*146 Vad ljus över griften

*1. Vad ljus över griften!

Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,

o salighets höjd!
Från himmelen hälsad

han framgår i glans,
och världen är frälsad

och segern är hans.
Se, bortvält är stenen

och inseglet bräckt,
och vakten har flytt

för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.

Halleluja!

*2. Här var mellan ljuset

och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset

för evig tid.
Nedstörtad är döden

och tron står opp
bland jordiska öden

med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor,

vem söker ni här?
Den levande ej

bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.

Halleluja!

*3. Så himlen med jorden

försonade sig...

Text: Frans Michael Franzén 1811 (39 år), tr. 1812, K-G Hildebrand 1981

Musik: Dansk ca 1528

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här, men kolla gärna den alternativa versionen i Stora Nätpsalmboken! Eller den ursprungliga här!]

Den ståtligaste av våra svenska påskpsalmer är utan tvekan denna, som också är psalmbokens längsta "ståpsalm"! Den gavs först ut i Wallins/Franzéns gemensamma häfte Prof-Psalmer 1812, men hade redan 1811 inlämnats till psalmbokskommittén och godkänts av den, och är därmed en av Franzéns tidigaste psalmer.

Faktiskt har vissa av Franzéns jublande utrop ifrågasatts och t.o.m. ändrats - i Missionsförbundets sångbok stod det fram till 1920 "var själ kan bli frälsad" istället för "och världen är frälsad". Och att hela tredje strofen "Så himlen med jorden försonade sig" där var utesluten ända fram till 1986, berodde knappast bara på utrymmesskäl. Den objektiva, i Kristus redan skedda försoningen mellan "himmel och jord", mellan Gud och människa, förnekades ju länge uttryckligen på den kanten. Men nu kan man åter - i strid mot Waldenströms lära från 1875 och framåt - frimodigt säga: "Genom Jesu lidande och död på korset har Gud försonat hela världen med sig själv." (Missionskyrkans konstitution, "Trons grund och innehåll" s. 2). Det innebär inte att människan inte behöver låta sej försonas med Gud, jfr 2 Kor. 5:20. Men den allmänna amnestin är utfärdad och bara att ta emot.

Hymnologen Oscar Lövgren menar för sin del att Franzén bör ha haft de då så aktuella Napoleon-krigen i åtanke när han i vers 4 skriver: "Nu stormen, o tider! / Hans kyrka står fast." Och det är ju troligt. Säkert är att den samtidigt (åter) begynnande världsmissionen får starka uttryck i den versen (t.ex. "Ut gå i all världen / hans sändningabud"). Och i sista strofen ser vi fram emot det kristna evighetshoppet, även om det finns ett stort allvar i slutradernas "...samla in skörden, men först skilja ut ogräset från vetet."

Tyvärr sjungs nuförtiden ofta bara de två eller tre första stroferna, vilket gör att helheten och "förkunnelsen" blir lidande (psalmen är ju en hel predikan). Man kanske skulle låta folk sjunga den sittande för att inte vilja göra slut på psalmen alltför snabbt? Eller också gör vi som seden är i Danmark och förutsätter frejdigt att en psalm ska sjungas från början till slut, oavsett längd.

Melodin tros vara just dansk eftersom den först påträffats i Danmark och trycktes i Thomissöns koralbok 1569 (till texten Gladelig wille wi Halleluia siunge, se noterna hos Sibelius-Akademin!). I Haeffners koralbok gick den i dansant tretakt (vilket var ovanligt i den koralboken!), men den daktyliska versen gör ju även fyrtakten (fr.o.m. 1939 års koralbok) lätt och ledig. Koralen är ju ståtlig - men den är framför allt glad!

F M Franzén: