Alternativmelodi, angiven i psalmboken som komplement till förstahandsvalet från Wittenberg:
1. En dyr klenod, en klar och ren
oss unnats här att äga,
den pärlor, guld och ädelsten
på långt när ej uppväga.
En skatt, den yppersta på jord,
få vi vår egen kalla,
den skatten är Guds eget ord,
som hörer till oss alla.
2. När annat, som vi akta värt
att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt,
hör upp vår fröjd att vara,
när dagens verk förgås med hast,
ja, förr än afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast
som när det först vart grundat.
3. Det tärs av ålder ej och tid,
om den ock evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid
från släkte och till släkte.
Guds ord förblir i evighet,
när annat allt har farit.
Det ej av tidens växling vet,
likt Gud, som evigt varit.
4. Det kära ord, det enkla ord,
som mänskor dock förgäta,
var är en mänsklig visdom spord
som sig därmed kan mäta?
Var giver världen oss en grund
så fast att därpå bygga
som ordet av Guds egen mun,
det eviga och trygga?
5. Har jag det ordet sökt till stöd,
när andra stöd mig svikit,
från världens hav, dess storm och nöd,
in i den hamnen vikit,
då vet jag vad jag tryggas vid,
var jag kan fasthet finna,
då känner jag en ort av frid,
dit inga sorger hinna.
6. Som vattenfågeln dyker ned
i fjärdens klara bölja
att minsta fläck av stoft därmed
från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär
i ordets djup, det klara,
och känner att hans hem det är,
där han i fröjd får vara.
7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,
och utan ände prisat,
att du till säker tröst och hamn
oss alla vägen visat.
Vem är nu fattig, vem är rik,
när ej ditt ord oss fattas?
Den ene har, den andre lik,
ju det som mest må skattas.
Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år)
Musik: Wittenberg 1526, alt. Burkhard Waldis 1553 (58 år)
Denna långa psalm om Guds ord är en av den finländske psalmdiktaren Runebergs förnämsta och mest sjungna. Men det har ibland anmärkts om honom att hans bildspråk alltför sällan hämtas från just Guds ord, jfr t.ex. den vackra sjätte strofen.
Nå, samma kritik kunde i så fall riktas även mot den danske psalmdiktaren Grundtvig, som i ännu högre grad än Runeberg "tillverkade" egna liknelser och folkliga bilder. Man kan ju också fråga sej om t.ex. vår Frälsares pedagogik bara ska inspirera oss att reproducera hans egna oöverträffade liknelser - och inte även att söka och vidarebefordra nya träffande bilder från vardagsliv och naturupplevelser. Strofen om vattenfågeln påminner oss om naturmänniskan (och för den delen jägaren) Runeberg, som fram till slaganfallet i 60-årsåldern tillbringade mycket av sin lediga tid utomhus och nära havet.
Psalmen innehåller annars egentligen inte många eller originella tankar och bilder - men liksom den ännu mycket längre 119:e psalmen i Psaltaren, som också handlar om Guds ord, formulerar den församlingens tacksamhet över Guds ord (med betoning av dess värde och oförgänglighet) i ständigt nya sköna vändningar. Typisk för Runebergs psalmstil är de retoriska frågorna i fjärde och sista strofen.
Med Runebergs psalm är det numera så, att dess mest ursprungliga form står att finna i den rikssvenska psalmboken. I den finlandssvenska däremot finns den alltsedan 1986 endast i bearbetat skick - jämför gärna, och läs gärna även Birgitta Sarelins psalmkommentar! (Obs dock att den Waldis-melodi som används i Finland dråpligt nog är en annan än den som länge använts i Sverige och som finns med som alternativ här ovan!).
Till finska översattes psalmen 1860 av Knut Legat Lindström, se den finska psalmtexten här.
J L Runeberg i 50-årsåldern:
