35 Din spira, Jesus, sträckes ut

Koralvariant i tretakt:  


1. Din spira, Jesus, sträckes ut
så långt som dagen hinner.
Ditt rike står till tidens slut,
det står då allt försvinner.
Ditt namn bekänns med himmelskt mod
och för ditt kors, din segerstod,
nedfaller folk och kungar.

2. Det barn som föds till dig man bär.
Till dig man flyr i döden.
Om du i lyckan bortglömd är
man söker dig i nöden.
Där friden bryts, där orätt rår,
på plågans bädd, i sorgens år
din tröst allena gäller.

3. Kom, Jesus, var i ve och väl,
i liv och död oss nära
och gjut i var förkrossad själ
din Ande med din lära.
Oss styrka giv till helig strid
och samla oss i evig frid
då du all världen dömer.

Text: Frans Michael Franzén 1812 (40 år), ngt bearb. 1986

Musik: Tysk folkvisa / Martin Luther 1533 (50 år), jfr 1697 års koralbok nr 219

Psalmen om Kristi kungarike blev först publicerad i Prof-Psalmer från 1812 (publicerad tillsammans med Johan Olof Wallin) och därefter intagen i 1819 års psalmbok. Den är enligt uppgift av de endast tio svenska psalmer som redan före 1986 års psalmbok fanns med i samtliga svenska kristna samfunds psalmböcker (John Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990).

Andra strofen - som ofta citerats - slutade ursprungligen: "Där oskuld trycks, där dygd blir hädd, / i sorgens hus, på plågans bädd / din tröst allena gäller." Men de flesta tyckte nog att psalmkommitténs bearbetning av strofen gjorde den redan folkkära texten ännu bättre.

F M Franzén:

70 O Jesus, än de dina

1. O Jesus, än de dina

du vill omkring dig se,

och av din bittra pina

en salig frukt dem ge.

Dem in i döden älskar du,

och i din Faders rike

vill möta dem ännu.

2. Dock vill du här på jorden

bland oss ock stiga ner.

För oss ett offer vorden,

dig själv åt oss du ger

och säger, evigt mild och god:

"Tag, det är min lekamen,

och tag, det är ditt blod."

3. Dig, Jesus, än vi höra

i dessa dyra ord.

Oss alla vill du göra

till dina vid ditt bord.

Oss alla, då du brödet tog,

du slöt intill det hjärta

som för oss alla slog.

4. Det hjärtat, som i nöden

den armes tillflykt var,

som bad för oss i döden

och våra synder bar,

det hjärtat än med frid och tröst,

med salighet från höjden

här nalkas trogna bröst.

5. Du kommer, kärleksrike,

ännu i Herrens namn

och för oss i ditt rike

emot en Faders famn,

en Faders, som förlåta vill

de barn du återlöste

och som dig höra till.

6. Dig vilja vi tillhöra,

o Jesus, till vår död,

och Herrens vilja göra

i medgång som i nöd.

Då blir du när oss alla dar

intill vår levnads ände,

som själv du lovat har.

Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817 (40, 45 år), ngt bearb. 1986, jfr Stora Nätpsalmboken nr 192

Musik: Tysk folkvisa / Köpenhamn 1569

Da Vincis målning Nattvarden:

När Franzén den 1 juli 1817 publicerade bearbetningen av sin egen sju år gamla psalm i Stockholms-Posten, skrev han att den hade till ändamål att "enkelt och troget framställa själva handlingen därvid, såsom icke endast skedd, utan skeende ännu för att stärka intrycket av instiftelseorden och den efter dem följande bönen".

Psalmen har haft en mycket stark ställning i svensk kristenhet under 1800- och 1900-talen, och gärna sjungits som beredelsepsalm inför nattvarden. Alldeles särskilt har den i många församlingar varit en närmast obligatorisk skärtorsdagspsalm.

Melodin är tidigast känd från Thomissons koralbok 1569 till texten Hielp Gud att ieg nu kunde. I Haeffners koralbok gick den i 2-takt, men är nu "rytmiserad" i enlighet med den äldsta förlagan.

Alternativ norsk koral (OBS finns ej i 1986 års psalmbok!):

F M Franzén:

103 Bereden väg för Herran

 

Alt. dalamelodi från Boda:



1. Bereden väg för Herran,

berg, sjunken, djup, stån opp!

Han kommer, han som fjärran

var sedd av fädrens hopp.

Rättfärdighetens förste,

av Davids hus den störste.

Välsignad vare han,

som kom i Herrens namn.

2. Guds folk, för dig han träder,

en evig konung opp.

Strö palmer, bred ut kläder,

sjung ditt uppfyllda hopp.

Guds löften äro sanna,

nu ropa: hosianna!

Välsignad vare han,

som kom i Herrens namn.

3. Gör dina portar vida

för Herrens härlighet.

Se, folken kring dig bida

att nå din salighet.

Kring jordens länder alla

skall denna lovsång skalla:

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn.

4. Ej kommer han med härar

och ej med ståt och prakt,

dock ondskan han förfärar

i all dess stolta makt.

Med Andens svärd han strider

och segrar när han lider.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn.

5. O folk, från Herren viket

i syndig lust och flärd,

giv akt, det helga riket

ej är av denna värld,

ej av dess vise funnet,

ej av dess hjältar vunnet.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn.

6. Den tron som han bestiger

är i hans Faders hus.

Det välde han inviger

är kärlek blott och ljus.

Hans lov av späda munnar

blott nåd och frid förkunnar.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn.

Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817 (40, 45 år)

Musik: Svensk variant av tysk folkmelodi 1693, alt. dalakoral från Boda

Vår mest "obligatoriska" adventspsalm, åtminstone de första stroferna. Psalmen utgavs, precis som flera andra av Franzéns bästa psalmer, i häftet Prof-Psalmer 1812, som han utgav tillsammans med Johan Olof Wallin. Efter Litteratur-Tidningens kritik av den första versionen gav Franzén sin adventspsalm en delvis ny form i Stockholms-Posten 10.6.1817. Innan dess hade omkvädet presensform, precis som övriga delen av verserna.

Britt G Hallqvist försökte på 1980-talet återinföra presensformerna i omkvädet, samtidigt som hon föreslog att psalmen skulle börja: "Bered en väg för Herren! Berg, sänk er, djup, stå opp!" Men det blev ett fasligt liv, och psalmen fick stå som den står.

Den sista strofen av psalmen ströks 1986 eftersom dess inledning inte ansågs stämma med de faktiska förhållandena:

Jerusalem är öde,

dess tempel fallit ner,

dess präster äro döde,

dess spira är ej mer,

men Kristi rike varar

och sig alltmer förklarar.

Välsignad vare han

som kom i Herrens namn.

Melodin förekommer 1694 i Riddarholmskyrkans handskrivna koralbok. Men omkvädet ansluter sej till en handskrift från senare delen av 1700-talet, bevarad i Ovikens kyrka i Jämtland.

F M Franzén:

142 Skåda, skåda nu här alla

1. Skåda, skåda nu här alla,
se hur Jesus plågad är.
Klaga högt, låt tårar falla.
All vår syndaskuld han bär...

Text: Johann Qvirsfeld 1682 (40 år) "Schauet, schauet doch ihr Sünder", sv. övers. Andreas Petri Amnelius 1690 (52 år), Christopher Dahl 1807 (49 år), Frans Michael Franzén 1814 (42 år), Jan Arvid Hellström 1980 (39 år)

Musik: Thomas Ihre 1697 (39 år)

[Av upphovsrättskäl kan hela psalmtexten inte återges här än]

Detta är ännu ett exempel på en tysk psalm som blivit känd och välanvänd i Sverige men inte i sitt ursprungsland. Psalmen är också ett gott exempel på hur förändrad en psalm kan bli - och i vissa fall förbättrad - genom många bearbetares sammanlagda arbete. I sin första svenska version (1695 års psalmbok nr 156) gick psalmen så här:

Skåder, skåder nu här alle,
hur det går med Jesus kär!
Gråter, klager med högt skalle,
alle I, som stån här när!
Kan ock någon plåga här
wara såsom Jesu är?

Hand och fot är genombårad,
själ och sinnen matt´ och svag´,
hufwud är af törne såradt
och mång´ annor hårda slag.
Kan ock någon plåga här
wara såsom Jesu är?

Bitter ättika med galla
gifs att dricka i hans törst.
Med stort spe de ropte alla:
Se, om Elias kommer först!
Kan ock någon plåga här
wara såsom Jesu är?

Sist han i sin nöd utsänder
öfwerljutt ett böneskri:
Fader! jag i dina händer
nu min själ befaller fri.
Kan ock någon plåga här
wara såsom Jesu är?

Ack, ho är, som icke ryser
och för bröstet slår sig nu?
Solen sjelf ej mera lyser,
bergen brista midt i tu.
Ty slätt ingen plåga här
wara kan, som Jesu är.

Som synes var psalmen då mest fokuserad på det unikt ohyggliga i Jesu lidande till kropp och själ när "all vår syndaskuld han bär" (men jag kan nu faktiskt sakna den målande tredje strofen om folkets hån). Det är Christopher Dahl som infört de uppbyggliga slutrader som nu står i psalmboken: "Såsom Jesu kärlek var / aldrig någons varit har." Även Frans Michael Franzén gjorde väsentliga förändringar i texten, medan Jan Arvid Hellström mest "finputsade" i respekt för en väl insjungen passonspsalm.

Melodin ansågs länge vara av okänd hand, men lektor Emil Liedgren i Västerås uppmärksammade att professor Harald Wallerius, som utgav 1697 års koralbok, i marginalen av sitt exemplar antecknat "Professor Ihre Melodien" just vid denna psalm. Så alltsedan 1986 anges lundaprofessorn, sedermera universitetsrektorn och linköpingsdomprosten Thomas Ihre vara den originella koralens upphovsman.

*146 Vad ljus över griften

*1. Vad ljus över griften!

Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,

o salighets höjd!
Från himmelen hälsad

han framgår i glans,
och världen är frälsad

och segern är hans.
Se, bortvält är stenen

och inseglet bräckt,
och vakten har flytt

för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.

Halleluja!

*2. Här var mellan ljuset

och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset

för evig tid.
Nedstörtad är döden

och tron står opp
bland jordiska öden

med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor,

vem söker ni här?
Den levande ej

bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.

Halleluja!

*3. Så himlen med jorden

försonade sig...

Text: Frans Michael Franzén 1811 (39 år), tr. 1812, K-G Hildebrand 1981

Musik: Dansk ca 1528

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här, men kolla gärna den alternativa versionen i Stora Nätpsalmboken! Eller den ursprungliga här!]

Den ståtligaste av våra svenska påskpsalmer är utan tvekan denna, som också är psalmbokens längsta "ståpsalm"! Den gavs först ut i Wallins/Franzéns gemensamma häfte Prof-Psalmer 1812, men hade redan 1811 inlämnats till psalmbokskommittén och godkänts av den, och är därmed en av Franzéns tidigaste psalmer.

Faktiskt har vissa av Franzéns jublande utrop ifrågasatts och t.o.m. ändrats - i Missionsförbundets sångbok stod det fram till 1920 "var själ kan bli frälsad" istället för "och världen är frälsad". Och att hela tredje strofen "Så himlen med jorden försonade sig" där var utesluten ända fram till 1986, berodde knappast bara på utrymmesskäl. Den objektiva, i Kristus redan skedda försoningen mellan "himmel och jord", mellan Gud och människa, förnekades ju länge uttryckligen på den kanten. Men nu kan man åter - i strid mot Waldenströms lära från 1875 och framåt - frimodigt säga: "Genom Jesu lidande och död på korset har Gud försonat hela världen med sig själv." (Missionskyrkans konstitution, "Trons grund och innehåll" s. 2). Det innebär inte att människan inte behöver låta sej försonas med Gud, jfr 2 Kor. 5:20. Men den allmänna amnestin är utfärdad och bara att ta emot.

Hymnologen Oscar Lövgren menar för sin del att Franzén bör ha haft de då så aktuella Napoleon-krigen i åtanke när han i vers 4 skriver: "Nu stormen, o tider! / Hans kyrka står fast." Och det är ju troligt. Säkert är att den samtidigt (åter) begynnande världsmissionen får starka uttryck i den versen (t.ex. "Ut gå i all världen / hans sändningabud"). Och i sista strofen ser vi fram emot det kristna evighetshoppet, även om det finns ett stort allvar i slutradernas "...samla in skörden, men först skilja ut ogräset från vetet."

Tyvärr sjungs nuförtiden ofta bara de två eller tre första stroferna, vilket gör att helheten och "förkunnelsen" blir lidande (psalmen är ju en hel predikan). Man kanske skulle låta folk sjunga den sittande för att inte vilja göra slut på psalmen alltför snabbt? Eller också gör vi som seden är i Danmark och förutsätter frejdigt att en psalm ska sjungas från början till slut, oavsett längd.

Melodin tros vara just dansk eftersom den först påträffats i Danmark och trycktes i Thomissöns koralbok 1569 (till texten Gladelig wille wi Halleluia siunge, se noterna hos Sibelius-Akademin!). I Haeffners koralbok gick den i dansant tretakt (vilket var ovanligt i den koralboken!), men den daktyliska versen gör ju även fyrtakten (fr.o.m. 1939 års koralbok) lätt och ledig. Koralen är ju ståtlig - men den är framför allt glad!

F M Franzén:

157 Den korta stund jag vandrar här

DEN GODE HERDEN

1. Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

2. Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

3. Han styrker mig med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej skall modet fälla.

4. O du som sade: "Ingen kan
de mina från mig taga",
dig mot en värld jag ropar an,
som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

5. Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där skall ni också vara!"

Text: Frans Michael Franzén 1813 (41 år)

Musik: Lyon 1547 / Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna psalm, som Franzén första gången publicerade i andra häftet av "Prof-Psalmer" som han utgav tillsammans med Wallin 1813, hade redan från början rubriken "Den gode herden", och har också länge varit stående psalm på "Herdesöndagen" (Tredje söndagen i påsktiden) som har samma överskrift. Psalmen baserar sej på Jesusorden i Johannes 10 men innehåller även referenser till exempelvis Psaltaren 23 och Johannes 17:24.

Melodin har i 1986 års psalmbok återförts till originalets mer rytmiska form. Frågan är dock om inte psalmen tappat i popularitet genom att den förlorat sin mer haeffnerskt utjämnade melodiform, som faktiskt var mycket omtyckt och förknippad med just den här texten. Om psalmer från 15-1600-talet lämpligen sjungs i tidstypiska melodiformer kan man ju dock tänka sej att psalmer från 1800-talets början kan få klinga lite mer, ja just "haeffnerskt".  

F M Franzén:

J Crüger:

379 Du som var den minstes vän

1. Du som var den minstes vän
och lät barnen till dig träda,
Jesus, du välsignar än,
tar i famnen än de späda.
Du en faders omsorg leder
och en moders fröjd bereder.

2. Gode Herde, i din hjord
du de svaga lamm ej glömmer.
Livets bad och nådens bord
kärleksrik du åt dem gömmer.
I din famn du vill de kära
till din Faders boning bära.

3. Jesus, i din vård vi ge
våra barn, vårt glädjeämne.
Gud, din gåva äro de,
dig vi dem tillbaka lämne.
Genom dopet till dig tagna,
låt dem ej från dig bli dragna.

4. Låt oss vandra med dem så,
att vi himlen med dem ärva,
ej med ont dem föregå,
ej en barnasjäl fördärva,
att de änglar dem ledsaga
ej hos dig må oss anklaga.

5. Ingen, så ditt ord oss lär,
ingen kommer i ditt rike,
som ej barnsligt hjärta bär
mot sin Gud och mot sin like.
Giv att dig som barn vi alla
älska, lyda och åkalla.

Text: Frans Michael Franzén 1814 (42 år), Olle Nivenius 1986 (72 år)
Musik: Johann Rudolph Ahle 1664 (39 år) "Liebster Jesu, wir sind hier"

[Jag bedömer verkshöjden i bearbetningen som mycket låg, fullt jämförbar med de många textbearbetningar som enbart markerats med asterisk och där upphovsrätt inte hävdas; därför publicerar jag texten trots att Olle Nivenius varit död endast ett drygt decennium. Tredje och femte strofen är helt orörda, och i övriga strofer har bara något enstaka uttryck per strof bytts ut. Invändningar mot publiceringen mottas gärna på andreas.holmberg[at]skutan.eu]

Denna innehållsrika och rannsakande doppsalm har sjunkit betydligt i användning sedan 1986 års psalmbok kom ut och den ännu ansågs angelägen att bevara, liksom de flesta av just Franzéns psalmer som länge varit särskilt omtyckta. 

Sven Danell berättar i sin bok Guldstrand (1 uppl. 1952, 5 uppl. 2004) hur han försökte använda stroferna 3-5 vid en konfirmation i Nuckö socken, nordvästra Estland, eftersom även fullväxta ungdomar där kunde kallas "barn". Men kantorn började sjunga från första versen med dess: "Jesu, du välsignar än / de oskyldiga och späda". Danell skämdes men ingen tog visst illa upp.

F M Franzén:

402 Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder

VID RINGNING TILL GUDSTJÄNST

1. Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder.
Se, templets portar öppnar sig,
men snart...

Text: Frans Michael Franzén 1814 (42 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år), se även Fria Nätpsalmboken!
Musik: Hamburg 1690

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm publicerades första gången 1814 i "Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger" och kom fem år senare in i psalmboken under rubriken "Vid ringning till gudstjänst". Den har väl vanligen sjungits efter sammanringningen, som inledningspsalm, och då särskilt vid de mest "väckande" söndagarna i kyrkoåret, t.ex. de trefaldighetssöndagar som tidigare hade rubriker som "Förspillda tillfällen" eller "Den angelägnaste omsorgen". Psalmen är ju allvarlig och väckande, som ett "memento mori" på vers - sensmoralen är ju att klockan kanske nästa gång klämtar för dej eller mej.  

Själv har jag under modern tid (2000-talet) endast varit med om att sjunga den vid två tillfälle, vid en högmässa i S:t Pauli kyrka i Göteborg 2011 och vid en kvällsgudstjänst i Härnösands domkyrka under Franzénjubileet 2022. Kanske anses den föråldrad - man vill väl hellre uttrycka gudstjänstens glädje än den begränsade nådatidens allvar - men nog borde någon psalmdiktare skriva en ny psalm på samma tema innan denna förpassas till kyrkosångens vindsförråd. Och nog är psalmens avslutning positiv så det förslår: "tro på hans nåd, så får du frid! / Och Gud som hör din bön och sång / välsignar då din kyrkogång."

F M Franzén:

449 Jesus, dig i djupa nöden

1. Jesus, dig i djupa nöden
dina egna överger.
När du går för dem i döden
vågar de ej följa mer.
Också jag, som du har vunnit
med ditt blod, som för mig runnit,
frestas lätt att liksom de
fegt min Herre överge.

2. Vem var den som dig förrådde
trots all kärlek som han fått...

Text: Frans Michael Franzén 1812 (40 år), 1817, Lars Lindman 1980 (69 år), jfr denna version.
Musik: Svensk 1676

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En mindre ofta sjungen psalm - kanske längden avskräcker - men som meditations- och läsepsalm mycket passande under passionstiden. Den handlar om lärjungarnas svek, och om våra egna. Och om Frälsarens trofasthet. Lars Lindmans lätta bearbetning har inte överflyglat det i bästa mening franzénska i psalmen.

Slutstrofen har dock diskuterats: "Men du ock den fallne åter / med din blick upprätta kan, / den som liksom Petrus gråter, / och dig älskar så som han." Borde det inte ha stått: "Liksom Petrus den då gråter, / får dig hjärtligt kär som han"? Eftersom Petrus ju inte började gråta förrän han, efter sin grova förnekelse, såg Frälsarens outsägligt kärleksfulla blick. 

Nu verkar det faktiskt nästan som om Jesus bara kan upprätta särskilt gråtande och kärleksfulla förnekare. Har jag fattat Franzén och Lindman fel?

F M Franzén:

505 När allt omkring mig vilar

 

Alt. melodiform (OBS finns ej i psalmboken):

1. När allt omkring mig vilar,
till dig min ande ilar,
o Gud, och lovar dig.
När världens larm försvinner
och jag mig ensam finner,
är du, barmhärtige, hos mig.

2. När mörker jorden höljer
och all dess prakt fördöljer,
jag till ditt rike ser.
Jag ser det kring de dina
av nåd och sanning skina,
uti ett ljus som ej går ner.

3. Det ljuset när mig bliver,
då natten mig omgiver;
därvid jag somnar in.
Därvid jag vaknar åter,
så länge du mig låter
här fostras att bli evigt din.

4. Låt mig din nåd ej sakna,
tills jag en gång får vakna,
där själv du solen är,
där jag på dig blott aktar,
ditt anlete betraktar
och kommer dig alltmera när.

Text: Frans Michael Franzén 1814 (42 år), 1818
Musik: Heinrich Isaac o 1500 (50 år)

Denna psalm utgavs första gången i "Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger" (1814). Men den överarbetades av Franzén och publicerades i ovanstående skick i Stockholms-Posten den 22 april 1818. Det är en psalm främst för den enskilda andakten ("när jag mig ensam finner") men kan givetvis också sjungas eller läsas vid gemensam kvällsbön strax före sänggåendet (typ "completorium").

Som Oscar Lövgren påpekar i Psalm- och sånglexikon (Gummessons 1964) har psalmen tydlig släktskap med Gerhardts berömda aftonpsalm "Nun ruhet alle Wälder", till vars melodi den också sjungs. Kanske kan den betraktas som en "kortversion"?

F M Franzén:

Notmanuskript av Isaac:

506 Din sol går bort, men du blir när

1. Din sol går bort, men du blir när,
o Gud, du alltid hos oss är.
I mörkret ser du oss ännu,
och när vi sova, vakar du.

2. Allt vilar under Herrens hand,
som hägnar både stad och land,
och till de goda barnens ro
hans goda änglar hos dem bo.

3. Sött sover den som fruktar Gud
och vandrar efter Herrens bud.
Med glädje står han upp igen
och prisar Gud, sin Far och vän.

Text: Frans Michael Franzén 1814 (42 år)
- en något bearbetad version finns som nr 431 i Stora Nätpsalmboken.

Musik: Folkmelodi enligt leksandstradition

Ännu en kvällspsalm av Franzén, liksom de flesta av hans hand skriven under hans lyckliga tid som kyrkoherde i Kumla (1810-24). Kanske var den i första hand tänkt för aftonbön med barn, men jag undrar om den sjungs för barn längre.

Melodin är en välfunnen s.k. "dalakoral". Psalmen sjöngs tidigare till samma melodi som Se Jesus är ett tröstrikt namn och första strofen finns i denna form med på Lars-Åke Lundbergs barnsångsskiva Vi sätter oss i ringen.

F M Franzén:

Leksand:

535 Vak upp! Hör, väkten ljuder

1. Vak upp! Hör väkten ljuder
från Sions murar än.
Se, nådens sol dig bjuder
en bättringsdag igen.
Men snart skall budet fara
från livets Furste ner
och i hans namn förklara
att ingen tid är mer.

2. För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här.
Att synden hopplöst minnas:
o kval, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

3. Vak upp! Hör, ropet skallar:
Nu är behaglig tid!
Nu gå dit Herren kallar
med bön och bot och strid.
Vill du den nåd förnimma,
som syndarn bjuds ännu,
så tänk var dag, var timma,
att nu är tid, blott nu.


Text: Frans Michael Franzén 1812 (40 år), 1816

(För en mer fullständig version, se Stora Nätpsalmboken nr 510)
Musik: Strassburg 1536

Kraftfull väckelsepsalm av dåvarande Kumla-prästen Franzén. Själva tidsbegreppet kontrasteras här effektfullt mot evighetens tidlöshet. Texten bygger på Uppenbarelseboken 10:1-6, där slutorden i äldre översättning lyder "ingen tid skall mer givas". 

Psalmen hade i original fyra verser men kortades i 1937 års psalmbok. På ett olyckligt sätt, menar jag, eftersom därmed en högst väsentlig fråga föll bort: "kan väl bättring göras då ingen tid är mer?". Psalmen var ovanligt helgjuten och inte alltför lång tidigare heller. En slags pendang till Rists berömda "O evighet, din längd mig fast förskräcker". Det folkliga uttrycket "(för) sent skall syndarn vakna" kommer väl knappast från denna psalm, men har nog etablerats i folkmedvetandet med hjälp av den.

Lite otippat fanns psalmen under hela pingströrelsens storhetstid 1930-1988 som en av ganska få kyrkopsalmer med i rörelsens sångbok Segertoner, där dock till en melodi av D S Hakes.

Nuvarande andra strofen bestod fram till 1937 av dessa båda strofer:

För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här,

där inga böner höras,

där ingen bättring sker,

ty kan väl bättring göras

då ingen tid är mer?

O du i synden döde!

Se denna evighet,

där allt är mörkt och öde

och ej av ändring vet.

Att synden hopplöst minnas:
o mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

F M Franzén:

547 Vart flyr jag för Gud

PUBLIKANENS SKRIFTERMÅL

1. Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

2. Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser:
där står mina synder beskrivna.
Och vänder mot jorden jag blickarna ner:
se där är de alla bedrivna.
Gud vare mig syndare nådig.

3. Vart skall jag mig vända, var finner jag tröst
i denna min jämmer och smärta?
Förskräckt jag av ångest mig slår för det bröst
som hyser mitt syndiga hjärta.
Gud vare mig syndare nådig.

4. O du som mig skapat, min Frälsare bliv,
mig led och mig styrk med din Ande.
Din frid mitt oroliga samvete giv.
Din tröst låt med tårarna blandas.
Gud vare mig syndare nådig.

5. O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt.
På dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig.


Text: Olof Kolmodin 1734 (44 år), Christopher Dahl 1807 (49 år), Frans Michael Franzén 1814 (42 år), ngt bearb.
- alt. bearb. se Stora Nätpsalmboken nr 536

Musik: Nordisk folkmelodi 1624, jfr versionen i 1697 års koralbok nr 214.

En psalm utifrån Jesus´ berättelse om farisén och publikanen (tullindrivaren), där den senare utbrister: "Gud, var nådig mot mig syndare" (äldre form: Gud, var mig syndare nådig). En mycket allvarsmättad botstämning präglar psalmens tre första strofer, men de två sista uttrycker mer av hopp och förtröstan.

Ursprungligen hade psalmen rubriken "Publikanens skriftermål" och började "Ur djupen, ur syndenes grundlösa dy". Psalmen hade då 16 strofer, av vilka nummer 5, 7, 10, 15 och 16 bearbetades av Christopher Dahl och Frans Michael Franzén till den psalm vi har idag. I finlandssvenska psalmboken behölls fjärde (15:e) strofens anknytning till Psaltaren 51: "O Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv / och tag ej ifrån mig din Ande".

Melodin är den "nordiska" folkmelodi som används till nästan alla psalmer med detta versmått i psalmboken. Den användes ursprungligen till Svedbergs psalm om de fåvitska jungfrurna ("Med himlen det blir som för tio jungfrur") som dock i 1986 års psalmbok försetts med en dalakoral. Även denna psalm kan förstås sjungas till dalamelodin.

O Kolmodin: