130 En stjärna gick på himlen fram

1. En stjärna gick på himlen fram,
på himlen fram,
för Österns vise undersam.
Halleluja! Halleluja!

2. Då fylldes de av glädje stor...

Text: Latinsk julsång 1300-talet "Puer natus in Betlehem", Leipzig 1545, "Uns ist geborn ein Kindelein", sv. övers. Laurentius Jonae Gestritius före 1598, tr. 1619, Anders Frostenson 1977.

Musik: Medeltida böhmisk julvisa / 1533 / jfr Sibelius-akademins melodi i anslutning till 1697 års koralbok

- hör J S Bach leka med den kontinentala varianten av koralen (BWV 603), jfr noterna nedan.
Alt (se nedan): dansk folkmelodi efter Andreas Peter Berggreen (Folke-Sange og Melodier 1 uppl. IV 1855, nr 5) eller koral av Ludvig Mathias Lindeman.

En gammal klassisk julsång, av gammalt sjungen vid Trettondedagstid. Men i 1695 års psalmbok fanns den i två versioner, "Ett barn är fött i Betlehem" (nr 145, 10 verser), rätt följsam mot den latinska texten som också fanns tryckt i psalmboken ända fram till 1819 (!!!), och "Ett barn är fött av jungfru ren" (nr 146, 12 verser) som byggde på Luthers friare översättning, där Trettondedagsmotivet med de vise från Österns länder bättre togs till vara och utvecklades.

Johan Olof Wallin tog fasta på den senare versionen, gästriken Lars Jonssons text, tryckt av Jonssons son Håkan Rhezelius 1619 i samlingen Några Psalmer, Andeliga Wijsor och Lofsonger. Wallin strök dock dess fem första verser, varvid psalmen kom att börja med Betlehems stjärna och Österns vise. (För hans version, som också behölls i 1937 års psalmbok, se Wikisource: En stjärna gick på himlen fram). Anders Frostenson gjorde 1977 en anpassning till mer nutida språk, men behöll det wallinska strofurvalet, inkl. de två "ståverserna" på slutet. (Oftast är det ju bara en vers på slutet som har "ståstjärna" om inte hela psalmen har det, men här har båda slutverserna tydlig lovsångskaraktär). Huruvida de vise männen bokstavligen for "genast" till Betlehem kan förstås diskuteras (de hamnade ju först i Jerusalem), men det är en petitess i sammanhanget.

En intressant sak är att psalmen från slutet av medeltiden fram till 1695 sjöngs och skrevs/trycktes med de latinska stroferna och deras svenska motsvarigheter omväxlande, så att kören och församlingen alltså sjöng omväxlande latin och svenska ännu ett par århundraden efter reformationen (den latinska texten, tryckt för sej själv, behölls alltså i psalmboken ännu ett århundrade)! Jämför den "makaroniska" psalmen In dulci jubilo. (Källa Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 34, Uppsala 1926).

Den lutherska reformationen gjorde varken rent hus med latinet i gudstjänsten, jungfru Marias starka ställning eller kyrkomåleriet på väggar och valv - det var det snarare den s.k. "upplysningstiden" som gjorde. Vilket förtjänar att påpekas ännu en gång.

Min svärmor (från Östervåla) har f.ö. berättat att psalmen i gångna tider parodierades genom att "stjärna" i första versen byttes ut mot "kärra" och "halleluja" mot "håll i och dra". Vilket ju på sitt sätt vittnar om att psalmen var känd och brukad, troligen bra mycket mer än idag.

Organisten Heri Eysturlid i Säbrå, Härnösand, har gjort en härlig liten film om denna psalm (tack!):

ETT BARN ÄR FÖDT I BETHLEHEM (enl. 1695 års psalmbok nr 145)

Ett barn är födt i Bethlehem, Bethlehem,
dess fröjdar sig Jerusalem. Halle, Halleluja!

Han ligger här på hö och strå, på hö och strå,
som ewig är och allt förmår. Halle, Halleluja!

Oxen och åsnan stodo när, stodo när
det barn, som Gud och Herren är. Halle, Halleluja!

Af Saba konungar kommo tre, kommo tre.
Guld, rökelse, myrrham offrade de. Halle, Halleluja!

Han föddes af en jungfru ren, jungfru ren,
förutan man och syndamen. Halle, Halleluja!

Lik war han oss i köttet wisst, i köttet wisst,
dock olik efter syndsens brist. Halle, Halleluja!

Sig lika gjorde han oss så, han oss så,
att wi skulle Guds rike få. Halle, Halleluja!

För denna samma nådelig´ tid, nådelig´ tid,
ware Gud lofwad ewinnerlig´! Halle, Halleluja!

Dess ware pris i ewighet, i ewighet,
den Heliga Trefaldighet! Halle, Halleluja!

ETT BARN ÄR FÖDT AF JUNGFRU REN (1695 års psalmbok nr 146)

Ett barn är födt af jungfru ren, af jungfru ren,
i Bethlehem, den staden klen´. Halle, Halleluja!

Hans namn det är Immanuel, Immanuel,
som Skriften oss förkunnar wäl. Halle, Halleluja!

De englar sjöngo med stor fröjd, med stor fröjd,
lofsade Gud i himmels höjd. Halle, Halleluja!

Till herdar de ock sade så, sade så:
att Frälsaren war födder då. Halle, Halleluja!

Oss syndarom till mycken tröst, mycken tröst,
han werlden hafwer återlöst. Halle, Halleluja!

Dem wisom utaf Österland, af Österland,
en stjerna lyste undersam. Halle, Halleluja!

Då märkte de, att Konungen, att Konungen
war kommen ned af himmelen. Halle, Halleluja!

De kommo ock till Bethlehem, till Bethlehem,
och skänkte honom offer ren´. Halle, Halleluja!

Guld, rökwerk, myrrham buro de, buro de,
och gladdes att få Christum se. Halle, Halleluja!

Oss christnom bör på samma wis, på samma wis,
att offra Christo ewigt pris. Halle, Halleluja!

Lof ske Gud Fader och hans Son, och hans Son,
samt Helge And´ i högsta thron! Halle, Halleluja!

För nåde och barmhärtighet, barmhärtighet,
nu och i all ewighet! Halle, Halleluja!

132 Nu segrar alla trognas hopp

Alt. koralversion: 

1. Nu segrar alla trognas hopp:

vid änglars lovsång rinner opp

en salig morgonstjärna.

Den stannar över Herrens hus,

och folken skola i dess ljus

församla sig så gärna.

Stort ljus,

klart ljus

nedergjutes,

natten slutes,

dagen börjas,

att kring hela världen spörjas.

2. I nåd och sanning bland oss bor

den dolde Guden, mild och stor,

en Frälsare för alla.

Vi skåda nu hans härlighet

som ende Sonens härlighet

och till hans fötter falla.

Hav tröst,

mitt bröst!

Gläds att Ordet

kött är vordet,

Gud förklarad

och hans kärlek uppenbarad!

*3. O gläds, min själ, och sjung hans pris

som öppnat dig det paradis

vars port din synd tillslutit!

O gläds att Gud förbarmar sig

och huld förnya vill med dig

förbundet som du brutit.

Ära

vare

Gud i höjden!

Friden, fröjden,

helig vilje

sig från jorden aldrig skilje!

Text (=SvPs1986 nr 132): Samuel Johan Hedborn 1811 (29 år), bearb. Johan Olof Wallin 1819 (40 år).

Musik: Philipp Nicolai 1599 (44 år)  

Våren 1810 begärde soldatsonen och pastorsadjunkten Samuel Hedborn tjänstledigt från sin prästtjänst, endast ett år efter prästvigningen. Han led av svår depression, och det skulle dröja till 1820-talet innan han återkom som präst. Några år ägnade han sej åt litterärt arbete, bl.a. åt psalmskrivande, innan han på vännen Wallins förord fick en tjänst som lärare vid Svea livgardes fattigskola. År 1815-1820 började han predika igen, nu i Stockholms kyrkor, och blev t.o.m. utnämnd till extra ordinarie hovpredikant.

Psalmskrivandet 1811-1814 verkar ha gjort honom gott, och räknades nog som meriterande för den kyrkoherdetjänst han slutligen fick i Askeryd och Bredestad, 1820, året efter att den psalmbok han så verksamt bidragit till givits ut. Alla Hedborns kända psalmer tillkom under denna svåra tid i hans liv; förutom ovanstående mästerverk även bl.a. Höga Majestät, vi alla och När världens hopp förtvinat stod / En blomma uti öknen stod. Trettondedagspsalmen ovan utgavs första gången i tidskriften Phosphoros sept/okt-numret 1811, och var då betydligt längre än nu.

I psalmboksförslaget 1814 och den slutliga psalmboken 1819 var psalmen rätt förkortad och även i övrigt bearbetad av Wallin (som tydligen brukade ändra lite i de flesta psalmer han tog in - mestadels skickligt, men i alla fall). Liksom nästan alla andra svenska psalmer som sjungs till Nicolais koral (kallad "koralernas drottning") tycks även denna inspirerad av Nicolais text "Wie schön leuchtet der Morgenstern". Åtminstone lyser "den saliga morgonstjärnan" även här redan i första strofen (jfr Upp. 22:16).

Andra strofen bygger på den s.k. Johannesprologen, särskilt Joh 1:14 där det står: "Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning." Tredje strofen mynnar ut i en jublande lovsång, som bygger på änglasången i julevangeliet (se Lukas 2).

Samuel Johan Hedborn:

Philipp Nicolai:

131 Stå upp, o Sion, och lovsjung

1. Stå upp, o Sion, och lovsjung
din Frälsare, profet och Kung.
Du hans stjärna skådar.
Stäm upp i helig fröjd din röst...

Text: Johan Olof Wallin 1811-1818 (32-39 år) "Statt upp, o Sion", bearb. Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

(För en bearbetning i närmare anslutning till originalet, se Stora Nätpsalmboken 261)

Musik: Senmedeltida julvisa / Wittenberg 1529, jfr In dulci jubilo

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Johan Olof Wallin ville inte ta in den "makaroniska" (blandspråkliga) psalmen In dulci jubilo i sin psalmbok, där latinet för första gången sedan reformationen 300 år tidigare helt bannlystes från psalmboken. Men han filade nästan hela 1810-talet på denna nydiktade psalm som 1819 infördes till samma medeltida melodi, känd även från 1400-talsuret i Lunds domkyrka.

Även denna psalm blev omtyckt och gärna sjungen (fast In dulci jubilo kom tillbaka i psalmboken 1937). Särskilt de två sista verserna: "Ditt ord, o Jesu, bliva må" resp. "Lys, helga stjärna" har flitigt sjungits i våra kyrkor som predikstols- eller avslutningspsalm. Den sista versen passar ju också väl till Trettonhelgens funktion som Svenska kyrkans och EFS:s stora "missionshelg".

Britt G Hallqvists bearbetning från 1980 blev dock inte helt lyckad, särskilt inte jämfört med vad denna utomordentligt skickliga språkbehandlare eljest presterat i restaureringsväg. I formellt avseende försvagades Wallins suveränt klangfulla rimflätning i slutet av varje strof. Och beträffande själva innehållet - som naturligtvis är det viktigaste - upplevdes många att sista strofen plötsligt innehöll universalistisk förkunnelse ("alla knän skall böjas i Jesu namn vid nådens tron") istället för som tidigare en bön om allas frälsning ("alla knän må böjas vid Jesu nådefulla röst"). Aposteln skriver visserligen att alla knän till slut skall böjas eller åtminstone att detta är Guds intention med Jesus´ upphöjelse (Fil. 2:10f), men inte uttryckligen att det ska ske redan i nådens tid - eller frivilligt och med glädje.

Johan Olof Wallin:

434 Lagd på strå i ett stall

1. Lagd på strå i ett stall
sover tyst han som skall
frälsning ge världen all.
Glädje stor bebådas...

Text: Medeltida skolsång, "Personent hodie" ur Piae Cantiones 1582, Anders Frostenson 1960 (54 år)
Musik: Tysk 1360

Berättelsen om Piae Cantiones är helt underbar - hur en stor del av medeltidens sångskatt bevarades långt uppe i Europas nordöstra hörn, i Finland och Åbo (som dåförtiden i och för sej hörde till Sverige, om vi rikssvenskar skulle vilja dela glädjen och stoltheten lite!). Och till de intressantaste nyförvärven i 1986 års psalmbok hör inte bara åtskilliga engelska carols, utan också flera av just dessa medeltida skolsånger som bevarats av sjungande djäknar i vårt östra broderland och sedermera fått en präktig "renässans" över hela Europa. (Särskilt sedan de trycktes i England 1910).

"Lagd på strå" är en av dessa medeltidssånger. Den infördes i fri tolkning av Anders Frostenson redan i Kyrkovisor 1960, men har kanske oftare sjungits av kyrkokörer än församlingar (rätta mej om jag har fel!). Tyvärr gör Frostenson som så många nuförtiden att han skickar de vise männen till stallet och krubban. Det är vanligt nu (de snidade julkrubbornas fel?), men ingen enda sådan koppling förekom i vår psalmbok före 1986, på den tiden man fortfarande läste bibeln och såg att stjärnan stannade över "huset". F.ö. hade Maria knappast tolererat någon längre tids vistelse i nödlösningen stallet, och de vise männen kom av allt att döma fram något år efter barnets födelse).

Dessa anmärkningar till trots: "Lagd på strå" är en fin julpsalm med härligt medeltidssound.

Försättsbladet till Piae Cantiones 1582:

437 Till möten och brunnar

1. Till möten och brunnar
min kruka jag bär,
så många förkunnar
var sanningen är...

Text: Eva Norberg 1983 (68 år)
Musik: Daniel Helldén 1984 (67 år), alt. melodi (se nedan) A.H. 1987 (17 år), alt. 2 norsk folmelodi från Setesdal, alt. 3 dansk (?) koral.

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken Daniel Helldéns noter eller resten av texten publiceras här än]

En suverän gestaltning av den berömda berättelsen i Johannesevangeliets 4 kapitel, till på köpet i jag-form! Det är alltså den samariska kvinnan som har fått ordet - och genom henne många sökare och finnare i hela kristenhetens historia! Härligt, Eva Norberg!

Melodin är inte svår, så egentligen förstår jag inte alls varför denna psalm hamnat i bakvatten. Den borde ju vara given åtminstone så snart som någon av söndagens texter handlar om den samariska kvinnan. Men den är fullt användbar även dessemellan. Sjung, bara sjung, så lär vi oss den! (Gärna i raskt 6/8-tempo!).
  

Alt. melodier från Danmark resp Norge (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok!):

Alt koral:

Eva Norberg:

436 Guds rådslut från begynnelsen

1. Guds rådslut från begynnelsen
gav tiden mått och gränser.
Ej Sonens stund var kommen än.
Förborgat är hans välde...

Text: Anders Frostenson 1960 (54 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Anders Frostenson skrev under 1950- och 1960-talen inte bara "Kyrkovisor för barn", även om man ibland kan frestas tro det. Till de mer utpräglade "vuxenpsalmerna" från denna tid hör bröllopet-i-Kana-psalmen ovan, på samma versmått som den gamla karolinska "Ett bröllop uti Kana stod" men i övrigt fullt självständig. 

Lyrikern och teologen Frostenson når här mycket högt, och psalmen är inte oäven som deklamationsnummer. Kanske högläsning skulle kunna bidra till att göra församlingen förtrogen med den ganska avancerade texten innan man försöker sjunga den tillsammans?

Annars kan man förstås gå "pang på rödbetan". Den glada melodin från 1500-talet hör till Burkhard Waldis klämmigaste och passar mycket bra till denna text, som torde vara given de söndagar då evangelietexten handlar om bröllopet i Kana. 

Tredje strofen använde jag förresten som grattishälsning till min bror när han gifte sej i Karesuando den 14 juni 1997. Och mer vågade brudpar kan säkert rentav använda den som bröllopspsalm, särskilt passande om man vigs i samband med en mässa (som ju också innehåller ett slags "vin-under").

Bröllopet i Kana:

(av Giotto di Bondone, 1304-06)