56 Gammal är kyrkan

1. Gammal är kyrkan, Herrens hus,
står, om än torn måste falla.
Murar så höga blir till grus,
ändå skall klockorna kalla,
kalla på gammal och på ung,
kalla på själ som trött och tung
drömt om den eviga vilan.

2. Icke i jordisk byggnad bor...

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1836 (53 år) och 1853 (70 år) "Kirken den er ett gammelt Hus", Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 162!  

Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm, som verkligen är en av Grundtvigs "portalpsalmer", skrevs och gavs ut till reformationsfesten i Danmark 1836 (300-årsjubileum). Året efter denna publicering, alltså år 1837, utgav Grundtvig sin psalmbok, Sangverk till den danske kirke, där hans dittillsvarande originalpsalmer och översättningar finns rikligt företrädda (han skrev sammanlagt omkring 1500 psalmer!).

Man bör lägga märke till att Grundtvig, som dock var så mån om kyrka och kultur även i deras yttre gestaltning, i psalmen på äkta lutherskt vis betonar "Ordets primat", d.v.s. att det är Guds ord som helgar huset (se psalmens sista rad!) och inte tvärtom. Och då får även fjärde strofen - som inte finns med i våra svenska psalmböcker - sin tidlösa aktualitet:

Frimodigt kan vi samlas då,
om än i lövhyddor bara,
och liksom Petrus säga så:
"Här är oss gott att få vara." (min provövers.)

Så här låter hela psalmen på Grundtvigs danska:

Kirken den er et gammelt hus,
står, om end tårnene falde,
tårne fuldmange sank i grus,
klokker end kime og kalde,
kalde på gammel og på ung,
mest dog på sjælen træt og tung,
syg for den evige hvile.

Herren vor Gud vist ej bebor
huse, som hænder mon bygge,
arke-paulunet var på jord
kun af hans tempel en skygge.
Dog sig en bolig underfuld
bygged han selv af støv og muld,
rejste af gruset i nåde.

Vi er hans hus og kirke nu,
bygget af levende stene,
som, under kors, med ærlig hu
troen og dåben forene.
Var vi på jord ej mer end to,
bygge dog ville han og bo
hos os i hele sin vælde.

Samles vi kan da med vor drot
selv i den laveste hytte,
finde med Peder: der er godt,
tog ej al verden i bytte.
Kirken og vi, som ærlig tro,
altid er et så vel som to, -
et med vor drot og hinanden!

Husene dog med kirke-navn,
bygte til Frelserens ære,
hvor han de små tog tit i favn,
er os som hjemmet så kære.
Dejlige ting i dem er sagt,
sluttet har der med os sin pagt
han, som os Himmerig skænker.

Fonten os minder om vor dåb,
altret om nadverens glæde,
hvor skulle før i tro og håb
Herren vi finde til stede,
end hvor det for os prentet står:
Herren i dag er som i går,
så er og troen og dåben.

Give da Gud, at hvor vi bo,
altid, når klokkerne ringe,
folket forsamles i Jesu tro
dér, hvor det plejed at klinge:
Verden vel ej, men I mig ser,
alt hvad jeg siger, se, det sker,
fred være med eder alle!

Aldrig dog glemmes mer i Nord
kirken af levende stene,
dem, som i kraften af Guds ord
troen og dåben forene!
Selv bygger Ånden kirke bedst,
trænger så lidt til drot som præst,
ordet kun helliger huset!

En jazzversion av koralen:

N F S Grundtvig:

L M Lindeman:

203 Fram skrider året i sin gång

Alternativ melodi:
(OBS! Finns ej i 1986 års psalmbok till just denna psalm, däremot i 2002 års danska psalmbok!):



1. Fram skrider året i sin gång,
nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommartid.

2. Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som under allt består.

3. Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar ej ändå.

4. Jag vet var glädjen har sitt hem,
när jordens prakt förgår.
Ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mig når.

5. Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när döden råder här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

6. Det liv, som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår,
trots död och vintersnö.

Text: Caspar Johannes Boye 1833 (42 år) "Dypt haelder året i sin gang", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1911 (47 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 464!

Musik: William Tans´ur ca 1734 (34 år), alt. "House of the rising sun". (I Danmark sjungs psalmen på melodin till Med tacksam röst och tacksam själ!).

Denna höstpsalm, en av de få vi har, trycktes första gången i Boyes "Aandelige Digte og Sange" (1833). Den översattes första gången till svenska 1858 av signaturen G.L.T., då den publicerades i tidningen Budbäraren nr 12 med anslaget "Djupt sjunker året i sin gång", och sedan något bearbetad i sångboken Pilgrimsharpan 1861. Även J A Eklunds översättning från 1911 hade från början samma anslag.

William Tans´urs mollmelodi passar väl till psalmens något dystra inledningsrader. Men den gör inte riktigt rättvisa åt den glädje som Boye sedan manar fram - ur evangeliet om Jesus´ födelse, död och uppståndelse. Eller också är detta bara en fördom - många av våra gladaste folkmelodier går ju i moll, och mycket beror naturligtvis på hur melodin framförs.

Psalmen innehåller som sagt mycket glädje. Men man kan inte säga att själva hösten, med dess härliga färger och rika skördar, blir föremål för tacksamhet. Den får istället utgöra den dystra kontrasten till det uppståndelsehopp som Boye vill förmedla.

Är kanske Paul Nilssons Kom inför Herren med tacksamhet, gamla och unga höstens enda riktiga glädje- och tacksägelsepsalm?

William Tans´ur:

222 Just som jag är

1. Just som jag är, ej med ett strå
av egen grund att bygga på...

Text: Charlotte Elliott 1834 (45 år) "Just as I am", Betty Ehrenborg-Posse 1853 (35 år), Lydia Lithell 1955 (46 år)

Musik: William B Bradbury 1849 (33 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Porträttmålaren och poeten Charlotte Elliott blev precis som professorn och poeten Samuel Ödmann invalid i blomman av sin ålder för att sedan, mest sängliggande, helt ägna sej åt författarskap. Liksom i fallet Ödmann är det svårt att riktigt få tag i diagnosen och se vad som var psykosomatiskt och inte. I vilket fall som helst led Elliott av att inte orka delta i det sociala arbete som hennes bror och andra släktingar i den s.k. Claphamgruppen engagerade sej i.

Just år 1834 var brodern H V Elliott i farten för att starta en skola för fattiga prästdöttrar, och man förberedde en basar som skulle dra in de medel som behövdes. Charlotte hade svårt att sova natten före basaren, missmodig över sin oförmåga att att hjälpa till. Hon tvivlade både på Gud och på sej själv. Dagen efter kunde hon ändå finna själsro i Guds villkorslösa nåd och skrev denna psalm. Den första som fick läsa den var hennes svägerska som på kvällen kom förbi för att berätta hur mycket basaren dragit in.

Man måste nog säga att Charlotte "just as she was" gjorde ett minst lika gott dagsverke som dem som knogade med basaren! Redan under sin livstid fick hon mer än 1000 tackbrev för psalmen.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 174f.)

Charlotte Elliott på äldre dagar:


Lydia Lithell:


William B Bradbury:

275 Led, milda ljus

1. Led, milda ljus,

i dunkel, dimfylld värld.
Led du mig fram.
Mörk natten är,

långt från mitt hem min färd...

Text: John Henry Newman den 16 juni 1833 (32 år) "Lead, kindly light", sv. övers. Berndt David Assarson 1922 (30 år) och Hjalmar Alner 1936 (58 år), bearb. Torsten Fogelqvist 1937 (57 år), ngt bearb.

[Alternativ översättning, se Stora Nätpsalmboken 835].
Musik: Charles Henry Purday 1860 (61 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här]

Denna psalm skrevs dråpligt nog ombord på en lastbåt, i Bonifaciossundet mellan Korsika och Sardinien. Newman, hans betjänt och en av hans goda vänner var på väg hem till England via Marseille, efter en lång studieresa i medelhavsländerna.

Oscar Lövgren berättar:

"När de båda vännerna vistades i det inre av Cicilien [sic!], blev N. offer för en mycket allvarlig febersjukdom. Hans tjänare fruktade, att han skulle dö, och bad att få veta hans sista önskan. N. efterkom tjänarens önskan men tillade samtidigt med eftertryck: 'Jag skall inte dö, ty jag har inte syndat mot ljuset.' När han senare tillfrågades, vad han menade med sitt tal om ljuset, svarade han att han inte ens för sig själv kunnat klargöra den saken. I slutet av maj lämnade de båda vännerna de inre delarna av Cicilien och begav sig till Palermo. N:s tankar var ständigt sysselsatta med den uppgift som väntade honom i England. Först efter tre veckors väntan på båtlägenhet kunde de gå ombord på en lastbåt, destinerad till Marseille. Men en hel vecka fick de i Bonifaciussundet ligga overksamma på grund av stiltje. Under hela resan hem sysslade N. med att skriva vers och under den prövande väntan i Bonifaciusssundet diktade han 16.6.1833 angivna hymn, som får ses mot bakgrunden av hans erfarenhet under resan och hans själsliga belägenhet." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 447)

Psalmen kom i tryck under 1834 och översattes 1893 till svenska av Erik Nyström och Carl Boberg. En annan översättning utfördes 1922 av Berndt David Assarson och ytterligare en 1936 av Hjalmar Alner. De båda sistnämnda sammanfördes och bearbetades 1937 av Torsten Fogelqvist, innan psalmen s.å. kom in i psalmboken.

I Sverige har psalmen vanligen sjungits till melodin av C H Purday, men den ansågs för simpel för att komma med i 1939 års koralbok, där man istället hade en melodi från 1937 av Oskar Lindberg. Men nu är ordningen återställd!

H Newman:

495 I öster stiger solen opp

(Solens yta 12 januari 2007)

1. I öster stiger solen opp
och sprider guld på sky.
Hon stiger över bergets topp,
bestrålar stad och by.

2. Hon kommer från den fagra kust,
där paradiset låg.
Hon ger de gamla liv och lust
och fröjdar barnens håg.

3. Hon hälsar oss ännu så skönt
från Edens morgon klar,
där livets träd stod evigt grönt,
där livets källa var.

4. Hon hälsar oss från livets hem,
där upp en stjärna rann,
Guds ljus, som över Betlehem
för österns vise brann.

5. Och stjärnorna, de buga sig,
när dagens sol går opp,
den sol, som oförliknelig
har bådat världens hopp.

6. Du solars sol från Betlehem,
hav tack och lov och pris
för varje glimt från ljusets hem
och från ditt paradis.

Text: Bernhard Severin Ingemann 1837 (48 år), Johan Alfred Eklund 1912 (48 år)
Musik: Oskar Lindberg 1938 (51 år), alt. C E F Weyse (hör nedan).

Psalmen trycktes första gången 1837 i "Morgen-Sange for Børn" som utgavs med tanke på morgonandakterna vid Sorø akademi, där Ingemann var lektor.

Den översattes 1912 av Johan Alfred Eklund och fick en svensk koral 1938 av Oskar Lindberg - jag vet inte varför C E F Weyses, som sjungs så vackert i Danmark, inte ansågs duga här.

Som så många psalmer skrivna för barn passar denna utmärkt väl även för vuxna. Man kan väl om Ingemanns psalm säga detsamma som psalmen om solen att "den ger de gamla liv och lust / och fröjdar barnens håg."

Psalmen betonar, precis som föregående psalm, hur den härliga sol vi ser också lyste över Eden och Betlehem, men förfaller fördenskull inte till soldyrkan utan åkallar i sista strofen vår Frälsare under benämningen "du solars sol från Betlehem".

B S Ingemann:

O Lindberg:

512 Det ringer till vila

"Aftonringningen" av Millet:

Klocktornet i Järvsö kyrka, vid vars invigning psalmen skrevs:

1. Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.

2. Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.

3. Förlåt mina brister och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver då himlen förgås med vår jord.

4. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.

5. Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.

6. Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu?

7. Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.

8. Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.

Text: Johan Olof Wallin 1838 (59 år), "Järvsöpsalmen"
Musik: Ivar Widéen 1916 (45 år)

Om psalmens tillkomsthistoria kan man läsa på Järvsö församlings hemsida. Här ska bara konstateras att när denna wallinpsalm efter nära 100 år kom in i psalmboken (1937 års), så ströks andra versen - den om svetten (jfr 1 Moseboken 3!). Strofen kom dock 1986 till slut in i psalmboken.

Jag vet inte precis om psalmen sjungs så mycket idag. Helgsmålsfirandet verkar på avskrivning, utom i radio (där den så gott som aldrig sjungs). Men åtminstone i Järvsö hålls psalmen levande, och jag har även utanför Hälsingland varit med om att sjunga den i mindre sammanhang. Såväl i Byske i Västerbotten som i Karlstad i Värmland!

J O Wallin: