191 Den dag du gav oss, Gud, är gången

1. Den dag du gav oss, Gud, är gången,
och mörker sänkes kring oss ned.
Ditt lov steg upp i morgonsången,
ditt lov skall signa nattens fred.

2. När jorden sig i rymden vänder
och ljuset går från trakt till trakt,
ditt lov väcks upp i nya länder.
Din kyrka håller troget vakt.

3. Den sol som oss till vila viger
för andra tänder arbetsdag.
Ur andras hjärtan bönen stiger
om kraft att vandra i din lag.

4. Pris vare dig som jordens bana
igenom öde rymder sträckt
och som av jordens folk vill dana
en enda helig mänskosläkt.

Text: John Ellerton 1870 (44 år) "The day Thou gavest, Lord, is ended", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1912 (48 år), Natanael Beskow 1936 (71 år)
Musik: Clement Cotterill Scholefield 1874 (35 år)

[Det återstår några år av copyrighten på översättningen, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag går på prejudikat och gör sammalunda]

Denna aftonpsalm kan inte utsättas för samma anklagelse som den tvåhundra år äldre Nun ruhen alle Wälder - att inte ta hänsyn till jordens rotation! Här är dess rotation tvärtom närmast ett huvudtema, som accentueras särskilt i andra och tredje strofen (ja, i det längre engelska originalet i ytterligare en strof!). Kristenhetens gudstjänstliv framställs som en helig skiftgång, där lovsången och bönen aldrig tystnar. Psalmen skrevs också för A Liturgi for Missionary Meetings (1870), alltså en "gudstjänstordning för missionärssamlingar", vilket ju kan förklara det synnerligen globala perspektivet.

Prästkollegan Schofields närmast dansanta melodi mötte länge ett visst motstånd från etablerade kyrkomusiker (den ansågs inte helt "kyrkligt värdig"), men har efterhand slagit igenom med obetvinglig kraft och till slut accepterats av de flesta. Den sjungs nu, liksom den globala texten, jorden och kyrkan runt. (Den enda tid och plats då den känns lite opassande är väl sommartid på Nordkalotten, då p.g.a. jordaxelns lutning inget "mörker sänkes kring oss ned" - hur mycket jorden än roterar).

John Ellerton:

Clement Cotterill Scholefield:

486 O Gud, du som de världar ser

1. O Gud, du som de världar ser
varom vi ännu inget vet.
Vi skall ej säga: de gått bort,
de döda som till dig har gått...

Text: John Ellerton 1858 (32 år) "God of the living, in whose eyes", sv. övers. Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Leipzig 1539 / sättning Hans Leo Hassler

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Man får väl säga att Ellertons aftonpsalm "Den dag du gav oss" är betydligt mer sjungen än denna. Kanske beroende på dess gladare melodi. Ändå är jag tacksam över att Frostenson gav oss två strofer av den här psalmen på svenska, och jag reciterade dem båda vid min strävsamme morfars kista 1998. 

Men kanske skulle psalmen ha behövt alla sina fem strofer också på svenska, för att melodin ska hinna sjungas in och läras. (Ett allmänt problem med nya psalmer med nya koraler är att de ofta bara har 2-3 strofer, vilket knappast underlättar inlärandet av koralerna - gamla psalmer hade ofta upp till 10 strofer). En vacker begravningspsalm har nu i stort sett förblivit oanvänd.

Huruvida fjärde radens "de döda som till dig har gått" uttrycker något slags allfrälsningslära ("apokatastasis") eller tvärtom en inskränkning eller en precisering (av "just de döda som gått till Gud") framgår inte riktigt klart på svenska åtminstone. Första versen i originalet betonar dock att "alla själar är dina". Men uttrycket "God of the living", som psalmen börjar, syftar på Jesu ord om att "Gud inte är en Gud för döda, utan för levande - ty för honom är alla levande." Vilket inte nödvändigtvis är en utsaga om att alla döda är saliga. 

I sista versen i originalet ber Ellerton i alla fall om att vi inte må dö i "the death of sin", syndens död, så vi kan tydligen inte utan vidare ropa "hej" innan vi är över bäcken.

John Ellerton:

Hans Leo Hassler: