13 Min Gud, när jag betänker

1. Min Gud, när jag betänker

vad du har gjort för mig,
vad nåd du städs mig skänker,
jag får ju allt av dig,
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
jag tackar dig, min Fader,
jag tackar dig, Guds Lamm.

2. Du döden för mig smakat,
du mina synder bar,
och över mig du vakat
i alla mina dar.
Vad hade av mig blivit
om du ej handlat så?
Om du ej nåd mig givit
jag måst i döden gå.

3. Nu är jag redan salig
och går till himmelen.
Jag njuter fröjd otalig
i Gud, min bäste vän.
Han själv skall mig bevara,
hans nåd är alltid ny,
och hotar någon fara
till honom får jag fly.

4. O, skulle jag då sörja
som har en sådan Gud?
Nej, hellre må jag börja
att höja lovets ljud.
Ja, Herren vill jag prisa:
hans nåd och trofasthet
skall bli min nya visa
uti all evighet.

Text: Nils Frykman 1876 (34 år), ngt bearb., jfr Stora Nätpsalmboken nr 10!

Musik: Ur Hemlandssånger 1877 (sign. "B")

Sången skrevs ca ett år efter att folkskolläraren Frykman hade återvänt till hembygden Sunne efter att i yngre år verkat som lärare i Grums och Norrköping. Just 1876-1877 gick en kraftig väckelse fram över Sunne-bygden, och Frykman höll skola om dagarna och predikade kvällar och helger.

Samtidigt blev han sångförfattare, och alldeles särskilt blev han, som det har sagts, "den kristna glädjens sångare"; han ville ge uttryck för den frälsningsglädje som både han själv och så många nyomvända värmlänningar kände vid denna tid.

Inte minst gäller detta ovanstående lovpsalm, som alltså är en av Frykmans tidigaste sånger och trycktes i Wermlands Allehanda den 24 maj 1876. I fortsättningen komponerade han även ofta melodier till sångerna, men melodin till denna är skapad av signaturen "B" som ingen ännu har lyckats identifiera.

Så här kan psalmen låta med moderna instrument på Hönökonferensen, men de olika textdelarna är hopfogade med musiken på ett lite märkligt sätt jämfört med psalmboken (jag vet inte hur de får till det egentligen):

N Frykman på äldre dagar:

101 Vår store Gud gör stora under

HERRENS VERK

1. Vår store Gud gör stora under,
med glädje vi det skåda få.
Han sopar bort de falska grunder
som många tusen vilat på.
Han river sönder Satans garn
och frälsar sina fallna barn.

2. Guds ord med makt går fram i världen,
och otrons fästen ramla ner.
De starka hjältar fälla svärden
och fly till Gud, som nåd dem ger.
De rening få i Jesu blod
och sjunga sen: Vår Gud är god.

3. Se upp, se upp, nu vitnar marken
och skördetimmen inne är.
Gå ut, bjud syndare till arken,
kanhända floden snart är här.
Upp, alla, alla som en man.
Att sova nu, det går ej an.

4. O Gud, låt mig ej bli tillbaka
då andra riket taga in.
Låt också mig din nåd få smaka,
ja, låt mig evigt vara din.
Jag nu mig lämnar i din hand,
för hem ditt barn till fridens land.

5. Halleluja, den är ej fjärran,
den stora dag, då vi få bud:
Se upp, se upp! Nu kommer Herran
att ta de sina hem till Gud.
O sälla dag, då allt är klart!
Jag väntar dig, kom snart, kom snart.

Text: Nils Frykman 1876 (34 år)

Musik: Ur Melodier till Sions Nya sånger 1873, utg. Joël Blomqvist (?)

Oscar Lövgren berättar om sången: "Den tillkom vid ett väckelsemöte i en bondstuga 1876. Stugan var till trängsel fylld med folk. Man sjöng och jublade, snyftade och grät om vartannat. En troende man, som hade gått lång väg för att få se och höra vad som förekom vid mötena, stod nere vid dörren. Han såg förvånad ut. Det var som ville han säga: Vad är detta för något? Frykman lade märke till honom och svaret kom som en blixt: Det är vår store Gud som gör stora under. Efter Frykman predikade en annan folkskollärare. Vid ett litet bord bakom denne satt Frykman och skrev sången." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp 214, Gummessons 1964).

Lövgren påpekar också att slutet av tredje strofen är lånat från Mose och Lamsens Wisor. Det är några rader ur den svenska översättningen av den pietistiske superintendenten Ludwig Andreas Gotters psalm Wachet auf, ihr faulen Christen: "O rusten eder som en man, / att sova nu det går ej an."

Sången översattes till engelska 1920 av Andrew L Skoog och Andrew T Frykman. I Norge tog Per Nordsletten melodin och anslaget, men gjorde en helt egen sång av det hela: Vår store Gud gör stora under, det största har han gjort med mej.

N Frykman:

118 Fröjdas, vart sinne

1. Fröjdas, vart sinne,

julen är inne,

Frälsaren kommen är!

Se, huru ljusen

brinna i husen,

prisande vännen kär!

2. Natten förjagas,

redan det dagas,

sällhetens sol uppgår.

Herden för hjorden

mänska är vorden.

Nu är det jubelår.

3. O vilken ära:

Gud är oss nära,

Herren ibland oss bor.

Han till de ringa

himlen vill bringa.

Säll den på honom tror!

4. Gamla och unga,

låtom oss sjunga:

Ära åt Herren Gud!

Vitt över jorden

ljuder de orden,

änglarnas glädjebud.

Text: Nils Frykman 1881 (39 år), v. 4 bearb. 1986 (alternativ bearb., se Stora Nätpsalmboken).

Musik: Theodor Söderberg 1881 (36 år)

Denna sång som i mer än 100 år sjungits i så många missionshus och frikyrkokapell - inte minst vid församlingarnas julfester - hade ursprungligen rubriken "Julmorgonen" och publicerades med Söderbergs lika glada melodi i Sanningsvittnet "dan före dan före dan" 1881. Den hade då följande slutstrof:

Driv ur mitt hjärta

oro och smärta,

Jesus, ack, bliv hos mig!

Världen må fara,

din vill jag vara

nu och evinnerlig!

Och nuvarande slutstrof löd från början:

Gamla och unga,

låtom oss sjunga:

Ära ske Jehova!

Ljude de orden

vitt över jorden,

amen, halleluja!

Sången finns översatt till engelska och heter då: "Joy bells are ringing", helt i enlighet med originalets stämning av slädfärd efter häst på väg till julottan.

Nils Frykman:

262 O sällhet stor

1. O sällhet stor som Herren ger

ren här på denna jord!

I kärlek han till barnen ser,

dem föder vid sitt bord.

Hans nåd är ny var dag och stund,

och evigt fast står hans förbund.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

2. Väl blir det mörker mången gång,

ej solen skiner jämt.

Väl får vi känna tidens tvång,

men ett är dock bestämt:

det blir ej mörkt i himmelen,

och resan, vad betyder den?

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

3. Bekymra er då inte mer

för hem och dagligt bröd.

Det är det ord oss Herren ger,

han är vårt säkra stöd.

Han är oss alla dagar när,

han oss och våra bördor bär.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

4. Är det så saligt redan här

att vara Jesu vän,

hur skall det då ej bliva där

en gång i himmelen!

Där får vi fröjdas var minut,

vår salighet tar aldrig slut.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Text: Nils Frykman 1877 (35 år), ngt bearb.

(En fullständigare text, också den lätt bearbetad, finns i Stora Nätpsalmboken som nummer 687)

Musik: Ur Engelkes sånger 1871

En glad sång, en av Frykmans mest sjungna. Men inte okontroversiell för det: strofen om "det bästa vinet" (jfr Johannesevangeliet 2:10) har ifrågasatts och t.o.m. strukits, p.g.a. påstådd "ohöljd religiös egoism" (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 192). Tja, men i så fall är det en hel del verser i Nya Testamentet som också måste strykas. Så här skrev Frykman i den ursprungligen andra strofen:

Det är så gott att älska Gud,

som först har älskat oss,

så gott att vara Kristi brud

och slippa att förgås.

När världens fröjd en ände tar

har vi det bästa vinet kvar.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Jfr bearbetningsförslaget i Stora Nätpsalmboken 687:

Det är så gott att älska Gud,

som oss har älskat först,

så gott att vara Kristi brud

och slippa evig törst.

När världens fröjd en ände tar

har han det bästa vinet kvar.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Även i frikyrkliga, nykteristiska sammanhang har den strofen tidigare kritiserats för raden om vinet, trots den uppenbara bibelanknytningen. En vanlig bearbetning har varit den rent absolutistiska vatten-varianten "all världens fröjd en ände tar, / Guds källa flödar alltid klar".

Men även nuvarande tredje strofen ifrågasattes av många "kyrkliga" inför psalmboksrevisionen på 1980-talet, ungefär som andra strofen i Wallin-psalmen Befall i Herrens händer: "För lycka, bröd och ära / i denna värld ej strid", som ändrades till "För lycka, makt och ära / i denna värld ej strid." Man ansåg att det var orimligt att svältande människor inte skulle bekymra sej om eller få strida för rätten till bröd för sej och sin familj. Jodå, synpunkten är begriplig.

Men dels skriver Frykman sin sång bara 10 år efter de stora nödåren härhemma i Sverige (och var därmed förmodligen mer insatt i brödbristens problem än många nutida förståsigpåare), dels återger ju Frykman bara Frälsarens egen förkunnelse i Bergspredikan: "Gör er därför inga bekymmer; fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matteusevangeliet 6:31). Så blev också strofen kvar, trots allt. Den har ju även sin motsvarighet i en strof ur en gammal kyrkopsalm (SvPs 243:3 "Bekymra dig inte för livet / nog får du ditt dagliga bröd"), som inte brukat kritiseras på samma sätt eller föreslagits till uteslutning.

Nils Frykman:

302 Min framtidsdag är ljus och lång

1. Min framtidsdag är ljus och lång,

den räcker bortom tidens tvång,

där Gud och Lammet säll jag ser

och ingen nöd skall vara mer.

2. Ett oförgängligt arv jag har,

i himlen är det i förvar.

Och under prövotiden här

min Fader ger vad nyttigt är.

3. Pris vare Gud, som ställt det så!

Nu slipper jag att ängslig gå.

För mig han alltid sörja vill,

vad än som här må stöta till.

4. Så har jag frid uti min själ

och sjunger lycklig: allt är väl.

Jag vandrar trygg vid Faderns hand,

han leder mig till livets land.

5. Men, Herre Jesus, lär du mig

att leva mera helt för dig

den lilla tid jag har igen

på vägen hem till himmelen.

Text: Nils Frykman 1883 (41 år), ngt bearb.

Musik: Nils Frykman 1883

Denna sång trycktes med både text och melodi i tidningen Sanningsvittnet den 8 nov. 1883. Den är förmodligen författarens mest kända och den första strofen står på författarens gravsten i Minneapolis (både på svenska och översatt till engelska, "I have a future all sublime").

Det är en klassisk "hemlandssång", skriven mitt i livet samma år som Frykman tog avsked från sin lärartjänst och på heltid började ägna sej åt predikoverksamhet, framför allt i hemsocknen Sunne. Utkomstmöjligheterna blev förstås mer osäkra, men Frykman är full av förtröstan: "för mig han (Gud) alltid sörja vill, / vad än som här må stöta till". (Fem år senare blev han kallad till pastor i en Chicago-församling och en av de många utvandrarna från Värmland vid den här tiden).

Sången är tydligen skriven just under en predikoresa i Värmland. Ett av barnen i hemmet han gästade har berättat så här om sångens tillkomst: "Då vår gäst en stund lämnats ensam, hörde vi honom spela. Jag blev nyfiken och smög mig innanför dörren. Jag såg honom då stående spela ett kort stycke, varefter han återvände till skrivbordet och skrev något på ett papper. Sedan han en stund fortsatt därmed, ömsom spelande och ömsom  skrivande, tycktes han ha fått sitt arbete färdigt. Innan han lämnade vårt hem, sjöng han och spelade för första gången sången: 'Min framtidsdag är ljus och lång - -.'  Någon tid därefter fann man både text och melodi i Sanningsvittnet." (Cit. efter Feldt. Oscar: Psalm- och sångförfattare i Sionstoner, EFS-förlaget 1944, s. 210).

Fokus ligger på evighetshoppet och lovsångstonen är tydlig. Men den femte, mer dämpade strofen - som f.ö. med fördel kan sjungas a capella - är en mycket nyttig "hitsidesbön" om att lära sej leva mer för Jesus den tid som återstår här på jorden.

Nils Frykman:

318 Nattens skuggor sakta viker

1. Nattens skuggor sakta viker,

morgonstjärnan ljuvligt ler,

snart den sälla dagen randas,

och dess sol går aldrig ner.

Herren kommer,

Herren kommer,

slut är då all jordens strid.

Bruden siras,

bröllop firas

i en evig fröjd och frid.

2. Vilket jubel inför tronen

när de frälsta där en gång

efter tidens vedermöda

stämmer upp sin segersång!

Herren kommer...

3. Herre Jesus, håll mig redo

till ditt möte varje stund!

Sen må jord och himmel falla,

fast består min sällhetsgrund.

Herren kommer...

Text: Nils Frykman 1889 (47 år)

Melodi: James McGranahan 1881 (41 år) "When the storms of life are raging" 

Denna psalm om Kristi återkomst som en gryning ("morgonstjärnan ljuvligt ler", jfr Uppenbarelseboken 22:16) trycktes första gången i tidningen Sanningsvittnet nr 32 1889. Den tillhör alltså - om den inte legat i skrivbordslådan flera år - den mer "mogne" Nils Frykmans skapelser och tycks vara skriven efter hans emigration till USA. Men eftersom han verkade i bygder med många nyutvandrade svenskar (i Chicago- resp. Minneapolis-området) kunde han fortsätta skriva sina sånger på svenska. En av hans söner och Andrew L Skoog översatte dem dock sedermera till engelska/amerikanska.

Psalmen har en övervägande ljus "gryningsstämning", ja, rena jublet bryter lös i vers två! Men sista versen präglas också av stort allvar: "Dyre (Herre) Jesu, håll mig redo". Den strofen har inte sällan sjungits separat som avslutning av gudstjänster och t.o.m. årsmöten och sammanträden.

N Frykman:

J McGranahan: