*3 Helig, helig, helig

*1. Helig, helig, helig

Herre Gud allsmäktig.

När den nya dagen gryr

vår lovsång till dig går.

Helig, helig, helig,

nådefull och mäktig,

dig vi tillbedja,

Gud och Fader vår.

*2. Helig, helig, helig,

sjunga helgon alla,

sänka sina gyllne kronor

för din härlighet.

Ned för dig keruber

och serafer falla.

Du var och är

och blir i evighet.

*3. Helig, helig, helig,

hög och otillgänglig

är din glans den klara

som ej syndigt öga ser.

Evig är din nåd,

din kärlek oförgänglig.

Allgod till stoftets barn

du skådar ner.

*4. Helig, helig, helig,

Herre Gud allsmäktig.

Över himlar, jord och hav

ditt herravälde når.

Helig, helig, helig,

nådefull och mäktig.

Dig vi tillbedja,

Gud och Fader vår.

Text: Reginald Heber 1826 (43 år), se hans engelska text på Hymnalonline.

Sv. övers. Johan Alfred Eklund 1934 (70 år)

Musik: John Bacchus Dykes 1861 (38 år).

(Lyssna till Hillsong Uniteds version på Youtube - och Mormonska Tabernakelkören).

Denna ståtliga hymn, som i många kyrkor är stående lovpsalm på Alla helgons dag, utgavs första gången posthumt 1827. Anslaget, Holy, holy, holy Lord God Almighty, är ordagrant hämtat från Uppenbarelseboken 4:8, men anknyter även till Jesaja 6:3, liksom det fornkyrkliga Sanctus.

Första översättningen till svenska är, såvitt känt, Anna Ölanders i Förbundstidningen jan. 1896. Men i Svenska psalmboken 1937 och 1986 infördes Johan Alfred Eklunds översättning från hans Förslag till psalmbok 1934.

Melodin är klart yngre än psalmen men komponerades just till denna av J. B. Dykes för Hymns ancient and modern 1861. Hör här den nederländske organisten Martin Mans´ härliga improvisation över denna koral:

R Heber:

J B Dykes:

40 Kristus vandrar bland oss än

1. Kristus vandrar bland oss än,
syndares och sorgsnas vän...

Text: Anders Frostenson 1935 (29 år)

Musik: Herrnhut 1740, London 1742

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publicera nu ]

Enligt Anders Frostenson själv har denna psalm sin upprinnelse i en nyårsbön i Killebergs missionshus på nyårsafton 1929 - omkring 6 veckor efter en stark gudsupplevelse han haft mitt på skånska slätten. Där var omkring 10 besökare. Den inför framtiden mycket villrådige Frostenson hörde här sin enligt honom "första andliga sång", och det var Min framtidsdag är ljus och lång. "Den hade ett innehåll som var som specialbeställt för mig i min situation", säger Frostenson och fortsätter:

Nyårsbetraktelsen minns jag inget av. Min uppmärksamhet var helt fångad av något annat. I bänken framför mig satt hustrun i den fattigaste familjen - i vart fall så långt jag kände till socknen. "Det är riktigt fattiga", sa vi. Det sa vi inte om några andra. De bodde i skogen neråt torvmossen, hade inte så mycket jord som till ett potatisland. Hon satt snett framför mig, så jag såg ansiktsprofilen med skärpa i linjen, som en etsning - och så jag. Vad hade vi gemensamt? Vi kände igen varandra, kunde hälsa när vi gick förbi varandra. Ingenting mer förut. Knappast någon möjlighet till något mer. Men nu. Vi lyssnade till samma bibelord och samma sång. Vi bad, bredvid varandra, till samme Gud. Vi sökte en kraft och ett ljus ur samma källa.

Jag hade prövat mig fram genom livsåskådningarna och så småningom börjat ställa ett krav: Jag ville hitta fram till och ha något som jag kan hålla fast vid hela livet och som jag skulle kunna dela med varje människa! Genom att sålla undan hade jag börjat komma fram till att detta kanske bara fanns i vad jag - livsåskådningsmässigt - kallade kristendomen. Här i Killebergs missionshus fick jag bekräftelsen, det synliga tecknet på att jag kommit rätt.

Och så säger Frostenson apropå slutstrofen i psalmen Kristus vandrar bland oss än:

Den strofen kommer från nyårsandakten i Killebergs missionshus. När Svenska missionsförbundet 1950 tog in den i sin sångbok och - efter vad jag hört - rentav räknat den som sin särskilda sång, har man gjort det med en i varje fall "lokal" rätt.

(Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 27-29, Skeab 1981).

Det dröjde 50 år extra innan denna psalm kom med i psalmboken. I februariförslaget 1936 var den med, liksom nio andra Frostenson-psalmer som dock till slut inte kom med i 1937 års psalmbok. Psalmen har samma bärande tanke som Jesus från Nasaret går här fram - den som framgår direkt av själva titelraderna.

Men psalmerna skiljer sej åt ifråga om både rytm och uppläggning. Om den förra psalmen främst utgick ifrån Jesus-ordet om att Guds rike är nära och Jesaja-profetian om ett nådens år från Herren, så bygger denna psalm mer på de talrika konkreta situationerna i evangelierna, där människor vänder sej till Jesus med bön om hjälp. Och samma möjlighet har vi, vill Frostenson säga. "Den som beder innerlig / "Davids Son, förbarma dig" / och sin nöd till Jesus bär, / skall förnimma vem han är." Själva avslutningsraderna vittnar om detsamma: "Jublande förnimma vi: / undrens tid är ej förbi."

Den uttrycksfulla psalmen blev som sagt inte bortglömd bara för att den inte kom med i psalmboken 1937. Åtskilliga frikyrkosamfund plockade upp den, inte bara Missionsförbundet, och den har t.o.m. sjungits så mycket att någon förmodat att uttrycket "undrens tid är ej förbi" skulle ha myntats av Frostenson. Vilket knappast är fallet, men det är skickligt av författaren att låta både första och sista raden i texten få en sådan pregnans att de på ett slående sätt sammanfattar hela psalmens budskap.

39 Jesus från Nasaret går här fram

1. Jesus från Nasaret går här fram
än som i gången tid...

Text: Anders Frostenson 1935 (28 år)

Musik: Gustaf Nordqvist 1937 (51 år)

alt. av Jonas Gustafsson (finns ej i psalmboken).

[Av upphovsrättsliga skäl får hela texten inte publiceras här än]

Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:

Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).

På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.

På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...).

Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).

Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:

Klockorna kalla till Herrens hus,
vitt över land och stad.
Kommen I alle. Ur malmens brus
tonar en hälsning glad:
Himmelriket är nära.

[---}

Hastigt vi nalkas den tysta värld,
som vi har kommit från.
Klockorna snart kring vår sista färd
ringa med mäktigt dån.
Himmelriket är nära.

"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv starkt om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande.

47 Säg, känner du det underbara namnet

1. Säg, känner du det underbara namnet
som till frälsning Gud oss gav,
vars lov har sjungits ut i hela världen...

Text och musik: Allan Törnberg 1935 (28 år)

Hör Seppo Sallinen spela melodin lite jazzigt.

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Det är inte alltid en författare själv kan ana vilket av hans eller hennes verk som kommer att bli mest uppskattat. Denna sång, som Allan Törnberg gjorde både text och melodi till efter ett par år som pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, betecknade han själv som ett hastverk utan högre kvaliteter. Men den har blivit författarens mest sjungna sång, mycket kanske beroende just på den spontana spänsten i texten och melodin, som båda trycktes i Sångens Härold nr 1 1936.

Texten bygger på Petrus-orden i Apostlagärningarna 4:12: "Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta". Men också på t.ex. ord som Matteusevangeliet 12:21: "Hans namn ska ge folken hopp" och Romarbrevet 10:13: "Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad." Eller Uppenbarelseboken 22:16 "Jag är den klara morgonstjärnan."

53 Livets Ande, kom från ovan

1. Livets Ande, kom från ovan,
kom och bär från himlen bud.
Du kan ge den stora gåvan,
tron på ordet, tron på Gud.
Till Guds människor du talar
än i dag kring all vår jord.
Folk och själar du hugsvalar
än i dag med Skriftens ord.

2. Oförgänglig sanning strålar
än i dag från bibelns blad,
än i klara drag den målar
heliga gestalters rad.
Ifrån fäder och till söner
genom tidevarven går
än ett heligt arv av böner,
än profetens röst oss når.

3. Giv att vi för Gud må vandra
såsom Abraham i tro,
till välsignelse för andra
och till egen själaro.
Oss med Stefanus låt skåda
Mänskosonens härlighet,
oss med Paulus än benåda
rikt med trons rättfärdighet.

4. Livets Ande, du som danar
Kristi kyrka på vår jord,
kraftens Ande, du som banar
henne väg med Herrens ord,
nådens Ande, du som renar
själar och i dem vill bo,
fridens Ande, du som enar
Herrens trogna, giv oss tro.

Text: Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 139

Musik: Gustaf Düben d.ä. 1674 (45 år)

Detta är en mycket pregnant psalm, en av Eklunds yngsta (skriven då den desto äldre författaren var i 70-årsåldern). Det är en bönepsalm, som samtidigt är mycket undervisande.

Författaren "målar heliga gestalters rad" i Bibelns efterföljd. Gamla testamentets troshjälte Abraham nämns allra först. Den kristna kyrkans förste martyr Stefanus nämns sedan. Och så kommer Paulus, hedningarnas apostel som på ett särskilt utförligt sätt fick förkunna budskapet om rättfärdiggörelsen genom tron, om "trons rättfärdighet" - läs särskilt Romarbrevet!

Ö.h.t. är detta en av mycket få psalmer i vår psalmbok som uttryckligen nämner Bibeln (annars talas ofta om Guds ord eller möjligen Skriften). Anden tilltalas i enlighet med äldre psalmtradition med många olika namn ("livets Ande", "kraftens Ande", "nådens Ande", "fridens Ande", jfr Helige Ande, låt nu ske).

71 Som spridda sädeskornen

1. Som spridda sädeskornen

från när och fjärran fält...

Text: Anders Frostenson 1936 (30 år) efter bön i "Didache/De tolv apostlarnas lära" ca år 100 e Kr.

Musik: Svensk folkvisa / 1693 ("Den blomstertid nu kommer")

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Om man inte räknar med parafraserade psaltarpsalmer och bibelvisor, är detta psalmbokens äldsta psalm. Den är egentligen en rimmad omskrivning av en bön från den fornkristna skriften "Didache" eller "De tolv apostlarnas lära", som har kallats den första katekesen. I dess nionde kapitel möter man texten:

Såsom detta brutna bröd var kringspritt över kullarna och när det sedan samlades blev till ett, så må din kyrka bli samlad från jordens ändar till ditt rike. Ty din är makten och äran genom Jesus Kristus i evighet.

Samma år som Frostensons version översattes till norska ("Som korn fra vide åkrer"), 1973, gjorde den norske biskopen i Borg, Per Lønning, en andra strof om nattvardens vin ("Som berg om høsten bugner"), rätt analog med den första. Den översattes i sin tur 1985 till svenska av Fredrik Cleve och togs året därpå in som nummer 225 i den finlandssvenska psalmboken tillsammans med Frostensons vers. I norska psalmboken finns den naturligtvis också, men in i de svenska sång- och psalmböckerna har den inte tagit sej - än. Däremot användes den i Hedlundakyrkan, Umeå, i början av 2000-talet, när min fru Anna-Karin var ungdomspastor där (kanske senare också)!

83 Som klaraste vattuflöden

1. Som klaraste vattuflöden
ur öknarnas hårda sten,
som örter och gräs ur mullen
och blom ur den kala gren...

Text: Karl-Gustaf Hildebrand Annandag Pingst 1936 (25 år)

Musik: Gustaf Aulén 1936 (57 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken resten av texten eller noterna publiceras här än]

Denna psalms författare är tillsammans med Anders Frostenson den ende som lämnat nyskrivna bidrag till både 1937 års psalmbok OCH 1986 års psalmbok! Just den här psalmen skrev han till sitt eget bröllop 22.6.1936 (midsommar). Den föddes under en promenad med fästmön Majstina Rydh på Annandag Pingst, dagen efter deras första lysningsdag. Och den sändes till vigselförrättaren, strängnäsbiskopen Gustaf Aulén, som inspirerat till psalmen och nu också tonsatte den. Den är skriven på en något oregelbunden meter och påminner därigenom om åtskilliga psalmer i den karolinska psalmboken men också många folkvisor.

Vad Aulén efterfrågat och Hildebrand skapade var en psalm som talade i brudparets namn och inte bara i församlingens. Men inte förrän i 1986 års psalmbok publicerades texten i originalskick. I 1937 års psalmbok var hela första strofen struken, och även i övrigt hade beskäftiga ändringar vidtagits före publiceringen, vilket väckte en del misstankar om prydhet. Nu är ordningen återställd - i varje fall tills nästa psalmbokskommitté finner det kränkande att jämföra kvinnans sköte med "hård sten" eller "kal gren". Eller att beteckna människokroppar som "ringa". Det är inte lätt, det här med psalmtexter.

98 Ett vänligt ord kan göra under

1. Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,
det är ett ljus i mörka stunder,
en hand, som torkar ögats tår.
Ett vänligt ord är änglabud,
en hälsning ifrån Herren Gud.

2. När tacksamhet vårt hjärta andas,
den tröttes börda lyftes av;
i sorgens kalk den glädje blandas,
som Kristus åt de sina gav.
En hjärtlig blick, ett tacksamt ord
välsignar brödet på vårt bort.

3. En bägare med vatten, given
för kärleks skull, till Guds behag,
den gåvan blir i himlen skriven,
den lönar Gud på domedag.
Vad här du gav i smått och stort,
det har mot Herren själv du gjort.

Text: Paul Nilsson 1933 (67 år)

Musik: Hamburg 1690

Denna psalm har liksom den långt senare skrivna Jag behövde en nästa en tydlig "domedagsprofil" - i denna psalm nämns t.o.m. domedagen uttryckligen! Men framställningen i denna psalm är genomgående positivt exemplifierande och uppmuntrande, endast indirekt rannsakande och uppfordrande.

Exemplet i tredje strofen om bägaren med vatten är hämtat från Jesus´ undervisning i det s.k. "utsändningstalet" i Matteus 10 (sista versen, v. 42). Psalmens slutord är en tydlig återklang av Jesus undervisning i Matteus 25: "Vad här du gav i smått och stort, / det har mot Herren själv du gjort." Men även inledningen är pregnant och slår an tonen direkt: "Ett vänligt ord kan göra under".

Man får ju kanske lov att säga att det är konsekvent av författaren att själv hålla en så vänlig och positiv ton psalmen igenom. Det hade ju varit ironiskt att låta alltför sträng när det just är de vänliga orden som prisas.

P Nilsson: 

102 Tung och kvalfull vilar hela

1. Tung och kvalfull vilar hela
världens nöd på Jesu hjärta,
och han kallar oss att dela
denna bördas tyngd och smärta...

Text: Anders Frostenson 1936 (30 år)

Musik: Johann Crüger 1649 (51 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan text och melodi inte publiceras här]

Denna klassiska Frostenson-psalm utformades från början i fem fyraradiga strofer. Först senare slogs v. 1 och 2 resp. 4 och 5 ihop, och v. 3 utgick. Istället skapade Frostenson en helt ny tredjestrof: "Öster, väster, norr och söder".

Även om psalmen har ett "tungt och kvalfullt" anslag är den gärna sjungen i skilda sammanhang, och särskilt andra och tredje strofens inledningsrader har nästan fått ordspråksstatus. Läran om Jesu fortsatta lidande är inte så ofta uttryckt i våra psalmer, men har inte heller dömts ut som kättersk.

Det finns ett Jesus-lidande som bara han bar, i vårt ställe ("det kors som allt försonar"). Allt lidande är inte försonande, och vi kan inte ta på oss hela världens synd. Men det finns enligt NT verkligen också ett Jesus-lidande som vi får dela med honom och varandra. Det är detta sista Frostenson sjunger om. Och om broderskapet och solidariteten med varje människa i hela världen.

Gemenskapstanken är central i psalmen - men också den personliga gudserfarenheten: "En och en vi måste stiga / till det kors som allt försonar". Och Paulus´ ord i Efesierbrevet 2:10 om de beredda gärningarna klingar med: "Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem." (KB 1917)

Johann Crüger:

161 Helige Ande, låt nu ske

 

1. Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

2. Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

3. Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

4. Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

Text: Paul Nilsson 1933, 1936 (68, 70 år)

Musik: Melchior Vulpius 1609 (39 år)

[Paul Nilsson har i år 2011 varit död i 60 år, inte i de 70 som krävs för frihet från upphovsrätten. Men Projekt Runeberg har nyligen lagt ut hans psalmer på nätet utan speciellt tillstånd, med uppmaning till ev. missnöjda rättsinnehavare att höra av sej om psalmerna inte får publiceras. Med tanke på psalmernas ålder finner jag det rimligt att göra på samma sätt, i förhoppning om att det ska tas positivt].

Denna bönepsalm har länge tillhört de mest sjungna pingstpsalmerna i vårt land. Stroferna 1-2 och 4 trycktes i Nilssons "Försök till kyrkopsalmer" 1933 (först med anslaget "Helige Ande, låt undret ske"), men omarbetades något och lades samman med strof 3 fr.o.m. psalmboksförslaget februari 1936. Anden tilltalas som "Helige Ande", "Sanningens Ande", "Kärlekens Ande". Och bönernas innehåll sammanfattas i strofernas avslutningsord: "hör oss", "väck oss", "fräls oss" och "led oss".

Psalmen kan också betraktas som en kort framställning av Andens verk i själen, i det som i kristen själavårdstradition kallats "nådens ordning", med allt ifrån kallelse och upplysning (v. 1-3) till pånyttfödelse, rättfärdiggörelse (v. 3-4) och helgelse (v. 4)

Melodin av Melchior Vulpius trycktes i Ein schön geistlich Gesangbuch (Jena 1609). Egentligen har textunderläggningen och därmed den rytmiska gestaltningen förändrats här i Sverige, men trots många försök har våra lärda kyrkomusiker inte lyckats reformera sångpraxis - kanske blev psalmen snabbt alltför insjungen i den "försvenskade melodiversionen" för att det skulle gå. Väl bekomme!

P Nilsson:

181 Nu är det morgon

1. Nu är det morgon,
dimmorna lyfter,
fågelsång över
vaknande jord...

Text: Eleanor Farjeon 1931 (50 år) "Morning has broken", sv. övers. Anders Frostenson 1976 (70 år)

Musik: Gaelisk folkmelodi / 1888 ("Bunessan"), ngt bearb. (jfr denna melodiversion).

En annan översättning av texten är känd genom IngaMay Hörnberg:

Det är nog ingen tvekan om att denna psalm först vann svenskarnas hjärta i formen "Tänk att få vakna", sjungen av IngaMay Hörnberg (även originaltexten är rätt känd i Sverige via Cat Stevens). Men även Anders Frostensons ganska fria textversion har blivit ofta och gärna sjungen, särskilt sommartid givetvis, men raderna om havsbrus och regn gör att man kan sjunga den ganska långt in på hösten...

Den skenbart enkla texten innehåller särskilt på svenska stora teologiska djup och framställer den fallna och på många sätt skadade skapelsen som upprättad i Kristus, redan nu och här, ja, som ny varje morgon, liksom - och tack vare - Guds nåd. Den talar om Guds ord som morgonljusets källa (jfr Johannes 1), om Guds röst genom regn och vind, om hur Jesus, som "död och uppstånden", ännu vandrar över jorden och erbjuder oss "paradisdagen".

Den gaeliska folkmelodin förknippades tidigare med en julsång ("Child in the manger"), men fr.o.m. andra upplagan av Songs of Praise (1931) främst med Eleanor Farjeons "Morning has broken". Sångboksredaktören Percy Dearmer (1867-1936) berättar i boken "Songs of Praise discussed" (Oxford University Press 1933) hur man önskade en sång som uttryckte tacksamhet för varje ny dag, och hur Eleanor Farjeon ombads skriva en sådan sång till den kända melodin. Man måste säga att hon fullgjorde sitt uppdrag med den äran. ("Ad majorem Dei gloriam").

Det är en händelse som ser ut som en tanke att melodin till denna "skapelsepsalm" räknas som gaelisk/keltisk, eftersom keltisk kristendom traditionellt förknippas med en ovanligt positiv syn på det vi idag kallar naturen - och på gudsuppenbarelsen i skapelsen. (Jfr dock de gamla judiska hymnerna Psaltaren 19 och Psaltaren 104, som hålls högt också i allmänkristen tradition).

Eleanor Farjeon:

183 Som sådden förnimmer Guds välbehag

1. Som sådden förnimmer Guds välbehag
i fattig och stenig mull,
så prisa din Gud, du min kropp, i dag...

Text: Bengt Engelbrekt Nyström 1936 (49 år)

Musik: Svensk 1697, se nr 225 i 1697 års koralbok, bearb. för 1939 års koralbok

En psalm av en matematiklärare vid Högre allmänna läroverket på Södermalm i Stockholm. Fast av läroverksmiljön och matematiken syns inte mycket i psalmen, som ju utgår från en naturliknelse och även i övrigt är ganska jord- och kroppsnära. Orden om "den bördas tyngd som gör ryggen rak" har flitigt citerats, och psalmen har ö.h.t. gott om pregnanta uttryck, t.ex. bönen: "Lär mig att minnas att denna jord / och icke blott himlen är din." Psalmen har genom åren kommit till ganska flitig användning, helst som även melodin (ett fynd från 1697 års koralbok, där den om än i ganska annorlunda form återfinns till texten O Herre Gudh tin helga Budh) är mycket spänstig och lättsjungen. Även i den enskilda andakten, och särskilt i samband med helgsmål ("den kommer så stilla, din vilodag", v. 2) är den mycket passande.

Psalmens avslutningsord, bönen "mät mig, o Gud, med din mildhets mått / en gång på uppståndelsens dag" har dock inte utan skäl kritiserats skarpt, eftersom den kan leda tankarna till något slags fusk med mått och vikt som inte höves vår Herre och "hans stränghets lag". Evangelium och rättfärdiggörelsen genom tro handlar ju inte om att Gud prutar lite på sin lag så att vi lättare ska kunna slinka igenom, utan om att vi av ren nåd, men samtidigt på helt lagliga grunder, kan frikännas genom tron på Jesus, som enligt Första Johannesbrevet 2:2 "är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra, utan hela världens". Något särskilt "Guds mildhets mått", skilt från "hans stränghets lag", finns alltså egentligen inte, och det har föreslagits alternativslut som t.ex. "men låt mig få skörda vad Kristus sått / en gång på uppståndelsens dag." Inte förrän 2029 är det dock tillåtet att göra sådana förändringar i texten.

Om psalmens tillkomst berättar Oscar Lövgren följande: (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 469):

På en konferens i Sigtuna hösten 1935 hade N. sammanträffat med E. Liedgren, som då var verksam i kommittén för psalmbokens revision. Denne hade intresserat honom för en psalm med tack för arbetet på jorden. Liedgren hade i Församlingsbladet 9.5.1935 uppmärksammat N:s Vardagspsalm Mitt liv rinner bort som var fattig dag (nu införd bland läsepsalmerna i psalmboken [1937 års psalmbok, skr. anm.]). Det gav honom förhoppning om att N. skulle kunna ge mera på detta område. Fram till julen tänkte N. på denna uppgift och beslöt att under nyårs- och trettondagshelgen, då han åter vistades i Sigtuna, göra ett försök. Psalmen borde skrivas med egen rytmik och inte till en redan brukad koralmelodi. Själva upptakten gav fortsättningen och bar diktaren fram genom de tre verserna. Det var lördagskväll och andra versen kom att färgas av detta förhållande.

195 O Gud, vår hjälp i gångna år

1. O Gud, vår hjälp i gångna år,
vår framtids hopp och frid,
vårt värn när storm kring jorden går...

Text: Isaac Watts 1719 (45 år) "Our God, our help in ages past" efter Moses i Psaltaren 90, sv. övers. Natanael Beskow 1934 (69 år), Britt G Hallqvist 1979 (65 år)

Musik: William Croft 1708 (30 år) - lyssna till församlingssång i Österåker nyårsafton 2009.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna en av den anglosaxiska världens mest kända hymner, som bl.a. sjöngs på Winston Churchills begravning, utgavs första gången i Watts´ samling av parafraserade psaltarpsalmer, The Psalms of David, år 1719. Nu är ju inte alla psaltarpsalmer ens enligt Psaltaren själv skrivna av David, och psalm 90, som Watts´ bygger denna sin hymn på, anges vara av "gudsmannen Moses" och är i så fall muntligt traderad i några hundra år (den finns ju inte med i någon av de s.k. moseböckerna) samt den allra äldsta av psaltarpsalmerna .

Watts´ originalpsalm har nio strofer, men i 1937 års psalmbok kom bara fyra med (och då är ju ändå sista strofen nästan helt likadan som den första). Britt G Hallqvist både bearbetade den dittillsvarande svenska texten och översatte några strofer till, så att vi nu i alla fall har sex strofer med i vår psalmbok. Det var inte dumt - bl.a. framgår sambandet med Psaltaren 90 så mycket tydligare.

Melodin av Croft utgavs 1708 i Supplement to The New Version (av psalmboken),och då naturligtvis då till en helt annan text. Men idag är Crofts koral mest förknippad med ovanstående psalm, även om den fortfarande används också till en del andra psalmer (här i Sverige bl.a. till Räds ej bekänna Kristi namn).

I Watts:

W Croft:

206 Herre, jag vill bida

VID HERRENS PORT

1. Herre, jag vill bida
stilla vid din port,
tills min själ din blida
fadersblick försport...

Text: Hans Emanuel Öberg 1936 (43 år)

Musik: Oskar Lindberg 1937 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Oscar Lövgren skriver efter att ha konsulterat författaren om psalmens tillkomst:

"Under sina studentår bar Öberg på känslan av oförmåga att kunna uppleva den kristna trons verklighet. I denna tid blev Klagovisorna 3:25-26 honom till stor hjälp. Detta ord gav å ena sidan uttryck för hans andliga vanmakt och talade å andra sidan om Guds godhet mot den vanmäktige som bidar honom. Betydelsefullt för hans inre liv blev också ett uttryck från en teologisk föreläsning: 'Den springande punkten i all levande religiositet är överlåtelsen åt Gud'.

När han i samband med sin prästvigning i december 1918 höll sin sacerdotalpredikan [ett slags provpredikan, skr. anm.], valde han just angivna text. Den 22.11.1934 höll han en andaktsstund i radio och utgick då från samma skriftord. Kort därefter skrev han denna psalm, som under rubriken "Vid Herrens port" publicerades i nr 3 av Tro och gärning 1935."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 789).

O Lindberg:


Alt. koral (OBS finns ej i psalmboken!):

Alt. koral 2 (OBS finns ej i psalmboken!):

217 Gud, för dig är allting klart

BÖN OM LJUS

1. Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart,
mörkret är ej mörkt för dig...

Text: Elis Malmeström 1936 (41 år) "Dig, o Gud, är ingen lik", 1965
Musik: Georg Christoph Strattner 1691 (46 år)

Första versionen av denna psalm, som författaren själv kallade "Bön om ljus" och som infördes i Karlstads Stiftsblad 1937, diktades 1936 när Malmeström var kyrkoherde i Norra Råda och hans 37-åriga hustru plötsligt blev sjuk och dog. Malmeström blev då ensam med fem barn och skrev sju fyraradiga strofer i sorgen efter hustrun. (Nuvarande inledningsstrof är den andra i originalet).

När Hymnologiska institutet bildades och på 1960-talet initierade arbetet med en ny psalmbok, skickade Malmeström sin psalm dit i bearbetat skick. Men till en ny psalmbok skulle det ju dröja många år. Däremot gav Frikyrkliga Studieförbundet ut psalmen i en körantologi, Andlig visa, tillsammans med nuvarande 1600-talskoral som Torgny Erséus hittat och trodde skulle passa. I den versionen kom psalmen in i Svenska Missionsförbundets psalmbokstillägg Herren lever 1977. Och EFS som höll på att ge ut en reviderad version av sin sångbok Sionstoner tog också med psalmen, fast i det fallet tonsatt av Daniel Olson, organist i Sollefteå.

När man på 1980-talet diskuterade vilka psalmer som borde finnas med i den planerade ekumeniska psalmboksdelen, var det från frikyrkligt håll man insisterade på att sedermera biskop Malmeströms psalm borde finnas med. Per Harling kommenterar: "Biskop Elis Malmeströms enda psalm i psalmboken fick alltså göra en resa genom frikyrkligheten innan den på allvar blev upptäckt och älskad i hans egen kyrka. Det ska vi tacka Gud för!" (Harling: Våra älskade psalmer, Libris 2007, s. 155).

Psalmen har de senaste 25 åren blivit en av psalmbokens mest sjungna psalmer och använd inte minst inom sjukhuskyrkan. Det är inte svårt att förstå att många, både troende och tvivlare, finnare och sökare, kan ta till sej den sörjande prästens uttryckssätt utan att nödvändigtvis vara i samma förtvivlade situation. Psalmen är ju, som ursprungstiteln angav, en "bön om ljus".

Däremot kan man fråga sej om inte sista, lovprisande men också lite docerande strofen - med dess nötta rim och dubiösa motsatsställning mellan Guds helighet som något Gud vill och Guds barmhärtighet som något Gud är (jfr Jes. 6 med dess "helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot") - egentligen till psalmens fördel kunde ha fått utgå. Ursprungsversionens slutbön "inneslut den (tanken) i din frid" kunde enligt min mening gärna ha fått avsluta psalmen också i vår tid och hade givit psalmen en mer genomgående "sökarvänlig" karaktär. 

(Inte för att tvivel inte kan avlösas av trosviss klarhet - men här går det minst sagt väldigt fort).

258 O liv som blev tänt

1. O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.

2. O härliga lott...


Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1824 (41 år), 1853(70 år) "O kristelighed", sv. övers. Emil Liedgren 1935 (56 år), bearb. 1937
Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)

Dansken Grundtvig skrev över 1500 psalmer, de flesta under andra halvan av sitt liv. Denna psalm är en av hans absolut främsta och även en av hans första (även om han bearbetade den i 70-årsåldern). Emil Liedgren har gjort en inspirerad översättning (mycket skickligt gjort!) och Gustaf Auléns ståtliga men ändå luftiga koral passar till texten som hand i handske. (Jag förstår egentligen inte varför danskar och norrmän fortsätter att sjunga andra melodier!)

De första stroferna riktar blickarna mot den himmelska världen, men det är en värld som genom Jesus´ död och uppståndelse, genom ordet och sakramenten, genom tron, hoppet och kärleken "återintegrerats" med den jordiska. De avslutande fyra verserna apostroferar just tron, hoppet och kärleken, den sistnämnda t.o.m. två särskilda gånger. Vers 5 handlar dessutom om dopet, vers 6 om nattvarden.

En av våra käraste släktingar hade omkommit efter en bilolycka, där fordonet for av vägen och kanade utför en brant. Vid begravningen sjöngs de fyra första verserna av Grundtvigs psalm, och den fjärde versen blev i sammanhanget så stark, så stark att tårarna på nytt steg i ögonen och våra röster skälvde: "O väldiga tro / som slår över djupen din svindlande bro / och leder vår färd utmed avgrunders rand / från dödsskuggans värld till de levandes land, / dröj kvar hos oss ringa, här trivs du ju bäst, / du högborne gäst."

John Ronnås skriver: "För Grundtvig var poesin viktig. Ju mer poetiska vi blir, desto närmare kommer vi förståelsen av den kristna världen. Poesin har sin grund i själva det gudomliga skaparordet, som skapade världen från begynnelsen. Det betyder, menar Grundtvig, att varje gång en diktare med sitt skaparord gör en psalm lånar han litet av kraften från den gudomliga skaparkraften. Grundtvig kallade det en efterklang. När Gud skapade världen bröt en mäktig kosmisk poesi fram. Och när vi i kyrkan sjunger en psalm och församlingssången stiger mot tempelvalven, närmar vi oss den klang som är i kosmos. Det eko som man kan uppleva i ett kyrkorum, tänker sig Grundtvig, blir en del i den sång som änglarna sjunger inför Herrens tron. Det mänskliga och det gudomliga är inte åtskilt, inte två världar utan en, på detta sätt sammanhållen. Genom Kristi död och uppståndelse har öppnats en väg för psalmens toner upp till paradiset". (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 188).

Grundtvig:

Lindeman:

267 Bed för mig, Herre kär

1. Bed för mig, Herre kär.
Se till mig ner.
Modfälld och trött jag är...

Text: Anders Frostenson 1936 (30 år), 1980 (74 år)
Musik: Oskar Lindberg 1937 (50 år), alt. Lowell Mason, se nedan (OBS! anges ej i psalmboken för denna psalm):


[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller Lindberg-noter publiceras här än]

Denna innerliga bön om förbön skrevs med utgångspunkt i Romarbrevet 8:34, Hebréerbrevet 7:25, 9:24, samt Lukasevangeliet 22:31-32 (v. 3: "såsom för Petrus du / bad i hans nöd").

Psalmen hör till de Frostenson-psalmer som fanns med redan i 1937 års psalmbok och som författaren själv sedan bearbetade inför 1986 års psalmbok (så blev han också nära 100 år gammal!). Språket har förts närmare nutidssvenskan, men samtidigt försvann en del klangliga skönhetsvärden i t.ex. andra strofen:

Bed att min tro ej släcks,

bed att mitt högmod stäcks,

bed att min kärlek väcks...

Fast det är klart: hur många vet idag vad man gör när man "stäcker" något? (I o f s ett fint gammalt s.k. arvord). En synonymordbok på nätet ger följande ersättningsord: stoppa, hejda, stävja, hindra, hämma, lamslå, gäcka, omintetgöra - fast de rimmar förstås inte lika bra på "släcks" och "väcks".

Psalmen har nog inte blivit så sjungen som den förtjänar, ens under Stilla veckan, då den verkligen skulle sitta som gjuten. Oskar Lindbergs mollmelodi är visserligen mycket fin, men har inte givit texten någon "skjuts". Jag tror faktiskt att psalmen, som ju finns med i den ekumeniska psalmboksdelen, skulle vinna på att prövas med Lowell Masons mer insjunga melodi (se ovan), i varje fall tills folk har upptäckt texten.

Och psalmen borde absolut sjungas vid någon passionsandakt per år (i den mån sådana fortfarande förekommer). Samt vid enskild andakt när livet bokstavligen känns för djävligt, d.v.s. när vi upplever att "detta är mörkrets stund", eller, som Frostenson tidigare sjöng, att "nu råder mörkrets makt" (utifrån samma bibelord i Lukasevangeliet 22:53).

Vi behöver be både vår Frälsare och varandra om förbön; varje idé om att klara alla prövningar själva är utslag av andligt högmod. 

A Frostenson:


O Lindberg:

282 Bar du min börda

1. Bar du min börda,

led du min nöd,
gick du för mig i

den bittraste död...

Text: Johan Gustafsson 1934 (45 år)

Musik: Lelia Morris 1898 (36 år) "Nearer, still nearer"

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Detta är en psalm där varje vers slutar med en retorisk fråga, en fråga där svaret liksom inte behöver ges. T.ex. tredje strofens fråga "skulle jag då ej bekänna ditt namn?" och fjärde strofens "Herre, till vem skall jag gå utom dig?" (jfr Petrus´ fråga i Johannesevangeliet 6:68).

Missionsföreståndare Johan Gustafsson (som "bara" var missionssekreterare när han skrev sången) har berättat att hans sånger brukade växa fram på samma sätt som en predikan: utifrån ett tema, kanske en versrad, och ofta i anslutning till någon melodi som han tyckt om, i det här fallet en av Lelia Morris (skriven till hennes egen sångtext "Nearer, still nearer"). Ofta lite grann på beställning, dessutom, till någon planerad sångsamling; i det här fallet Evangeliska sånger II (1934).

Psalmen står under rubriken "Efterföljd - helgelse", men kunde också ha stått under rubriken "Fastan". Den är mycket lämplig att sjunga under t.ex. passionstidens gudstjänster och andakter, men även under resten av året, så klart - inte minst under nattvardsgångar som en stilla lovsång.

Lelia Morris:

286 Kom, helige Ande, från höjden

Preludium:


Koral:



1. Kom, helige Ande, från höjden, kom ned,
ty världen är andelös vorden.
Dig sänk som i skapelsens morgon och bred
ånyo ditt välde kring jorden.
Kom, helige Ande, från höjden.

2. Kom, helige Ande, från himlen med ljus
till nattens förlorade trälar.
Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus
och elden i vaknande själar.
Kom, helige Ande, från höjden.

3. Kom till oss på jorden, kom till oss med frid
där hämnande vredesmod glöder.
Vi bida med längtan den saliga tid,
då kämpande folk varda bröder.
Kom, helige Ande, från höjden.

4. Kom, Ande, från Kristus,
från honom som gav
sitt liv till en evig försoning.
O, kom från hans kors och hans öppnade grav
och dana vår värld till din boning.
Kom, helige Ande, från höjden.

Text: Johan Alfred Eklund 1934 (70 år), 1936, ytterligare ngt bearb i Fria psalmboken.
Musik: Nordisk folkmelodi 1624, jfr versionen i 1697 års koralbok nr 214.

[Det återstår några få år av copyrighten på Eklunds text, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag följer exemplet och hoppas att även detta initiativ för att bevara äldre psalmer levande ska mötas av välvilja]

Om den här psalmen har hymnologen Emil Liedgren sagt så här: "På sätt och vis är väl denna hymn till Anden i en 'andelös' värld den mest aktuella av alla våra psalmer. Den skall för sena släkten vara ett vittnesbörd om hur det kändes att leva i 1930- och 1940-talets Europa."

Det var en mycket orolig 70-årig karlstadsbiskop, som i yngre dagar själv haft föga demokratiska ideal, som skrev den här psalmen i ett alltmer brutalt 30-talsklimat. Sedan den kommit med i 1937 års psalmbok blev den ju bara mer och mer aktuell och sjöngs flitigt under författarens återstående livstid. När han dog på sitt sommarställe Skärmnäs den 23 augusti 1945 var Andra världskriget visserligen över, men "den saliga tid / då kämpande folk varda bröder" lät ännu vänta på sej. Och än idag känns bönen angelägen, om än psalmen inte längre tillhör de mest sjungna.

Psalmen trycktes i Eklunds psalmboksförslag 1934, men såg då inte riktigt ut som idag. För att kunna sjunga den till ovanstående koral behövde psalmen nämligen bearbetas något, vilket skedde 1936.

291 Sänd av himlens sol en strimma

   

1. Sänd av himlens sol en strimma,
Herre, över mödans dag...

Text: Oscar Ahlén 1934 (28 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år) [En annan bearbetning med delvis annan melodiform finns i 1986 års finlandssvenska psalmbok nr 467]

Musik: Heinrich Albert 1642 (38 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Till de yngsta psalmisterna i 1937 års psalmbok hörde Oscar Ahlén, som kom igång med sitt psalmskrivande ett par år före den jämngamle Frostenson. Liksom Frostenson fick han även uppleva följande psalmboksarbete och psalmboksutgivning. Men hans psalm bearbetades inte av honom själv utan av Hallqvist (däremot tillfogade han en vers till Hallqvists De skall gå till den heliga staden - tjänster och gentjänster, ni vet).

I sin originalform var denna psalm ganska "manligt" betonad. I andra strofen talades det t.ex. om "det som binder man vid man". Och "bröder, ur Guds kärlek ösen", hette det t.ex. i sista strofen. Dels skrevs ju psalmen skrevs i en tid då det fortfarande oftast var män som gjorde avlönade "dagsverkstimmar". Dels kanske psalmen frånsett detta i första hand var avsedd för just män. Den har ofta blivit omtalad som "Kyrkobrödrapsalmen", och den organisationen (som idag heter Svenska kyrkans lekmannaförbund) var länge mycket manligt dominerad.

Men psalmen har, inte minst i Britt G Hallqvists förtjänstfulla bearbetning, många kvaliteer som gör den omtyckt av många (även kvinnor). Några uttrycken har närmast blivit bevingade, t.ex. "Kraft till tjänst är tjänstens lön". Vardagsperspektivet och pregnansen, liksom den livfulla 1600-talskoralen, har gjort den sjungen även vid orgellösa tillfällen.

Som morgonpsalm är den t.ex. alls inte oäven.