*147 Upp, min tunga, att lovsjunga

*1. Upp, min tunga,
att lovsjunga
hjälten som på korsets stam
för oss blödde,
led och dödde
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften
efter Skriften
nu i ära träder fram.

*2. Han fullgjorde
vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
vårt elände
för båd tid och evighet.
Han förvärvde
att vi ärvde
ljus och frid och salighet.

*3. Vi förlossas;
ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden.
Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat
vad vi felat
och Guds nåd i ljuset bragt.

*4. Gamla, unga
må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära
Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden,
som vid handen
leder oss till salighet.

Text: Venantius Fortunatus o 600 (ca 70 år) "Pange lingua gloriosi proelium certaminis", sv. övers. Sigfrid Aron Forsius 1608 (38-58 år) "Upp min tunga att lovsjunga en berömlig kamp och strid", förkortad och bearbetad av Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb. 1986

Musik: Svensk 1693

Hovpoeten vid kung Sigiberts hov, Venantius Honorius Clementianus Fortunatus, var berömd för sitt tjusiga verssmide och räknas bl.a. som en av dem som införde rimmet i diktkonsten. På så vis har han haft stor betydelse även för nutida schlagertexter. Efter att ha fått starka andliga intryck av den 10 år äldre drottningen och nunnan Radegunda i Poitiers, blev han alltmer inriktad på andlig diktning och upphöjdes i 70-årsåldern till biskop i just Poitiers.

Någon gång i samma veva diktade han även ovanstående passionshymn med tio strofer om Kristi lidande. I svensk form blev det först 11 strofer (förutom Forsius hade även Gustaf Ållon arbetat med texten i 1695 års psalmbok). Men fr.o.m. 1819 fanns endast 4 kvar, och då var det plötsligt en ren påskpsalm! Wallin hade bearbetat strof 1, 10 och 11 ur 1695 års psalmbok (nr 157), men den andra strofen i ovanstående text, så stark och så evangelisk, verkar den för neologi och dygdelära så misstänkte psalmdiktaren ha formulerat helt själv: "Han fullgjorde / vad vi borde / och blev vår rättfärdighet."

Wallin kunde vara betydligt mer kristlig och luthersk än många nyläsare trodde. Och om än många saknade 8 strofer ur "Upp min tunga", måste man snart medge att psalmen blev betydligt flitigare sjungen och lättare lärd i sin förkortade form.

Så här skriver Gustaf Wingren (1910-2000) om psalmen: "Tvivlet på påskbudskapet finns hos varje människa, även hos predikanten själv, och i hela församlingen: påskfirandet erbjuder oss kanske ett tillfälle att slå hål på religiösa schabloner och blotta verklighet. Ofta är det psalmerna som slår hål på ödsligheten, särskilt 106 [Upp min tunga i 1937 års psalmbok, skr. anm.], som går utanpå allt i psalmboken, främst därför att våra fel (=Adams fel) och Kristi renhet etiskt binds ihop på rekapitulationslärans klassiska vis: v. 2 "Han fullgjorde vad vi borde" och v. 3 "Nu är helat vad vi felat." (Tro i en tid av tvivel, Verbum 1995, s. 102).

Den klämmiga melodin är av okänd svensk kompositör, känd från 1693 och första gången tryckt i 1697 års koralbok.

Venantius Fortunatus: