*6 Lova Gud i himmelshöjd

*1. Lova Gud i himmelshöjd,
sjung med glädje, lust och fröjd.
Med hans änglar, glad och from,
lovsjung i Guds helgedom.

*2. Allt vad Skaparns hand har gjort...



Text: Jesper Svedberg 1694 (41 år) efter Psalt. 150, bearb. Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: Herrnhut 1740

[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än]

Den 150:e och sista psalmen i Psaltaren, bibelns psalmbok, består i stor utsträckning av en uppräkning av instrument, med vilka vi uppmanas att prisa Herren. Även Svedbergs psalm räknar upp åtskilliga; i originalet står det om "harpor och regal, / pipor, trummor och cymbal".

När psalmen efter över 100 år skulle tas in i Wallins psalmbok 1819, rensade denne dock avsevärt i instrumentförteckningen. Nu lät det så här: "Ljuvt bland helga sångers tal / klinge harpa och cymbal." Britt G Hallqvist har dock sedan 1983 återställt trummorna och piporna (flöjterna), medan harpan får vila sej fram till nästa psalmboksrevision.

Nå, själva poängen ligger ju i psaltarpsalmens sista rad: "Allt vad anda har love Herren. Halleluja!" Eller som Svedberg uttryckte det 1694: "Allt vad liv och anda har, / skynda dig och redo var, / lova Herren Jehova, / prisa Gud: Halleluja!" Så här lyder hela psalmen i original:

Lofwer Gud i himmels höjd
med stor gamman, lust och fröjd!
Englar och hwar menniska from,
lofwer i hans helgedom!

Ty allt, hwad hans hand har gjort,
är allt dråpeligt och stort;
och hans stora herrlighet
warar i all ewighet.

Lofwer honom allan stund,
högt och utaf hjertans grund,
uppå harpor och regal,
pipor, trummor och cymbal.

Allt det lif och anda har,
skynda dig och redo war,
lofwa Herren gladelig´,
Halleluja innerlig´!

Alt. koral hämtad från finska koralboken  (på 1600-talet angiven till denna psalm också i Sverige, men numera omöjlig att hitta i svenska koralböcker!):

 


Alt. finsk koral:
 

J Svedberg:

*17 Ge Jesus äran

)

*1. Ge Jesus äran,

frälsta mänsklighet!
Han är den som segrat

i all evighet...

Text: Bo Setterlind 1978 (55 år) efter "A toi la gloire" ("Thine be the glory") av Edmond Budry 1885 (31 år) Musik: (="Dotter Sion" ur Judas Maccabaeus, HWV 63) Georg Friedrich Händel 1747 (62 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Den franska ursprungstexten har blivit kallad "Den franska protestantismens Marseljäs" och översattes av N J Nordström ("Dig tillhör äran") under ett internationellt kristet studentmöte i Nyborgs strand i Danmark, då sången ingick i mötessångboken Cantate Domino. I Nordströms version infördes psalmen sedan i baptistsamfundets sångböcker Psalmisten (1928) och Psalm och Sång (1966), och något bearbetad även i Psalmer och Sånger (1987). I denna sista sångbok finns Budrys psalm f.ö. i hela tre versioner: förutom Setterlinds och Nordströms versioner även en av Anders Frostenson/Lars Åke Lundberg ("Gud tillhör äran").

Setterlinds version av psalmen - enligt honom själv snarare en originalpsalm inspirerad av Budry än en översättning - skrevs på uppdrag av ärkebiskop Olof Sundby inför den romersk-katolske pariskardinalen Francois Martys besök i Uppsala, då psalmen sjöngs för första gången - den 23 september 1979, enligt John Ronnås i Våra gemensamma psalmer (Verbum 1990). Ronnås skriver vidare: "Vid ett samkväm samma dag blev Setterlind ombedd att ge en översättning av sin psalm till franska och fick då av de franska katolska gästerna betyget att den hade en bättre teologi än det franska originalet."

Setterlinds psalm har tydlig påskkaraktär och är inspirerad av orden i 1 Petrusbrevet 1:3f: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.

Melodin av Händel introducerades som församlingssång i Sverige i Sionstoner 1889, då till texten "Dotter Sion, fröjda dig." Sedan dess har melodin i Sverige (och Finland) framför allt associerats till advent, men nu är den alltså även hos oss knuten till påsken.

Georg Friedrich Händel: 

40 Kristus vandrar bland oss än

1. Kristus vandrar bland oss än,
syndares och sorgsnas vän...

Text: Anders Frostenson 1935 (29 år)

Musik: Herrnhut 1740, London 1742

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publicera nu ]

Enligt Anders Frostenson själv har denna psalm sin upprinnelse i en nyårsbön i Killebergs missionshus på nyårsafton 1929 - omkring 6 veckor efter en stark gudsupplevelse han haft mitt på skånska slätten. Där var omkring 10 besökare. Den inför framtiden mycket villrådige Frostenson hörde här sin enligt honom "första andliga sång", och det var Min framtidsdag är ljus och lång. "Den hade ett innehåll som var som specialbeställt för mig i min situation", säger Frostenson och fortsätter:

Nyårsbetraktelsen minns jag inget av. Min uppmärksamhet var helt fångad av något annat. I bänken framför mig satt hustrun i den fattigaste familjen - i vart fall så långt jag kände till socknen. "Det är riktigt fattiga", sa vi. Det sa vi inte om några andra. De bodde i skogen neråt torvmossen, hade inte så mycket jord som till ett potatisland. Hon satt snett framför mig, så jag såg ansiktsprofilen med skärpa i linjen, som en etsning - och så jag. Vad hade vi gemensamt? Vi kände igen varandra, kunde hälsa när vi gick förbi varandra. Ingenting mer förut. Knappast någon möjlighet till något mer. Men nu. Vi lyssnade till samma bibelord och samma sång. Vi bad, bredvid varandra, till samme Gud. Vi sökte en kraft och ett ljus ur samma källa.

Jag hade prövat mig fram genom livsåskådningarna och så småningom börjat ställa ett krav: Jag ville hitta fram till och ha något som jag kan hålla fast vid hela livet och som jag skulle kunna dela med varje människa! Genom att sålla undan hade jag börjat komma fram till att detta kanske bara fanns i vad jag - livsåskådningsmässigt - kallade kristendomen. Här i Killebergs missionshus fick jag bekräftelsen, det synliga tecknet på att jag kommit rätt.

Och så säger Frostenson apropå slutstrofen i psalmen Kristus vandrar bland oss än:

Den strofen kommer från nyårsandakten i Killebergs missionshus. När Svenska missionsförbundet 1950 tog in den i sin sångbok och - efter vad jag hört - rentav räknat den som sin särskilda sång, har man gjort det med en i varje fall "lokal" rätt.

(Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 27-29, Skeab 1981).

Det dröjde 50 år extra innan denna psalm kom med i psalmboken. I februariförslaget 1936 var den med, liksom nio andra Frostenson-psalmer som dock till slut inte kom med i 1937 års psalmbok. Psalmen har samma bärande tanke som Jesus från Nasaret går här fram - den som framgår direkt av själva titelraderna.

Men psalmerna skiljer sej åt ifråga om både rytm och uppläggning. Om den förra psalmen främst utgick ifrån Jesus-ordet om att Guds rike är nära och Jesaja-profetian om ett nådens år från Herren, så bygger denna psalm mer på de talrika konkreta situationerna i evangelierna, där människor vänder sej till Jesus med bön om hjälp. Och samma möjlighet har vi, vill Frostenson säga. "Den som beder innerlig / "Davids Son, förbarma dig" / och sin nöd till Jesus bär, / skall förnimma vem han är." Själva avslutningsraderna vittnar om detsamma: "Jublande förnimma vi: / undrens tid är ej förbi."

Den uttrycksfulla psalmen blev som sagt inte bortglömd bara för att den inte kom med i psalmboken 1937. Åtskilliga frikyrkosamfund plockade upp den, inte bara Missionsförbundet, och den har t.o.m. sjungits så mycket att någon förmodat att uttrycket "undrens tid är ej förbi" skulle ha myntats av Frostenson. Vilket knappast är fallet, men det är skickligt av författaren att låta både första och sista raden i texten få en sådan pregnans att de på ett slående sätt sammanfattar hela psalmens budskap.

122 Dagen är kommen

1. Dagen är kommen,
kärlek triumferar.
Kom, låt oss skynda till Betlehem...

Text: John Francis Wade 1740 (30 år) "Adeste fidelis" eller "O come, all ye faithful" efter John av Reading? (d. 1346), v. 5 Jean Francois Borderies ca 1790 (27 år), Eva Norberg 1974 (59 år), 1984

Musik: John Francis Wade 1740 (30 år)

Denna julpsalm är av omtvistat ursprung och har tilldiktats och omarbetats flera gånger, bl.a. av abbé Borderies, och fått allt mellan fyra och åtta strofer. Numera är man vanligtvis böjd att tro att den romersk-katolske musikläraren och notkopisten Wade gjort både den ursprungliga texten och musiken, men vissa menar att han utgått ifrån franciskanermunken John av Readings Prose for Christmas Day. Att Wade först publicerade psalmen på latin (i sin bok Cantus diversi 1751) skapade ju i varje fall ett (avsiktligt?) intryck av medeltida ursprung.

Mycket är osäkert, som sagt, men psalmen har blivit en av de mest sjungna julpsalmerna och det finns många svenska översättningar, till en början främst för olika körverk. Eva Norberg gjorde ett par stycken med 10 års mellanrum, och fr.o.m. 1984 är psalmen känd i Sverige som Dagen är kommen. I den slutliga versionen ingår Wades fyra originalstrofer plus en av Borderies´.

I psalmen återklingar bl.a. den nicenska trosbekännelsens ord "Gud av Gud, ljus av ljus", Johannesprologen (v. 3). och änglasången i Lukas 2 (v. 4).

Se mer om hymnen här.

Den latinska texten lyder (enligt Cantus diversi):

NATIVITATE DOMINI HYMNUS

Adeste fideles, laetit triumphants,
venite, venite in Bethlehem!
Natum videte regem angelorum:
venite adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum!

Deum de Deo, lumen de lumine gestant
puellae viscera,
natum videte regem angelorum
venite adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum!

Cantet nunc "lo!" chorus angelorum
cantet nunc aula caelestium.
Gloria excelsis Deo!
Venite adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum!

Ergo qui natus, die hodierna
Jesu, tibi sit Gloria;
Patris aeterni, Verbum caro factum!
Venite adoremus, venite adoremus,
venite adoremus Dominum!

328 Lova Herren Gud, min själ

1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör är rätt och väl.
Lova honom allan tid,
ty han nådig är och blid.

2. Trösta ej på någon man,
huru hög han vara kan,
ty han hjälpa ej förmår,
när du mest i nöden står.

3. Människan är förelagt,
som Gud själv oss haver sagt,
dö och åter bli till jord,
därav människan är jord.

4. Se, vad blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
allt förvandlat och förött.

5. Evigt salig är den man,
som på Gud förtrösta kan.
Den hos honom söker råd
säker är att finna råd.

6. Gud är den som med ett ord
skapat himmel, hav och jord,
men av allt, som jorden bär,
mänskan honom kärast är.

7. Sions Gud är hög och stor,
salig den på honom tror.
Lova Herren, gammal, ung,
gladlig halleluja sjung!

Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år) efter Psalt. 146 - jfr Stora Nätpsalmboken nr 654 som utgör en fullständigare version.
Musik: Herrnhut omkring 1740

I den karolinska psalmboken fanns efter avdelningen "Katekesen författad i sånger" även en avdelning med "kung Davids psalmer", omformade efter västeuropeiska versmått och språk. Inte alla 150 psalmer i Psaltaren (som ju heller inte alla är författade av David) finns parafraserade, men bl.a. Psaltaren 146 finns med i nytolkning av Jakob Arrhenius. Ja, Arrhenius´ psalm hör till dem som fanns med redan i Svedbergs psalmbok av 1694, och som även året efter fann nåd för de kritiska teologernas ögon (fattas bara annat, så troget som han följer den gammaltestamentliga förlagan!). 

Psalmen förkortades betydligt för 1986 års psalmbok (jfr versionen i 1937 års psalmbok!), men fick i alla fall vara kvar - i fjärde psalmboken på raken (den femte om man räknar med 1694 års psalmbok)!

Så här såg den ut som nr 107 i 1695 års psalmbok:

Lofwa Herran Gud, min själ!
som dig hafwer skapat wäl.
Lofwa honom allan tid;
ty han nådig är och blid.

Tröster ej på någon man,
huru hög han wara kan;
ty han hjelpa ej förmår,
när som wärst med eder står.

Menniskan är förelagt,
som Gud sjelf oss hafwer sagt,
dö och åter bli till jord,
deraf förste man är gjord.

Si, hwar blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förtappadt är och dödt;
allt är ändadt och förödt.

Säll och salig är den man,
som på Gud förtrösta kan;
den, som liter på hans nåd
och hos honom söker råd.

Gud är den, som med ett ord
skapte himmel, haf och jord,
med allt, hwad som derpå är,
håller tro och sanning kär.

Den, som hungrar, gör han mätt,
skaffar den förtryckta rätt,
löser den, som fången är,
blindom åter syn beskär.

Rätter upp allt mer och mer
den, som ligger slagen ner;
älskar den, som lefwer from,
spar den onda till sin dom.

Herren ser till enkors nöd,
gifwer deras barnom bröd,
främlingar bewisar godt,
gör de ondas wäg till spott.

Sions Gud är sannerlig´
en stor konung ewiglig´:
Lofwa Herren, gammal, ung!
Gladlig´ halleluja sjung!