Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Sångens författare, skotten William Paton Mackay, utbildade sej till läkare i Edinburgh. Men efter att ha kommit till tro (jfr Mackays vittnesbörd) blev han pastor i den presbyterianska kyrkan och gav i 30-årsåldern ut sin mest omtyckta och omtryckta bok: Grace and Truth Under Twelve Aspects, som även översattes till svenska ("Nåd och Sanning") med förord av D. L. Moody.
Redan tidigare, som helt nyomvänd, hade Mackay dock skrivit ovanstående mycket populära sång, som i den anglosaxiska världen är känd under rubriken Revive us again, eftersom varje strof i originalet avslutas just så (den femte och sista strofen börjar även så). I den nuvarande svenska versionen har dock denna bön om väckelse och förnyelse kommit bort, liksom de två sista stroferna.
Men fjärde häftet av Sånger till Lammets lof (Sånger sjungna af Ira D. Sankey), utgivet på C.A.V. Lundholms förlag i Stockholm, innehöll som nr 129 en mycket fri om- och tilldiktning av Mackays sång (Lova Herren, min själ, ty nu allt han gjort väl, 10 strofer, bearb Min själ var nu glad), där dock refrängen är fullständigt trogen originalet: "Halleluja, din är äran, halleluja, amen! Halleluja, din är äran, väck upp oss igen!"
Denna psalm är kanske Sveriges mest kända internationellt. Men den har en brokig historia och det är först via U.S.A. och Billy Grahams kampanjer som den blivit älskad och sjungen också här hemma i Sverige. Den skrevs i Mönsterås och trycktes i Mönsterås-Tidningen den 13 mars 1886. Oscar Lövgren skriver i anslutning till Bobergs egen redogörelse om sångens tillkomst: "Författaren jämte en del andra mönsteråsare var på hemväg från Kronobäck, där de deltagit i ett symöte. Naturen stod denna strålande afton i sin rikaste fägring. Ett åskmoln steg plötsligt upp vid horisonten. Snart skar skarpa blixtar genom luften. Svepande vindar drog fram över ängar och böljande sädesfält. Åskan slog hårda slag. Regnet föll i kalla, friska skurar. Om en stund var åskvädret över. Regnbågen glänste i skyn. När Boberg kom hem och öppnade fönstret, såg han Mönsteråsviken som en blank spegel framför sig. Han gnolade på Nicanders Välkommen, välkommen du klara, du stilla och ljuvliga kväll. Från andra sidan viken hördes trastens sång i Kråkerumsskogen. Det hade varit begravning på eftermiddagen, och inom kort hördes kyrkklockornas molltoner i den stilla kvällen. Hela denna serie av stämningar och bilder tog form i diktarens sinne under kvällens lopp.
Under Billy Grahams korståg i New York 1957 blev denna sång mycket populär. Den hade 1907 översatts till tyska av den i Estland boende Manfred von Glehn. Sången hade då anslaget Wie gross bist Du. I.S.Prochanoff publicerade 1927 i Moskva en rysk version av den tyska texten. Den engelske missionären Stuart K. Hine fann i Ukraina ett exemplar av denna ryska översättning och sjöng den vid evangelisationsmötena i duett med sin hustru. Så översatte han de tre första verserna av sången till engelska: How great Thou art, och sjöng sången vid evangeliska möten i England under första [sic! måste vara andra] världskriget. Dessa tre verser publicerades i Grace and Peace, en ryskspråkig evangelisk tidning, som Hine redigerade och som gick ut till ryska flyktingar i Nord- och Sydamerika. En fjärde vers tillfogades 1948. Under korståget i New York sjöngs den mer än hundra gånger av sångaren Beverly Shea. Därefter fick den en ny glansperiod också i Sverige. Hela tiden har den i musikupplagan till Svenska Missionsförbundets Sångbok 1894 publicerade melodin använts. I delvis annan form stod denna melodi tryckt i Sanningsvittnet 16.2.1891. Troligen är det en folklig melodi. Ursprunget till den är okänt."
(Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 80, Gummessons 1964).
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna psalm har inte varit helt lätt att identifiera. Enligt översättaren Erik Nyströms egna anteckningar började den i original "Break forth", men översättningen har inte många likheter med den Crosby-sång med detta namn som finns på Nethymnal. Den sången har t.ex. refräng och versmåttet i den är inte detsamma.
Antingen är det här fråga om en mycket fri översättning till svenska, så fri att Nyström borde tillskrivas denna sång likaväl som Gå Sion. Eller också utgick Nyström från en annan, i den anglosaxiska världen nu mer bortglömd sång av Fanny Crosby med samma begynnelseord som den här. Och med tanke på hennes ofantliga produktion vore ju inte det helt otroligt.
I vilket fall som helst är sången en strålande lovsång, även om den inte vänder sej till Gud förrän i sista versen. Alldeles särskilt passar den som inledning till söndagsgudstjänsten, inte minst när Herrens måltid firas. Åt syndare till salighet / han gav sin Son, sitt ord, / och än i sin barmhärtighet / han dukar nådens bord. Jag och min fru Anna-Karin valde den också som ingångspsalm vid vårt bröllop i Backens kyrka i Umeå på nyårsaftonen år 1 (2001). Verkligen en glädjens dag!
Musik: John Bacchus Dykes 1868, alt. Felice de Giadini (1716-1796, OBS finns ej i psalmboken), se nedan:
Sången är skriven av prästen John Marriott i Warwickshire, och den är en äkta lovpsalm, riktad till den Treenige Guden: Skaparen, Frälsaren och Hjälparen. Samtidigt är den en bönepsalm och en missionspsalm. Vid 1800-talets början, när psalmen skrevs, hade ju William Carey och andra inspirerat till världsmissionens återupptagande, och både missions- och bibelsällskap bildades i rask takt.
Det är därför inte att undra på att August Posse, en av grundarna till Uppsala studentmissionsförening, översatte just denna psalm för missionsföreningens sångbok Missionssånger, som utgavs 1887. Men eftersom han avled Trettondedag Jul 1887 hade han mest troligt översatt den redan under föregående år.
August Posse hade själv tänkt gå ut som missionär, men då han så hastigt avled gick hans syster Hedvig Posse ut som missionär i hans ställe.
Det finns minst tre koraler till denna psalm, dels Dykes´ i psalmboken, dels Giadinis ovan och dels Gustav Petterssons i finlandssvenska psalmboken.
Denna psalm, som skrevs av en metodistisk köpman och först trycktes i Svenska Sändebudet 3.1.1889, har använts mycket flitigt som s.k. predikstolspsalm, alltså församlingens gemensamma bön just inför predikan. Först främst inom frikyrkligheten och EFS, men fr.o.m. 1937 års psalmbok (där den hade nummer 28) även inom Svenska kyrkan.
Andra stofens mittrad lydde ursprungligen: "Frälsning beskär oss, hör, vi dig åkalla." (Jfr nr 43 i Stora Nätpsalmboken). Inför 1986 års psalmbok ändrades raden till "Giv oss din frälsning, hör, vi dig åkalla." Det blev naturligtvis begripligare, eftersom ordet "beskära" numera nästan bara används i trädgårdssammanhang, men samtidigt skars andra strofens tätare rimflätning sönder ("var när oss", "beskär oss", "och bär oss") och ordmusiken blev därmed lidande. Det är inte lätt att skriva eller bearbeta psalmer. Både form och innehåll ska tas hänsyn till.
Tredje strofens tal om Anden som en duva hänsyftar på berättelserna om Jesus dop, där bl.a. evangelisten Matteus berättar att "himlen öppnade sig, och han såg Guds Ande komma ner som en duva och sänka sig över honom." (Matt. 3:16)
Denna sång tillhör den senare delen av Lina Sandells författarskap, men är en av hennes mest kända och älskade. Den publicerades första gången i Stockholms Söndagsskolförenings sångbok (11:e uppl. 1888) och är alltså från början avsedd särskilt för barn. När den togs in i 1937 års psalmbok placerades den också, precis som Tryggare kan ingen vara (som dock alls inte skrevs som "barnpsalm"), under rubriken "Barn". Idag uppfattas den som en psalm lika mycket för vuxna, även om den fortfarande är ett stående inslag i de olika "barnpsalmböcker" som förlagen ger ut.
John Ronnås (Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990) anser att psalmen, trots positivt känsloladdade ord som "öppnade ögon", "o vilken kärlek" och "upp till ditt barn" är rent svårbegriplig för barn. Han säger att "psalmen har fungerat som barnpsalm trots barnens kanske totala brist på förståelse för innehållet." Detta trots att Stockholms Söndagsskolförening uttryckligen hade beslutat sej för "att endast upptaga sånger, fullt lämpade för barnets fattningsförmåga". Fast barn på 1880-talet hade kanske bättre fattningsförmåga än 100 år senare? Definitivt var de bättre utbildade i ämnet kristendom.
Men visst - ett ord som "förlossa" har nu kommit mer ur bruk och därmed blivit svårbegripligare. Om "frestarens garn" är mer begripligt än "djävulens garn" (som Lina Sandell faktiskt skrev) kan dock diskuteras - de som putsade psalmen inför inträdet i psalmboksfinrummet 1937 utförde förmodligen inte ändringen av begriplighetsskäl, utan mest för att raden skulle låta lite mindre skrämmande.
Per Harling har i sin bok om Lina Sandell (Ett ögonblick i sänder, Libris 2003) helt riktigt påpekat att psalmen ganska väl följer Martin Luthers förklaring till andra trosartikeln i hans Lilla katekes. När han däremot tror att psalmen är utformad som polemik mot Waldenströms försoningslära, kan det knappast vara riktigt. Det finns knappast något i denna sång som Waldenström inte skulle ha kunnat instämma i, och den har också gärna sjungits i Svenska Missionsförbundet. Man skulle med större fog - om än lika obekräftat - kunna anta att Lina Sandell medvetet utformat sången för att inte driva polemik utan få ingång i alla kristna läger.
Ekströms melodi skrevs redan 1860 till Klockorna, en text av honom själv: Klockorna klämta, hör deras ljud". Den har även använts till Eva Kylanders mer spridda sång Härlig är kvällen (som även sjungs i Madicken). I 1939 års koralbok fanns av någon anledning en alternativ melodi av Karl Wärnström (1876-1952), men den torde sällan eller aldrig ha kommit till användning.
1. Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord! Sjung för mig sången så dyrbar, skönaste sång på vår jord, sången som änglar i natten sjöngo för herdar en gång: Ära ske Gud i det höga, frihet från bojornas tvång! Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord! Sjung för mig sången så dyrbar, skönaste sång på vår jord.
2. Säg mig det åter och åter hur på vår jord han gick kring frestad, föraktad och ringa, ägande själv ingenting. Synderna mina dem bar han, smärtorna tog han på sig, redo att hela och hjälpa, redo att uppoffra sig. Låt mig få höra om Jesus...
3. Låt mig få höra om korset, kvalen och smärtan han led. Visa mig graven i berget, där man hans kropp lade ned. O, vilket under av kärlek! Det var för mig som han dog, det var för mig som han uppstod. Herre, min Gud, det är nog! Låt mig få höra om Jesus...
Den här psalmen är en riktig rekapitulation av evangelierna, alltifrån start (jul) till mål (påsk). Den är också ett bra exempel på den typ av "refrängsånger" som blev vanliga på 1800-talet. Genom att en del av sångerna upprepades för varje strof, kunde även mindre sångvana och textförtrogna sjunga under åtminstone en del av sången. I det här fallet består refrängen dessutom av första strofens fyra första rader, som alltså upprepas hela fyra gånger.
Sången översattes 1904 av frälsningsofficeren Karl Larsson, och har i ungefär samma form tagits in i de flesta av vårt lands andliga sångböcker. Men rader som "Kärlek, o viska det åter" har bytts ut mot "O, vilket under av kärlek!" och "skriv på mitt hjärta" har blivit "skriv i mitt hjärta." Nå, det påverkar inte det gedigna innehållet, som alltså är en sammanfattning av hela evangeliet och ofta används i församlingarnas barn- och ungdomsarbete. Den finns även med i Nya Barnpsalmboken (Libris).
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna lilla korta, tvåstrofiga missionspsalm skrevs av en 20-åring, vilket gör Natanael Beskow till psalmbokens yngste manlige författare - bara "tjejerna" Annie Coghill och Lina Sandell är yngre. Psalmen trycktes först i Uppsala Studentmissionsförenings sångbok Missionssånger 1887 (Beskow var ordförande i sångbokskommittén och skrev då även flera andra sånger, t.ex. Ditt verk är stort, men jag är svag). Den togs sedan in i Nya Psalmer 1921 och så småningom 1937 års psalmbok och nästan alla samfunds sångböcker.
Psalmen är en bönepsalm och innehåller mycket på några korta rader. Båda verserna talar om "ditt rike", och Guds rike står verkligen i fokus. Första versen slutar med den s.k. andra bönen i Fader vår: "(Till)komme ditt rike" , och hela psalmen kan ses som en utveckling av denna bön.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Precis som Kärlek av höjden skrevs denna psalm ursprungligen för Uppsala Studentmissionsförenings sångbok. Och precis som den psalmen är även denna en pregnant bönepsalm och överlåtelsepsalm - lätt att lära, sjunga och bedja utantill.
Att två små sånger skrivna av en 20-åring 1885 mer än 50 år senare skulle tas in i psalmboken och mer än 100 år senare räknas som självskrivna i ännu en psalmbok - vem kunde ha anat det? Knappast Beskow själv i varje fall. Hans bön om att få "gå med bud om liv / bland smärtorna och nöden" uppfylldes dock - inte minst just genom hans psalmer!
1. Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid, en klang av harpotoner. En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner. O mänsklighet, ställ dörrn på glänt - det är advent, det är advent!
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]
Förutom Gå Sion, din konung att möta har detta ungdomsverk länge varit frikyrklighetens adventssång par preference. Precis som julsången Fröjdas vart sinne är det en ganska intim stämning med dörrar på glänt, harpotoner och tända ljus. Och det dubblerade utropet "Det är advent! Det är advent!" i slutet av varje strof framhävs mycket väl av melodin och ger karaktär åt sången/psalmen.
I första strofen talas om att ställa dörren på glänt, men i sista strofen om att verkligen "öppna hjärtats tempelhus", underförstått på vid gavel. För Honom som kommer till oss.
Underhållande och nästan sannolik är ju den vitt spridda historien om barnet som i det överfulla, väleldade bönhuset uppfattade första strofens "O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt" som "Omänskligt hett! Ställ dörr´n på glänt!"
Harry Lindströms förtjänstfulla bearbetning är inte fri för publicering än (se papperspsalmboken!). Men jag bifogar sångens ursprungliga 5 verser, varav dock den sista togs bort ur sångböckerna redan under författarens egen livstid. De innehåller visserligen ett par skönhetsvärden utöver psalmboksversionen, men i stort sett bekräftar de intrycket att Lindström gjort psalmen och församlingen en tjänst genom att bearbeta den ganska ordentligt.
Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid, en kör av harpotoner. En aning fyller varje bröst och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner. O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt; det är advent, det är advent!
Han kommer, Människones Son, ur Faderns rike fjärran från och gästa vill vår boning. Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning. Ett sken sig re´n i öster tänt; det är advent, det är advent!
Hur hög, hur ljus är ej hans gång! Han kommer vid en jubelsång från Salems harpor klara. O, trogna hjärta, över dig re´n vita vingar sänka sig att skydda för all fara. Det är blott för´bud, som han sänt; det är advent, det är advent!
Han kommer ljuvlig, vit och röd, som junisol i morgonglöd och hälsar huld de sina. Låt upp, o själ, ditt tempelhus och låt hans rika, fulla ljus in i dess fönster skina! Din bön uppstige oavvänt; det är advent, det är advent!
O fröjdas, himmel, gläds, du jord! Han kommer, livets ljus och ord att lossa sorgedoken. Han kommer att dig föra hem, du lidande och trötta lem, som har ditt namn i Boken. Din nöd sig snart i sällhet vänt; det är advent, det är advent!
Denna sång som i mer än 100 år sjungits i så många missionshus och frikyrkokapell - inte minst vid församlingarnas julfester - hade ursprungligen rubriken "Julmorgonen" och publicerades med Söderbergs lika glada melodi i Sanningsvittnet "dan före dan före dan" 1881. Den hade då följande slutstrof:
Driv ur mitt hjärta
oro och smärta,
Jesus, ack, bliv hos mig!
Världen må fara,
din vill jag vara
nu och evinnerlig!
Och nuvarande slutstrof löd från början:
Gamla och unga,
låtom oss sjunga:
Ära ske Jehova!
Ljude de orden
vitt över jorden,
amen, halleluja!
Sången finns översatt till engelska och heter då: "Joy bells are ringing", helt i enlighet med originalets stämning av slädfärd efter häst på väg till julottan.
Hymnologen Oscar Lövgren berättar någonstans att man för omkring 100 år sedan i frikyrkliga kretsar hade ett uttryck: "Är någon glad, må han sjunga med Nils Frykman; är någon sorgsen må han bedja med Selma Lagerström." (Jfr Jak. 5:14). Men nog måste man säga att hennes påskpsalm ovan är glad så det räcker!
Både den och hennes allvarligare bönesånger skrevs på 1880-talet, i relativt unga år, innan både hon och hennes make Johannes drabbades av psykisk sjukdom som i stor utsträckning förmörkade deras återstående liv. Ändå känns det som att hennes påskpsalm är relevant också för hennes 25 år på Vadstena hospital (hon kom ut endast några år före sin död): "Väl är mörkret stort här på vår jord" - o ja, sannerligen inte bara på hospitalen! - "men se: Kristus lever!"
Han som var och är de svagas vän.
I sin ursprungliga version har psalmen en väckelseappell som av någon anledning ansetts föråldrad och fått utgå. Men ingenting hindrar att vi återger den här:
Kristus lever! Vilsekomna själ, var ej längre nu en världens träl. Allt ännu för dig kan bliva väl: Herren Kristus lever!'
Profeten Jesaja skriver ju: "Vi gick alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom." (Jesaja 53).
Musik: Tysk 1800-talet, alt. Henry Weman 1937 (40 år)
Denna sång trycktes tillsammans med flera andra älskade sandellsånger, bl.a. Jesus för världen, för första gången i 11:e upplagan Stockholms Söndagsskolförenings sångbok år 1888. Annars skrev ju Lina Sandell de flesta av sina sånger i ganska unga år, på 1850- och 1860-talen, men hon upplevde något av en "andra blomstringsperiod" som författare i slutet av 1880-talet, då ofta med inriktning på just sånger för barn och ungdom.
Psalmen är en enkel bönesång, som flera generationer har lärt sej utantill. Sången hör f.ö. till det fåtal som fanns med i nästan alla samfunds sångböcker redan före 1986. Men den räknas inte längre till den självklara "barnpsalmsrepertoaren" och inte heller sjungs den lika ofta av de vuxna. Att "mig" och "dig" i v. 2 så tydligt rimmar på "stig" har kanske bidragit till att sången upplevs lite ålderdomlig. Men annars känns den fortfarande innerlig och lika användbar morgon som kväll, eller "Under dagen" som rubriken i psalmboken nu lyder. I både gryning och skymning, i både glädje och sorg vill vi vara nära Jesus.
När sången första gången kom med i psalmboken, 1937, berövades den först sin väl insjungna melodi och fick istället (i 1939 års koralbok) en koral av domkyrkoorganisten i Uppsala, Henry Weman. Men folk fortsatte även inom Svenska kyrkans kretsar att gladeligen sjunga den melodi som nu äntligen fått hemortsrätt också i psalmboken. Jag tror faktiskt aldrig att jag en enda gång hört Wemans melodi sjungas, fast den egentligen inte heller är så dum, särskilt inte framförd i 4-stämmig kör.
Alt. koral (i bearbetad form använd till psalmen 1939 års koralbok):
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommarro de yra fåglar prisa: ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa. En hymn går opp av fröjd och hopp från deras glada kväden, från blommorna och träden.
3. Men du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder, giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.
4. Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma.
5. Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt. Min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!
Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.
De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.
I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.
Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.
Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Jfr detta inslag i radions P1!
Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.
1. Lämna dig helt åt Jesus, själv vill han helt bli din. Se, med sin nåd och kärlek vill han till dig gå in. Lämna dig helt åt Jesus, förr kan ej allt bli väl. Villigt din Gud och Herre giv både kropp och själ.
2. Lämna dig helt åt Jesus. Han som är god och sann leda, befria, bära, trösta och hjälpa kan. Lämna dig helt åt Jesus, stilla för honom bliv. Hela ditt hjärtas kärlek honom, din Herre, giv.
3. Lämna dig helt åt Jesus nu, nu i denna stund. Han skall dig aldrig svika, evigt är hans förbund. Lämna dig helt åt Jesus, själv vill han helt bli din. Se, med sin nåd och kärlek vill han till dig gå in. Text och musik: Joël Blomqvist 1884 (44 år), ngt bearb. Denna sång trycktes första gången i Fridsrösten nr 8 1886, men hade tillkommit ett par år tidigare. Det är en klassisk väckelse- och inbjudningssång. Man kan höra en återklang från bl.a. Uppenbarelseboken 3:20: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mej." Trots uppmaningen att lämna sej åt Jesus "nu, nu i denna stund" är sången med sin lugna, mjuka melodi och sitt positiva vittnesbörd om Jesus inte stressande utan mest vilsam. I varje fall har jag upplevt den så.
John Ronnås skriver dock insiktsfullt: "Hängivenhet kan innebära innerlighet och glädje men också förtvivlad kamp och ängslan. 'Lämna dig helt åt Jesus, förr kan ej allt bli väl' - den ärliga självprövningen inför de orden ledde ofta till nedslående resultat. Kravet var större än förmågan. I andra lägen var de befriande. När man var trött och inte orkade mer fanns det tröst i orden: 'Lämna dig helt åt Jesus. / Han som är god och sann / leda, befria, bära, / trösta och hjälpa kan.' (v. 2). I spänningsfältet mellan dessa innebörder levde ofta folkväckelsens människor. Risken fanns också att de radikala orden 'Lämna dig helt' användes och sjöngs så ofta att de förlorade sitt innehåll." Så långt Ronnås (Våra gemensamma sånger, Verbum 1990, s. 163).
Man kan väl tillägga att det "spänningsfält" Ronnås nämner kan sägas utgöra en del av spänningen mellan lag och evangelium enligt luthersk teologi. Överlåtelsen som lag ("du skall") och överlåtelsen som evangelium ("du får"). Men i tvivlets mörka stunder finns det också ett evangeliets "du skall": när jag undrar om det finns nåd för mej nås jag av Guds Andes befallning att tro: du inte bara får utan ska tro att evangeliet också gäller dej!
I originalet skrev Blomqvist i första och sista versen: "Se, med sin nådes fullhet / vill han till dig gå in." I Sionstoner bearbetades raden av okänd hand till "Se, med sin nåd och sanning / vill han till dig gå in." Jag tycker att det är lite synd att den ekumeniska psalmboksdelen inte tog vara på denna i EFS insjungna variant, när man nu ändå tänkte sej att ändra på originalet. "Nåd och kärlek" är också fint, men "nåd och sanning" erinrar ju om Johannesprologens ord om Frälsaren: "Han var full av nåd och sanning" (Joh. 1:14). Dessutom finns det en särskild själavårdande tanke i detta: han ger ingen nåd som lite fint bortser från sanningen om Guds helighet och om vår synd, utan en nåd som gäller just den situation vi verkligen befinner oss i. D.v.s. just NÅD.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Det har berättats att denna psalm skrevs som en födelsedagshälsning till den unge greven Nikolaus Ludvig von Zinzendorf, som själv skrivit en sång ("Christum über alles lieben") till Rothes födelsedag två veckor innan (båda fyllde år i maj) och dessutom kallat författaren till kyrkoherde i Herrnhut. Åtminstone det sista är absolut sant, och Rothe var kyrkoherde där i 15 år, tills vissa åsiktsskillnader om den kyrkliga ordningen föranledde en flytt.
Om kärnan i evangeliet rådde dock inga skiljaktiga meningar, och psalmen är verkligen en strålande evangelisk hymn om grunden för vår tro och vårt hopp (och även vår kärlek: "vi älskar därför att Han först älskade oss", 1 Johannesbrevet 4:19). Varje vers, utom av någon anledning den första, slutar med ordet "barmhärtighet", vanligen preciserad som "Guds barmhärtighet". Psalmen är något lång men melodin glad, och den borde oftare än som sker kunna sjungas i sin helhet.
Psalmen trycktes 1726 eller 1727 i ett tillägg till den Singe- und Bet-Büchlein (sång- och bönbok) som användes i Herrnhut. År 1778 trycktes den översatt till svenska i Sions Nya Sånger, då med anslaget "Väl mig, den stund jag evigt minnes". (Den herrnhutiska läran var då så misstänkt i vårt land, att boken fick tryckas i Köpenhamn och smugglas in i Sverige).
Melodin är äldre än texten och kan såtillvida ha använts till den redan från början. Men internationellt är det idag vanligare att psalmen sjungs till följande melodi (som vi i Sverige i bearbetad form använder till bl.a. psalmerna Bevara Gud vårt fosterland och När stormen ryter vilt på hav):
Lina Sandell satt och arbetade på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag. Hon höll på med att redigera Barnens bilderbok, del II (1880). Hon skulle skriva korta texter till bokens bilder. En bild föreställde en pojke och hans syster. Pojken sitter på en stol med en griffeltavla i handen och försöker göra sina hemuppgifter i räkning. Storasystern står bredvid med armarna om pojkens axlar. Till den bilden skrev Lina Sandell först bara raden "Jag kan icke räkna dem alla!"
Men så kom hon att tänka på allt annat som inte kan räknas, vägas eller mätas, särskilt det största och värdefullaste som vi får. Och så fick hon inspiration till den psalm vi nu har i vår psalmbok (och som redan tidigare fanns i nästan alla samfunds sångböcker).
Andra strofen är dock inte helt bibelenlig. Det finns ju En, som faktiskt räknar stjärnorna, ja, t.o.m. har namn på dem alla, se Psaltaren 147:6: "Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn." Men i ett rent mänskliga perspektivet är det naturligtvis sant att stjärnorna är tallösa. (Astronomen Peter Nilson berättar om hur föregångaren Knut Lundmark halvt arbetade ihjäl sej med att försöka utarbeta ett kartotek över stjärnor och galaxer, en gigantisk "nebulosakatalog" som blev ett fiasko genom sin oöverskådlighet).
.jpg?uselang=sv)
