26 Tränger i dolda djupen ner

1. Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag var mitt öga ser
spår av en vilja som danar,
frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär:
Fader, din kärlek jag anar.

2. Möter jag i en salig stund
en som de fallna benådar,
tonar i själens stilla grund
stämman som himmelrik bådar,
vilar min Broders blick på mig,
himmelens förlåt lyfter sig:
Fader, din kärlek jag skådar.

3. Träder du själv i själen in,
allmakt och kärlek, och säger
ordet som gör mig evigt din,
intet all världen då väger,
intet mitt hjärta mer begär,
stillad dess heta oro är:
Fader, din kärlek jag äger.

4. Nalkas ock mig den onda dag,
dagen då mörkret begär mig,
drabbar mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig.

5. Öppnas för mig den dunkla port
bakom vars rigel förvaras
jordlivets mål på helig ort,
där alla frågor besvaras,
jublar jag högt ditt fadersnamn,
skådar jag, sluten i din famn,
Fader, din kärlek förklaras.

Text: Natanael Beskow 1919 (54 år)

Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

Denna psalm, första gången tryckt i Vår Lösen nr19-20 1919, är mycket medvetet och konstnärligt uppbyggd, samtidigt som den är en innerlig, kontemplativ bönepsalm, riktad till vår himmelske Fader.

De fem stroferna inleds med var sitt uttrycksfullt verb: Tränger, Möter, Träder, Nalkas och Öppnar, och avslutningarnas är inte mindre uttrycksfulla: Fader, din kärlek jag anar. Fader, din kärlek jag skådar. Fader, din kärlek jag äger. Fader, din kärlek dock bär mig. Fader. din kärlek förklaras.

N Beskow:

L M Lindeman:

24 Med tacksam röst och tacksam själ

1. Med tacksam röst och tacksam själ
min lovsång sjunger jag.
O Gud, du alltid gjort mig väl
och gör det än i dag.

2. Min Gud, ett vet jag som består,
när år och dagar fly.
Det är din nåd, för varje år
och varje morgon ny.

3. Vem bygger jordens vida rund
och timrar fästets höjd?
Vem sänder sol i morgonstund
och högtidsdagens fröjd?

4. Vem skickar vår och skördetid?
Vem håller i sin hand
den ädla, dyra, gyllne frid
för hem och fosterland?

5. Vem skänker under livets vår
av livets rikedom?
Vem sänder mig de goda år
då lyckan går i blom?

6. Min Gud och Fader, det är du.
Du vakat för mitt väl,
från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.

7. Du syndabördan, tung och svår,
har sänkt i nådens hav
och hjärtesorgens bittra tår
från ögat torkat av.

8. Du breder kring min väg ditt ljus
från evighetens värld
och öppnar mig ditt fadershus
vid målet av min färd.

9. Så sjunger själen glädjesång,
dig, Herre Gud, till pris,
till dess jag sjunga får en gång
ditt lov i paradis.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Nun danket all und bringet Ehr", Johan Alfred Eklund 1911 (47 år)

Musik: Johann Crüger 1653 (55 år), alt. "House of the rising sun"

Det finns genom psalmhistorien många fina exempel på hur en författare och en musiker etablerat ett fruktbart samarbete. Vi har från vår egen tid bl.a. Britt G Hallqvist och Egil Hovland, från 1800-talet bl.a. Lina Sandell och Oscar Ahnfelt och från 1600-talet Paul Gerhardt och Johann Crüger. Ovanstående psalm är ett förnämligt exempel på de sistnämndas samarbete - den trycktes 1653 i Johann Crügers alltmer utvidgade sång- och koralsamling Praxis Pietatis Melica, som i sin tredje upplaga (1647) haft 18 psalmer av Gerhardt, men i sin tionde upplaga kom att ha hela 89 psalmer av honom (många med melodier av Crüger) och blev stilbildande för kommande tyska psalmböcker.

Med tacksam röst är en sannskyldig lov- och tacksägelsepsalm, som så ofta hos Gerhardt, och har genom århundradena sjungits vid många högtider i hem och församling, inte minst vid födelsedagar och skördefester. Märkligt nog fick psalmen dock inte behålla Crügers glada, rytmiskt markerade melodi när den 1937 kom med i den svenska psalmboken, utan försågs av någon anledning med Oskar Lindbergs i och för sej vackra melodi till "I öster stiger solen opp" (psalmen sattes f.ö. under rubriken "Ungdom"). Detta åtgärdades dock sedermera, så idag är parhästarna Gerhardt och Crüger åter förenade också i denna lovpsalm.

Paul Gerhardt:

Johann Crüger med titelsida i hans Praxis Pietatis Melica:

52 Herre, se vi väntar alla

1. Herre, se, vi väntar alla
att du våra böner hör
och att du med oss som fordom
än ett pingstens under gör.
Gjut din Ande, gjut din Ande
över varje törstig själ
och i allas våra hjärtan
nu ditt verk fullborda väl.

2. Låt den helga elden falla
uti våra hjärtan så
att den där må helt förbränna
vad som finns av hö och strå.
Gjut din Ande...

3. Andens gåvor till oss dela
och låt under bland oss ske.
Med din kraft de sjuka hela
och din frälsning låt dem se.
Gjut din Ande...

Text: v. 1-2 Eric Bergquist 1904 (51 år), v. 3 Elias Hane 1910 (42 år)

Musik: Tysk (?), Paderborn 1765

Ibland har en psalm en mycket invecklad tillkomsthistoria. Den här psalmen tillkom från början som en fri översättning av John Newtons hymn Saviour, visit Thy plantation/Jesus, se till din plantering. med en refräng från Frälsningsarmén ("Gjut din Ande"). Sen gjorde Eric Bergquist (sign. "Onkel Eric" eller bara "Eric") om sin egen översättning till en ren pingstpsalm, kanske inspirerad av refrängen.

Inspirerad av Bergquists sång diktade Elias Hane sedan ytterligare några verser - man gjorde ofta så förr i världen - och publicerade alltsammans i sin sångsamling Grundtoner. I Svenska psalmboken fick vi så 1986, efter att sången kortats något, två verser av Bergquist och en av Hane. Så kan det gå.

Oavsett tillkomsthistoria är psalmen en ivrig pingstbön, en bön om den helige Andes gåva och gåvor. En bön om att Andens kraft ska visa sej nu i vår egen tid.

Melodin från Paderborn är numera väl insjungen, framför allt till psalmen Det finns djup i Herrens godhet, som också den råkat få tre strofer med vidhängande refräng...

58 Hjärtan, enigt sammanslutna

Alt. melodi, mera känd till psalmen på kontinenten:



1. Hjärtan, enigt sammanslutna,
sök i Herrens hjärta ro.
Lågor, ur Guds väsen flutna,
brinn här klart i Kristi tro...

Text: Nikolaus Ludwig von Zinzendorf 1725 (25 år) "Herz und Herz vereint zusammen", bearb. Christian Gregor 1778 (55 år), övers. Oscar Mannström 1913 (38 år), bearb. Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: Gustaf Duben d.ä. 1674 (45 år), alt. mel. av Cassell(?) i "Christen-Schatz", Basel 1745

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här]

Att den kristna syskonkärlekens höga visa skrivits av Herrnhut-ledaren och Brödraförsamlingens förste biskop, måste sägas vara mycket passande. Var det något von Zinzendorf arbetade för, förutom mission och evangelisation, så var det att förena alla kristna.

Psalmen ovan tillkom enligt Oscar Lövgren (Psalm- och sånglexikon, sp 783f.) under en tid av motsättningar mellan "bröderna" i kolonin Herrnhut (om än själva brödraförsamlingen formellt inte bildades förrän 1727). Motsättningarna gällde, som så ofta, både praktiska och teologiska problem. I sitt arbeta med att ena de olika parterna, studerade von Zinzendorf denna tid ivrigt Johannesevangeliet kap. 14-17, det avsnitt där man kan läsa både Jesus avskedstal till lärjungarna och hans s.k. "översteprästerliga förbön" för dem. Under hans studier och meditationer växte en diktcykel i fyra delar fram, en del för vart och ett av de aktuella kapitlen. Det var inga korta dikter precis: de innehöll 43, 83, 81 resp. 113 åttaradiga strofer!

När diktverket publicerades hade det titeln Die letzte Reden unsers Herrn und Heylandes Jesu Christi vor seinem Creutzes-Tode. Och det är i den andra delen som behandlar Joh. 15, som vår aktuella psalm förekommer i samband med Jesus liknelse om vinträdet och grenarna. Det var Christian Gregor som "plockade ut den" och omarbetade den för den s.k. Barby-sångboken 1778. Sedan dess har den översatts till många språk och sjungs i åtskilliga länder, jfr t.ex. Christian hearts, in love united.

Oscar Mannströms översättning (av fler strofer än dem vi har idag) publicerades i Kyrklig Sång 1916 men förkortades inför sin publicering i 1937 års psalmbok. Britt G Hallqvist har bearbetat psalmen ytterligare något, bl.a. har Zinzendorf/Mannströms "brödrarund" blivit "syskonrund".

Alt. engelsk koral (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok):

Porträtt av den unge von Zinzendorf (ungefär vid tiden för psalmens författande):

Bild av en något äldre von Zinzendorf:

72 Du sanna vinträd, Jesu kär

 

1. Du sanna vinträd, Jesu kär,

som dina trogna liv beskär

och livet näring giver,

giv mig, du ädla, friska stam

att jag ur dig må växa fram

och att i dig jag bliver.

Som grenen vissnar utan saft,

är dig förutan ingen kraft,

förutan dig är själen död

och bidar dom och evig nöd.

O Jesu Krist,

bevara mig,

bevara mig,

att jag förbliva må i dig.

2. O Fader, sanne vingårdsman,

som trädets grenar rensa kan,

att de må rikligt bära,

du göre mig från lustar ren,

att jag må bli en ädel gren,

min vårdare till ära.

Du hålle mig i ans och tukt,

att jag må giva mera frukt

och sist uti ditt rike bär

en frukt som oförgänglig är.

O Jesu Krist,

förläna liv

utav ditt liv

och evig nåd och hägnad giv.

Text: Johan Alfred Eklund 1911 (47 år), jfr bearbetningen i Stora Nätpsalmboken nr 195

Musik: Strassburg 1577

Denna psalm är en parafras på inledningen till Johannesevangeliets 15 kapitel och har både i nuvarande och föregående psalmbok placerats bland nattvardspsalmerna. Den är dock innehållsligt på intet sätt bunden till nattvardsfirandet - även om den passar väl i det sammanhanget - utan kan i ett bredare perspektiv ses som en brinnande bönepsalm och en kraftfull Kristuspsalm.

Några lättare bearbetningar föreslogs i revideringsarbetet inför 1986 års psalmbok (bl.a. "från all min ondska gör mig ren" i st f "du göre mig från lustar" i v. 2), men upphovsrättsinnehavarna medgav inga ändringar i några som helst Eklund-psalmer, så därför har vi på gott och ont (oftast på gott, tror jag trots allt) kvar de gamla eklundska vändningarna än i dag. Psalmer kan dock precis som vingrenar behöva ansas då och då, och själv tror jag att min bearbetning av psalmen (eller någon annan bättre bearbetning) skulle kunna hjälpa den att överleva längre in på 2000-talet. Jag har en känsla av att den tyvärr slutat sjungas.

88 Räds ej bekänna Kristi namn

1. Räds ej bekänna Kristi namn,
om världen än det skyr.
Det är ett fäste och en hamn,
när allting annat flyr.

2. Blygs ej för Kristi ord, ty vet
att i det ordet bor
Guds kraft till frid och salighet
för var och en som tror.

3. Vik ej från Kristi kors. Det är
för världen dårskap blott,
men Herrens trogna finner där
en oförgänglig lott.

4. Bevara som din högsta skatt
vad Kristi kärlek gav.
I livets dag, i dödens natt
han är ditt ljus, din stav.

Text: Erik Natanael Söderberg 1911 (42 år)

Musik: William Croft 1708 (30 år)

Psalmen trycktes enligt Oscar Lövgren i Lyra och psaltare redan 1910. Hur som helst skrevs den under ungkyrkorörelsens genombrottstid och ger ett gott uttryck för den vilja till Kristus-bekännelse och evangelisation som genomsyrade den. Psalmen har också under 1900-talet ofta använts som konfirmationspsalm och stod i 1937 års psalmbok just under rubriken "Konfirmation". 

Den sjungs dock nog idag snarare, i den mån den alls sjungs längre, på den helige Stefanus dag, Apostladagen eller liknande högtider. (Skulle även passa på Alla helgons dag). Tyvärr anses den väl föråldrad - men vem skriver i så fall modernare texter på det här viktiga temat?

De tre första stroferna har ett likartat, "negativt" anslag: Räds ej, Blygs ej, Vik ej - och antyder att ett annat förhållningssätt är det vanligaste. Den fjärde strofen är däremot positivt formulerad: "Bevara som din högsta skatt / vad Kristi kärlek gav." Hela psalmen är kärnfull, pregnant och väl värd att lära utantill. Även utan att man fått den i läxa av prästen.

Natanael (Natan) Söderberg:

William Croft:

91 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet

Alt. koral:

1. Din kärlek, Jesus, gräns ej vet.

Du själv oss uppenbarar

den nåd som var av evighet,

som är och evigt varar.

Där nöd och sorg ett hjärta tär,

där någon tröst och råd begär,

du med din hjälp är nära.

2. Dem som i världen vilse går,

de trötta och de gamla,

de sjuka, fattiga och små

du vill kring dig församla.

Av det i världen intet var

åt dig ett folk du utvalt har,

som du vill rikt benåda.

3. Du skänker oss ett nådens år,

du löser träldomsbanden.

Där bland betryckta fram du går

Guds rike är för handen.

Du, Herre, själv dess spira bär,

när du mot oss barmhärtig är.

Du härskar, när du tjänar.

4. Och stor i himmelriket är

den som din kärlek tvingar,

den som ej tack och lön begär,

men tyst sitt offer bringar,

som går med glädje där du går,

och tacksam är att dig han får

i dina bröder tjäna.

5. O Jesus, oss din Ande sänd,

som liv från ovan föder.

Den eld i din församling tänd

som av din kärlek glöder.

Oss alla hjälp, att vi förmår

vad vi av dig för intet får

med fröjd för intet giva.

Text: Ernst Lönegren 1912 (50 år), tr. 1916

Musik: Strassburg 1545/Johann Crüger 1653 (55 år) - alt. svensk utjämnad form, alt. Sara Frigell 2022

Denna psalm hör intimt ihop med Vårsta Diakonigård och skrevs till dess invigning den 19 september 1912 ("Vårsta Diakonissanstalt" hette det då). Fram till 1930 var Vårsta en filial till Ersta diakonisällskap, där Ernst Lönegren varit föreståndare innan han blev utnämnd till biskop i Härnösand och tog initiativet till Vårsta. I sin argumentation för behovet av detta nordliga diakonicentrum sa biskop Lönegren enligt vad han själv berättat: "Om ni har ert så älskade Ersta, skulle vi då ej kunna få ett lika vackert Vårsta?" Och så kom det fina namnet till!

Invigningspsalmen trycktes dock inte förrän 1916, i årsboken Febe, och togs 1921 med i Nya Psalmer under rubriken "Diakoni". Som "Diakonipsalmen" är den också känd. Skriven i traditionell psalmstil riskerar den lätt att glömmas bort av yngre generationer, men åtminstone till Vårstas 100-årsjubilem 2012 förutsätter jag att den plockas fram. Och den är väl värd att sjungas i 100 år till. I tredje strofen ljuder Jesus´ programförklaring i Nasarets synagoga: Lukas 4:18. Och i avslutningsraderna tonar Matteus 10:8 ("Ni har fått för intet, så ge också för intet").

Själv har jag ett fint minne knutet till denna psalm. När jag gjorde värnplikten började mina morföräldrar bli märkbart gamla och få svårt att klara sej själva i sitt stora hus på landet. Barnen började leta en servicelägenhet åt dem. En ledig sommarhelg i slutet av sommaren, medan de ännu bodde kvar i huset, var jag och hälsade på. Hallonen bakom vagnslidret var stora och mörkröda, och jag plockade in en mugg till oss var. Morfar och mormor orkade ju inte längre åka på gudstjänst inne i stan, så vi läste söndagens texter och sjöng några psalmer själva istället. Och när vi i den lite vemodiga situationen sjöng Ernst Lönegrens diakonipsalm tillsammans (även om mormor inte ansåg sej ha någon sångröst) upplevde vi alla tre att den gick rakt till hjärtat.

E Lönegren:

J Crüger:

162 Som sol om våren stiger

1. Som sol om våren stiger
i makt mot himlens höjd,
och all naturen viger
till livets nya fröjd,
i själens riken Anden
går fram med vårens bud...

Text: Natanael Beskow 1919 (54 år), ngt bearb.

Musik: Svensk folkvisa / 1693 ("Den blomstertid nu kommer").

Denna vår- och pingstpsalm togs inte med i psalmbokstillägget 1921 (trots att den tryckts i 1920 års psalmboksförslag) men blev snabbt mycket sjungen när den 1937 kom in i psalmboken. Dels fanns det inte många direkta pingstpsalmer (om än åtskilliga om den helige Ande i allmänhet), dels var ju Den blomstertid-melodin välkänd och gärna sjungen.

Psalmens första hälft beskriver Andens verk med hjälp av två starka liknelser "som sol om våren stiger" och "som elden guldet renar". Den andra hälften är en bönepsalm. Först (i v. 4) är den egna själen i fokus, det egna behovet av rening och förening med Gud, men sedan (i v. 5-6) riktas blicken mot hela mänskligheten. Psalmen skrevs den bräckliga Versaillesfredens år 1919, och femte strofen talar om "hatets bann" som bara Guds Ande kan lösa, om att bara Guds Ande kan lära oss att "med skilda tungors ljud" bära fram "ett enigt lov" till den Gud som är "allas Far."

Knappt hade psalmen tagits in i psalmboken förrän andra världskriget bröt ut och på nytt gjorde bönen om himlasänd frid och försoning så smärtsamt aktuell. Och inte har den blivit överflödig i vår tid heller.

Natanael Beskow:

171 För alla helgon, som i kamp för tron

Alt. koral:

1. För alla helgon, som i kamp för tron
stått fast mot världen och nått himlaron,
till dig, o Jesus, höjes lovets ton.
Halleluja!
Halleluja!

2. Du var i världen deras fasta hus.
Din röst dem ledde fram i stridens brus,
och genom ödsligt mörker sken ditt ljus.
Halleluja!
Halleluja!

3. Vi kämpa må med troget, tappert mod
som förr en gång din helga skara god,
tills den bekrönt i segerns boning stod.
Halleluja!
Halleluja!

4. O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja!
Halleluja!

5. Blir dagen tung och själens möda lång,
tyst, hör! I fjärran tonar segersång,
och tro och vilja stärkes än en gång.
Halleluja!
Halleluja!

Text: William Walsham How 1864 (40 år) ("For all the saints"), sv. övers. Nathan Söderblom 1911 (45 år)

Musik: Joseph Barnby 1868 (30 år), alt Ralph Vaughan Williams 1906 (34 år)

Denna ståtliga allhelgonahymn publicerades första gången 1864 i "Hymns for the Saints Day, and other Hymns." Nästan ett halvsekel senare översattes den till svenska av Nathan Söderblom och trycktes på Allhelgonadagen (1.11 1911) i tidskriften Vår lösen. Så tidigt på seklet hade sedan med tända gravljus till allhelgona ännu inte slagit igenom i Sverige och dagen var heller inte allmän helgdag.

Men psalmen Söderblom översatt var den blivande konung Gustav VI Adolfs dåvarande hustrus, kronprinsessan Margaretas, älsklingspsalm. Och sedan hon hastigt avlidit den 1 maj 1920, gravid med sitt sjätte barn, sjöng församlingen den i Storkyrkan vid hennes begravning. Sannolikt bidrog detta till att psalmen året därpå togs in i psalmbokstillägget Nya Psalmer.

Psalmen betonar i hög grad pilgrimsmotivet och kunde lika gärna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen". Dess uppfordrande innehåll påminner starkt om inledningen av Hebréerbrevet 12. Fjärde strofen är ett exempel på rent retorisk invokation (jfr "O Maria, lär mig dina sånger" eller "Vi hyllar er, sanningens vittnen") och ska inte uppfattas som någon oevangelisk åkallan av helgonen.

Kronprinsessan Margareta (1882–1920). Fotografi från 1910-talet.

Walsham How:

Joseph Barnby:

Ralph Vaughan Williams:

180 Var dag är en sällsam gåva

1. Var dag är en sällsam gåva,
en skimrande möjlighet...

Text: Mads Nielsen 1917 (38 år) "Hver dag er en sjelden gave", sv. övers. 1921, bearb. Harry Lindström 1984 (68 år)

Musik: Oscar Bandsberg 1917 (43 år), alt. Corullons version

En morgonpsalm av en dansk apotekare med melodi av en dansk frälsningsofficer (som var ledare för arméns danska musikavdelning). Psalmen skrevs enligt norska Wikipedia under en semester i Rågeleje. Den trycktes snart i De Unges Lommebog och på svenska i Favoritsånger (1921) m.fl. samlingar. Den finns inte med i Den Danske Salmebog (2002) eller i Norsk Salmebok (1985), men däremot i den svenska, dit den kom efter flitigt bruk på frikyrkligt håll. Även i Norge har den sjungits mycket och tagits med i många sångböcker.

Texten är väl egentligen en kristlig utveckling av Horatius´ Carpe Diem-motiv (obs korset ovanför timvisaren på bilden överst!). Den nya dagen beskrivs som en gåva, en nåd, en skimrande möjlighet - som förpliktar till ansvar och givande. Det horatianska njutningsmotivet är minst sagt nedtonat (fast en kristen nutida författare har tänkt sej att Guds första fråga hinsides blir "Njöt du av min skapelse?") och psalmen appellerar till viljan och tanken på den utvärderingens afton som snart kommer, jfr Jesus´ ord i Johannes 9:4. Löftet och kravet, nåden och ansvaret kopplas samman istället för att särskiljas (jfr SvPs nr 87 v. 2).

Det är nog ganska vanligt att morgonpsalmerna är lite uppfordrande - medan aftonpsalmerna innehåller mer av förlåtelse och vila. Kanske inte så märkligt, om man tänker efter. Låt oss bara minnas bibelordet om att "Herrens nåd är var morgon ny" och att nåden alltid måste få komma först i det kristna livet. Vilket den ju faktiskt gör också i denna psalm.

191 Den dag du gav oss, Gud, är gången

1. Den dag du gav oss, Gud, är gången,
och mörker sänkes kring oss ned.
Ditt lov steg upp i morgonsången,
ditt lov skall signa nattens fred.

2. När jorden sig i rymden vänder
och ljuset går från trakt till trakt,
ditt lov väcks upp i nya länder.
Din kyrka håller troget vakt.

3. Den sol som oss till vila viger
för andra tänder arbetsdag.
Ur andras hjärtan bönen stiger
om kraft att vandra i din lag.

4. Pris vare dig som jordens bana
igenom öde rymder sträckt
och som av jordens folk vill dana
en enda helig mänskosläkt.

Text: John Ellerton 1870 (44 år) "The day Thou gavest, Lord, is ended", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1912 (48 år), Natanael Beskow 1936 (71 år)
Musik: Clement Cotterill Scholefield 1874 (35 år)

[Det återstår några år av copyrighten på översättningen, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag går på prejudikat och gör sammalunda]

Denna aftonpsalm kan inte utsättas för samma anklagelse som den tvåhundra år äldre Nun ruhen alle Wälder - att inte ta hänsyn till jordens rotation! Här är dess rotation tvärtom närmast ett huvudtema, som accentueras särskilt i andra och tredje strofen (ja, i det längre engelska originalet i ytterligare en strof!). Kristenhetens gudstjänstliv framställs som en helig skiftgång, där lovsången och bönen aldrig tystnar. Psalmen skrevs också för A Liturgi for Missionary Meetings (1870), alltså en "gudstjänstordning för missionärssamlingar", vilket ju kan förklara det synnerligen globala perspektivet.

Prästkollegan Schofields närmast dansanta melodi mötte länge ett visst motstånd från etablerade kyrkomusiker (den ansågs inte helt "kyrkligt värdig"), men har efterhand slagit igenom med obetvinglig kraft och till slut accepterats av de flesta. Den sjungs nu, liksom den globala texten, jorden och kyrkan runt. (Den enda tid och plats då den känns lite opassande är väl sommartid på Nordkalotten, då p.g.a. jordaxelns lutning inget "mörker sänkes kring oss ned" - hur mycket jorden än roterar).

John Ellerton:

Clement Cotterill Scholefield:

216 Mästare, alla söka dig

1. Mästare, alla söka dig,
uppenbart eller förteget:
gamla, som tryggt gå trampad stig,
unga, som dröja på steget...


Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs under sommaren 1919 utifrån bibelordet i Markusevangeliet 1:37: "Alla söker efter dig." Enligt egen uppgift hade Liedgren mediterat mycket över detta bibelord ända sedan han 1901 låg sjuk i gulsot.

Psalmen framfördes första gången vid ett kyrkligt möte i Vadstena den 6 augusti 1919 i anslutning till ett föredrag som Liedgren höll där. Samma år trycktes en både i skriften Religionen och tiden samt i den kyrkliga kulturtidskriften Vår Lösen nr 15-17.

Omdiskuterad blev dels psalmens inledning, där man ansåg att Liedgren gjorde lärjungarnas ord alltför allmängiltiga och stridande mot bl.a. Romarbrevet 3:10: "Ingen finns som är rättfärdig, ingen som förstår, ingen som söker Gud." 

Dels ifrågasattes v. 4: "Herre, du hör vad hjärtat ber, / även när läpparna häda", som enligt uppgift var skriven med tanke på den frispråkige författaren Sven Lidmans nyligen timade omvändelse.

Men psalmen blev trots, eller just på grund av, sitt djärva språk mycket omtyckt och sjungen. Och den har både innehållsliga och formella kvaliteter, det är ingen tvekan om det. Tänk bara på slutversens bön, som både uttrycker sökarens längtan och sökarens hjälplöshet med rim som "förtäljes", "dväljes" och "eljes".

Konung, vi ville  gärna tro

vad om ditt rike förtäljes.

Aldrig vårt hjärta finner ro

förrän därinne det dväljes.

Därför vi alla söka dig -

själarnas Herde, sök du mig,

aldrig jag når dig eljes.

Samtidigt har den avancerade, helgjutna formen gjort psalmen ganska svårbearbetad, alldeles bortsett från att Emil Liedgren 1986 varit död i endast ett kvartssekel (copyrighten gäller ända till 2031). Olle Nivenus anger t o m pluralformerna som bärande element i en så pass modern psalm som denna (gör han en dygd av nödvändigheten där, tro?). Psalmen har nog trots allt blivit betydligt mindre sjungen på 2000-talet, men visst är den en klassiker som i den meningen försvarar sin plats i psalmboken - och i vilken diktantologi som helst. Blir intressant att se hur den bedöms nästa gång.

Redan från början tänkte sej Liedgren Lindemans melodi till psalmen, ja, han diktade den rent av utifrån den melodin.

(Källa Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 370).


E Liedgren på äldre dagar:


L. M. Lindeman på äldre dagar:

227 O du som ser, o du som vet

1. O du som ser, o du som vet

vart stackars väsens hemlighet,

som också vet, långt mer än jag,

mitt väsens natt och dag,

tag allt jag äger i din hand,

bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land,

min Fader och min Gud.

2. Om än den väg som för till dig

är smärtornas och dödens stig,

så lär mig vilja, Gud, ändå

den tunga vägen gå.

Den gång du viskade ditt "Bliv!"
du ville mening i mitt liv.
Din mening i mitt väsen skriv,
min Fader och min Gud.

Text: Jeanna Oterdahl 1909 (30 år), tr. 1910.

(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035).

Musik: Torsten Wall 1933 (31 år), 1962 (60 år)


[Av upphovsrättsliga skäl kan Walls noter inte återges här än]

Denna psalm är, liksom den andra vi har av Oterdahl, julpsalmen När Jesusbarnet låg en gång, skriven under den period i 30-årsåldern då Oterdahl tog tjänstledigt från lärarinnearbetet på Mathilda Halls skola i Göteborg (i samma skola där hon själv en gång varit elev) för att leva studentliv i Uppsala och höra på föreläsningar av Nathan Söderblom, Einar Billing, Henrik Schück m.fl.

Psalmen skrevs i Uppsala under höstterminen 1909 och trycktes i den nystartade kristna kulturtidskriften Vår Lösen nr 12/13 1910. Med melodi av Torsten Wall (i mer jämn form än nuvarande) kom den sedan med i 1937 års psalmbok och, i oförändrat skick, i vår nuvarande.

Det är en innerlig bönepsalm som uttrycker en i vår tid rätt ovanlig lidandesberedskap. Ska vägen till Gud verkligen vara "smärtornas och dödens stig" och vill någon ung människa verkligen "den tunga vägen gå"? Man hör en återklang från Jesusorden i Matteusevangeliet 16:24 om att den som vill följa honom ska ta försaka sej själv och ta sitt kors på sej.

Samtidigt uttrycker psalmen en hisnande positiv tro på en gudomlig mening med ens eget lilla obetydliga liv - ofta citerade under det gångna seklet har psalmens slutrader varit: "Den gång du viskade ditt Bliv / du ville mening med mitt liv. / Din mening i mitt väsen skriv, / min Fader och min Gud."

Jeanna Oterdahl har själv sagt om psalmen: "Jag har ofta haft anledning till förundran över människors intresse för denna psalm. Jag skrev den ju inte alls med tanke på andra. Jag skrev den helt och hållet för mig själv, för att ge uttryck för vad jag kände just då. Och de stroferna är fortfarande ett mycket personligt uttryck för mig." (Cit. efter Lövgren: Psalm och sånglexikon, Gummessons 1964).

Här följer Oterdahls vackra psalm i ny musikalisk dräkt:

Jeanna Oterdahl:

233 Fader, du vars hjärta gömmer

1. Fader, du vars hjärta gömmer
helighet, som allting dömer,

kärlek, som förlåter allt...

Text: Emil Liedgren 1910 (31 år)
Musik: Oskar Lindberg 1917 (30 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än, men finlandssvenska psalmboken har fått tillstånd att publicera texten, se nr 356 i den psalmboken]

Tillsammans med Johan Alfred Eklund blev västeråslektorn Emil Liedgren en av den s.k. ungkyrkorörelsens främsta diktare. Till hans tidigaste och mest kända psalmer hör denna psalm om den Gud som både dödar och gör levande (jfr 5 Moseboken 32:39). Den kritiserades visserligen för sina många "överklivningar" (där radslut och satsslut inte sammanfaller) och sitt lite märkliga bildspråk. Att ödemarken ska blomma säger redan Jesaja 35, men är inte "våra tårars flöde" lite väl salt för att åstadkomma detta?

Men efter att Oskar Lindberg förtjänstfullt tonsatt den 1917 (och den publicerats i Nya Psalmer 1921) blev den mycket gärna sjungen och kritiken tystnade efterhand. (Fast nog tycker åtminstone jag fortfarande att tredje strofen kunde utgå).

Nuförtiden kanske kritiken åter tilltar - eller psalmen begravs i tysthet - p.g.a. vår ovilja att tillskriva Gud funktionen att "döda", ens i bildlig bemärkelse. Eller att "i vrede allting döma". Men psalmen bygger ju just på kontrasten mellan "döda" och "föda", mellan lag och evangelium om man så vill. Se även 1 Samuelsboken 2:6.

Övriga bibelallusioner är (v.1) Johannesevangeliet 3:3, (v.2) Jesaja 33:14, 10:17, (v.3) Jesaja 32:5, 35:1-2,7, 41:18-19, (v.4) Jesaja 8:19, (v.5) Jeremia 6:16, Jesaja 53:6, 59:9-11.

Den fjärde strofen för på ett oförlikneligt sätt in själva helgupplevelsen i bildspråket:

Där vi än i ångest höra

ovisst mummel nå vårt öra,

helgsmålsringning ljuda skall:

genom ljusa

valv skall brusa

påskkoralers jubelsvall.

Själva strofformen har Liedgren tagit från Astolfs själamässa ("Ljus, som klarnar alla öden") i Lycksalighetens ö (av Per Daniel Amadeus Atterbom), en text som i sin tur är en efterbildning av "Heloises sång vid Abailards grav." (Se Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 369).

E Liedgren:


O Lindberg:

235 Som en härlig gudomskälla

1. Som en härlig gudomskälla,
rik och mäktig, djup och stor,
är den kärlek, nåd och sanning
som i Jesu hjärta bor.
Han har öppnat pärleporten,
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

2. En gång som en jagad duva,
som en sårad hjort jag var,
men ett djupt förkrossat hjärta
Jesus ej förskjutit har.
Han har öppnat pärleporten...

3. Under över alla under!
Allt förlät han mig en gång.
Om hans underbara godhet
glad jag sjunger nu min sång.
Han har öppnat...

4. När en gång i livets morgon
till den gyllne port jag når,
då för Jesu stora kärlek
ock för mig den öppen står.
Han har öppnat...

Text: Fredrik Arvid Bloom 1917 (50 år), bearb. 1929

Musik: Alfred Olsen Dulin före 1917 (22 år)

Tillsammans med Den blomstertid, Härlig är jorden och Tryggare kan ingen vara är nog "Pärleporten" (som ovanstående text brukar kallas) den psalm i psalmboken som flest svenskar känner till. I motsats till de övriga kan den sjungas och skrålas i de mest oväntade sammanhang, ungefär som ansvarskännande 1600-teologer upplevde att de lutherska psalmerna utnyttjades (på krogen et c). Den glada, "hejiga" melodin inbjuder naturligtvis till detta, men man får nog hoppas att själva texten till "Pärleporten" - som ju är centralt evangelisk - ändå på något sätt fortfarande väcker gensvar i folks inre, även om den (med sedvanlig svensk prydhet inför allvarliga andliga frågor) mest parodieras och/eller görs till föremål för ganska vänligt gyckel.

Bloom var en rörlig för att inte säga orolig själ, både geografiskt och på flera andra sätt. Efter att ha avlagt navigationsexamen och levat på haven som sjöman gick han i land och blev frälsningsofficer i Amerika. (Eventuellt efter att ha försökt lyckan som guldgrävare, jfr Guldgrävarsången). Sedan gick han (1901-04) pastorsutbildning vid North Parks pastorsseminarium i Chicago (samtidigt som han i Sverige obefintligförklarades i 1902!) och arbetade som pastor i några församlingar i USA. Men han övergick snart till att bli försäljare och ansåg sej själv ha förlorat livet i Gud.

År 1917, vid 50 års ålder, fick han en ny "frälsningsupplevelse" på Frälsningarmén och återvände till pastorskallet. Hans äktenskap upplöstes dock snart därefter och han återvände 1921 till Sverige. Där gifte han om sej och arbetade som missions- och baptistpastor i bl.a. Säter, Rättvik och Uddevalla, där han avled i blindtarmsinflammation strax före sin 60-årsdag.

Sången om "Pärleporten" skrevs på svenska just efter Blooms återkomst till kristen tro och kristet arbete, och den är tillsammans med Guldgrävarsången författarens överlägset mest kända. Den finns även på engelska under titeln "Love divine, so great and wondrous". Och så här låter tydligen den nederländska varianten:




Och en fri improvisation över samma koral (den skulle Dulin och Bloom ha fått höra!):


F A Bloom:

234 O salighet, o gåtfullhet

1. O salighet, o gåtfullhet,
o Kristi törnekrona...

Text: Sven Lidman den 9 februari 1918 (35 år)
Musik: Beatrice F Johnson 1928 (35 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än].

Denna sång skrevs omkring ett år efter Sven Lidmans omvändelse (som han själv daterade till den 17 mars 1917) och omkring tre år innan han anslöt sej till pingstväckelsen. Enligt författaren skrev han sången "med hela min varelse som insats".

Sången trycktes 10 år senare med Beatrice F Johnsons melodi i Tillägg till Segertoner 1928 och blev snabbt välkänd i vida kretsar. Men efter författarens brytning med pingstväckelsen 20 år senare försvann den ur alla utgåvor av Segertoner ända fram till 1988, då den ju t.o.m. togs in i den gemensamma, ekumeniska psalmboken.

Första och sista strofen av psalmen hör till det innerligaste och skönaste som skrivits i svensk andlig diktning, ja, i svensk dikt överhuvud. Stroferna däremellan, som uttrycker överlåtelse till Kristus, är däremot av mer tvivelaktigt andligt och poetiskt värde ("jag svär dig trohet, ödmjukhet(!))". Och det var då för väl att vi i psalmboken slapp den ursprungliga fjärde strofen, den som löd:

All synd, all smuts, allt lågt begär

ditt rena blod avtvagit,

när som en krigsman i din här

ditt kors(!) som svärd jag tagit.

Men första och sista strofen är som sagt sublima, liksom Beatrice F Johnsons melodi. Sista strofens uttryck "Av fröjd vill hjärtat gråta" har författaren Stefan Andhé f.ö. använt som titel på en av sina kåserisamlingar (1991).

Sven Lidman på äldre dar:

254 Löftena kunna ej svika

1. Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar...

Text: Lewi Pethrus 1913 (29 år), 1915
Musik: Lewi Pethrus v. 1-2 1913, v. 3-6 1915 (29, 31 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än]

Vad O gränslösa frälsning är för Frälsningsarmén och Med Gud och hans vänskap är för EFS, kan man nog säga att Löftena kunna ej svika är för pingströrelsen i Sverige. Den är liksom "grundarens/inspiratörens sång", och i detta fall har denne dessutom komponerat melodin.

Andra strofen ("Gör såsom Abraham gjorde") utgår från berättelsen om Abrahams stjärnräkning i 1 Moseboken 15:5. Fjärde strofen anspelar direkt på berättelsen om de tre, nej fyra, männen i den brinnande ugnen, se Daniel 3.

Men hela sången med sin uppmaning att tro och hålla fast vid löftena kan också ses som inspirerad av Hebréerbrevet 11 (trons kapitel, som också handlar om Abraham).

De två första verserna skrev Lewi Pethrus 1913 när hans fru Lydia var allvarligt sjuk, till en melodi som han komponerat något tidigare. Övriga verser skrevs mer än ett år senare, under intryck av negativa tidningsskriverier och verkliga överdrifter inom den egna rörelsen. Både text och melodi trycktes därpå (juni 1915) i Brudgummens Röst. (Se vidare Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 523f).

Lewi Pethrus:

257 Pris vare Gud! Allena han

1. Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

2. Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

3. Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

4. O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

5. När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.
Text: Johan Alfred Eklund 1914 (51 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

[Det återstår några få år av copyrighten på Eklunds text, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag följer exemplet och hoppas att även detta initiativ för att bevara äldre psalmer levande ska mötas av välvilja]

Denna psalm är grundad på Jakobsbrevet 1:7, där det står: "Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker." De tre första stroferna överflödar av tacksamhet och lovsång, med många exempel på tacksägelseämnen (mitt hem, mitt kall, hans sannings ord, hans verk m.m.). De är ett uttryck för verkligt levande lutherdom, med glädje över vardagens uppgifter och över Guds goda skaparvilja.

Men så kommer fjärde strofen som realistiskt nog tar upp även "livets prövningsdagar". Och så mynnar psalmen ut i den femte strofen om "nya himlar och en ny jord" med evig och salig frid. Eklunds sammanfattning av alltsammans blir: "Så låt oss glada vandra här, / och sist i hoppet bida / fullkomlig fröjd / hos dig, vår Gud, i himlens höjd."

Psalmen trycktes första gången i Förslag till psalmbok 1914 - när Världskriget stod för dörren...

269 Sorgen och glädjen

Alt. koral från Danmark (OBS! finns ej i svenska psalmboken!):



Alt. koral från Norge (OBS! finns ej i svenska psalmboken!):



1. Sorgen och glädjen

de vandrar tillsamman,
medgång och motgång

här tätt följes åt.
Skyar med solsken...

Text: Thomas Kingo 1681 (47 år) "Sorrig og glaede de vandre til hobe", sv. övers. Oskar Wågman 1913 (64 år), Gustav Thorsell 1934 (47 år), Torsten Fogelqvist 1937 (57 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

(För den äldre, för-hallqvistska versionen, se Stora Nätpsalmboken nr 701)
Musik: Svensk folkmelodi, alt. dansk folkmelodi

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

En helt allmänmänsklig erfarenhet av den jordiska lyckans växlingar (jfr den s.k. barnabönen Gud som haver med dess "Lyckan kommer, lyckan går") kombineras här med det kristna himmelska perspektivet. Varje vers i psalmen avslutas - liksom förhoppningsvis våra enskilda liv? - i den himmelska världen, som ensam "är av salighet full".

Psalmen ingår i andra delen av Kingos sångsamling Aandeligt Sjungekor (tr. 1681). Den kan alltså mycket väl vara skriven tidigare än 1681 (dock inte tidigare än 1674, då samlingens första del trycktes). Därmed är den något yngre än den samtide diktarens Lasse Lucidors såväl till innehåll som till form mycket närbesläktade visa Skulle jag sörja, då vore jag tokot (som ofta i Sverige sjungits till samma melodi!).

På svenska har den vad jag vet inte funnits före 1900-talet (rätta mej gärna!). Den version vi nu har är resultatet av flera översättares samfällda ansträngningar (se ovan), men upphovsrätten tillfaller just nu (2011) helt Britt G Hallqvists ättlingar (övriga medverkande har nämligen varit döda i över 70 år).

Den gamla svenska folkmelodin (i liknande form känd från bl.a. Pilgrimsharpan 1862) är starkt förknippad med psalmen här i vårt land - men i Danmark och Norge sjungs psalmen till helt andra tongångar.

Thomas Kingo: