170 Den stora, vita skaran där

Alt. dansk koral I (OBS! finns ej i svenska psalmboken):


1. Den stora, vita skaran där,
lik tusen berg som snöskrud bär,
med skog omkring
och palmers ring,
säg vilka dessa är...

Text: Hans Adolph Brorson tr. posthumt 1765 ("Den store, hvide Flok vi se"), sv. övers. Anders Frostenson 1983 (77 år)

Musik: Norsk folkmelodi från Heddal, alt. koral dansk melodi

När dansken Brorson skrev om "tusend Bjerge fuld af Sne" såg han enligt en uppgift molnbankarna över Västerhavet framför sej. Han sägs i vart fall aldrig ha varit i Norge eller Alperna och sett några fjäll i verkligheten. Men med en så stark diktarkraft som Brorsons spelar det kanske ingen roll. Hans både språkligt och innehållsligt sprudlande psalm målar i varje fall upp himmelens härlighet i de mest betagande bilder, med utgångspunkt i bibelns skildringar i Uppenbarelseboken 7.

Psalmen publicerades efter Brorsons död i samlingen "Svane-sang" (1765). Den översattes första gången till svenska av Emanuel Linderholm 1909 ("Hvem är den stora hvita här") och bearbetades ytterligare flera gånger av både honom och Edvard Evers innan den slutligen togs in i 1937 års psalmbok ("Den stora, vita här vi se"). Men Anders Frostenson utgick helt från originalet i sin nyöversättning, i enkom gjord för 1986 års psalmbok. Han har i mångt och mycket återställt Brorsons friska stil, och nu får vi återigen "slå palme-takt" eller, med Frostensons ordval, "slå takt med palmers blad."

Denna Danmarks främsta allhelgonapsalm sjungs i Sverige liksom i Norge främst på en norsk folkmelodi från Heddal som Edvard Grieg tecknade ned och arrangerade. I Danmark däremot är det tre andra melodier som gäller. Psalmen har i Sverige även sjungits på Otto Olssons melodi till förklaringsdagspalmen Vår blick mot helga berget går. Men ursprungligen sägs den ha blivit skriven till en studentmarsch(!).

Heddals stavkyrka (Nordens största):

Hans Adolph Brorson:

Edvard Grieg:

188 Så går en dag än från vår tid

"ANDAKT OM AFTONEN"

1. Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

2. Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.

3. Trygg i din vård jag lämnar mej,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dej,
när dagen åter gryr.

4. Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Text: Christoph Friedrich Neander? 1766 (43 år), efter v.1 Adam Krieger 1655 (21 år) och Johann Friedrich Herzog 1670 (23 år) "Nun sich der Tag geendet hat", sv. övers. Johan Olof Wallin 1814 (35 år)

Musik: Adam Krieger 1656 (22 år), bearb. - jfr nr 434 i Haeffners koralbok 1820

För ursprunglig version av text och melodi, se här.

Under sin studietid i Wittenberg omdiktade Johann Friedrich Herzog en 15 år gammal kärleks- eller bröllopsvisa som Adam Krieger nyligen utgivit i sina Neue Arien (1667). Herzog behöll anslaget (i stort sett första strofen) men tilldiktade åtta strofer under rubriken "Andakt om aftonen", och hans text blev så småningom mer känd än Kriegers.

Cristoph Friedrich Neander omarbetade sången i sina Geistliche Lieder (3 uppl. 1779), och det är troligen Neanders version som Wallin utgick ifrån i sin starkt förkortade översättning ovan. Denna publicerades första gången i Wallins Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger av år 1814, och har sedan oförändrad bibehållits i såväl 1819 års, 1937 års som 1986 års psalmböcker.

Kriegers melodi behölls dock i något stiliserad form. Psalmen har i Sverige ofta sjungits på samma melodi som morgonpsalmen Din klara sol går åter opp, till vilken den är något av en "pendang" (samma versmått och samma antal strofer). Båda blev efter 1819 flitigt använda i husandakten och många lärde sej dem utantill i både hem och skola.

Ibland har det sagts att barn skulle bli uppskrämda av versen om "det stilla dödens bud". Och därför inte våga somna. Men som jag minns psalmen från min egen barndom utstrålade den enbart trygghet och vila trots den mörkaste av skuggor, ungefär som spiritualen "Både natt och dag" ("All night, all day"), som också, i en längre version, har en liknande avslutningsstrof. Om än det ur mänsklig synvinkel värsta skulle ske, tillhör jag ändå Herren. Jämför Romarbrevet 14:8, som psalmstrofen bygger på. Och i gammal kristen tradition betraktades varje sänggående som en slags förövning inför den sista vilan, den som i samma tradition också kallats "sömn".

Astrid Lindgren har berättat att hennes föräldrar Hanna och Samuel August Eriksson avslutade i stort sett varje dag av sitt gemensamma liv - även den sista - med denna psalm. Den sjungs även som avslutning på husförhöret i Emil i Lönneberga-filmatiseringen. Jonas Gardell alluderar på psalmens inledningsord i sin boktitel Så går en dag än från vårt liv och kommer aldrig åter.

En folkmelodi (från Dalarna?) till psalmen kan avlyssnas nedan:

J O Wallin:

A Krieger:

231 Oändlig nåd

1. Oändlig nåd mig Herren gav
och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var...

Text: John Newton 1779 (54 år) "Amazing grace", sv. övers. Anders Frostenson 1983 (77 år)
Musik: Amerikansk 1831

Hör Mahalia Jackson sjunga "Amazing grace".

Här kommer en gammal slavskeppare och betecknar sej själv som ett vrak! En lite mer ordagrann översättning av första strofen skulle låta ungefär: "Otrolig nåd (så skönt det ljöd!), / som frälst ett vrak som jag!" Och även i eftervärldens ögon framstår han som en verklig skurk - inte ens efter sina "omvändelser" före 25-årsåldern (han hade flera djupt religiösa erfarenheter redan som slavskeppare) slutade han genast med sin inblandning i slavhandeln, utan gav sej ända upp i 30-årsåldern - även efter att att han lämnat sjön - in i nya liknande affärer.

Först uppåt 40-årsåldern sadlade han om till prästkallet, och först i 60-årsåldern blev han definitivt och offentligt en "abolitionist", en bestämd slaverimotståndare. År 1788 väckte hans pamflett "Tankar om slavhandeln" stort uppseende i det engelska samväldet. Han kallade den för en bekännelse som kom för sent, och skrev att han alltid skulle skämmas över att han en gång tog så aktiv del i en handel som han nu ryste inför.

Vissa har talat om decennierna dessförinnan som om Newton varit en hycklare hela tiden. Och visst är det obegripligt hur han kunde fortsätta vara insyltad i slavhandeln så pass länge efter att han i 25-årsåldern kom till medveten tro på Jesus. Antingen dömer man ut hela hans omvändelse, eller också erkänner man att även en kristen kan leva i synd som samvetet ännu inte väckts inför, men vars förskräcklighet så småningom går upp för en. (Man kan t.ex. fundera på hur vi kristna i det västerländska konsumtionssamhället idag förvaltar egna och andras resurser i relation till både penningbegär - "en rot till allt ont" - och njutningslystnad).

I varje fall måste man säga att Newton (bättre sent än aldrig) i sitt liv till slut visade att Gud förmår både förlåta och förvandla, både frälsa och förnya. Och att Newton skrev sin mest berömda psalm först i 54-årsåldern gör att den känns möjlig att sjunga (hu så hemskt om den skrivits av en "nyfrälst" 25-årig, fortsatt aktiv slavhandlare!). Det känns som om han nu börjat fälla en skoningslös dom över sitt tidigare liv, och börjat "ladda" inför den mer konkreta offentliga - och förfärande - bekännelse han gav något decennium senare.

Men hur är det - kan vi stämma in i slavhandlarens sång, vi som inte gjort oss skyldiga till samma fasansfulla brott som han? Ja, antingen får vi nåd på samma villkor som John Newton och Paulus ("den störste syndaren") - eller också får vi ingen nåd alls. Den som är för fin för att böja knä med skurkar är för fin för himlen. Den som vill till himlen hamnar i ett underligt sällskap...

John Newton:

299 Ur djupet av mitt hjärta

 

1. Ur djupet av mitt hjärta
min längtan till dig går,
Jerusalem,
Guds stad, mitt hem...

Text: Hans Adolph Brorson 1764 (70 år) "O Helligånd, mit hjerte", sv. övers. Anders Frostenson 1978 (72 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 841!
Musik: Ur Ahnfelts sånger 1859

(OBS! Noterna är återgivna enligt Ahnfelts sånger, ej enligt koralbokens omotiverat utjämnade version - i Youtubeklippet - som dock går utmärkt att sjunga parallellt)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

När denna Brorsonpsalm (en av hans sista, tr. 1765 i Doct. Hans Adolph Brorsons Svanesang, "Svanesangen") introducerades i Sverige via Ahnfelts sånger, var det i en betydligt utvidgad 10 versers version av Clara Ahnfelt ("I djupet av mitt hjärta"). När psalmen till slut kom in i psalmboken var det i en halverad variant av Clara Ahnfelts version. Men för 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson en direktöversättning av de tre strofer av psalmen som även finns i Den danske salmebog 2003. Högst begripligt och på många sätt motiverat.

Samtidigt var ju Clara Ahnfelts strof "Jo, du mig visar vägen" ett bra svar på frågan i andra strofen - kopplingen till den tredje känns nu, liksom i den danska versionen, lite otydlig. (Jfr Clara Ahnfelt-delen av psalmen som jag ställt samman i Nät-Sionstoner med anslaget Se målet härligt lyser!). Och Frostensons/Ahnfelts apostrofering av "Jerusalem" i första strofen saknar motsvarighet i originalet, där Brorson faktiskt åkallar den Helige Ande.

Psalmen är en ganska originell "pilgrimsvandrarsång" med sitt genomgående sjöfararperspektiv (med "roder och ankare"). Men på 1850-talet med dess begynnande våg av utvandringar till Amerika torde den ha känts högaktuell, och bilden av "överfart", med livet som en sjöresa, är än i dag mycket verkningsfull.

Fast ur 1986 års psalmbok vet jag mej bara ha sjungit psalmen vid ett enda tillfälle: vid en kvällsmässa på Mellansels folkhögskola våren 2009. (Ur Sionstoner med dess Clara Ahnfelt-version desto fler gånger).

Melodin är ett kapitel för sej. Den jämnades ut i 1939 års koralbok (som så många andra melodier från 1800-talet) men restaurerades tyvärr inte 1987. Danska psalmboken - som också nyttjar Ahnfelts sånger-melodin - har visserligen behållit dess rörliga, närmast gungande karaktär även i andra och sista raderna (jfr noter ovan), men även där gjort vissa "redaktionella ändringar" (det första "Besset" har t.ex. ändrats till ett Ess). Så vi har både i Danmark och Sverige samma melodi till psalmen, men har på ömse sidor om Sundet ändrat den på varsitt vis. Jag anbefaller en återgång till 1859 års version ovan - vad var det för fel på den?

Brorson:

446 Dig, min Jesus, nu jag skådar

1. Dig, min Jesus, nu jag skådar,
när emot den stad du går,
som förödelsen snart når,
och du säger under tårar:
"O att du i dag fick se
vad som fred åt dig kan ge!"

2. Glädjen sig till alla sprider...

Text: Okänd svensk författare 1765, Christopher Dahl 1793 (35 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Heinrich Albert 1641 (37 år)

Den här psalmen hade 1819-1986 anslaget "Vilken kärlek oss bevisad!" För 1986 års psalmbok förkortades och bearbetades den ganska kraftigt (och lycksamt!) av Anders Frostenson. Flera vändningar verkar helt nyskrivna, t.ex. "I vår vardag låt oss där / visa andra vem du är."

Det är en psalm för Stilla veckan (Jesus gråter över Jerusalem, rider in i Jerusalem och instiftar nattvarden) men också för meditationer under hela året. Heinrich Alberts vackra koral i moll passar som hand i handske till texten, och psalmen blir som en ouvertyr till nästa psalm i psalmboken, Jesus, lär mig alltid tänka, också den med Alberts melodi.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Chr. Dahl:

454 När jag den törnekrona

1. När jag den törnekrona
för mina tankar har
som, synden att försona,
du, Herre Jesus, bar...

Text: Philipp Friedrich Hiller 1762 (63 år), Severin Cavallin 1874 (54 år), Göran Bexell 1983 (40 år)
Musik: Hans Leo Hassler 1601 (37 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm är egentligen bara ett fragment av ett stort och rikt psalmförfattarskap, samlat i Geistliche Liederkästlein, utgiven i 2 delar 1762 resp. 1767 som vad man kunde kalla Hillers andliga testamente. Han skrev nämligen, framför allt i 50-60-årsåldern då han på grund av röstproblem inte längre kunde predika, hela 732 psalmer kring ett bibelord för varje dag under två år, eller - som det blev när prästkollegan Magnus Fredrik Roos inspirerades att foga en prosabetraktelse till varje bibelord - en psalm för morgonandakten och en för kvällsandakten under ett år. 

Roos´ betraktelser med Hillers sånger blev under 1800-talet mycket spridda i Sverige, särskilt på västkusten, där de ända in på 1900-talet var en vanlig gåva i samband med konfirmationen. Ovanstående psalm är i denna "Husliga andaktsbok" (övers. 1874 av Severin Cavallin) anvisad för morgonandakten den 5 mars. Cavallins översättning som togs in rätt ograverad i 1937 års psalmbok har lika förtjänstfullt som diskret bearbetats för 1986 års psalmbok av Göran Bexell.

Psalmen, en klassisk passionsmeditation, präglas av motsatsparet "törnekrona" (v. 1) och "livets krona" (v. 3). Eftersom Jesus burit törnets krona för mej kan jag - egentligen helt oförtjänt - en gång få bära livets krona i evighetens värld. 

Hiller:

Hassler:

526 Att be till Gud han själv oss lär

1. Att be till Gud han själv oss lär.
En utväg i vår nöd det är.
Den som med troget hjärta ber,
blir hörd av Gud som hjärtat ser.
Kan någon...

Text: v. 1-2 Okänd svensk författare 1767
v. 3-6 Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Lars Lindman 1981 (70 år)
Musik: Leipzig 1539, jfr J.S. Bachs koralförspel, BWV 636.

Detta är en kraftfull böneundervisning, ursprungligen med anslaget "Tig Herren Gud att bedja böd", vars två första verser, av okänd författare, publicerades 1767 i den s.k. "Prof-Psalmboken". Nästan ett halvsekel senare bearbetades verserna av Johan Olof Wallin, som också tilldiktade verserna 3 till 6.

För 1986 års psalmbok gjorde komminister Lars Lindman en varsam och lyckad bearbetning, men jag har inte varit med om att sjunga psalmen i kyrkan. Och den gamla koralen har nog inte direkt hjälpt fram den. Men vid enskild andakt har psalmen nog sjungits eller lästs oftare. 

Det är den i varje fall värd.

J O Wallin:

534 Allt är redo! Lyssna alla

Alt. melodi:



1. Allt är redo! Lyssna alla!
Gnom mörker, natt och nöd
ljuder rösten som vill kalla
oss ur fångenskap och död...

Text: Okänd svensk förf. 1767, Christopher Dahl 1807 (51 år), Jan Arvid Hellström 1983 (42 år)
Musik: Genève 1551, alt. Leif Thiberg (hör ovan).

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

En kraftfull och tidigare ofta sjungen väckelsepsalm, skriven av okänd författare och publicerad i Then Swenska Prof-Psalmboken 1767 med anslaget "Allt är redo, vreden stillad". Nuvarande psalmboks version av Jan Arvid Hellström är lyckad, men så här löd psalmen i Christopher Dahls version (i "Psalmer" från 1807) som var den som gällde från 1819 till 1986:

Allt är redo, fallna släkte, 
Hör den röst, som kallar dig 
Och ur dödens mörka häkte 
För dig fram på livets stig! 
Nu är salighetens dag: 
Känn din Faders hjärtelag; 
Bäva att den nåd förskjuta, 
Som ännu dig bjuds att njuta!

Gud sin kärlek dig förklarat, 
Mänska, redan vid ditt fall; 
I sitt ord han uppenbarat, 
Hur ännu du räddas skall: 
Han ännu dig tar emot, 
Om i redlig syndabot 
Du för honom faller neder 
Och i tron om tillgift beder. 
 
Ack, om du ditt hjärta sluter 
För den röst, som kallar dig, 
Om du än den hand förskjuter, 
Som ifrån fördärvets stig 
Dig så gärna leda vill, 
Vet, att en gång slutes till 
Nådens dörr, dit Gud dig åter 
Aldrig, aldrig kallas låter. 
 
Men om du av ånger slagen 
Har din vanmakt känna lärt, 
Gläds, till hörsamhet för lagen 
Jesus har dig kraft beskärt. 
Hör hans evangelium: 
Kom till bordet, här är rum; 
Här hans kärlek dig skall nära, 
Att din tro må frukter bära. 

Gud, min Frälsare, jag beder: 
Må ditt ord ledsaga mig, 
Att mig världen ej förleder 
Till ett återfall från dig. 
Din lekamen och ditt blod 
Mig förläne kraft och mod 
Till att segra i all fara, 
Att jag din må evigt vara. 

Chr. Dahl:

556 Den rätt på dig, o Jesu, tror

1. Den rätt på dig, o Jesu, tror,
hans sällhet är osägligt stor.
Vår ende Medlare du är,
i dig vår Fader har oss kär.

2. Den lösen, som åt Gud du gav,
din ångest, pina, död och grav,
de komma mig till godo så,
att jag kan trygg för Gud bestå.

3. Ej större nåd mig hända kan
än när av dig, min löftesman,
jag all min skuld så gäldad ser,
att den mig ej fördömer mer.

4. För mig Guds lag du uppfyllt har,
när du till döden lydig var.
Du av din fullhet allt beskär,
när din i tron jag vorden är.

5. Jag vinner barnaskap och frid
och tillgång till min Fader blid,
och när från denna värld jag går
Guds rikes arv jag vänta får.

6. Men, Herre Jesu, jag är svag:
o stärk mig, led mig dag från dag
och hjälp att jag din stora nåd
ej bruka må till överdåd.

7. Fullborda själv ditt verk i mig
och drag mig närmare till dig
och låt mig sist på änglars vis
dig prisa få i paradis.


Text: Anders Nohrborg 1767 (42 år)
Musik: Svensk 1697

Den här psalmen hade när den publicerades i "Prof-Psalmboken" 1767 hela 17 verser, och den kom inte in i wallinska psalmboken 1819. Men i förkortad form (se ovan) kom den drygt 100 år senare in i Nya Psalmer 1921 samt både 1937 och 1986 års psalmböcker. Nohrborgs systerson intygade att psalmen skrevs just 1767, samma år som den publicerades och samma år som författaren avled.

Anders Nohrborg är mest känd för sin postilla (predikosamling) "Den fallna människans salighetsordning" som genom sin mångsidighet och varma ortodoxi vann stort förtroende på de mest skilda håll i vår kyrka. På sin dödsbädd sa han bl a: "Jag vilar som en ogärningsman på klippan Kristus". Hans psalm ger uttryck för samma tro och förtröstan.


A Nohrborg: