Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Psalmen trycktes första gången, med melodi, 1856 i Andeliga Sånger för Barn, häfte nr 3. Precis som 1900-talets store svenske psalmförfattare, Anders Frostenson, förnyade "söndagsskolans moder" Betty Ehrenborg-Posse vår sång- och psalmskatt genom sånger som från början var tänkta för barn (man kan just i det avseendet även jämföra med H C Andersens Eventyr). Hon var också en föregångare genom att gärna ignorera rimtvånget i sina bibelparafraser (av bl a psaltarpsalmer). T ex i denna text.
Psalmen var väckelseledaren Carl Olof Rosenius´ älsklingssång och är fortfarande Betty Ehrenborg-Posses mest sjungna och spridda psalm. Den fanns i 13 av 14 svenska samfundssångböcker innan den 1986 togs med i den för nästan alla samfund gemensamma psalmboken.
Melodin är en ombildning av hugenottmelodin Or sus, serviteurs, som i mer ursprunglig form finns i psalmboken till texten Vår Gud, till dig du skapat oss. B Ehrenborg-Posse:
En gammal klassisk julsång, av gammalt sjungen vid Trettondedagstid. Men i 1695 års psalmbok fanns den i två versioner, "Ett barn är fött i Betlehem" (nr 145, 10 verser), rätt följsam mot den latinska texten som också fanns tryckt i psalmboken ända fram till 1819 (!!!), och "Ett barn är fött av jungfru ren" (nr 146, 12 verser) som byggde på Luthers friare översättning, där Trettondedagsmotivet med de vise från Österns länder bättre togs till vara och utvecklades.
Johan Olof Wallin tog fasta på den senare versionen, gästriken Lars Jonssons text, tryckt av Jonssons son Håkan Rhezelius 1619 i samlingen Några Psalmer, Andeliga Wijsor och Lofsonger. Wallin strök dock dess fem första verser, varvid psalmen kom att börja med Betlehems stjärna och Österns vise. (För hans version, som också behölls i 1937 års psalmbok, se Wikisource: En stjärna gick på himlen fram). Anders Frostenson gjorde 1977 en anpassning till mer nutida språk, men behöll det wallinska strofurvalet, inkl. de två "ståverserna" på slutet. (Oftast är det ju bara en vers på slutet som har "ståstjärna" om inte hela psalmen har det, men här har båda slutverserna tydlig lovsångskaraktär). Huruvida de vise männen bokstavligen for "genast" till Betlehem kan förstås diskuteras (de hamnade ju först i Jerusalem), men det är en petitess i sammanhanget.
En intressant sak är att psalmen från slutet av medeltiden fram till 1695 sjöngs och skrevs/trycktes med de latinska stroferna och deras svenska motsvarigheter omväxlande, så att kören och församlingen alltså sjöng omväxlande latin och svenska ännu ett par århundraden efter reformationen (den latinska texten, tryckt för sej själv, behölls alltså i psalmboken ännu ett århundrade)! Jämför den "makaroniska" psalmen In dulci jubilo. (Källa Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 34, Uppsala 1926).
Den lutherska reformationen gjorde varken rent hus med latinet i gudstjänsten, jungfru Marias starka ställning eller kyrkomåleriet på väggar och valv - det var det snarare den s.k. "upplysningstiden" som gjorde. Vilket förtjänar att påpekas ännu en gång. Min svärmor (från Östervåla) har f.ö. berättat att psalmen i gångna tider parodierades genom att "stjärna" i första versen byttes ut mot "kärra" och "halleluja" mot "håll i och dra". Vilket ju på sitt sätt vittnar om att psalmen var känd och brukad, troligen bra mycket mer än idag.
Organisten Heri Eysturlid i Säbrå, Härnösand, har gjort en härlig liten film om denna psalm (tack!):
ETT BARN ÄR FÖDT I BETHLEHEM (enl. 1695 års psalmbok nr 145)
Ett barn är födt i Bethlehem, Bethlehem, dess fröjdar sig Jerusalem. Halle, Halleluja!
Han ligger här på hö och strå, på hö och strå, som ewig är och allt förmår. Halle, Halleluja!
Oxen och åsnan stodo när, stodo när det barn, som Gud och Herren är. Halle, Halleluja!
Af Saba konungar kommo tre, kommo tre. Guld, rökelse, myrrham offrade de. Halle, Halleluja!
Han föddes af en jungfru ren, jungfru ren, förutan man och syndamen. Halle, Halleluja!
Lik war han oss i köttet wisst, i köttet wisst, dock olik efter syndsens brist. Halle, Halleluja!
Sig lika gjorde han oss så, han oss så, att wi skulle Guds rike få. Halle, Halleluja!
För denna samma nådelig´ tid, nådelig´ tid, ware Gud lofwad ewinnerlig´! Halle, Halleluja!
Dess ware pris i ewighet, i ewighet, den Heliga Trefaldighet! Halle, Halleluja!
ETT BARN ÄR FÖDT AF JUNGFRU REN (1695 års psalmbok nr 146)
Ett barn är födt af jungfru ren, af jungfru ren, i Bethlehem, den staden klen´. Halle, Halleluja!
Hans namn det är Immanuel, Immanuel, som Skriften oss förkunnar wäl. Halle, Halleluja!
De englar sjöngo med stor fröjd, med stor fröjd, lofsade Gud i himmels höjd. Halle, Halleluja!
Till herdar de ock sade så, sade så: att Frälsaren war födder då. Halle, Halleluja!
Oss syndarom till mycken tröst, mycken tröst, han werlden hafwer återlöst. Halle, Halleluja!
Dem wisom utaf Österland, af Österland, en stjerna lyste undersam. Halle, Halleluja!
Då märkte de, att Konungen, att Konungen war kommen ned af himmelen. Halle, Halleluja!
De kommo ock till Bethlehem, till Bethlehem, och skänkte honom offer ren´. Halle, Halleluja!
Guld, rökwerk, myrrham buro de, buro de, och gladdes att få Christum se. Halle, Halleluja!
Oss christnom bör på samma wis, på samma wis, att offra Christo ewigt pris. Halle, Halleluja!
Lof ske Gud Fader och hans Son, och hans Son, samt Helge And´ i högsta thron! Halle, Halleluja!
För nåde och barmhärtighet, barmhärtighet, nu och i all ewighet! Halle, Halleluja!
1. Bort med tanken, sorgsna hjärta, att av Gud du utstött är. Skulden fyller dig med smärta, men för honom är du kär. Är du full med synd och skuld... Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år) "Weg, mein Herz, mit den Gedanken", sv. övers. Petrus Brask 1690 (41 år) "Bort, mit hierta medh the tanckar", bearb. Jan Arvid Hellström 1983 (42 år) Musik: Loys Bourgeois, Genève 1551 (41 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] Denna psalm, som är en av Paul Gerhardts mest älskade, bygger framför allt på "det förlorades kapitel" i Bibeln, Lukasevangeliets femtonde kapitel som handlar om det förlorade fåret, den förlorade silverpenningen och den förlorade sonen. (Jfr sången Alla ni som er anfäktar av svenske poeten Johan Runius, f. 1679). Sången är ursprungligen mycket lång, 12 verser, av vilka de flesta, först 11 (1695-1819) och sedan 9 (1819-1986) länge fanns kvar i våra psalmböcker. Allra först hade Petrus Brask introducerat den i sin samling Ehn Helig og Hiertelig Sång-Lust (1689). Och nog väckte psalmens glada tonfall församlingens sånglust, men i praktiken sjöngs nog den långa psalmen ytterst sällan i sin helhet. Och i låg- och frikyrkliga sångböcker förkortades den undantagslöst på olika sätt.
Hymnologen och blivande växjöbiskopen Jan Arvid Hellström förkortade och bearbetade den ganska rejält inför 1986 års psalmbok; även anslaget ändrades något. ("Hjärta/smärta-rimmet" ansågs trots allt att föredra framför det otympliga "tankar/ankar-rimmet" som fanns förut). Psalmen har nu ett enklare och folkligare tilltal, som bättre överensstämmer med originalet och hur den första svenska översättningen uppfattades. Den sjungande sjunger för sitt eget hjärta, men givetvis också för andras. Det är själavård av bästa evangeliska märke. Läs gärna det tyska originalet som är enastående hjärtligt och uppfriskande!
som sorgerna betvingar, som lyfter oss till ljus och ro på starka örnevingar, som talar mäktigt till envar och bär oss under färden, som härlig tröst i tvivlen har och övervinner världen.
2. O giv oss, Herre, av det hopp som missmod icke hinner, som skådar utur tårar opp och därför styrka vinner, som ej, hur stjärnlös natten står, till ängslig bävan bliver, men drömmer om det jubelår som evig sällhet giver.
3. O giv oss, Herre, kärlek ock, som aldrig vänder åter, som, fastän ständigt gäckad, dock sig ej förtröttas låter, den glöd som icke släckes ut av stora vattuflöden, den makt som ej vet gräns och slut, men segrar över döden. Text: Ida Granqvist 1902 (29 år)
"Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken." Så skriver aposteln Paulus allra sist i 1 Korintierbrevet 13, i kapitlet som kallats "kärlekens lov". Samma treklang anslår han i Kolosserbrevet 1:4-5. Och om tro, hopp och kärlek skriver även sydafrikamissionären Ida Granqvist, sign. "Adi".
I första strofen, den om tron, återklingar orden i 1 Johannesbrevet 4:5: "Detta är den seger som övervinner världen: vår tro." I sista strofen, den om kärleken som är starkare än döden, återklingar orden i Höga Visan 8:6f.
Psalmen trycktes första gången redan i Missionstidning utgiven av Svenska kyrkan nr 6 1902; ändå kom den inte med i Nya Psalmer 1921. Men 16 år senare kom den in i psalmboken och har åtminstone under 1900-talet varit flitigt sjungen och uppskattad. Ida "Adi" Granqvist:
1. Pris vare Gud! Allena han fullkomlig gåva skänker. Han giva vill och giva kan mer än jag ber och tänker. Han dagens ljus från fästets höjd allt levande förunnar. Han bjuder livets sanna fröjd ur nådens rika brunnar. Allena han den rätta glädjen giva kan.
2. Han gav mig av sin rikedom mitt hem, mitt kall i tiden, min arbetshåg, min egendom, mitt mod i levnadsstriden. Från år till år, från dag till dag hans omsorg jag fått röna. Jag älska lärt hans rikes lag, hans tempelgårdar sköna, hans sannings ord, hans verk i himmel och på jord.
3. Att tacka dig, o Gud, mig lär. Giv mig det barnasinne som livets alla dagar bär din trofasthet i minne. Du älskar rikt och handlar stort: ack, låt mig icke glömma det goda du min själ har gjort, men det i hjärtat gömma och prisa dig i dina gårdar innerlig.
4. O Gud, mitt fäste och min borg i livets prövningsdagar, giv att jag ej i syndig sorg mot dina rådslut klagar, men vandrar tålamodets stig, om sårad fot än blöder, där Jesus själv gått före mig och där hans hand mig stöder. En liten tid, och du förlänar salig frid.
5. När nya himlar och ny jord, o Fader, du bereder, till glädjen vid ditt rikes bord din Son de trogna leder. Hans Ande fridens ande är, förlossar dem som lida. Så låt oss glada vandra här och sist i hoppet bida fullkomlig fröjd hos dig, vår Gud, i himlens höjd. Text: Johan Alfred Eklund 1914 (51 år) Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)
[Det återstår några få år av copyrighten på Eklunds text, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag följer exemplet och hoppas att även detta initiativ för att bevara äldre psalmer levande ska mötas av välvilja]
Denna psalm är grundad på Jakobsbrevet 1:7, där det står: "Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker." De tre första stroferna överflödar av tacksamhet och lovsång, med många exempel på tacksägelseämnen (mitt hem, mitt kall, hans sannings ord, hans verk m.m.). De är ett uttryck för verkligt levande lutherdom, med glädje över vardagens uppgifter och över Guds goda skaparvilja.
Men så kommer fjärde strofen som realistiskt nog tar upp även "livets prövningsdagar". Och så mynnar psalmen ut i den femte strofen om "nya himlar och en ny jord" med evig och salig frid. Eklunds sammanfattning av alltsammans blir: "Så låt oss glada vandra här, / och sist i hoppet bida / fullkomlig fröjd / hos dig, vår Gud, i himlens höjd."
Psalmen trycktes första gången i Förslag till psalmbok 1914 - när Världskriget stod för dörren...
1. Jesus, gör mig så till sinnes såsom du till sinnes var. I all nöd mig för till minnes hur ditt kors du tåligt bar. Och om mänskor hatar mig, hjälp mig att jag liknar dig, av allt hjärta dem förlåter, söker deras vänskap åter.
2. Jesus, låt ditt liv på jorden alltid för mitt öga stå... Text: v. 1-2 Johan Hjertén 1816 (35 år), v. 3-4 Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb. Anders Frostenson 1977 (71 år) Musik: Loys Bourgeois, Genève 1551 (41 år) [Av upphovsrättsliga skäl får inte hela texten publiceras här än] Versionen i 1819 års och 1937 års psalmböcker finns utlagd på Wikisource. Man bedömer att psalmen, som första gången trycktes i psalmboksförslaget 1816, till ungefär hälften är diktad av Hjertén och till ungefär hälften av Wallin (som över huvud taget var böjd för att bearbeta de psalmer hans medarbetare sände in). Psalmen utgår från orden i Filipperbrevet 2:5: "Var så till sinnes som Kristus Jesus var." Den är en innerlig bönepsalm och helgelsepsalm, som åtminstone tidigare sjöngs ganska ofta. (Jfr den tidigare versionen på Wikisource; Frostensons bearbetning är relativt försiktig med bl.a. bevarade helrim). J O Wallin:
1. Vår Gud, till dig du skapat oss, och blott i dig kan frid vi få. Din nåd är ny för varje dag,
vi tackar och välsignar dig.
2. O Jesus Krist, i din gestalt... Text: Britt G Hallqvist 1984 (70 år) Musik: Genéve 1551 [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
"Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig" (Augustinus). Detta berömda citat av en stor kyrkofader blev i Britt G Hallqvists version upptakten till en härlig lovsång, skriven mot slutet av psalmboksarbetet och en av hennes sista originalpsalmer.
Psalmen består av tre korta strofer, en för varje person i gudomen, (v. 2: "O Jesus Krist, i din gestalt..." v. 3: "Guds Ande, du oss skänker kraft") och hör till de psalmer som i stor utsträckning har ersatt den äldre lovpsalmen Allena Gud i himmelrik, även om den kanske närmast var avsedd att ersätta treenighetspsalmen O Herre Gud oändelig, nr 23 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker.
Så ofta sjungen som författarinnans verkliga "hit" Måne och sol (som också är "trinitariskt" uppbyggd) är den dock inte på långa vägar.
1. Helige Ande, sanningens Ande, kom att oss ledsaga. Låt oss ej falla eller oss förvilla, men till målet draga i trones ljus, förtröstande och stilla. Vishet, o Herre, giv oss av höjden.
2. Helige Ande, kraftenes Ande, kom att oss uppliva. Må kärlek bo i våra hjärtan inne och dess frukter bliva en kristlig dygd, ett himmelskt mod och sinne. Helighet, Herre, giv oss av höjden.
3. Helige Ande, glädjenes Ande, kom att oss hugsvala. Låt hoppets röst bland levernets bekymmer till vår ande tala, och giv oss frid, när livets afton skymmer. Salighet, Herre, giv oss i höjden. Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), i bearbetad form se även Stora Nätpsalmboken nr 140! Musik: Antonio Scandelli 1568 (51 år) "Lobet den Herren, denn er ist sehr freundlich", alt. Koralbokskommittén 1938 Denna psalm har av hymnologen Oscar Lövgren blivit kallad "en av våra bästa och kraftfullaste pingstpsalmer." Denna höga uppskattning verkar inte många dela, eftersom psalmen knappast sjungs särskilt flitigt. Men visst är både texten och den mycket passande 250 år äldre koralen ståtliga, om än kanske en smula tunga.
Koralen trycktes dock ursprungligen i Scandellis Newe Teutsche Liedlein 1568 till en lovpsalm, så visst tycks den molltonande melodin vara tänkt att uttrycka glädje! Annars gjorde en koralbokskommitté (!) 370 år senare en ljusare melodi, som dock inte kom med i den senaste koralboken (se ovan).
Innehållsligt är de tre stroferna tematiskt väl avgränsade och stringent komponerade. Sanningens Ande ledsagar oss och ger oss vishet, kraften(e)s Ande upplivar oss och ger oss helighet, glädjen(e)s ande hugsvalar oss och ger oss salighet. Även tro, kärlek och hopp resp. ljus, dygd och frid är "trioler" som bär upp psalmen.
Observera att formerna "kraftenes" och "glädjenes" inte var gängse ens på Wallins tid, utan ett avsiktligt försök att ge psalmen en klang av gångna tider (s.k. arkaiserande stil). Metriska skäl har säkert också bidragit till Wallins vokalutfyllnad.
1. O Gud, ditt rike ingen ser och ingen blir därinne, åt vilken ej din Ande ger ett menlöst barnasinne. Vad köttsligt vett ej hört och sett, du har åt den förvarat som from och ren i nådens sken ser himlens råd förklarat.
2. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag, så oren och så bräcklig? Ack, utan dig är kraften svag och viljan otillräcklig. Det som är fött av kött är kött, men det, så själv du säger, är ande, som av Andanom sitt liv allena äger.
3. Mig då, o Gud, din Ande giv, som syndens lust kan döda och av sin kraft till evigt liv på nytt min ande föda. För tro och hopp han låter opp de himlaportar klara; för övermod, för kött och blod de skola slutna vara.
4. Men alla äro barn av dig, som av din Ande drivas; och är jag barn, så skall ock mig det goda arvet givas. Bland sorg och brist jag då förvisst min tröstekälla finner, min själaro uti den tro som världen övervinner.
5. Som dagg, av morgonrodnan född, skall trones frukt ock flöda. Naturen skall, av nåden stödd, sig för allt gott bemöda. Med hågen bytt, med hjärtat nytt, ny hörsamhet och lydnad förbliva skall mitt barnakall, och helighet min prydnad.
6. Snart får jag skåda vad jag tror: bör jag för döden bäva? Nej, Kristus i mitt hjärta bor, han lever, jag skall leva. Av stor misskund i Guds förbund är jag upptagen vorden och har min fröjd i himlens höjd, fast ännu stadd på jorden.
7. Välsignad vare Gud, som har oss fött på nytt till livet och oss en evigt mildrik Far i Jesus Kristus blivit. Med honom vi ock skola bli medarvingar i hoppet till himlens ro, när i sann tro vi här fullborda loppet. Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år) Musik: Burkhard Waldis 1551 (61 år)
Denna psalm publicerades första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans egna psalmboksarbeta dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som Psalmbokskommittén granskat och tryckt) var att det, liksom Runebergs finska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med den gamla uppställningen, och såväl hans nya som antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick."
Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad gäller femte strofen (ursprungligen den sjätte). Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda". Och ingen kan väl, å andra sidan, beskylla Wallin för en alltför optimistisk syn på just den fallna, opånyttfödda naturen i den (1986 uteslutna) andra strofen: Ett jordiskt sinne tryckes ner av egen tyngd till jorden, och den i Gud ej lever mer är död i synden vorden. Begärens brand tar överhand, där Andens liv ej väckes. Den bryter ut och blir till slut en eld, som aldrig släckes.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Ännu en helg och gudstjänst-psalm med inspiration från Psaltaren, till en av Burkhard Waldis klämmigaste psalmmelodier, tryckt i "Der Psalter" 1553 till texten "Herr Gott, wann du dein Volk Zion". Texten trycktes första gången 1813 i andra häftet av Franzéns och Wallins "Prof-Psalmer" och hade då rubriken "Morgonoffer i helgedomen". Att Lars Lindman förkortade psalmen jämfört med 1819 och 1937 har gjort den klart användbarare, och jag vet mej ha sjungit den åtminstone en gång i Luleå domkyrka. Annars har nog psalmen hamnat lite i bakvatten på senare år. Eventuellt upplevs den som en lite självgod deklaration av "de trogna" kyrkbesökarna. Men, som sagt, den är helt bibelgrundad och Waldis´ koral är i mitt tycke en av de finaste vi har.
1. Guds rådslut från begynnelsen gav tiden mått och gränser. Ej Sonens stund var kommen än. Förborgat är hans välde... Text: Anders Frostenson 1960 (54 år) Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Anders Frostenson skrev under 1950- och 1960-talen inte bara "Kyrkovisor för barn", även om man ibland kan frestas tro det. Till de mer utpräglade "vuxenpsalmerna" från denna tid hör bröllopet-i-Kana-psalmen ovan, på samma versmått som den gamla karolinska "Ett bröllop uti Kana stod" men i övrigt fullt självständig. Lyrikern och teologen Frostenson når här mycket högt, och psalmen är inte oäven som deklamationsnummer. Kanske högläsning skulle kunna bidra till att göra församlingen förtrogen med den ganska avancerade texten innan man försöker sjunga den tillsammans? Annars kan man förstås gå "pang på rödbetan". Den glada melodin från 1500-talet hör till Burkhard Waldis klämmigaste och passar mycket bra till denna text, som torde vara given de söndagar då evangelietexten handlar om bröllopet i Kana. Tredje strofen använde jag förresten som grattishälsning till min bror när han gifte sej i Karesuando den 14 juni 1997. Och mer vågade brudpar kan säkert rentav använda den som bröllopspsalm, särskilt passande om man vigs i samband med en mässa (som ju också innehåller ett slags "vin-under").
1. Jesus, djupa såren dina, dina kval, din bittra död, som för min skull du fick lida, ger mig tröst i all min nöd... Text: Johann Heermann 1644 (59 år), Erik Norenius 1675 (40 år), Anders Frostenson 1983 (77 år) Musik: Loys Bourgeois, Genève 1551 (41 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Enligt Oscar Lövgren (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 285) trycktes denna psalm år 1644 i tredje upplagan av "Devoti musica Cordis" och är inspirerad av en meditation från medeltiden, där det står: "Herre Jesus Kristus, dina heliga sår är min tillflykt i alla anfäktelser. Om någon ond tanke faller mej in, tar jag min tillflykt till Jesu sår. Om satasn lägger försåt för mej, flyr jag till min Herres innerliga barmhärtighet, och han måste då vika ifrån mig." Den svenska översättningen publicerades 1675 i samlingen "Gudfruchtighetens öfning vthi Gudeliga Songer om Jesu lidande." Melodin är ursprungligen en fransk folkmelodi, som trycktes 1551 i "Psaumes octante trois de David." J Heermann:
1. Lyssna, hör, du höga himmel, lyssna, hör, du änglakor, människa i världens vimmel, lyssna, hör, varhelst du bor: psalmen ifrån fädrens år över Jesu läppar går, och hans tack för nådens tider tonar, innan själv han lider. 2. Himlens sång, den evigt rena, Jesu, på din tunga låg, när du, att med Gud oss ena, fram mot offerdöden såg. Adam drevs med vredens ris under gråt från paradis. Paradisets portar åter under lovsång du upplåter. 3. Stäm nu in, du arma hjärta, du min tunga, du min själ, sjung en lovsång om den smärta, som dig blev till evigt väl. Jesu lovsång bliva må det mitt hjärta tröstar på, den skall bära mig i nöden och till sist förjaga döden. 4. Sjung, min själ, låt världen höra lovsång även under nöd. Ljuvt det klinge för mitt öra: makten togs från synd och död. Prisa honom som med sång gick mot lidandet sin gång. Sjung i tron, och du får fara sist med sång till himlar klara. Text: Thomas Kingo 1689 (55 år), Johan Alfred Eklund 1909 (45 år) Musik: Genève 1551 Detta är en av Kingos s.k. passionspsalmer, 17 stycken med sammanlagt 209 verser, avsedda att sjungas under fastetiden. Denna psalm utgår från de lakoniska orden om Jesu lovsång i Matt. 26:30. Den publicerades i första delen, den s.k. Vinterparten, av Kingos psalmbok 1689. Översättningen av J A Eklund trycktes 1909 i "Från kyrkosångens tider". Psalmen är en ovanlig fastepsalm såtillvida som den betonar glädjen och lovsången mer än lidandet. Annars vet vi ju vilken ångest Jesus kom att känna i örtagården senare samma kväll. Men Kingo som också skrivit psalmen Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans har inga problem med att också betona frimodigheten och frivilligheten i Jesu offerdöd för oss - med utgångspunkt i den lilla, ofta förbisedda notisen om att Jesus och lärjungarna även denna kväll sjöng den s.k. Lovsången (de avslutande, jublande psaltarpsalmerna). I en del församlingar där man inte hann eller ville introducera 1937 års psalmbok redan till första advent 1937 (den blev stadfäst först 26 november), utan istället införde den fastlagen 1938, blev det just denna psalm som fick inleda gudstjänsten och bruket av den nya psalmboken. Melodin är, liksom till alla Kingos övriga passionspsalmer, samma melodi som till "Jesus, djupa såren dina". T Kingo:
1. O natt av ljus som ej kan dö. O natt som frambar Ordet. O natt som i Getsemane blev ljusare än solen... Text: Bo Setterlind 1963 (40 år) Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Detta är kanske Bo Setterlinds ståtligaste psalm, men samtidigt en av de minst kända och sjungna. Den är uppenbarligen skriven i enkom för de påsknattsmässor som firas på många håll i vårt land, och Burkhard Waldis melodi är mycket välfunnen. Setterlind utgår från att Jesus begravdes i Getsemane örtagård, samma örtagård där han ett dygn tidigare kämpat och bett i bön. Det finns dock olika åsikter om detta, men att Jesus, världens ljus, åter blev levande "medan det ännu var mörkt", stämmer väl med evangeliernas och de morgontidiga kvinnornas vittnesbörd.
Setterlinds psalm anknyter också till själens natt, där vi ber Kristus om ljus "i mörkrets mitt" och om räddning från det som dövar och söver. Den är i alla avseenden en fin bönepsalm och Kristuspsalm, även om den första delen av varje strof på ett lite märkligt - men poetiskt verkningsfullt - sätt tilltalar natten själv (s.k. invokation). I andra delen av varje strof tilltalas dock Jesus som "O Herre Krist", och det är uppenbarligen till honom bönerna riktas: "Låt upp för oss ditt paradis", "förjaga all vår liknöjdhet", "gör oss till seende på nytt".
1. Om Kristus döljes nu för dig, så är han dock ej borta. Om mörk och enslig är din stig och glädjens dagar korta, han är dig när med ljus och tröst,
det vare vår, det vare höst.
Din sorg han bär,
ty själens herde trofast är.
2. Om jordisk lycka än förgår,
dock Herren dig ej sviker.
I dag densamme som i går,
han aldrig från dig viker.
Hur mörkt Getsemane än är,
se, före dig är Kristus där.
När du ej kan
med honom vaka, vakar han.
3. Och där han vakar skall till slut
all sorgen få en ända.
Till den som stilla håller ut
sin tröst skall Herren sända.
På Golgata var kampen hård,
men nära är den örtagård
där själens vän
uppstånden möter dig igen.
4. Kom, herde, du som tar dig an
vad sårat är och brutet.
Om varje hjärta stängt jag fann,
ditt hjärta är ej slutet.
Omistlige, som trösten räckt,
bliv hos oss i vår aftonväkt.
Vår sorgetid
skall fly, men ej din ljusa frid.
Text: Olof Arbman 1927 (40 år) Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år) En påskpsalm skriven under en lång novembernatt! För att den mångårige (till slut över 40 år!) ragundaprästen och nyblivne kyrkoherden Olle Arbman ville försöka finna några ord av tröst till sin syster, vars man just hade dött. Den framfördes för första gången vid svågerns grav den 27 november 1927, och tio år senare togs den in i psalmboken (sedan den först publicerats i diktsamlingen Stämda strängar 1933). Ser man efter märks både november- och nattstämningen tydligt i psalmen - men den är ändå en psalm för påsktiden! "På Golgata var kampen hård, / men nära är den örtagård / där själens vän / uppstånden möter dig igen." Annars kunde den också ha stått under rubriken "Livets gåva och gräns". Eller tillsammans med Gud för dig är allting klart, också den en psalm av och för en sörjande, under rubriken "Sökande-tvivel". Burkhard Waldis-koralen är en av dennes vackraste, men Ragunda-kantorn Kerstin Millgård Nilsson har komponerat ett fint alternativ (se kommentar nedan).
1. Jag är det trädet i din gård, som du har velat spara. Men är jag tacksam för din nåd, för skydd i storm och fara?...
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år) "Ack, jordens barn, vår tid är kort", Britt G Hallqvist 1981 (67 år), jfr Ack, jordens barn, vår tid är kort. Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år), alt. mel. G A Ericson 1915 (37 år) Denna allvarliga nyårspsalm, som skrevs i anslutning till Luk. 13:6-9, trycktes första gången 1816 i Förslag till Svensk Psalmbok (om den skrev detta år vet vi egentligen inte). Omkring hundra år senare komponerade G A Ericson en rätt svårsjungen melodi som inte befordrade psalmens användning - nu har åter Burkhard Waldis´ koral kommit till heders som förstahandsalternativ. Efter att i oförkortat skick funnits i två psalmböcker, överlevde psalmen 1986 i starkt förkortad form. Men förkortningen och bearbetningen är absolut lyckad, som så många av Britt G Hallqvists. Den mycket uppbygglig psalm över en av nyårsdagens mest kända texter, men nog så användbar på nyårsbönen kvällen innan.
1. Jag till din måltid bjudits in. Säg mig, o Gud, att jag är din. Ge åt mig bröllopskläder. Långt bort jag kommit ifrån dig...
Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", bearb. Anders Frostenson 1979 (73 år) Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)
Den här psalmen är egentligen bara den senare hälften av Wallins botpsalm "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", av vilken de två sista verserna under lång tid var de enda allmänt sjungna ("Det finns ett ord, för mig så kärt" och "O Jesu, Davids Son, till dig"). Nu har Frostenson i varje fall räddat även versen före åt eftervärlden, och det går knappast längre att börja sjunga på näst sista versen, som nu börjar "Det ordet finns, för mig så kärt".
Huruvida psalmen (någon del av den åtminstone) verkligen blivit mer sjungen i detta omarbetade skick än i det gamla kan diskuteras. Före 1986 var jag inte sällan med om att sjunga "Det finns ett ord" o.s.v. medan jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om att sjunga någon enda del av denna psalm efter 1986. (Det kan förstås även bero på att själva botstämningen inte längre anses så aktuell i vår kyrka).
Från början var väl psalmen snarare än som församlingssång tänkt som en "situationspsalm" eller en rolldikt, där Wallin i psalmens första hälft beskriver ett förfelat liv och en sen omvändelse under en ruelse som knappast var hans egen (även om vi alla har mycket att ångra). I Frostensons förkortade tappning har den väl fått en större allmängiltighet jämfört med originalet - men, som sagt, bruket av de två omtyckta slutverserna har nog ändå gått ner.
Så här började psalmen i 1819 och 1937 års psalmböcker:
Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ! Till dig jag usle syndaträl min tillflykt äntligt tager. Du ser hur arm och krank jag är, o Gud, mig ångerns låga tär, mig samvetsmasken gnager. Ack, att jag icke sökt dig förr! Nu, Herre, vid ditt huses dörr jag i mitt armod ligger och nådesmulor tigger.
JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL (Luk. 11:14-28) 1. Två väldiga strider om människans själ, att helt i sin lydnad den taga. Den ene han vill hennes eviga väl, han kommer med tuktan och aga. Den andre vill se henne fången och snärd, förvillar med smicker och lockar med flärd och tänker blott på att bedraga.
2. Den ene den gode Guds Ande är, som bjuder oss frid och förskoning. Vår hjälpare är han, som syndaren lär i Kristus att vinna försoning. I mörker och synd går den andre fram, han börjar i lögn och slutar i skam. Förbannelse heter hans boning.
3. Så välj nu, o människa, välj medan tid du äger att än dig besinna. Slut aldrig med lustan och frestaren frid, vad skulle du därpå väl vinna? Den icke betänker sitt eviga väl, men binder i stoftet sin fattiga själ, skall aldrig till himmelen hinna.
4. Men salig är den som vill höra Guds ord och vet att dess salighet gömma. För honom blir nåden i evighet spord, när Herren all världen skall döma. Guds helige Ande, mig mana och lär att söka av hjärtat vad ovantill är och aldrig min Frälsare glömma. Text: Adam Teodor Strömberg 1883? (63 år), ngt bearb. Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)
- för en bearbetad version av strof 1, se Stora Nätpsalmboken 527.
Denna psalm utgavs 1883 i Strömbergs "Andliga sånger för den enskilda andakten, lämpade till kyrkoårets högmässotexter" (när psalmen egentligen skrevs vet man alltså inte) med tanke på Tredje söndagen i fastan och högmässotexten i Luk. 11:14-28. Psalmens ursprungliga rubrik är "Jesus utdriver en djävul" (se ovan) och den hade till att börja med hela sex strofer. Men inte förrän 1911 togs den med i ett psalmboksförslag, då med ovanstående fyra strofer i något bearbetat skick.
Psalmen skulle definitivt behöva bearbetas ytterligare för att alls ha en chans att komma med i en tredje psalmbok på raken. Det går på 2000-talet knappast längre att sjunga rader som dessa: "Den ene han vill hennes eviga väl, / han kommer med tuktan och aga" utan att folk associerar till "50 shades of Grey" eller annat otrevligt. Ändå har psalmen en oerhört angelägen poäng och psalmbokens läromässiga innehåll skulle tunnas ut allvarligt om psalmer som denna ströks rakt av.
Koralbokens melodi är av förre franciskanermunken Burkhard Waldis och finns på svensk mark fr.o.m. Kalmarhandskriften från omkring 1640. Den har visserligen bearbetats något, men spelas ofta alltför långsamt och borde kanske ha sänkts något tonsteg för ovana psalmsångares skull. Egentligen är den faktiskt inte så svårsjungen som många tror.
1. Allt är redo! Lyssna alla! Gnom mörker, natt och nöd ljuder rösten som vill kalla oss ur fångenskap och död... Text: Okänd svensk förf. 1767, Christopher Dahl 1807 (51 år), Jan Arvid Hellström 1983 (42 år) Musik: Genève 1551, alt. Leif Thiberg (hör ovan). [Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] En kraftfull och tidigare ofta sjungen väckelsepsalm, skriven av okänd författare och publicerad i Then Swenska Prof-Psalmboken 1767 med anslaget "Allt är redo, vreden stillad". Nuvarande psalmboks version av Jan Arvid Hellström är lyckad, men så här löd psalmen i Christopher Dahls version (i "Psalmer" från 1807) som var den som gällde från 1819 till 1986: Allt är redo, fallna släkte, Hör den röst, som kallar dig Och ur dödens mörka häkte För dig fram på livets stig! Nu är salighetens dag: Känn din Faders hjärtelag; Bäva att den nåd förskjuta, Som ännu dig bjuds att njuta!
Gud sin kärlek dig förklarat, Mänska, redan vid ditt fall; I sitt ord han uppenbarat, Hur ännu du räddas skall: Han ännu dig tar emot, Om i redlig syndabot Du för honom faller neder Och i tron om tillgift beder. Ack, om du ditt hjärta sluter För den röst, som kallar dig, Om du än den hand förskjuter, Som ifrån fördärvets stig Dig så gärna leda vill, Vet, att en gång slutes till Nådens dörr, dit Gud dig åter Aldrig, aldrig kallas låter. Men om du av ånger slagen Har din vanmakt känna lärt, Gläds, till hörsamhet för lagen Jesus har dig kraft beskärt. Hör hans evangelium: Kom till bordet, här är rum; Här hans kärlek dig skall nära, Att din tro må frukter bära.
Gud, min Frälsare, jag beder: Må ditt ord ledsaga mig, Att mig världen ej förleder Till ett återfall från dig. Din lekamen och ditt blod Mig förläne kraft och mod Till att segra i all fara, Att jag din må evigt vara. Chr. Dahl:
1. Vänd bort din vrede, Gud, som straffet sänder, vänd bort din vrede från bestörta länder! Vänd bort din vrede, du som har i händer livet och döden.
2. Böner så varma alla vi förenar: döm ej oss arma såsom vi förtjänar! Gud, dig förbarma! I din nåd allena har vi vår räddning.
3. Bojor vi drager av den lott vi ärver, lustar oss jagar, frestelser omvärver. Gud, vi är svaga! Vill du oss fördärva utan förskoning?
4. För Jesu pina, för den törnekrona han för de sina bar att dem försona, låt nåden skina! Oss i kärlek skona! Var oss en fader!
5. Jesus allena hela kan det brutna, med dig förena det från dig förskjutna, genom det rena, från hans hjärta flutna blodet och vattnet.
6. Låt oss ej falla, låt den förbön gälla som för oss alla Jesus hördes fälla! Dig vi åkallar, Gud, all godhets källa! Trefaldigt store! Text: Georg Klee (Thymus) 1541 "Wend´ ab deinen Zorn", Johan Olof Wallin 1813 (34 år), ngt bearb., jfr Stora Nätpsalmboken nr 540! Musik: Paul Schalnreuter 1552 (26 år), ngt bearb., jfr 1697 års koralbok nr 308! En botpsalm, av vilken dock endast den senare delen (v. 4-6) brukar sjungas. De tre första stroferna om den vrede och straffande Guden (som också de tre senare implicerar) anses nog strida alltför mycket mot modern teologi. Sen är det klart att det inte är så enkelt (som man kanske trodde förr) att avgöra när t.ex. pest, krig och hungersnöd verkligen är ett uttryck för Guds särskilda vrede och straffande hand och inte mest vad Jesus uttrycker med orden "en ovän har gjort detta". (Jfr även vad Jesus säger om den blindfödde eller dem som blev nerhuggna i templet - de hade visserligen inte syndat mer än andra "men om ni inte gör bättring ska ni förgås på samma sätt som de"). Men, som sagt, de sista verserna och särskilt den sista har åtminstone tidigare blivit flitigt sjungna och, framför allt, bedda. Psalmen skrevs ursprungligen på latin ("Aufer immensam, Deus, aufer iram") och publicerades 1541 i Vermanung an gantze Deutsche Nation widder den Türkischen Tyrannen. I Then Swenska Psalm-Boken (Uppsala 1616) fanns den på både latin och svenska under rubriken "En skön Hymnus eller Psalm, som skal siungas när krijgh, hunger eller Pestilentia är på färde." Men Johan Olof Wallin gjorde en helt ny översättning som publicerades 1813 i "Prof-Psalmer af Franzén och Wallin", häfte 2, och det är den som återfinns i både 1819, 1937 och 1986 års psalmböcker, om än förkortad i den sistnämnda (de ursprungliga stroferna 2 och 4 är här strukna). Koralen av Paul Schalnreuter till detta i äldre poesi vanliga (sapfiska) versmått är mycket vacker, men används såvitt jag vet endast till denna text.
