1. Så långt som havets bölja går
och solen strålar sänder,
varhelst ett mänskohjärta slår...
Text: Carl Wilhelm Skarstedt 1861 (46 år), Lars Lindman 1980 (69 år). Se även Stora Nätpsalmboken nr 216 som har med alla fyra verserna!
Musik: Severus Gastorius o 1675 (28 år) efter koral av Werner Fabricius 1659 (26 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]
Den originelle prästen och professorn i kyrkohistoria (som bl.a. en långfredag predikade över ämnet "Galgfågeln som blev en paradisfågel") har nog lämnat sitt varaktigaste intryck i vår kyrka genom ovanstående frejdiga missionspsalm som först publicerades anonymt i "Christliga Missions-Sånger" 1861, därefter med författarens namn i Sionstoner 1889, i Nya Psalmer 1921 och slutligen i 1937 års psalmbok.
Den är dock numera (sedan 1986) halverad jämfört med originalet och har därmed mist mycket av just sin originalitet. Däremot har den kanske blivit mer användbar som slutpsalm - som en slags "slutfanfar" - även om jag bara kan påminna mej att jag hört den sjungas en gång, nämligen i Skellefteå landsförsamlings kyrka våren 1990 under kyrkodagar med professor Carl Fredrik Wislöff från Norge som inbjuden talare.
Lars Lindman gjorde faktiskt sista versen något mer evangelisk genom sin utmärkta bearbetning från 1980. Där Skarstedt skrev att Kristus vunnit rättfärdighet "åt de sina" skriver Lindman att han vunnit den "åt hela världen", men båda är överens om att det är "i tron" som hans folk har fått "frid av hans barmhärtighet".
Melodin är den friska koral av den unge Gastorius som före 1986 mest användes till sommarpsalmen "En vänlig grönska".
C W Skarstedt:
och solen strålar sänder,
varhelst ett mänskohjärta slår...
Text: Carl Wilhelm Skarstedt 1861 (46 år), Lars Lindman 1980 (69 år). Se även Stora Nätpsalmboken nr 216 som har med alla fyra verserna!
Musik: Severus Gastorius o 1675 (28 år) efter koral av Werner Fabricius 1659 (26 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]
Den originelle prästen och professorn i kyrkohistoria (som bl.a. en långfredag predikade över ämnet "Galgfågeln som blev en paradisfågel") har nog lämnat sitt varaktigaste intryck i vår kyrka genom ovanstående frejdiga missionspsalm som först publicerades anonymt i "Christliga Missions-Sånger" 1861, därefter med författarens namn i Sionstoner 1889, i Nya Psalmer 1921 och slutligen i 1937 års psalmbok.
Den är dock numera (sedan 1986) halverad jämfört med originalet och har därmed mist mycket av just sin originalitet. Däremot har den kanske blivit mer användbar som slutpsalm - som en slags "slutfanfar" - även om jag bara kan påminna mej att jag hört den sjungas en gång, nämligen i Skellefteå landsförsamlings kyrka våren 1990 under kyrkodagar med professor Carl Fredrik Wislöff från Norge som inbjuden talare.
Lars Lindman gjorde faktiskt sista versen något mer evangelisk genom sin utmärkta bearbetning från 1980. Där Skarstedt skrev att Kristus vunnit rättfärdighet "åt de sina" skriver Lindman att han vunnit den "åt hela världen", men båda är överens om att det är "i tron" som hans folk har fått "frid av hans barmhärtighet".
Melodin är den friska koral av den unge Gastorius som före 1986 mest användes till sommarpsalmen "En vänlig grönska".
C W Skarstedt:
