14 Högtlovat vare Jesu namn

1. Högtlovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.

2. Och du, martyrers trogna här
som gått en stig så tung,
dig skynda fram, din hyllning bär
att ära honom, kungars kung.

3. Du Herrens folk, som löst han har
ur syndens boja tung,
träd fram med lovsång, ren och klar,
att prisa honom, kungars kung.

4. Upp, varje folk och släkt och stam,
och Herrens ära sjung.
Vak upp, mitt hjärta, skynda fram
att hylla honom, kungars kung.

Text ("All Hail the Power of Jesus´ Name"): Edward Perronet 1779 (53 år), övers. Erik Nyström 1893 (51 år).
[För en avslutande strof, se Stora Nätpsalmboken nr 25]

Musik ("Miles´s Lane"): William Shrubsole 1779 (19 år).

Psalmen publicerades första gången i novembernumret av The Gospel Magazine 1779, tillsammans med tonåringen Shrubsoles melodi, som till slut ristades in på hans minnessten (se nederst). Sedan har den översatts till många språk och bl.a. blivit kallad "kristenhetens nationalsång". Den har även under årens lopp fått flera alternativmelodier, och texten har då anpassats till dessa på olika sätt, jämför t.ex. videon nedan:

Egentligen är ju psalmen en uppmaning till lovsång och hyllning, mer än en sådan i sej själv. Samtidigt innebär den ju en indirekt lovprisning och hyllning av Jesus som alla kungars kung (jfr Uppenbarelseboken 19:16). Från att uppmaningen riktats till änglar och martyrer, kommer den allt närmare den sjungande själv: "Herrens folk", "varje folk", "mitt hjärta". Och i Erik Nyströms originalöversättning finns en femte vers, som han möjligen själv har skrivit, där uppmaningen leder till en direkt lovprisning som något bearbetad lyder:

Dig, Herre Jesus, vi tillber
och om din nåd bär bud
tills vi i härlighet dig ser,
vår Jesus, Herre, Konung, Gud!

E Perronet:

W Shrubsoles gravsten:

12 Brist ut, min själ, i lovsångsljud

1. Brist ut, min själ, i lovsångsljud
på denna glädjens dag,
till tack för all den nåd som Gud
så gränslöst rikt dig gav...

Text: Fanny J Crosby-van Alstyne 1884 (64 år) "Break forth", övers. Erik Nyström 1893 (51 år), Catharina Broomé 1984 (61 år).

Musik: Robert Lowry 1884 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm har inte varit helt lätt att identifiera. Enligt översättaren Erik Nyströms egna anteckningar började den i original "Break forth", men översättningen har inte många likheter med den Crosby-sång med detta namn som finns på Nethymnal. Den sången har t.ex. refräng och versmåttet i den är inte detsamma.

Antingen är det här fråga om en mycket fri översättning till svenska, så fri att Nyström borde tillskrivas denna sång likaväl som Gå Sion. Eller också utgick Nyström från en annan, i den anglosaxiska världen nu mer bortglömd sång av Fanny Crosby med samma begynnelseord som den här. Och med tanke på hennes ofantliga produktion vore ju inte det helt otroligt.

I vilket fall som helst är sången en strålande lovsång, även om den inte vänder sej till Gud förrän i sista versen. Alldeles särskilt passar den som inledning till söndagsgudstjänsten, inte minst när Herrens måltid firas. Åt syndare till salighet / han gav sin Son, sitt ord, / och än i sin barmhärtighet / han dukar nådens bord. Jag och min fru Anna-Karin valde den också som ingångspsalm vid vårt bröllop i Backens kyrka i Umeå på nyårsaftonen år 1 (2001). Verkligen en glädjens dag!

F Crosby:

R Lowry:

94 Du som av kärlek varm

1. Du som av kärlek varm
blödde för mig,
drag mig för varje dag
närmare dig.
Fyll du mitt hjärta så
att jag av kärlek må
offra med fröjd också
något för dig.

2. Du som i himlens höjd
beder för mig,
hjälp mig att se i tro,
Herre, till dig.
Giv att jag korset bär,
nöjd med vad du beskär,
redo att vittna här
något om dig.

3. Bo med din Andes kraft,
Herre, i mig,
att jag må varje dag
leva för dig,
lindra ett hjärtas sår,
söka ett vilset får,
göra varhelst jag går
något för dig.

4. Allt vad jag är och har
skänkte du mig.
Hjälp mig att helga det,
Herre, åt dig.
Och när jag utan brist
en gång dig ser till sist,
blir du, o Herre Krist,
allting för mig.

Text: Sylvanus Dryden Phelps 1862 (46 år) "Saviour, Thy dying love", Erik Nyström 1893, ngt bearb.

Musik: Robert Lowry 1871 (45 år)

Till författarens 70-årsdag skrev kompositören: "Det är värt att leva 70 år, även om man inte skulle kunna uträtta mer än att skriva en sådan hymn som Du som av kärlek varm. Och lycklig är den man, som kan skriva en sådan sång, vilken kommer att leva, även sedan dess författare gått bort." (Cit. efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 530, Gummessons 1964)

Psalmen trycktes första gången i Watch­man and Re­flect­or, vol. XLV, No. 11 (Bos­ton, Mass­a­chu­setts: 1864). Den började ursprungligen med raden: “Some­thing, my God, for Thee”.

Sylvanus D Phelps:

Robert Lowry:

108 Gå, Sion, din konung att möta

1. Gå, Sion, din konung att möta,
Jerusalem, gläds åt din Gud!
Strö palmer på väg för Messias,
bered dig som väntande brud.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud.
Var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

2. Han kommer från eviga fröjder,
han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser
och lägges på strå i ett stall.
Var glad...

3. Han kommer till jorden att bringa
ett offer på korsträdets stam,
att dö för vårt syndiga släkte
och föra rättfärdighet fram.
Var glad...

4. Han kommer ur graven med byte
och skuggornas boning blir ljus,
och gravarnas slumrare väckas
till liv utur seklernas grus.
Var glad...

5. Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad...

Text: Erik Nyström 1893 (51 år) efter Mary Elisabeth Servoss (1849-1906) "Be glad in the Lord and rejoice", ngt bearb. 1986

Musik: James McGranahan 1891

Detta är en av den flitige översättaren Nyströms få originalsånger, även om refrängen och melodin är hämtad från en sång av Servoss/MacGranahan. Sången skrevs i enkom för Svenska Missionsförbundets första egna sångbok 1893. Den sjungs vanligtvis i advent - de två sista stroferna någon gång vid påsktid - men är egentligen, precis som Var hälsad sköna morgonstund, en exposé över hela kyrkoåret, från start till mål.

Ingen psalm i psalmboken innehåller uppmaningen "Var glad!" i så många upprepningar - hela 25 gånger påminns man om det. (Närmast kommer Vid Betlehem en vinternatt med 24 "Var glad!"). Och författaren glömmer sannerligen inte heller att motivera varför vi har anledning att vara glada!

J McGranahan:

116 Nu tändas tusen juleljus

1. Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund.

Och tusen, tusen stråla ock

på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll

går julens glada bud

att född är Herren Jesus Krist,

vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,

o, låt ditt milda ljus

få lysa in med hopp och frid

i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt

sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus

i signad juletid.

Text och musik: Emmy Köhler 1898 (40 år)

Denna folkkära julaftonspsalm trycktes första gången i Lina Sandells årskalender Korsblomman för 1899 (try. 1898) och togs under 1900-talet in i otaliga folkskol- och söndagsskolsångböcker, ja, även församlingssångböcker. Men inte förrän 1986 i psalmboken. Se även artikel på Wikipedia.

Andra strofen innehåller en klar bekännelse till Jesus´ gudomlighet. Annars är det dogmatiska innehållet inte särskilt framträdande, däremot inledningens ljustema (där stjärnorna på himmelen beskrivs som motsvarigheten till våra levande ljus) och de två sista strofernas innerliga bön, formellt till Betlehemsstjärnan (!) men reellt till Kristus (som ju enligt Uppenbarelseboken 22:16 säger: "Jag är den klara morgonstjärnan." En bön om en stråle av Guds kärleks ljus i varje "armt och mörkt" hjärta.

Denna psalm är en av de relativt sällsynta där text och musik är skapade av samma person. Ett helgjutet konstverk, som utan tvekan blivit både välkänt och folkkärt. Vilket bekräftas t.o.m. av punkgruppen Ebba Gröns chockerande travesti för att bl.a. uppmärksamma de hemlösas situation: "Nu släckas tusen mänskoliv."

E Köhler:

134 Gläns över sjö och strand

Alt. koral från 1939 års koralbok (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok!)

1. Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följer dig gärna,
strålande stjärna,

strålande stjärna.

2. Natt över Judaland,

natt över Sion.
Borta vid västerrand

slocknar Orion.
Herden, som sover trött,

barnet som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,

3. gånga från lamm och hem,

sökande Eden.

Stjärnan från Betlehem

visar dem leden

fram genom hindrande

jordiska fängsel

hän till det glindrande

lustgårdens stängsel.

4. Armar där sträckas dem,

läppar där viska,

viska och räckas dem,

ljuva och friska:

"Stjärnan från Betlehem

leder ej bort, men hem."

Barnen och herdarna 
följer dig gärna,

strålande stjärna,

strålande stjärna.

Text: Viktor Rydberg 1891 (63 år), ngt bearb. av A.T. 1893

Musik: Alice Tegnér 1893 (29 år), alt. Ivar Widéen 1916 (45 år)

I sin sista roman, Vapensmeden (1891), målar Viktor Rydberg en sommaridyll "På mäster Gudmunds brygga", där ovanstående dikt ingår. Det är vapensmeden Gudmunds dotter Margit som sjunger den under en roddtur på Vättern, medan hon spelar på harpa. (Ganska långt från de isbelagda vidderna på Youtube-filmen ovan, alltså). Enligt professor Martin Lamm utgjorde Rydbergs roman "blott en ram för en följd poetiska tavlor, växlande med formsköna dikter och djuptänkta sanningar" (Lamm: Viktor Rydberg, 1900). Och det enda i denna roman som riktigt lever in på 2000-talet är nog dikten om Betlehems stjärna, i varje fall dess två första strofer, som nu hör till den stående julrepertoaren.

Psalmens har en poetisk skönhet men är dock i sak något förvirrande (den var ju heller aldrig skriven som psalm). Istället för de vise männen från österns länder blir det i denna sång barnen markens herdar som ser en stjärna "i öster" (inte "sett hans stjärna i Östern" KB 1917 eller "sett hans stjärna gå upp" NT 81) och som följder den, "sökande Eden", fram till "lustgårdens glindrande stängsel", där armar och läppar (barnets eller dess moders?) möter dem till omfamning och kyss - och till en viskning: "Stjärnan från Betlehem / leder ej bort, men hem". (En upprepning av satsen från första strofen).

Tredje strofen är dock en icke oäven allusion på 1 Mos. 2-3 om Edens lustgård och det syndafall, som slutade med att Gud stängde lustgården för människorna. I Jesus sträcker Gud sina armar emot oss och öppnar paradiset på nytt. När vi kommer till honom kommer vi hem.

Det förtjänar att påpekas att det helt och hållet är Alice Tegnérs förtjänst att denna dikt finns i psalmboken. Redan under Rydbergs livstid, ett par år efter att Vapensmeden kommit ut, bearbetade hon och tonsatte dikten så att den fick fyra likformiga strofer - vilket i allmänhet är en förutsättning för att en sång ska gå att använda som församlingssång. I denna form gavs den ut i Sjung med oss, mamma, häfte 2, år 1893, och blev snabbt spridd och välkänd.

Alice Tegnér har berättat att när sången första gången skulle sjungas för Viktor Rydberg, som liksom familjen Tegnér var bosatt i Djursholm, samt inspektor vid skolan i Djursholm, var hon ”orimligt nervös” eftersom hon ändrat i texten. När hon efter framförandet frågade Rydberg om han tagit illa upp av hennes ändringar, svarade han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” (Palmborg, Stina (1945). Alice Tegnér. Stockholm: Natur & kultur. Sid. 155 ff.)

Tack vare den popularitet sången på detta sätt fick i skolor och hem, blev den aktuell för 1937 års psalmbok. Men den togs inte in bland julpsalmerna utan under rubriken "Barn". Och den fick, ännu märkligare, inte behålla Alice Tegnérs melodi (som alltså följt den ända sedan Rydbergs dagar), utan fick två nyare koraler av Ivar Widéen resp. Oskar Lindberg, som ingen av dem klarade konkurrensen med Alice Tegnérs melodi utan snabbt kom att tillhöra "koralbokens dödkött", även om åtminstone Widéens melodi idag framförs ibland som kör- eller solostycke. 

I 1986 års psalmbok togs Alice Tegnérs klassiska melodi äntligen in - utan alternativförslag. Men då var hon själv död sedan över 40 år tillbaka.

Viktor Rydberg:

Alice Tegnér:

135 Se, vi går upp till Jerusalem

1. Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

2. Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

3. Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

4. Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är,
där skall vi med honom vara.

Text: Paul Nilsson 1898 (32 år)

Musik: Nordisk folkmelodi, dansk version 1627, jfr 1697 års koralbok nr 312

[Paul Nilsson har i år 2011 varit död i 60 år, inte i de 70 som krävs för frihet från upphovsrätten. Men Projekt Runeberg har nyligen lagt ut hans psalmer på nätet utan speciellt tillstånd, med uppmaning till ev. missnöjda rättsinnehavare att höra av sej om psalmerna inte får publiceras. Med tanke på psalmernas ålder finner jag det rimligt att göra på samma sätt, i förhoppning om att det ska tas positivt].

Denna numera klassiska fastlagspsalm gavs första gången ut i samlingen Återljud från Tämplet (2:a saml. 1898) och hade då 14 strofer. Den bearbetades och förkortades för Psalmer och Sånger till Högmässotexter 1905 och sedan ännu en gång i Edvard Evers´ psalmboksförslag 1906. Psalmens därigenom ökade pregnans har säkert bidragit starkt till att den under 1900-talet sjungits så flitigt - och i många kyrkor närmast blivit obligatorisk inledningspsalm på Fastlagssöndagen.

Anslaget, som upprepas i varje strof, bygger på Jesusorden i Markusevangeliet 10:33:

"Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna". Den sjungande församlingen tänks nu följa med på färden "i andanom" - vi går med honom och hans lärjungar för att beskåda det som sker.

Men i andra strofen blir det allvarligare; det handlar inte längre bara om att "skåda" utan om att "med Herren vaka" och "den smärtfyllda kalken smaka". Vem vill fortfarande gå med?

I tredje strofen bevaras det personliga perspektivet, men nu handlar det om att Jesus, Guds Lamm, "offras för dina synder och mina". Evangelium för syndare.

Och därför får vi gå upp även till det himmelska Jerusalem, "till staden, den evigt klara." I den sista strofen återklingar även Jesu bön i Johannesevangeliet 17:24: "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse."

Melodin är en nordisk folkmelodi enligt en dansk version från 1627, som även förekommer i svensk handskrift från Västerås 1676 och slutligen trycktes i 1697 års koralbok. Den har påståtts gå tillbaka på samma melodi (1697 års koralbok nr 312, På dig o Herre käre, jfr Stora Nätpsalmboken nr 800) som den kända Till Österland vill jag fara, men nog tycker åtminstone jag att olikheterna är rätt stora.

P Nilsson: 

139 Den stunden i Getsemane

1. Den stunden i Getsemane
inför mitt sinne står.
Där utstod Jesus för vår skull
en kamp så tung och svår...

Text: Edward Payson Hammond 1866 (35 år) "My Jesus, I would ne´er forget", sv. övers. Carl Boberg 1895 (36 år), Karin Hartman 1984 (71 år)

Musik: Asa Hull 1866 (38 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Precis som julpsalmen "O Betlehem, du lilla stad" är denna psalm ett direkt resultat av ett besök i "det heliga landet". Författaren har i sin sångsamling Gems of Praise berättat hur han besökte Getsemane någon timme under sin bröllopsresa 1866, och där inspirerades till sin sång. I originalet står det ju också helt konkret om "the hour I spent with Thee".

Men naturligtvis är det Frälsarens sista natt med sina lärjungar i Getsemane (se t.ex. Matteus 26) som författaren i andanom upplever. Getsemane var deras vanliga "utflyktsplats", men den här gången var ju situationen minst sagt annorlunda. Redan här börjar Jesus´ lidande, hans tunga själskamp som ingen orkar dela med honom (lärjungarna somnade och flydde sedan).

Det finns flera svenska översättningar av psalmen, men Karin Hartman valde att utgå ifrån Carl Bobergs översättning (som i sin tur utgick från en norsk översättning, Hin time i Getsemane) men också från själva det hammondska originalet. Det är en typisk "refrängsång", där halva texten är en upprepning av omkvädet: "Jag glömmer ej Getsemane, / där Jesu kamp jag sett. / I nattens bön hans vilja blev / med Faderns vilja ett."

P.g.a. sitt ämne har psalmen mest sjungits på Skärtorsdagar, kanske särskilt, innan den stod i Svenska kyrkans psalmbok, på frikyrkliga s.k. "Getsemaneaftnar" eller inom EFS. Men den bör ju egentligen kunna sjungas när som helst under året, ifall vi nu verkligen inte vill glömma Jesus´ kamp i Getsemane.

Hammond arbetade länge som evangelist, med särskild inriktning på barn. Hans psalm är inte direkt skriven för barn, men har ändå en enkelhet som kan slå an på alla åldrar.

Asa Hulls melodi trycktes samtidigt som texten i Hammonds Gems of Praise (omkring 1880), men har ofta utsatts för olika utjämningsförsök (jämnare tretakt, fyrtakt med punkteringar o.s.v.). På vissa håll sjunger församlingen på sitt eget vis oavsett hur det står i noterna och oavsett hur kyrkomusikern spelar. Men det är ju ett tecken på att psalmen varit mycket omtyckt och sjungen.

 

148 Jesus Kristus är uppstånden

1. Jesus Kristus är uppstånden!
Sjung det ut kring världen all.
Jord och himmel nu må fröjdas.
Själva döden bragts på fall.
//: Se, han lever, se han lever
och han evigt leva skall ://

2. Jesus Kristus är uppstånden!
Nu han kungaspiran bär.
Han vid Faderns högra sida
alla världars Herre är.
//: Se, han lever, se han lever,
han är alltid med oss här ://

3. Jesus Kristus är uppstånden!
Döden nu sin udd har mist.
Han som gravens bommar sprängde
skall ock väcka oss till sist.
//: Se han lever, se han lever,
prisad vare Herren Krist ://

Text: Philip Paul Bliss 1876 (död i en tågkrasch s.å. 38 år) "Halleluja, he is risen", sv. övers. Erik Nyström 1893, bearb.

[För en översättning av v.2 som ligger närmare originalet, se Stora Nätpsalmboken]

Musik: P P Bliss 1876

Det är ganska märkligt att Bliss skrev denna underbara påskpsalm om liv och död under sitt sista år på jorden, efter bara ett par år som sångarevangelist på Moodys rekommendation och med till synes halva livet framför sej. Men sånger hade han redan skrivit många, vanligtvis som här både text och melodi. Och den 29 december 1876 förolyckades både han och hans fru i en fruktansvärd järnvägsolycka då en bro i Ohio rasade och hela tåget störtade ner.

Men deras bekännelse överlevde dem: "Jesus Kristus är uppstånden, / döden nu sin udd har mist. Han som gravens bommar sprängde / skall ock väcka oss till sist." Bliss evangeliserar ännu med sin sång.

Andra strofens starka evangeliska innehåll är dock tyvärr ganska försvagat i den svenska psalmboken. Bliss sjunger där inte främst om Jesus som alla världars Herre utan som vår försvarare ("advocate"), och inte bara om att han alltid är hos oss men om att vi är rättfärdiggjorda i honom ("justified in Him are we"). Fast det är inte alltid lätt att översätta - hur gör man t.ex. rättvisa åt psalmens pregnanta, allittererande slutrad "living Lord and coming King"? Kanske just denna psalm faktiskt bör sjungas på originalspråket ibland?

Psalmen har redan tidigare funnits på svenska i flera olika versioner, t.ex. "Gud ske lov! Han är uppstånden!", "Sjung hans lov som är uppstånden" och "Sök ej Kristus i den boning". Den text som nu står i den ekumeniska psalmboksdelen utgår från den förstnämnda versionen, gjord av den outtröttligt verksamme översättaren Erik Nyström.

Philip Paul Bliss:

226 O gränslösa frälsning

1. O gränslösa frälsning,
o djupaste hav
av nåd och av kärlek
som Kristus oss gav!
För världens försoning...


Text: William Booth 1893 (64 år) "O boundless salvation", sv. övers. Johan Ludvig Appelberg 1894 (22 år), bearb. Karin Hartman 1984 (71 år), jfr den något kortare versionen i Fria Psalmboken
Musik: Skotsk

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

William Booth, Frälsningarméns grundare, skrev inte många sånger själv (det gjorde däremot sonen Herbert). Men i 65-årsåldern skrev han några stycken (kanske inspirerad av sonen?). Och ovanstående sång togs emot med stor förtjusning, alltsedan den trycktes i The War Cry dagen före julafton 1893, kanske delvis beroende på författarnamnet, men också p.g.a. sitt trosfriska innehåll och sin medryckande melodi. Sången har översatts till alla språk som talas där Frälsningsarmén är verksam, och översattes redan efter ett halvår till svenska av den då 22-årige Johan Appelberg (trycktes i Stridsropet den 28 juli 1894).

Sången framställer den personliga frälsningen som ett renande havsbad, där "Golgata våg" sköljer över oss. Där ångerns tårar inte hjälper, där hjälper den nåd och kärlek som strömmar ut från Kristi kors. Det är svårt att inte också associera till dopet, trots att Frälsningsarmén och Booth inte höll sakramenten särskilt högt, utan tvärtom avstod från förvaltningen av både dop och nattvard med hänvisning till bl.a. att dessa nådemedel vållat sådan split i den kristna kyrkan.

Sången har, även sedan frälsningsofficeren Karin Hartman förtjänstfullt bearbetat den, haft svårt att slå igenom utanför Frälsningsarmén. I Svenska kyrkans gudstjänster har jag under 25 års tid bara hört den sjungas en enda gång [två gånger, förutom vid en musikgudstjänst i Tensta kyrka, Uppland, sommaren 2001 nu även på en helgsmålsbön i Långvinds kapell 2/7 2016). Kanske upplevs den som alltför lång? Kanske är det den vackra men något krävande skotska melodin som i vårt land inger alltför stor respekt? Svårt att säga. Men om man någon gång arrangerade "Psalmbotten-gudstjänster" med psalmer vi sällan sjunger vore denna värd att prova - naturligtvis helst med ackompanjemang av blåsare! William Booth skrev ju: Sjung så att världen hör det! Det högsta värdet av vår sång ligger inte enbart i den glädje över vår egen frälsning, som vi däri ger uttryck för, utan i glädjen över att genom vår sång få förkunna det glada budskapet för dem som inte känner Gud och väcka dem till nya tankar och nytt liv.

Melodin är av samma meterklass som Oscar Ahnfelts melodi till Med Gud och hans vänskap. Man kan alltså testa att sjunga Med Gud och hans vänskap och O gränslösa frälsning på varandras melodier - för omväxlings skull! Båda är originella "väckelsemarseljäser" och värda att bevaras också i framtiden. Här följer en amerikansk-mormonsk variant av ovanstående melodi (fast till en annan text):




William Booth:

261 Tack, min Gud, för vad som varit

1. Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

2. Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

3. Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

4. Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!

Text: August Storm 1891 (29 år)

Musik: Johannes Alfred Hultman 1908 (47 år)

Se bilden av den lugne och trygge kompositören Hultman, "Solskenssångaren", här nedan! Bland de många melodierna till "Tack, min Gud" är det slutligen Hultmans trallvänliga som tog hem spelet. Han var generationskamrat med Storm, vars liv dock på flera sätt blev mera stormigt än Hultmans.

Under parollen "Blod och eld" blev Storm 1887 frälsningssoldat och avancerade slutligen (1905) till överstelöjtnant. Däremellan hann han både skriva "Tack min Gud" (och en del andra sånger) och få besvärliga ryggmärgsproblem (strax före sekelskiftet) som till slut gjorde honom delvis förlamad. Vid 51 års ålder dog han, tre dagar efter skotten i Sarajevo. Vilket livsöde!

"Tack, min Gud" har sjungits på otaliga minnesstunder som en summering av ett växlingsrikt liv. Det är också ur det perspektivet ("Slutet gott, allting gott!") som sången känns möjlig att sjunga. Men August, August - skrev du den inte lite för tidigt? Redan när du var 29 år och utan att veta att du bara några år senare skulle få ryggmärgsproblem? Kunde du hålla fast vid din tacksamhet även då? (Jfr Job och hans "Herren gav och Herren tog" - bara en liten tid senare förbannar han sin födelsedag).

Det är väl ändå klart att August Storm inte alltid var glad. Han sjunger ju också om "prövningar och strider" och "vad jag ej förstår." Men hans sång är ett sätt att efterkomma apostelns uppmaning att "tacka Gud under alla livets förhållanden" (1 Tessalonikerbrevet 5:18). Ja, mer än så, att "alltid tacka vår Gud och Fader för allt, i vår Herres Jesu Kristi namn." (Efesierbrevet 5:20). Och jag tror att han menade vad han skrev, kanske även med Romarbrevet 8:28 i åtanke: "Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Allt. T.o.m. ryggmärgsproblem.

Samtidigt tänker jag på både Job och Tomas Sjödin med boken Reservkraft (med underrubriken "är det meningen att allt ska ha en mening?"). Det finns tillfällen då vi - liksom Job - får vara "lindrigt fromma" och yttra våra klagomål också (varför finns det annars så många klagopsalmer i Psaltaren?). Och då vi får nöja oss med att sjunga som Margareta Melin i barnpsalmen "Jag vill sjunga och ropa", nämligen säga till Gud ett "Tack för allt som är bra!" Att tacka för det där som inte i sej självt är bra tillhör den högre skolan och ska inte excelleras i när som helst. Det hindrar inte att även en ordinär församling kan sjunga Tack min Gud med glädje och frapperas över författarens tänkvärda paradoxer, uttryckta, tror jag, med en glimt i ögat:

"Tack för vad jag inte får!"

 

J A Hultman: 

583 Pärlor sköna

A-melodin:
 

1. Pärlor sköna,
ängder gröna,
skatter många jorden bär.
Vilka gåvor,
rika håvor
världen än kan rymma här,
en allena
dock den rena
pärlan utan like är.

2. Utan like
är Guds rike...


Text: Edvard Evers 1899 (46 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Svensk folkmelodi, alt Hjalmar Nilsson 1933 (41 år) 


[Av upphovsrättsliga skäl kan b-melodin och resten av texten inte publiceras här]

E Evers: