Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Koral (med något kortare förspel, endast ca 2 minuter ;o):
*1. Nu tacka Gud, allt folk, med hjärtans fröjd och gamman för stora ting, som han gör med oss allesamman... Text: Martin Rinckart 1630 (44 år), 1636, "Nun danket alle Gott", övers. Jesper Svedberg 1694 (41 år), bearb. Karl-Gustaf Hildebrand 1983 (72 år) Musik: Leipzig (M. Rinckart?) 1630, 1631, Johann Crüger 1647, jfr 1697 års koralbok nr 305! Hör Johann Sebastian Bachs lek med koralen. [Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än] Denna tacksägelsepsalm (Nun danket alle Gott) publicerades först 1636 i Rinckarts Jesu Herzbüchlein, men skrevs troligen till 100-årsminnet av den Augsburgska bekännelsen, som i Kursachsen firades 25-27 juni 1630.
Första strofen bygger i sitt ursprungsskick på Syraks bok 50:22, som Rinckart ofta lär ha läst vid måltiderna: "Och nu, prisen honom som är Gud över allting, honom som allestädes gör stora ting, som från moderlivet leder vår levnad uppåt, och som handlar med oss efter sin barmhärtighet." (Syraks och Rinckarts ord om "moderlivet" försvann dock i den senaste svenska bearbetningen). Hans psalm kallas också i de första utgåvorna Bordsvisa efter måltiden, men den har sedan använts betydligt bredare än så och funnits med i de flesta svenska psalm- och sångböcker ända fram till våra dagar.
I Jesper Svedbergs och karolinska psalmbokens version lät psalmen så här: Nu tacker Gud, allt folk! med hjertans fröjd och gamman, för stora ting dem han gör med oss allesamman: den af wårt moderslif, allt intill denna stund, oss mycket godt har gjort, och än gör margelund´.
Den nåderike Gud, han oss ock här förläne, att wi med hjertans fröjd i frid städs´ honom tjene: och Herren, stor af nåd, han ware alltid blid; oss ware Herren när nu och i ewig tid.
Pris ware dig, o Gud, o Fader, Son och Ande! Högtlofwad, store Gud, af oss i allo lande, som utaf ewighet en enig Gud förwisst har warit, är och blir. Fräls oss, o Jesu Christ!
En gammal klassisk julsång, av gammalt sjungen vid Trettondedagstid. Men i 1695 års psalmbok fanns den i två versioner, "Ett barn är fött i Betlehem" (nr 145, 10 verser), rätt följsam mot den latinska texten som också fanns tryckt i psalmboken ända fram till 1819 (!!!), och "Ett barn är fött av jungfru ren" (nr 146, 12 verser) som byggde på Luthers friare översättning, där Trettondedagsmotivet med de vise från Österns länder bättre togs till vara och utvecklades.
Johan Olof Wallin tog fasta på den senare versionen, gästriken Lars Jonssons text, tryckt av Jonssons son Håkan Rhezelius 1619 i samlingen Några Psalmer, Andeliga Wijsor och Lofsonger. Wallin strök dock dess fem första verser, varvid psalmen kom att börja med Betlehems stjärna och Österns vise. (För hans version, som också behölls i 1937 års psalmbok, se Wikisource: En stjärna gick på himlen fram). Anders Frostenson gjorde 1977 en anpassning till mer nutida språk, men behöll det wallinska strofurvalet, inkl. de två "ståverserna" på slutet. (Oftast är det ju bara en vers på slutet som har "ståstjärna" om inte hela psalmen har det, men här har båda slutverserna tydlig lovsångskaraktär). Huruvida de vise männen bokstavligen for "genast" till Betlehem kan förstås diskuteras (de hamnade ju först i Jerusalem), men det är en petitess i sammanhanget.
En intressant sak är att psalmen från slutet av medeltiden fram till 1695 sjöngs och skrevs/trycktes med de latinska stroferna och deras svenska motsvarigheter omväxlande, så att kören och församlingen alltså sjöng omväxlande latin och svenska ännu ett par århundraden efter reformationen (den latinska texten, tryckt för sej själv, behölls alltså i psalmboken ännu ett århundrade)! Jämför den "makaroniska" psalmen In dulci jubilo. (Källa Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 34, Uppsala 1926).
Den lutherska reformationen gjorde varken rent hus med latinet i gudstjänsten, jungfru Marias starka ställning eller kyrkomåleriet på väggar och valv - det var det snarare den s.k. "upplysningstiden" som gjorde. Vilket förtjänar att påpekas ännu en gång. Min svärmor (från Östervåla) har f.ö. berättat att psalmen i gångna tider parodierades genom att "stjärna" i första versen byttes ut mot "kärra" och "halleluja" mot "håll i och dra". Vilket ju på sitt sätt vittnar om att psalmen var känd och brukad, troligen bra mycket mer än idag.
Organisten Heri Eysturlid i Säbrå, Härnösand, har gjort en härlig liten film om denna psalm (tack!):
ETT BARN ÄR FÖDT I BETHLEHEM (enl. 1695 års psalmbok nr 145)
Ett barn är födt i Bethlehem, Bethlehem, dess fröjdar sig Jerusalem. Halle, Halleluja!
Han ligger här på hö och strå, på hö och strå, som ewig är och allt förmår. Halle, Halleluja!
Oxen och åsnan stodo när, stodo när det barn, som Gud och Herren är. Halle, Halleluja!
Af Saba konungar kommo tre, kommo tre. Guld, rökelse, myrrham offrade de. Halle, Halleluja!
Han föddes af en jungfru ren, jungfru ren, förutan man och syndamen. Halle, Halleluja!
Lik war han oss i köttet wisst, i köttet wisst, dock olik efter syndsens brist. Halle, Halleluja!
Sig lika gjorde han oss så, han oss så, att wi skulle Guds rike få. Halle, Halleluja!
För denna samma nådelig´ tid, nådelig´ tid, ware Gud lofwad ewinnerlig´! Halle, Halleluja!
Dess ware pris i ewighet, i ewighet, den Heliga Trefaldighet! Halle, Halleluja!
ETT BARN ÄR FÖDT AF JUNGFRU REN (1695 års psalmbok nr 146)
Ett barn är födt af jungfru ren, af jungfru ren, i Bethlehem, den staden klen´. Halle, Halleluja!
Hans namn det är Immanuel, Immanuel, som Skriften oss förkunnar wäl. Halle, Halleluja!
De englar sjöngo med stor fröjd, med stor fröjd, lofsade Gud i himmels höjd. Halle, Halleluja!
Till herdar de ock sade så, sade så: att Frälsaren war födder då. Halle, Halleluja!
Oss syndarom till mycken tröst, mycken tröst, han werlden hafwer återlöst. Halle, Halleluja!
Dem wisom utaf Österland, af Österland, en stjerna lyste undersam. Halle, Halleluja!
Då märkte de, att Konungen, att Konungen war kommen ned af himmelen. Halle, Halleluja!
De kommo ock till Bethlehem, till Bethlehem, och skänkte honom offer ren´. Halle, Halleluja!
Guld, rökwerk, myrrham buro de, buro de, och gladdes att få Christum se. Halle, Halleluja!
Oss christnom bör på samma wis, på samma wis, att offra Christo ewigt pris. Halle, Halleluja!
Lof ske Gud Fader och hans Son, och hans Son, samt Helge And´ i högsta thron! Halle, Halleluja!
För nåde och barmhärtighet, barmhärtighet, nu och i all ewighet! Halle, Halleluja!
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Man får väl säga att Ellertons aftonpsalm "Den dag du gav oss" är betydligt mer sjungen än denna. Kanske beroende på dess gladare melodi. Ändå är jag tacksam över att Frostenson gav oss två strofer av den här psalmen på svenska, och jag reciterade dem båda vid min strävsamme morfars kista 1998. Men kanske skulle psalmen ha behövt alla sina fem strofer också på svenska, för att melodin ska hinna sjungas in och läras. (Ett allmänt problem med nya psalmer med nya koraler är att de ofta bara har 2-3 strofer, vilket knappast underlättar inlärandet av koralerna - gamla psalmer hade ofta upp till 10 strofer). En vacker begravningspsalm har nu i stort sett förblivit oanvänd. Huruvida fjärde radens "de döda som till dig har gått" uttrycker något slags allfrälsningslära ("apokatastasis") eller tvärtom en inskränkning eller en precisering (av "just de döda som gått till Gud") framgår inte riktigt klart på svenska åtminstone. Första versen i originalet betonar dock att "alla själar är dina". Men uttrycket "God of the living", som psalmen börjar, syftar på Jesu ord om att "Gud inte är en Gud för döda, utan för levande - ty för honom är alla levande." Vilket inte nödvändigtvis är en utsaga om att alla döda är saliga.
I sista versen i originalet ber Ellerton i alla fall om att vi inte må dö i "the death of sin", syndens död, så vi kan tydligen inte utan vidare ropa "hej" innan vi är över bäcken.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
En klassisk morgonpsalm, nu inne i sin fjärde psalmbok på raken. Men eftersom vi har mer bråttom på morgnarna nu än förr (eller?) så har vi bara sex verser kvar av de tidigare tio stroferna. Psalmen infördes första gången i "Manuale 1686 med Til-Ökning". Liksom så många morgonpsalmer är detta en innerlig böne- och tacksägelsepsalm som tar upp de flesta böneämnena i Herrens bön (Fader vår), kanske särskilt fjärde bönen om vårt dagliga bröd i alla dess former (jfr Martin Luthers förklaring till fjärde bönen). Så här lät psalmen tidigare (i 1819 och 1937 års psalmböcker): Vi tacka dig Så hjärtelig', O Gud och Fader käre, Att vi så väl Till kropp som själ Helbrägda, styrkta äre.
Särdeles att I denna natt Vi ock fått trygge sova Och nu förmå I ditt hus gå Dig gladelig att lova.
Vi bedje än, Att du igen Oss må i dag bevara Och med din makt, Din änglavakt, Oss hjälpa i all fara.
Upplys vår själ Och lär oss väl Din helga vilja känna, Att vi i dag Till ditt behag Må håg och gärning vända. Vårt kött förvisst Och världens list Vill oss till synd bedraga; Men var oss när, Oss tillflykt lär Vid Jesu kors att taga.
Vi give dig Lydaktelig Båd liv och själ i händer; Ty vad du vill Oss skicka till Oss visst till välfärd länder.
Vår överhet Med trofasthet Vi dig ock nu befalle: Giv henne ro Och låt oss bo I frid och hugnad alle.
Låt vattunöd Och ond bråd död, Krig, pest och hunger vika Från detta land. Räck fadershand Till fattiga och rika.
Giv allom nåd Och goda råd, Som land och stad regera. Att allt går rätt Och på ett sätt Som länder till din ära.
Hjälp var för sig Så kristelig Sitt kall på jorden sköta, Att vi också Varandra må I himlens glädje möta.
1. Att be till Gud han själv oss lär. En utväg i vår nöd det är. Den som med troget hjärta ber, blir hörd av Gud som hjärtat ser. Kan någon...
Text: v. 1-2 Okänd svensk författare 1767 v. 3-6 Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Lars Lindman 1981 (70 år) Musik: Leipzig 1539, jfr J.S. Bachs koralförspel, BWV 636. Detta är en kraftfull böneundervisning, ursprungligen med anslaget "Tig Herren Gud att bedja böd", vars två första verser, av okänd författare, publicerades 1767 i den s.k. "Prof-Psalmboken". Nästan ett halvsekel senare bearbetades verserna av Johan Olof Wallin, som också tilldiktade verserna 3 till 6. För 1986 års psalmbok gjorde komminister Lars Lindman en varsam och lyckad bearbetning, men jag har inte varit med om att sjunga psalmen i kyrkan. Och den gamla koralen har nog inte direkt hjälpt fram den. Men vid enskild andakt har psalmen nog sjungits eller lästs oftare. Det är den i varje fall värd.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]
Hymnologen Oscar Lövgren skriver om denna psalm (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 489 f.):
Anges i Den svenska psalmboken 1937 vara av okänd tysk författare. En del forskare framhåller dock som troligt att Johann Major (Gross) är dess diktare. Första gången den nämnes är som avslutning på en predikan som Major höll i stadskyrkan i Jena söndagen den 2 juni 1613. Den 29 maj hade ett fruktansvärt oväder dragit fram över Weimar. Människor och boskap omkom under den svåra översvämningen. Följande söndag hölls sorg- och tröstepredikningar i kyrkorna. Major, som var pastor och superintendent i Jena, talade i stadens kyrka. Han slutade med orden: "Bed med David: Herre, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse (Psalt. 38:1) samt Tag mig nu åter så att jag får vända åter, du är ju Herren, min Gud. Ty sedan jag har vänt mitt sinne ångrar jag mig, och sedan jag har kommit till besinning slår jag mig på länden; jag både blyges och skämmes." (Jer. 31:18-19). Sist följer psalmversen: "Men skall så ske att straff och ve / på synden måste falla, / så risa här och lisa där / och mig till bättring kalla." Predikan gjorde ett starkt intryck på åhörarna. Denna "Gedenck und Erinnerungs Predigt", som begynnelsen till den långa titeln lyder, utkom 1613 i tryck. I första upplagan finns endast en strof, den nys anförda, medtagen. Men i andra upplagan samma år förekommer de sex första stroferna. Först i ett psalmtryck från 1627 förekommer psalmens alla tio strofer. Johann Major (1564-1654) var från 1605 pastor och superintendent i Jena samt från 1611 även professor där. Också Martin Rutilius (1550-1618), präst i Teutleben och Weimar, har ibland tillskrivits denna psalm. Men detta tycks bero på att han, som helt saknade poetisk begåvning, skrivit av psalmen i ett autografiskt album och satt sitt namn under. Men dylika avskrifter undertecknade med avskrivarens namn har ända in i vår tid varit ganska vanliga och bevisar inte Rutilius´ författarskap. Då förefaller det troligare att Major skrivit åtminstone en del av psalmen. Den svenska översättningen förekommer först i Then Swenska Psalm-Booken, utgiven i Åbo 1673. Mel. finns i sin äldsta form hos Johann Jeep i dennes Geistliche Psalmen, tryckt i Nürnberg 1607. Det är dock okänt vem som komponerat den.
