287 Guds värld är en skimrande gåva

Walesisk utsikt:

1. Guds värld är en skimrande gåva
till oss, som dess yta bebor.
Men ack, hur den gåvan vi slösat...

Text: Bo Setterlind 1981 (58 år)
Musik: Folkmelodi från Wales

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Varför har inte denna psalm, som i miljörörelsens tidevarv borde vara så "rätt", inte blivit mer sjungen än den har blivit? Ja, kanske beroende på en viss periodisk stelhet - att sjunga om "oss, som dess yta bebor" är väl inte direkt folklig svenska? Kanske också beroende på att Setterlind vågar sjunga om något så otidsenligt som Djävulen (dessutom med stor bokstav, vilket språkgranskarna inte ville ha men Setterlind krävde för att alls medge publicering av psalmen!). Avskaffades inte djävulen av Dagens Nyheter redan 1909?

Den centrala bön som finns med både i andra och tredje strofen lyder:

Din skapelse suckar och våndas,
o Herre, befria den, Du!
Från synden och Djävulens välde
befria, befria den nu!

Uttrycket att skapelsen "suckar och våndas" har Setterlind hämtat hos Paulus och Romarbrevet 8:22: "Vi vet ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas" (KB1917), eller "Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor" som det heter i en annan översättning (B2000).

Bo Setterlind:

531 Varför gick vi bort att söka

1. Varför gick vi bort att söka
dig som alltid hos oss var?
Ljuset såg vi, men...

Text: Anders Frostenson 1964 (58 år)
Musik: Wales 1700-talet

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Här har Frostenson skrivit en föga sjungen men varm och enkel psalm som alluderar på Johannes Döparens vittnesbörd om Jesus: "Mitt ibland er står en som ni inte känner" (Joh. 1:26) och på Emmausvandrarnas upplevelse hur de kände igen Jesus när han bröt brödet (Luk. 24:30f). 

Ett berömt citat av okänd person rinner mej också i hågen när jag sjunger den här psalmen på den vackra walesiska melodin : "Om Gud känns långt borta - vem av er tror du då som har flyttat på sej?" Psalmens slutord är ju: "Inte du men vi var borta. Du är alltid hos oss här."

Även Chestertons liknelse i inledningen till stridsskriften "Ortodoxi" påminner om den här psalmen. Han föreställer sej att han for ut i båt för att upptäcka avlägsna länder men kom ur kurs så att han "upptäckte" hemlandet England utan att först förstå att det var England. Vid detta liknar han sin "upptäckt" av Kristus och kristendomen - men beklagar sej inte, eftersom den enfaldiga tron att man upptäckt något nytt trots allt ger en fräsch upplevelse av saken ifråga.

(Om Frostensons psalm av någon anledning blivit mindre sjungen, beror det alltså inte på koralen. Den är inte alls särskilt svår).

549 Min Gud, jag är bedrövad

1. Min Gud, jag är bedrövad
och söker mig till dig.
Ditt liv jag ville leva
i trohet mot mig själv.
Ja, Jesus vill jag följa
i rättfram enkelhet,
men tappar bort hans fotspår
trots allt jag vill och vet.

2. Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.

3. I dig vill jag förbliva,
mig gömma i din nåd, 
milt tuktas i din kärlek
och mogna i din vård.
Du ger mig mod att söka
mitt sanna ansikte,
det heliga och stilla
som återspeglar dig.


©Text: Margareta Melin 1980 (45 år), publ. med tillstånd.
Musik: Wales 1865

En mycket originell psalm, vars djärva tredje och fjärde rad kanske avskräckt många präster från att föreslå den. Den utgår ifrån att människans sanna jag, hennes "sanna ansikte", är "det heliga och stilla som återspeglar Gud". Därför: DITT liv jag ville leva i trohet mot MIG SJÄLV, i trohet mot mitt sanna jag, min sanna kallelse. Men eftersom raderna går så på tvärs mot traditionens "MITT liv jag ville leva i trohet mot DIG" är de förstås lätta att - avsiktligt eller oavsiktligt - missförstå.

Andra strofen har för mej personligen blivit en Distansen till och varningen för ändlös skam och "modlöst självförakt" som en avart av sann skuldkänsla och sund syndmedvetenhet är typisk för Margareta Melin. Och, tror jag, ett nyttigt korrektiv för många, även om vi aldrig här i tiden kan upphöra med bönen "Förlåt oss våra skulder." Den är ju faktiskt ett sätt "att skynda till Guds godhet".

För moderna teologer kanske det är tredje strofens tal om att "milt tuktas" som avskräckt från användning. Men här gör Margareta Melin en viktig insats för att bevara det nytestamentliga motivet om "agan" som ett bevis för barnaskapet. Aga i vid bemärkelse (alltså inte knutet till just fysisk bestraffning), d.v.s. tuktan eller fostran, är onekligen ett ofrånkomligt inslag i ett gott föräldraskap, där barnet inte lämnas vind för våg utan tillrättavisas milt men bestämt. (Ibland inte så milt heller).

M Melin: