätta ut bisatsinledaren, och då förlorade han en stavelse, vilket gjorde att ständigt blev städs. Det är denna följdeffekt som Runeberg kritiserade med orden: 'Liksom barnen skulle säga städs!' Det visar att Runeberg verkligen ville att psalmen skulle vara 'barnslig'; han hade uttryckligen tänkt på målgruppen. Men nuförtiden säger ju barnen inte ens 'ständigt'.
Och även för vuxna "Guds barn" är psalmen en god bönepsalm. Inte minst genom sin ton av glädje och tacksamhet. De två sista stroferna användes när ett av Siri Dahlqvists barn gifte sej (se hennes bok "Livets sånger"), och fler brudpar kunde gärna ta efter det exemplet!
För svenskar är Oskar Lindbergs folkviseaktiga mollmelodi omistlig - men i Finland kan man inte tänka sej psalmen utan Rudolf Lagis dur-melodi i valstakt! Skulle man gå efter fördomarna borde ju Sverige ha dur- och Finland mollmelodin, men det är alltså precis tvärtom.
Psalmen hade ursprungligen fem strofer. Följande strof blev kvar i Finlands psalmböcker men har uteslutits ur de svenska:
Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdragen.
Jag var knappt till, när i fadersvård
av dig jag redan var tagen.
År 1986 bearbetades den strofen i finlandssvenska psalmboken, så att det nu står:
Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdriven.
Jag var knappt till, när i fadersvård
åt dig jag redan var given.
Även de övriga stroferna bearbetades lätt, liksom i Sverige - men inte likadant som här. Vi har alltså här ännu en psalm på svenska som fått olika språkdräkt på ömse sidor om Bottniska viken. Så här kan den alltså också låta:
Musik: William B Bradbury 1849 (33 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än] Porträttmålaren och poeten Charlotte Elliott blev precis som professorn och poeten Samuel Ödmann invalid i blomman av sin ålder för att sedan, mest sängliggande, helt ägna sej åt författarskap. Liksom i fallet Ödmann är det svårt att riktigt få tag i diagnosen och se vad som var psykosomatiskt och inte. I vilket fall som helst led Elliott av att inte orka delta i det sociala arbete som hennes bror och andra släktingar i den s.k. Claphamgruppen engagerade sej i. Just år 1834 var brodern H V Elliott i farten för att starta en skola för fattiga prästdöttrar, och man förberedde en basar som skulle dra in de medel som behövdes. Charlotte hade svårt att sova natten före basaren, missmodig över sin oförmåga att att hjälpa till. Hon tvivlade både på Gud och på sej själv. Dagen efter kunde hon ändå finna själsro i Guds villkorslösa nåd och skrev denna psalm. Den första som fick läsa den var hennes svägerska som på kvällen kom förbi för att berätta hur mycket basaren dragit in. Man måste nog säga att Charlotte "just as she was" gjorde ett minst lika gott dagsverke som dem som knogade med basaren! Redan under sin livstid fick hon mer än 1000 tackbrev för psalmen. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 174f.) Charlotte Elliott på äldre dagar: Lydia Lithell: William B Bradbury:
"EN BÖN I LIV OCH DÖD FÖR DEN HELIGASTE BLAND TROENDE I VÄRLDEN"
1. Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, o Guds Lamm, låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot.
---
4. Vid vart flyktigt andedrag, och när jag skall dö en dag, när till okänt land jag går, när inför din dom jag står: Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig.
Om denna psalm finns så många tillkomsthistorier att det knappast lönar sej att referera alla. Kanske ingen av dem är sann. Det är dock ett faktum att Toplady kraftfullt vände sej emot den metodistisk-wesleyanska läran om "Christian perfection", att en kristen redan i detta livet kunde uppnå fullkomlig helgelse och något slags syndfrihet (observera dock att John Wesley ingalunda trodde sej själv ha uppnått denna). Likaså är det ett faktum att psalmen, när den 1776 publicerades i marsnumret av Topladys tidskrift Gospel Magazine, försågs med rubriken "En bön i liv och död för den heligaste bland troende i världen."
Och ett annat faktum, och ett gott betyg åt Topladys teologiska motståndare, är att denna psalm, som skrevs i opposition mot metodistisk helgelselära, blivit älskad och sjungen även i världens metodistkyrkor! Liksom John Wesley tror sej inga sanna metodister själva ha blivit så helgade att de inte längre, inför den yttersta dagen och den yttersta domen, behöver be om Guds nåd och rening genom Jesu blod. Psalmen förenar kristna över hela världen (jfr mennonitkörens fantastiskt vackra insjungning i Youtube-klippet överst!) och har sjungits vid otaliga gudstjänster och inte minst begravningar i snart ett kvarts årtusende (bl.a. vid begravningen av den engelske premiärministern Gladestone, som f.ö. översatt hymnen till latin!). Den sista strofen har i vissa släkttraditioner sjungits som avslutande bön efter kistans nedsänkande i graven.
Psalmen bygger i huvudsak på 1 Korintierbrevet 10:4, där den klippa som gav vatten åt israeliterna i öknen identifieras med Kristus. Det "vatten och blod" som går fram från Jesus hjärta ("Guds Lamm") syftar på berättelsen i Johannesevangeliet 19:34 om hur en soldat stack upp Jesus sida med en lans, och hur både blod och vatten då rann ut. Att Jesus´ blod sonar världens synd vittnar hela Nya Testamentet om (inklusive Jesus själv, då han vid nattvardens instiftande säger: "Detta är mitt blod, förbundsblodet, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse" (Matteusevangeliet 26:28) Jfr 1 Johannesbrevet 1:7 och 2:2! Ö.h.t. har bilden av Jesus som den brustna klippan, där syndare kan få skydd, en lång tradition, och inte minst under 1700-talet var den mycket vanlig, främst inom greve Zinzendorfs herrnhutistiska rörelse.
Men att Toplady inte bara vill bli befriad från syndens skuld ("lagens hot") utan också från dess makt över honom, syns tydligt i originalet, där han talar om en "be of sin the double cure, / save me from its guilt and power!" Och just denna "dubbla kur" var ett av John Wesleys mest kända uttryck! Så han och Toplady stod kanske närmare varandra i sak än man kunde tro av den stundtals heta och ibland föga helgade teologiska duskussionen (Wesley lär en gång ha jämfört den med att slåss med sotaren)!
Tyvärr hör Britt G Hallqvists bearbetning av psalmen (föga diskret i v. 2-3) till hennes minst lyckade. Den har inte funnit vägen till nya generationer, och de äldre har inte känt igen den bönepsalm de ofta lärt sej utantill.
Den spruckna klippa vid Burrington Combe, som sägs ha inspirerat Toplady till psalmen:
Denna psalm är en av de endast tio psalmer i nuvarande psalmbok som även före 1986 förekom i alla de psalmbokssamverkande samfundens sång- och psalmböcker. Men nästan varje samfund hade sin egen textversion, inalles tio versioner! Man enades om att behålla Linderholms version från 1937 års psalmbok, trots att den egentligen ligger ganska långt från originalet, och även från Betty Ehrenborg-Posses svenska översättning. Förmodligen uppskattades den helt enkelt för att den var så kort - i motsats till en del av de övriga versionerna!
Vad gäller det bibliska käll-materialet kan jag hänvisa till vad jag skrev om Bo Setterlinds psalm Guds källa har vatten tillfyllest. Men för Cowper stod ett annat bibelord i centrum, det som står hos profeten Sakarja 13:1: "Den dagen skall en källa rinna upp, som renar Davids hus och Jerusalems invånare från synd och orenhet." Det tolkade Cowper utan tvekan som syftande på Jesus´ försonande blod, det som utgöts på korset. Hans psalm publicerades första gången i Conyers´ Collection of Psalms and Hymns (1772). Den översattes till svenska första gången av Betty Ehrenborg-Posse för andra häftet av hennes Andeliga Sånger för barn (1854). Men den finns som sagt sedan dess i ett otal versioner, t.o.m. med olika versmått.
Den som - på goda grunder - misstänker att liberalteologen Linderholm helt enkelt ville göra sej av med de många verser om Jesus´ blod som finns i Cowpers original (och även Betty Ehrenborg-Posses översättning), bör dock notera att just Linderholm med en fin bearbetning såg till att passionspsalmen O huvud blodigt, sårat kom med i psalmboken 1937. Där det inte precis saknas referenser till blod, frälsande blod t.o.m.
