130 En stjärna gick på himlen fram

1. En stjärna gick på himlen fram,
på himlen fram,
för Österns vise undersam.
Halleluja! Halleluja!

2. Då fylldes de av glädje stor...

Text: Latinsk julsång 1300-talet "Puer natus in Betlehem", Leipzig 1545, "Uns ist geborn ein Kindelein", sv. övers. Laurentius Jonae Gestritius före 1598, tr. 1619, Anders Frostenson 1977.

Musik: Medeltida böhmisk julvisa / 1533 / jfr Sibelius-akademins melodi i anslutning till 1697 års koralbok

- hör J S Bach leka med den kontinentala varianten av koralen (BWV 603), jfr noterna nedan.
Alt (se nedan): dansk folkmelodi efter Andreas Peter Berggreen (Folke-Sange og Melodier 1 uppl. IV 1855, nr 5) eller koral av Ludvig Mathias Lindeman.

En gammal klassisk julsång, av gammalt sjungen vid Trettondedagstid. Men i 1695 års psalmbok fanns den i två versioner, "Ett barn är fött i Betlehem" (nr 145, 10 verser), rätt följsam mot den latinska texten som också fanns tryckt i psalmboken ända fram till 1819 (!!!), och "Ett barn är fött av jungfru ren" (nr 146, 12 verser) som byggde på Luthers friare översättning, där Trettondedagsmotivet med de vise från Österns länder bättre togs till vara och utvecklades.

Johan Olof Wallin tog fasta på den senare versionen, gästriken Lars Jonssons text, tryckt av Jonssons son Håkan Rhezelius 1619 i samlingen Några Psalmer, Andeliga Wijsor och Lofsonger. Wallin strök dock dess fem första verser, varvid psalmen kom att börja med Betlehems stjärna och Österns vise. (För hans version, som också behölls i 1937 års psalmbok, se Wikisource: En stjärna gick på himlen fram). Anders Frostenson gjorde 1977 en anpassning till mer nutida språk, men behöll det wallinska strofurvalet, inkl. de två "ståverserna" på slutet. (Oftast är det ju bara en vers på slutet som har "ståstjärna" om inte hela psalmen har det, men här har båda slutverserna tydlig lovsångskaraktär). Huruvida de vise männen bokstavligen for "genast" till Betlehem kan förstås diskuteras (de hamnade ju först i Jerusalem), men det är en petitess i sammanhanget.

En intressant sak är att psalmen från slutet av medeltiden fram till 1695 sjöngs och skrevs/trycktes med de latinska stroferna och deras svenska motsvarigheter omväxlande, så att kören och församlingen alltså sjöng omväxlande latin och svenska ännu ett par århundraden efter reformationen (den latinska texten, tryckt för sej själv, behölls alltså i psalmboken ännu ett århundrade)! Jämför den "makaroniska" psalmen In dulci jubilo. (Källa Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 34, Uppsala 1926).

Den lutherska reformationen gjorde varken rent hus med latinet i gudstjänsten, jungfru Marias starka ställning eller kyrkomåleriet på väggar och valv - det var det snarare den s.k. "upplysningstiden" som gjorde. Vilket förtjänar att påpekas ännu en gång.

Min svärmor (från Östervåla) har f.ö. berättat att psalmen i gångna tider parodierades genom att "stjärna" i första versen byttes ut mot "kärra" och "halleluja" mot "håll i och dra". Vilket ju på sitt sätt vittnar om att psalmen var känd och brukad, troligen bra mycket mer än idag.

Organisten Heri Eysturlid i Säbrå, Härnösand, har gjort en härlig liten film om denna psalm (tack!):

ETT BARN ÄR FÖDT I BETHLEHEM (enl. 1695 års psalmbok nr 145)

Ett barn är födt i Bethlehem, Bethlehem,
dess fröjdar sig Jerusalem. Halle, Halleluja!

Han ligger här på hö och strå, på hö och strå,
som ewig är och allt förmår. Halle, Halleluja!

Oxen och åsnan stodo när, stodo när
det barn, som Gud och Herren är. Halle, Halleluja!

Af Saba konungar kommo tre, kommo tre.
Guld, rökelse, myrrham offrade de. Halle, Halleluja!

Han föddes af en jungfru ren, jungfru ren,
förutan man och syndamen. Halle, Halleluja!

Lik war han oss i köttet wisst, i köttet wisst,
dock olik efter syndsens brist. Halle, Halleluja!

Sig lika gjorde han oss så, han oss så,
att wi skulle Guds rike få. Halle, Halleluja!

För denna samma nådelig´ tid, nådelig´ tid,
ware Gud lofwad ewinnerlig´! Halle, Halleluja!

Dess ware pris i ewighet, i ewighet,
den Heliga Trefaldighet! Halle, Halleluja!

ETT BARN ÄR FÖDT AF JUNGFRU REN (1695 års psalmbok nr 146)

Ett barn är födt af jungfru ren, af jungfru ren,
i Bethlehem, den staden klen´. Halle, Halleluja!

Hans namn det är Immanuel, Immanuel,
som Skriften oss förkunnar wäl. Halle, Halleluja!

De englar sjöngo med stor fröjd, med stor fröjd,
lofsade Gud i himmels höjd. Halle, Halleluja!

Till herdar de ock sade så, sade så:
att Frälsaren war födder då. Halle, Halleluja!

Oss syndarom till mycken tröst, mycken tröst,
han werlden hafwer återlöst. Halle, Halleluja!

Dem wisom utaf Österland, af Österland,
en stjerna lyste undersam. Halle, Halleluja!

Då märkte de, att Konungen, att Konungen
war kommen ned af himmelen. Halle, Halleluja!

De kommo ock till Bethlehem, till Bethlehem,
och skänkte honom offer ren´. Halle, Halleluja!

Guld, rökwerk, myrrham buro de, buro de,
och gladdes att få Christum se. Halle, Halleluja!

Oss christnom bör på samma wis, på samma wis,
att offra Christo ewigt pris. Halle, Halleluja!

Lof ske Gud Fader och hans Son, och hans Son,
samt Helge And´ i högsta thron! Halle, Halleluja!

För nåde och barmhärtighet, barmhärtighet,
nu och i all ewighet! Halle, Halleluja!

167 Gud låter sina trogna här

Folklig koral (OBS finns ej i psalmboken!):


1. Gud låter sina trogna här
allt gott av nåd erfara.
Och budskap om hans kärlek bär
mång tusen änglars skara...

Text: v. 1-4 Georg Reimann d. 1615 "Aus Lieb lässt Gott der Christenheit", sv. övers. och kompl. v. 5 Jesper Svedberg 1694 (41 år) "Gud låter här sin christenhet", bearb. Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Anders Frostenson 1979 (73 år)

[För en lättare bearbetning i närmare anslutning till Wallins version, se Stora Nätpsalmboken nr 360. För en friare omdiktning av psalmen, se SvPs1986 nr 483]

Musik: Tysk folkvisa / Martin Luther 1533 (50 år)

Denna psalm har länge varit stående "Mikaelipsalm" och förekommer nu i fjärde svenska psalmboken på raken, fast i en bearbetad version version - eller rättare sagt i två (se även Guds änglar är hans sändebud). Den är till största delen skriven av retorikprofessorn i Königsberg, Georg Reimann, men slutversen är tillfogad av Jesper Svedberg och alltsammans bearbetat av Wallin och Frostenson (resp. Hartman).

Istället för Reimanns/Svedbergs i varje vers upprepade "Nu är de helga änglars dag" gjorde Wallin ett slags kyrklig ålderstrappa, där änglarna sägs följa oss från "vår barndomsdag", "vår ungdomsdag", "på ålderns dag", "på dödens dag" allt intill "den stora dag / som vi med fröjd förbida". Frostenson behöll den (men inte Hartman).

J Svedberg:

403 O Gud, det är en hjärtans tröst

(Här framförs visserligen SvPs68 "Jag tror på Gud som med sitt ord", men det är exakt samma koral som till SvPs403): 

Text och melodi framförd av Mario Ouwens:

EN PSALM UTI VILKEN DEN RÄTTA OCH RENA GUDSTJÄNST PRISAD VARDER

1. O Gud, det är en hjärtans tröst
att i ditt hus få komma,
där vi får glädjas av din röst
med alla dina fromma.
Hur väl det i ditt tempel går,
hur helgedomen härlig står,
det är stor lust att skåda.

2. Här i ditt hus en enda dag
långt mer för oss kan bliva...

Text: Laurentius Jonae Gestritius d. 1598 "O Gudh thet är stoor glädie wist", bearb. med tillägg av v. 4 Jesper Svedberg 1694 (41 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)
- jfr versionen i Stora Nätpsalmboken nr 171
Musik: Svensk 1697

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm, av kyrkoherde Lars Jonsson i Resele och Härnösand, tillhör den exklusiva skara som funnits med i fyra rikspsalmböcker på rad. Den påminner liksom angränsande psalmer i psalmboken mycket om de s.k. vallfartspsalmerna i Psaltaren. Glädjen över gudstjänstgemenskapen - och helgedomen! - är påtaglig. Man påminns om den gammaltestamentlige psalmistens ord: "Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor." (Psalt. 84:10).

Psalmen trycktes första gången 1619 i samlingen "Någre Psalmer, Andeliga Wijsor och Lofsonger", som författarens son Haquin Rheselius lät ge ut. Den hade då rubriken "En psalm uti vilken den rätta och rena gudstjänst beprisad varder", men saknade nuvarande v. 4 "Giv oss, o Gud, din Ande god", som Jesper Svedberg la till när han bearbetade psalmen för sin psalmbok 1694.

Det ålderdomliga språket från den karolinska psalmboken ("I dino huse...") behölls ännu i 1937 års psalmbok, men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson en på det hela taget vällyckad bearbetning. En försikigare bearbetning återfinns i finlandssvenska psalmboken. Jag tror ändå inte att psalmen återtagit sin forna position som ingångspsalm (eller, vv. 4-5, predikstolspsalm) i gudstjänsten, men melodin är lättsjungen och psalmen absolut värd att pröva oftare.

Den lättsjungna melodin från 1697 års koralbok antas vara svensk, eftersom den aldrig påträffats i utländska källor.

Heri Eysturlid har mer att berätta om psalmen och den melodi som användes till den i 1697 års koralbok (det var alltså inte samma som används nu!):

Och Per Arne Branderud ger oss en egen tolkning av texten, med en Härlig är jorden-inspirerad melodi. Tack så mycket, Per Arne, för att du valde att framföra just denna psalm! 

483 Guds änglar är hans sändebud

1. Guds änglar är hans sändebud
av eld och vind och ande,

en himmelsk här av liv och ljus,

som glimmar genom natten...

Text: Olov Hartman 1978 (72 år), efter Georg Reimann senast 1615 (45 år) "Aus lieb lässt Gott der Christenheit", jfr SvPs1986 nr 167 "Gud låter sina trogna här"
Musik: Tysk folkvisa / Wittenberg 1533
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

När Olov Hartman gjorde denna travesti på eller modernisering av Georg Reimanns änglapsalm, behöll han egentligen bara näst sista raden: "Heut ist der lieben Engel Tag" ("Det är Guds änglars dag idag"), som även Jesper Svedbergs behöll i den första svenska översättningen i 1695 års psalmbok. (Wallin gjorde raden olika i varje vers för att spegla människans olika åldrar). Och temat, förstås. Men i övrigt är det, kan man säga, en äkta Hartman-psalm.

Själv har jag nog som kantor haft mest glädje av sista strofens förhoppningsfulla ord: "Är sången svag, tycks bönen stum / och glesnar Guds församling, / hör, templet är av änglar fullt, / som lovar Gud trefaldig. / Så sjung med dem till Guds behag..."

Annars tycker jag nog egentligen att den gamla svenska versionen (Svedbergs/Wallins alltså) är bättre - men p.g.a. Frostensons rätt svaga bearbetning har Hartman-psalmen tagit över alltmer på Den helige Mikaels dag. Man sjunger ju inte gärna båda även om båda finns i psalmboken - eftersom de har samma koral! Innehållsligt och språkligt är de dock så pass olika att de gott skulle kunna sjungas var för sej.

502 Vi tackar dig, o Herre Krist

Alternativ melodi:



1. Vi tackar dig, o Herre Krist,
som är vår Frälserman förvisst.
Du för oss alla omsorg bär
med dina helga änglars här.

2. Vi lägger oss till vila ned.
Åt själen ro och frid bered,
bliv när oss, Herre, var oss huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.

3. Bevara oss till kropp och själ,
och hjälp oss till vårt sanna väl:
dig hålla kär i lust och nöd,
dig höra till i liv och död.

4. O Gud, som dagens gränser satt,
oss giv en god och stilla natt.
Beskydda fränder, barn och bo.
I Jesu namn går vi till ro.

*5. Högtlovat vare Herrens namn,
vårt fasta värn, vår trygga hamn.
Dig, heliga Treenighet,
ske lov och pris i evighet.
Amen.
 
Text: Nicolaus Selnecker 1578 (48 år), sv. övers. 1610, Johan Alfred Eklund 1912, 1934
Musik: Hymnmelodi från 300-talet

Den här kvällspsalmen har levat länge utanför psalmboken; den fanns varken i den wallinska eller den eklundska. Eklund gjorde dock en språklig bearbetning inför 1937 års psalmbok och 1986 var tiden tydligen inne att återbörda psalmen.

Sammanhanget psalmen "överlevde i" var Den svenska tidegärden. Liksom Mannströms morgonpsalm "Morgonens rodnad" blev denna psalm insjungen och i någon mån populär genom att den användes som avslutning på otaliga aftonböner eller "completorier".

I Jesu namn går vi till ro.

N Selnecker:

544 Min synd, o Gud, mot dina bud

Alt. koralversion (Bach) - OBS! finns ej i psalmboken!



1. Min synd, o Gud,
mot dina bud
är mig så tung att minnas,
och ingenstans
en hjälp jag kan
i denna världen finna.

2. Om än jag går
i dagar, år,
ja, längst till världens ände...

Text: Martin Rutilius(?) 1604 (53 år) och 1613 (62 år) "Ach Gott und Herr", alt. förf. Johann Major 1613 (49 år), sv. övers. 1673, Anders Frostenson 1980 (74 år)
Musik: Leipzig 1625 / Christoph Peter 1655 (29 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Hymnologen Oscar Lövgren skriver om denna psalm (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 489 f.):

Anges i Den svenska psalmboken 1937 vara av okänd tysk författare. En del forskare framhåller dock som troligt att Johann Major (Gross) är dess diktare. Första gången den nämnes är som avslutning på en predikan som Major höll i stadskyrkan i Jena söndagen den 2 juni 1613. Den 29 maj hade ett fruktansvärt oväder dragit fram över Weimar. Människor och boskap omkom under den svåra översvämningen. Följande söndag hölls sorg- och tröstepredikningar i kyrkorna. Major, som var pastor och superintendent i Jena, talade i stadens kyrka. Han slutade med orden: "Bed med David: Herre, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse (Psalt. 38:1) samt Tag mig nu åter så att jag får vända åter, du är ju Herren, min Gud. Ty sedan jag har vänt mitt sinne ångrar jag mig, och sedan jag har kommit till besinning slår jag mig på länden; jag både blyges och skämmes." (Jer. 31:18-19). Sist följer psalmversen: "Men skall så ske att straff och ve / på synden måste falla, / så risa här och lisa där / och mig till bättring kalla." 

Predikan gjorde ett starkt intryck på åhörarna. Denna "Gedenck und Erinnerungs Predigt", som begynnelsen till den långa titeln lyder, utkom 1613 i tryck. I första upplagan finns endast en strof, den nys anförda, medtagen. Men i andra upplagan samma år förekommer de sex första stroferna. Först i ett psalmtryck från 1627 förekommer psalmens alla tio strofer. Johann Major (1564-1654) var från 1605 pastor och superintendent i Jena samt från 1611 även professor där.

Också Martin Rutilius (1550-1618), präst i Teutleben och Weimar, har ibland tillskrivits denna psalm. Men detta tycks bero på att han, som helt saknade poetisk begåvning, skrivit av psalmen i ett autografiskt album och satt sitt namn under. Men dylika avskrifter undertecknade med avskrivarens namn har ända in i vår tid varit ganska vanliga och bevisar inte Rutilius´ författarskap. Då förefaller det troligare att Major skrivit åtminstone en del av psalmen. Den svenska översättningen förekommer först i Then Swenska Psalm-Booken, utgiven i Åbo 1673. Mel. finns i sin äldsta form hos Johann Jeep i dennes Geistliche Psalmen, tryckt i Nürnberg 1607. Det är dock okänt vem som komponerat den.