Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Visar inlägg med etikett De hädangångnas minne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett De hädangångnas minne. Visa alla inlägg
[Av upphovsrättskäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Det är väl inte många som lagt märke till det, men Alla helgons dag följs numera i kyrkoåret av Alla själars dag. Tanken med "Alla helgons dag" är ju egentligen att fira de avlidna Kristustroende som inte har någon särskild firningsdag, och "Alla själars dag" är då ett tillfälle att minnas alla döda ö.h.t., även de som inte haft någon tydlig kristusbekännelse eller rent av varit tydligt anti.
Nu har ju i det folkliga firandet redan "allhelgona" - med sina minnesgudstjänster - blivit något av en "alla själars dag" (om man nu inte tror att alla undantagslöst blir helgon när de dör), och det har faktiskt framförts en tanke om att man också i kyrkoåret borde vända på dagarna och börja med "Alla själars dag" för att sedan på söndagen mer specifikt fira de som gått före i tro.
Vare hur det vill med det, men Svein Ellingsens psalm ovan står i psalmboken under rubriken "De hädangångnas minne", inte "Alla helgons dag". Psalmen uttrycker i sin första strof gudsnärvaron mitt i sorgen och saknaden efter de döda, och i sin andra strof en tacksamhet till Gud över "den glädje de oss skänkt" och "allt gott de gjort och tänkt." Den avslutande strofen uttrycker ett evighetshopp, ett hopp inför den tid när också "vi har gått ur tiden", en förtröstan på att Guds barmhärtighet på något sätt omsluter det "liv som här försvinner".
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än] Denna psalm har ett, åtminstone hos oss, ovanligt versmått med treradiga strofer (jfr Den tunga dagen går mot natt till sist). Men den har också en ovanligt lyckad melodi av Ingmar Milveden, annars känd för att ha gjort lite väl svåra koraler, och jag hoppas att den åtminstone på sina ställen blivit mer sjungen än i mina trakter. Personligen har jag nämligen aldrig varit med om att den föreslagits vare sej vid högmässor eller begravningar, och då har jag ändå bevistat åtskilliga sådana. Det är en böne- och tacksägelsepsalm som skulle passa bra såväl vid Allhelgona som vid begravningen av en bekännande kristen.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Man får väl säga att Ellertons aftonpsalm "Den dag du gav oss" är betydligt mer sjungen än denna. Kanske beroende på dess gladare melodi. Ändå är jag tacksam över att Frostenson gav oss två strofer av den här psalmen på svenska, och jag reciterade dem båda vid min strävsamme morfars kista 1998. Men kanske skulle psalmen ha behövt alla sina fem strofer också på svenska, för att melodin ska hinna sjungas in och läras. (Ett allmänt problem med nya psalmer med nya koraler är att de ofta bara har 2-3 strofer, vilket knappast underlättar inlärandet av koralerna - gamla psalmer hade ofta upp till 10 strofer). En vacker begravningspsalm har nu i stort sett förblivit oanvänd. Huruvida fjärde radens "de döda som till dig har gått" uttrycker något slags allfrälsningslära ("apokatastasis") eller tvärtom en inskränkning eller en precisering (av "just de döda som gått till Gud") framgår inte riktigt klart på svenska åtminstone. Första versen i originalet betonar dock att "alla själar är dina". Men uttrycket "God of the living", som psalmen börjar, syftar på Jesu ord om att "Gud inte är en Gud för döda, utan för levande - ty för honom är alla levande." Vilket inte nödvändigtvis är en utsaga om att alla döda är saliga.
I sista versen i originalet ber Ellerton i alla fall om att vi inte må dö i "the death of sin", syndens död, så vi kan tydligen inte utan vidare ropa "hej" innan vi är över bäcken.
1. Välsignade alla ni kära, som slumrar från världens strid! Nu prisar ni Frälsarens ära med änglar till evig tid. För er är det jordiska tvånget i frihet och jubel bytt. Se, nu är det gamla förgånget och allting har blivit nytt.
2. All oro och klagan har svunnit vid klangen av harpoljud. Det längtande hjärtat har funnit sin vila till sist i Gud. Ni kommit från levernets möda och funnit en ljuvlig hamn. Ni lever, ni är inte döda. Högtlovat är Jesu namn.
3. Så signa du, Herre, de kära som somnat från världens brus, som alltid får vara dig nära och skåda ditt anlets ljus. Åt dig vill vi tryggt oss befalla i dag och i all vår tid, till dess du av nåd vill oss kalla till dig i en evig frid. Text: Alfons Takolander 1924 (49 år) "Välsignade varen, I kära", jfr Stora Nätpsalmboken nr 370 Musik: Nordisk folkmelodi / 1693 Denna psalm skrev den finländske skolmannen Takolander till minne av sin mor och far. "Enligt författarens egen uppgift var det bilden av de saligen hemgångna föräldrarna, som stod så levande för honom att den inspirerade honom till denna psalm. Redan från barndomen hade han i hemmet fått djupa andliga intryck". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 689). Psalmen är för "protestantiska" förhållanden ovanlig såtillvida som huvuddelen av texten riktar sej till de avlidna. Det uppfattas nog i allmänhet som en rent "retorisk invokation", ungefär som man kan få höra när det talas vid kistan ("du var så snäll, du var så god, du lämnar bara vackra minnen"), men romerska katoliker och andra som är vana att tala med de döda (om än för Gud levande) kanske faktiskt väntar sej att de avlidna hör vår sång och kan ge respons på något sätt? I varje fall har tilltalsformen tydligen accepterats även hos oss. Det är ju Jesu namn som lovprisas, och sista strofen är en bön till Gud (författaren ber alltså inte de döda om förbön ens). Psalmen beskars i Sverige på ett lite märkligt sätt redan 1936. De ursprungligen fyra stroferna bantades till tre genom att första delen av andra strofen slogs ihop med andra delen av tredje strofen. Så här såg psalmen ut då (nummer 148 i 1937 års psalmbok), med de gamla verbformerna intakta: Välsignade varen, I kära, Somslumren från världens strid. Nu prisen Ialla Guds ära Med änglar, till evig tid. För erär det jordiska tvånget I frihet och jubel bytt. Se, nu är det gamla förgånget,
Och allting är vordet nytt.
All oro och klagan har svunnit
Vid klangen av harpoljud.
Det längtande hjärtat har funnit Sin vila till sist i Gud.
I kommit från levernets möda
Och funnit en ljuvlig hamn.
I leven, I ären ej döda.
Högtlovat är Jesu namn.
Så signe du, Herre, de kära,
Som somnat från världens brus,
Som alltid få vara dig nära Och skåda ditt anlets ljus.
Åt dig vi oss trygga befalla
I dag och i all vår tid,
Till dess du av nåd vill oss kalla
Till dig i en evig frid.
I Finland behölls dock hela psalmen intakt, men även där har den bearbetats på 80-talet, Märkligt att vi har så svårt att synka våra versioner - varför kunde vi inte ta den här? är vi rädda för blod?
1. Välsignade alla ni kära som slumrar från världens strid. Nu prisar ni Frälsarens ära med änglar till evig tid. För er är det jordiska tvånget i frihet och jubel utbytt. Se, nu är det gamla förgånget och allting har blivit nytt.
2. All oro och klagan försvunnit vid himmelska toners ljud. Det längtande hjärtat har funnit sin saliga vila i Gud. Ert huvud för honom ni böjer, vars välde ej gränser vet. För honom och Lammet ni höjer er lovsång i evighet.
3. Nu pryds ni med livets krona, med pärlor och ädelsten, och blodet, som allt kan sona, har tvättat er mantel ren. Ni kom ifrån strider och möda och nådde er himmelska hamn. Ni lever, ni är inte döda. Pris vare vår Frälsares namn!
4. Välsigna du, Herre, de kära som vilar från världens brus och alltid får vara dig nära och skåda ditt anletes ljus. Åt dig vill vi helt oss befalla i dag och i all vår tid, till dess även oss du vill kalla till dig i din eviga frid.
Den vackra melodin fanns redan i karolinska koralboken (1697 års) och användes tidigare till psalmen "Jag ville lova och prisa". Kompositör okänd, kanske en s.k. folkmelodi. Av någon anledning tror jag att denna psalm, förkortningen till trots, blivit en "psalmbottenpsalm". Jag har aldrig spelat eller sjungit den på någon begravning, och inte heller vid Alla helgons eller Alla själars dag, då den ju vore ytterst passande, har jag varit med om att den sjungits. I alla fall inte vad jag minns. Däremot har jag för mej att kyrkoherde Ulf Allenbäck i Bollnäs sjöng den till gitarr vid någon typ av dagträff i början av 2000-talet. Möjligen är psalmens ställning starkare i Finland? A Takolander:
