Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Visar inlägg med etikett Anden vår Hjälpare och tröst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anden vår Hjälpare och tröst. Visa alla inlägg
Tidigare tillskrevs denna hymn såväl Ambrosius av Milano som Gregorius den store, men den var inte känd före 800-talet och författaren anses nu med stor säkerhet vara identifierad. Hrabanus Maurus var en av de första tyska diktare som skrev latinska kyrkosånger, så även denna var ursprungligen skriven på latin. "Veni creator spiritus" betyder just "Kom Skaparande", så redan på titelraden förde Frostenson psalmen närmare sitt ursprung. Så även i den övriga psalmen, en färgstark bönepsalm och lovpsalm till den helige Ande, framför allt använd och sjungen i pingsttider.
I Sverige har vi i hundratals år sjungit psalmen på en melodi från 1500-talet. Överallt annars har man sjungit psalmen på den melodi som nu anges även i vår psalmbok. I ärlighetens namn höll psalmen på att "dö" i vårt land, men förhoppningsvis ska den nu sjungas i över 1000 år till.
1. Livets Ande, kom från ovan, kom och bär från himlen bud. Du kan ge den stora gåvan, tron på ordet, tron på Gud. Till Guds människor du talar än i dag kring all vår jord. Folk och själar du hugsvalar än i dag med Skriftens ord.
2. Oförgänglig sanning strålar än i dag från bibelns blad, än i klara drag den målar heliga gestalters rad. Ifrån fäder och till söner genom tidevarven går än ett heligt arv av böner, än profetens röst oss når.
3. Giv att vi för Gud må vandra såsom Abraham i tro, till välsignelse för andra och till egen själaro. Oss med Stefanus låt skåda Mänskosonens härlighet, oss med Paulus än benåda rikt med trons rättfärdighet.
4. Livets Ande, du som danar Kristi kyrka på vår jord, kraftens Ande, du som banar henne väg med Herrens ord, nådens Ande, du som renar själar och i dem vill bo, fridens Ande, du som enar Herrens trogna, giv oss tro.
Detta är en mycket pregnant psalm, en av Eklunds yngsta (skriven då den desto äldre författaren var i 70-årsåldern). Det är en bönepsalm, som samtidigt är mycket undervisande.
Författaren "målar heliga gestalters rad" i Bibelns efterföljd. Gamla testamentets troshjälte Abraham nämns allra först. Den kristna kyrkans förste martyr Stefanus nämns sedan. Och så kommer Paulus, hedningarnas apostel som på ett särskilt utförligt sätt fick förkunna budskapet om rättfärdiggörelsen genom tron, om "trons rättfärdighet" - läs särskilt Romarbrevet!
Ö.h.t. är detta en av mycket få psalmer i vår psalmbok som uttryckligen nämner Bibeln (annars talas ofta om Guds ord eller möjligen Skriften). Anden tilltalas i enlighet med äldre psalmtradition med många olika namn ("livets Ande", "kraftens Ande", "nådens Ande", "fridens Ande", jfr Helige Ande, låt nu ske).
[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än. En alternativ bearbetning finns i Stora Nätpsalmboken]
Denna psalm bygger på den medeltida antifonen Veni Sancte Spitirus (1986 års psalmbok nr 361), som redan omkring 1480 omdiktats ungefär i enlighet med första strofen ovan. Martin Luther byggde vidare på denna i sin år 1524 utgivna Enchiridion.
Psalmen har en kraftfull och glad, kanske man skulle säga kämpaglad, ton - och är däri inte helt olik Luthers mest berömda psalm Vår Gud är oss en väldig borg. Skillnaden är att detta inte bara är en bekännelse utan också en bön, en "pingstbön" om Andens kraft och eld. Den passar dock bra att sjunga året om, inte bara vid pingst, eftersom den i motsats till många pingst- och påskanknutna psalmer saknar påtagliga referenser till skeendet i naturen.
Första översättningen till svenska finns i Then Swenska Psalmeboken 1567 (jfr nedanstående text ur 1695 års psalmbok), men Johan Olof Wallins version från Förslag till Svensk Psalmbok 1816 är ganska självständig från denna.
Inför 1986 års psalmbok gjorde Britt G Hallvist ovanstående bearbetning av Wallins version (bl.a. byttes "manligt strida" ut mot "modigt strida"), medan Anders Frostenson gjorde en självständig nyöversättning av Luthers original. Psalmbokskommittén ville ta in båda versionerna, den senare i Svenska kyrkans egna "samfundsdel" av psalmboken. (En annan Luther-psalm, "Nun freut euch", finns ju i två versioner i varsin psalmboksdel: Var man må nu väl glädja sig och O gläd dig, Guds församling, nu). Men till slut blev det inte så; Wallin/Hallqvists version fick räcka.
Melodin har påträffats i en handskrift från 1400-talet och Luther tryckte den 1524 ihop med den tyska texten i Enchiridion och Johann Walthers Chorgesangbuch. Den svenska versionen - och delvis även strofformen - är något förenklad (jfr orgelinterpretationerna ovan).
Psalmtexten i 1695 års psalmbok (nr 181) lyder som följer:
Kom, Helge Ande, Herre Gud! Uppfyll med dina nåde god de christtrognas hjerta, håg och sinn´; din brinnande kärlek upptänd i dem. O Herre! genom ditt ljuses sken hafwer du församlat till trona igen folk utaf allahanda tungomål. Thy prise wi dig och sjunge så: Halleluja! Halleluja!
Du helga ljus, nådenes port! Upplys oss alla med lifsens ord. Lär oss nu rätteligen känna Gud, och kalla honom Fader af hjerta och hug. O Herre! förtag all falsk lärdom: med dine nåd du till oss kom; hjelp oss att tro på Jesum Christ, och söka när honom all wår tröst. Halleluja! Halleluja!
Du helga eld, hugnelig´ tröst! Låt brinna i wårt hjerta och bröst Guds kärlek, till att hålla hans bud. Hjelp draga wårt kors med tålamod. O Herre! oss med kraft bered, och styrk wår´ hjertans blödighet, att wi här manneliga strida må, och så genom döden till lifwet gå. Halleluja! Halleluja!
Jämför med Luthers tyska text:
Komm, Heiliger Geist, Herre Gott, erfüll mit deiner Gnaden Gut deiner Gläubigen Herz, Mut und Sinn, dein' brünstig Lieb' entzünd' in ihn'n! O Herr, durch deines Lichtes Glast zu dem Glauben versammelt hast das Volk aus aller Welt Zungen; das sei dir, Herr, zu Lob gesungen! Halleluja! Halleluja!
Du heiliges Licht, edler Hort, laß uns leuchten des Lebens Wort und lehr uns Gott recht erkennen, von Herzen Vater ihn nennen! O Herr, behüt vor fremder Lehr', daß wir nicht Meister suchen mehr denn Jesum mit rechtem Glauben und ihm aus ganzer Macht vertrauen! Halleluja! Halleluja!
Du heilige Brunst, süßer Trost, nun hilf uns fröhlich und getrost in dein'm Dienst beständig bleiben, die Trübsal uns nicht abtreiben! O Herr, durch dein' Kraft uns bereit und stärk des Fleisches Blödigkeit, daß wir hier ritterlich ringen, durch Tod und Leben zu dir dringen! Halleluja! Halleluja!
1. Herre, se, vi väntar alla att du våra böner hör och att du med oss som fordom än ett pingstens under gör. Gjut din Ande, gjut din Ande över varje törstig själ och i allas våra hjärtan nu ditt verk fullborda väl.
2. Låt den helga elden falla uti våra hjärtan så att den där må helt förbränna vad som finns av hö och strå. Gjut din Ande...
3. Andens gåvor till oss dela och låt under bland oss ske. Med din kraft de sjuka hela och din frälsning låt dem se. Gjut din Ande...
Ibland har en psalm en mycket invecklad tillkomsthistoria. Den här psalmen tillkom från början som en fri översättning av John Newtons hymnSaviour, visit Thy plantation/Jesus, se till din plantering. med en refräng från Frälsningsarmén ("Gjut din Ande"). Sen gjorde Eric Bergquist (sign. "Onkel Eric" eller bara "Eric") om sin egen översättning till en ren pingstpsalm, kanske inspirerad av refrängen.
Inspirerad av Bergquists sång diktade Elias Hane sedan ytterligare några verser - man gjorde ofta så förr i världen - och publicerade alltsammans i sin sångsamling Grundtoner. I Svenska psalmboken fick vi så 1986, efter att sången kortats något, två verser av Bergquist och en av Hane. Så kan det gå.
Oavsett tillkomsthistoria är psalmen en ivrig pingstbön, en bön om den helige Andes gåva och gåvor. En bön om att Andens kraft ska visa sej nu i vår egen tid.
Melodin från Paderborn är numera väl insjungen, framför allt till psalmen Det finns djup i Herrens godhet, som också den råkat få tre strofer med vidhängande refräng...
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
En psalm om Guds helige Ande, inspirerad både av hebreiskans ordlikhet mellan "Ande" och "vind" men också av Jesus´ uttryckliga jämförelser mellan vinden och Anden (eg. den som är född av Anden) i Johannesevangelietkapitel 3. Psalmen publicerades som så många andra Frostenson-psalmer första gången i Kyrkovisor för barn 1960. Psalmen finns med i andaktsstigen ovanför turistanläggningen vid Höga kusten-brons norra ände.
1. Kom, helige Ande, från höjden, kom ned, ty världen är andelös vorden. Dig sänk som i skapelsens morgon och bred ånyo ditt välde kring jorden. Kom, helige Ande, från höjden.
2. Kom, helige Ande, från himlen med ljus till nattens förlorade trälar. Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus och elden i vaknande själar. Kom, helige Ande, från höjden.
3. Kom till oss på jorden, kom till oss med frid där hämnande vredesmod glöder. Vi bida med längtan den saliga tid, då kämpande folk varda bröder. Kom, helige Ande, från höjden.
4. Kom, Ande, från Kristus, från honom som gav sitt liv till en evig försoning. O, kom från hans kors och hans öppnade grav och dana vår värld till din boning. Kom, helige Ande, från höjden. Text: Johan Alfred Eklund 1934 (70 år), 1936, ytterligare ngt bearb i Fria psalmboken. Musik: Nordisk folkmelodi 1624, jfr versionen i 1697 års koralbok nr 214.
[Det återstår några få år av copyrighten på Eklunds text, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag följer exemplet och hoppas att även detta initiativ för att bevara äldre psalmer levande ska mötas av välvilja]
Om den här psalmen har hymnologen Emil Liedgren sagt så här: "På sätt och vis är väl denna hymn till Anden i en 'andelös' värld den mest aktuella av alla våra psalmer. Den skall för sena släkten vara ett vittnesbörd om hur det kändes att leva i 1930- och 1940-talets Europa."
Det var en mycket orolig 70-årig karlstadsbiskop, som i yngre dagar själv haft föga demokratiska ideal, som skrev den här psalmen i ett alltmer brutalt 30-talsklimat. Sedan den kommit med i 1937 års psalmbok blev den ju bara mer och mer aktuell och sjöngs flitigt under författarens återstående livstid. När han dog på sitt sommarställe Skärmnäs den 23 augusti 1945 var Andra världskriget visserligen över, men "den saliga tid / då kämpande folk varda bröder" lät ännu vänta på sej. Och än idag känns bönen angelägen, om än psalmen inte längre tillhör de mest sjungna.
Psalmen trycktes i Eklunds psalmboksförslag 1934, men såg då inte riktigt ut som idag. För att kunna sjunga den till ovanstående koral behövde psalmen nämligen bearbetas något, vilket skedde 1936.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av Frostensons text inte återges här]
Denna psalm är från början en s.k. pingstleis. Första versen är känd i en återgivning av folkpredikanten Berthold von Regensburg (d. 1272), men är troligen äldre än så. Melodin som tillsammans med den av Luther tilldiktade texten trycktes i Johann Walters Chorgesangbuch 1524 finns upptecknad redan 1420 och kan, även den, vara betydligt äldre. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 400, Gummessons 1964).
Psalmen översattes till svenska, troligen av Olaus Petri, för Swenske songer 1536. För 1819 års psalmbok bearbetades översättningen betydligt av Johan Olof Wallin, och för 1986 års psalmbok gjorde Frostenson en ny version.
Texten är en innerlig bön till den helige Ande, men kanske inte längre sjungen främst vid pingst (om en alls sjungs längre). Dess högstämda allvar och "memento mori"-karaktär (i första och sista strofen) gör den dock till en för andaktslivet central psalm, som med fördel kan läsas och bedjas högt tillsammans, men som också är utomordentligt vacker som körsång.
Enligt Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken (1 saml, Lindblads 1943) var denna psalm fram t o m 1800-talet den mest använda psalmen vid avrättningar, åtminstone här i Sverige, varvid huvudet avhöggs under sista strofen. Ett stycke psalmhistoria, också detta.
*O du helge Ande, kom. Fyll dina trognas hjärtan med nåd och frid och tänd i dem kärlekens eld,
din levande låga, du som från skilda länder och språk
samlar folken i kristen tro och endräkt:
en enda helig kyrka. Halleluja! Halleluja! *Veni Sancte Spiritus, reple tuorum corda fidelium, et tui amoris in eis ignem accende: qui per diversitem linguarum cunctarum, gentes in unitate fidei congregasti. Alleluja! Alleluja! Text och musik: Medeltida antifon, "Veni Sancte Spiritus" En lite udda fågel i psalmflocken är denna medeltida antifon som anses vara omkring 1000 år. Jag har själv bara sjungit den en enda gång som församlingssång, och då var det jag själv som önskade den. Men tidigare sjöngs den i århundraden på latin vid skolornas morgonböner, och med svensk text har den sedan reformationen använts som s.k. predikstolspsalm (psalm som församlingen sjunger medan prästen går upp i predikstolen). Nuförtiden sjungs den latinska versionen nog endast vid prästmötens öppnande, och den svenska versionen (som reviderades 1819 och 1986) vid prästvigning. Som tonåring hörde jag den annars ett flertal gånger bedjas/läsas av domprost Gustaf Adolf Danell (1908-2001) från predikstolen, och då i den äldre svenska versionen: O du helge Ande, kom till oss in! Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv. Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll, du som av alla tungomål och land församlar folken i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga. Halleluja! Halleluja!
1. Kom, helge Ande, till mig in, upplys min själ och ge den liv, att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Ingen vet vem som skrev denna innerliga bönepsalm, som första gången trycktes i Svedbergs psalmbok 1694 och hörde till dem som året därpå kom med också i 1695 års psalmbok (som även den med skäl har kallats "den svedbergska"). Fram till 1986 behölls den i det närmaste oförändrad, men upplevdes till slut som så ålderdomlig att Olov Hartman fick bearbeta den rätt rejält inför sin publicering i den fjärde rikspsalmboken på raken, då även melodin återfick sin ursprungliga, mer rytmiska gestaltning. Den har använts som koralmelodi alltsedan 1530, men tycks ursprungligen höra till en tysk folkvisa från 1400-talet "Vas wöl wir aber heben an". Dess text handlar om riddaren Lindenschmid, som en viss junker Caspar tillfångatog och avrättade. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 488, Gummessons 1964)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Engelsmannen Hatch, som prästvigdes i den anglikanska kyrkan 1859, skrev denna psalm nästan 20 år senare, efter att under 1860-talet ha bott i Canada och varit professor i Toronto och rektor i Quebec. Han var en lärd man som gav ut en ordbok över Septuaginta och skrev essäer om nytestamentlig grekiska m.m., men kände behovet av Guds Andes ledning lika mycket för det. Psalmen "Breathe on me, breath of God" publicerades första gången i en liten skrift betitlad "Between doubt and prayer" (mellan tvivel och bön). Dess tema för tankarna till Hesekiels vision av de döda benens dal - när Guds Ande blåser blir det liv igen (se Hesekiel 37 och Gustave Dorés (1832-83) bild nedan!).
Frostensons översättning är mycket fri gentemot originalet. Bl.a. har han i andra strofen lagt in en referens till Psalt. 104:30: "Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny" och lagt till bönen: "Låt också genom mig i dag, Herre, din livsström gå."
Den melodi som i Sverige valts för psalmen är internationellt sett kanske inte den vanligaste - men den är mycket ljus och spänstig och har bidragit till att psalmen också i vårt land blivit ganska ofta sjungen.
1. O Gud, ditt rike ingen ser och ingen blir därinne, åt vilken ej din Ande ger ett menlöst barnasinne. Vad köttsligt vett ej hört och sett, du har åt den förvarat som from och ren i nådens sken ser himlens råd förklarat.
2. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag, så oren och så bräcklig? Ack, utan dig är kraften svag och viljan otillräcklig. Det som är fött av kött är kött, men det, så själv du säger, är ande, som av Andanom sitt liv allena äger.
3. Mig då, o Gud, din Ande giv, som syndens lust kan döda och av sin kraft till evigt liv på nytt min ande föda. För tro och hopp han låter opp de himlaportar klara; för övermod, för kött och blod de skola slutna vara.
4. Men alla äro barn av dig, som av din Ande drivas; och är jag barn, så skall ock mig det goda arvet givas. Bland sorg och brist jag då förvisst min tröstekälla finner, min själaro uti den tro som världen övervinner.
5. Som dagg, av morgonrodnan född, skall trones frukt ock flöda. Naturen skall, av nåden stödd, sig för allt gott bemöda. Med hågen bytt, med hjärtat nytt, ny hörsamhet och lydnad förbliva skall mitt barnakall, och helighet min prydnad.
6. Snart får jag skåda vad jag tror: bör jag för döden bäva? Nej, Kristus i mitt hjärta bor, han lever, jag skall leva. Av stor misskund i Guds förbund är jag upptagen vorden och har min fröjd i himlens höjd, fast ännu stadd på jorden.
7. Välsignad vare Gud, som har oss fött på nytt till livet och oss en evigt mildrik Far i Jesus Kristus blivit. Med honom vi ock skola bli medarvingar i hoppet till himlens ro, när i sann tro vi här fullborda loppet. Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år) Musik: Burkhard Waldis 1551 (61 år)
Denna psalm publicerades första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans egna psalmboksarbeta dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som Psalmbokskommittén granskat och tryckt) var att det, liksom Runebergs finska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med den gamla uppställningen, och såväl hans nya som antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick."
Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad gäller femte strofen (ursprungligen den sjätte). Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda". Och ingen kan väl, å andra sidan, beskylla Wallin för en alltför optimistisk syn på just den fallna, opånyttfödda naturen i den (1986 uteslutna) andra strofen: Ett jordiskt sinne tryckes ner av egen tyngd till jorden, och den i Gud ej lever mer är död i synden vorden. Begärens brand tar överhand, där Andens liv ej väckes. Den bryter ut och blir till slut en eld, som aldrig släckes.
