Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Alt. mel. av Johann Sebastian Bach (OBS! finns ej med i 1986 års psalmbok):
1. Dig skall min själ sitt offer bära, o Fader, Skapare och Gud. Dig vill jag med mitt hjärta ära och dig med mina läppars ljud, med vördnad tänka på din nåd, din makt, ditt underfulla råd.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna psalm trycktes första gången i Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger 1814. Liksom många av de nya psalmerna i 1819 års psalmbok behandlade den "Försynen" och Guds makt i lovsångens form. Gud tilltalas samtidigt som hans verk i skapelsen omtalas med tacksamhet och förtröstan. "På glädjens eller sorgens stig / till slut du för oss hem till dig." (Jfr Lina Sandells "Vad han tar och vad han giver / samme Fader han dock bliver").
Förstahandsmelodin utgavs i Musicalisches Hand-Buch der Geistlichen Melodien (Hamburg 1690) utan angivande av kompositör. En Bach-koral till en liknande lovsångstext kan vara värd att pröva som alternativ. A A Afzelius på äldre dar:
1. Vänligt över jorden glänser strålen av ett himmelskt hopp. Stilla inom tidens gränser evighetens sol går opp, ack, så stilla att mitt öga hennes sken fördraga må och Guds dolda råd förstå.
2. Ej av världens vise kändes den oändligt vises råd. Kristus kom, och dagen tändes full av sanning och av nåd...
Musik: Troligen svensk, känd sedan 1675 (Rappe-handskriften) [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna psalm trycktes under rubriken Messias i Stockholms-Posten 4.9.1818. Den har i vår tid påståtts vara "platoniserande" (vad man nu menat med det i detta sammanhang) och ett uttryck för antik solkult (Göran Hägg), ja, ett skäl till att dra författarens kristna tro i tvivelsmål.
Så har psalmen också varit älskad även bland väckelsens folk och i de flesta av Sveriges kristna samfund. Britt G Hallqvists bearbetning från 1979 är mycket varsam och har inte fördärvat vare sej innehållet eller ordmusiken.
Melodin är troligen svensk (finns i 1697 års koralbok) och påminner i inledningen mycket om melodin till en annan wallinpsalm, nämligen Han lever, o min ande känn (som dock har upptakt). Enligt Oscar Lövgren (Psalm- och sånglexikon 1964 sp. 736) och Wikipedia (28.4.2011) finns den redan i den s.k. Rappe-handskriften från 1675, och är i så fall flera decennier äldre än vad som brukat uppges i våra psalmböcker.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Jag har ännu inte lyckats hitta förlagan till denna psalm, som kanske bara är några utryckta strofer ur en mycket längre text, Se gärna titellistan på Kingos hemsida och tipsa mej om du hittar psalmen!
Men det är intressant att de två doppsalmer som finns i psalmbokens ekumeniska del båda är skrivna av ivriga "lutheraner", Thomas Kingo resp. Erdmann Neumeister. Och man ska komma ihåg att dopet är mycket viktigt för både baptister och lutheraner och de allra flesta kristna, om än ur något olika perspektiv, medan uppfattningen att dopet är av underordnad betydelse och både kan has och mistas stöds av betydligt färre samfund.
Just Kingos doppsalm är egentligen, åtminstone i Eva Norbergs tolkning, dopkandidatens egen trosbekännelse och bön inför dopet, men precis som beträffande många vigselpsalmer inbjuds församlingen att stämma in i bönen. (Det lär ju f.ö. inte finnas något samfund som döper så många vuxna svenskar som Svenska kyrkan gör).
Text: Anders Frostenson 1936 (30 år) efter bön i "Didache/De tolv apostlarnas lära" ca år 100 e Kr.
Musik: Svensk folkvisa / 1693 ("Den blomstertid nu kommer")
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Om man inte räknar med parafraserade psaltarpsalmer och bibelvisor, är detta psalmbokens äldsta psalm. Den är egentligen en rimmad omskrivning av en bön från den fornkristna skriften "Didache" eller "De tolv apostlarnas lära", som har kallats den första katekesen. I dess nionde kapitel möter man texten:
Såsom detta brutna bröd var kringspritt över kullarna och när det sedan samlades blev till ett, så må din kyrka bli samlad från jordens ändar till ditt rike. Ty din är makten och äran genom Jesus Kristus i evighet.
Samma år som Frostensons version översattes till norska ("Som korn fra vide åkrer"), 1973, gjorde den norske biskopen i Borg, Per Lønning, en andra strof om nattvardens vin ("Som berg om høsten bugner"), rätt analog med den första. Den översattes i sin tur 1985 till svenska av Fredrik Cleve och togs året därpå in som nummer 225 i den finlandssvenska psalmboken tillsammans med Frostensons vers. I norska psalmboken finns den naturligtvis också, men in i de svenska sång- och psalmböckerna har den inte tagit sej - än. Däremot användes den i Hedlundakyrkan, Umeå, i början av 2000-talet, när min fru Anna-Karin var ungdomspastor där (kanske senare också)!
1. Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår, det är ett ljus i mörka stunder, en hand, som torkar ögats tår. Ett vänligt ord är änglabud, en hälsning ifrån Herren Gud.
2. När tacksamhet vårt hjärta andas, den tröttes börda lyftes av; i sorgens kalk den glädje blandas, som Kristus åt de sina gav. En hjärtlig blick, ett tacksamt ord välsignar brödet på vårt bort.
3. En bägare med vatten, given för kärleks skull, till Guds behag, den gåvan blir i himlen skriven, den lönar Gud på domedag. Vad här du gav i smått och stort, det har mot Herren själv du gjort.
Denna psalm har liksom den långt senare skrivna Jag behövde en nästa en tydlig "domedagsprofil" - i denna psalm nämns t.o.m. domedagen uttryckligen! Men framställningen i denna psalm är genomgående positivt exemplifierande och uppmuntrande, endast indirekt rannsakande och uppfordrande.
Exemplet i tredje strofen om bägaren med vatten är hämtat från Jesus´ undervisning i det s.k. "utsändningstalet" i Matteus 10 (sista versen, v. 42). Psalmens slutord är en tydlig återklang av Jesus undervisning i Matteus 25: "Vad här du gav i smått och stort, / det har mot Herren själv du gjort." Men även inledningen är pregnant och slår an tonen direkt: "Ett vänligt ord kan göra under".
Man får ju kanske lov att säga att det är konsekvent av författaren att själv hålla en så vänlig och positiv ton psalmen igenom. Det hade ju varit ironiskt att låta alltför sträng när det just är de vänliga orden som prisas.
Musik: Svensk variant av tysk folkmelodi 1693, alt. dalakoral från Boda
Vår mest "obligatoriska" adventspsalm, åtminstone de första stroferna. Psalmen utgavs, precis som flera andra av Franzéns bästa psalmer, i häftet Prof-Psalmer 1812, som han utgav tillsammans med Johan Olof Wallin. Efter Litteratur-Tidningens kritik av den första versionen gav Franzén sin adventspsalm en delvis ny form i Stockholms-Posten 10.6.1817. Innan dess hade omkvädet presensform, precis som övriga delen av verserna.
Britt G Hallqvist försökte på 1980-talet återinföra presensformerna i omkvädet, samtidigt som hon föreslog att psalmen skulle börja: "Bered en väg för Herren! Berg, sänk er, djup, stå opp!" Men det blev ett fasligt liv, och psalmen fick stå som den står.
Den sista strofen av psalmen ströks 1986 eftersom dess inledning inte ansågs stämma med de faktiska förhållandena:
Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner,
dess präster äro döde,
dess spira är ej mer,
men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.
Melodin förekommer 1694 i Riddarholmskyrkans handskrivna koralbok. Men omkvädet ansluter sej till en handskrift från senare delen av 1700-talet, bevarad i Ovikens kyrka i Jämtland.
1. Gör porten hög, gör dörren bred och djupt i stoftet böj dig ned: din Gud och Frälsare det är som på ditt hjärta klappar här. Höj upp din röst med helig fröjd, stäm upp din sång till himlars höjd: Dig vare pris, o Jesus kär, som komma vill och bli mig när.
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]
Texten, som skrevs till invigningen av en kyrka i Königsberg,där Weissel blev kyrkoherde just detta år, utgår ifrån Psaltaren 24, där det mot slutet heter:
Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.
Men Weissel låter varje vers avslutas med ett bönerop, och den femte strofen ("Kom snart till mig, o Jesus kär") är helt och hållet en bön med återklang från Bibelns sista kapitel, Uppenbarelseboken 22: "Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart! Amen, kom, Herre Jesus!"
I Tyskland använder man en pampig dur-melodi till psalmen, medan Sverige har en mer mollbetonad men fördenskull inte sorgsen koral. Det är dock ingen Första-advent-psalm, utan mer en psalm för andra eller tredje söndagen i adventstiden. Men visst kan den sjungas året runt, denna böne- och väckelsepsalm från 1600-talet.
[Av upphovsrättskäl kan hela psalmtexten inte återges här än]
Detta är ännu ett exempel på en tysk psalm som blivit känd och välanvänd i Sverige men inte i sitt ursprungsland. Psalmen är också ett gott exempel på hur förändrad en psalm kan bli - och i vissa fall förbättrad - genom många bearbetares sammanlagda arbete. I sin första svenska version (1695 års psalmbok nr 156) gick psalmen så här:
Skåder, skåder nu här alle, hur det går med Jesus kär! Gråter, klager med högt skalle, alle I, som stån här när! Kan ock någon plåga här wara såsom Jesu är?
Hand och fot är genombårad, själ och sinnen matt´ och svag´, hufwud är af törne såradt och mång´ annor hårda slag. Kan ock någon plåga här wara såsom Jesu är?
Bitter ättika med galla gifs att dricka i hans törst. Med stort spe de ropte alla: Se, om Elias kommer först! Kan ock någon plåga här wara såsom Jesu är?
Sist han i sin nöd utsänder öfwerljutt ett böneskri: Fader! jag i dina händer nu min själ befaller fri. Kan ock någon plåga här wara såsom Jesu är?
Ack, ho är, som icke ryser och för bröstet slår sig nu? Solen sjelf ej mera lyser, bergen brista midt i tu. Ty slätt ingen plåga här wara kan, som Jesu är.
Som synes var psalmen då mest fokuserad på det unikt ohyggliga i Jesu lidande till kropp och själ när "all vår syndaskuld han bär" (men jag kan nu faktiskt sakna den målande tredje strofen om folkets hån). Det är Christopher Dahl som infört de uppbyggliga slutrader som nu står i psalmboken: "Såsom Jesu kärlek var / aldrig någons varit har." Även Frans Michael Franzén gjorde väsentliga förändringar i texten, medan Jan Arvid Hellström mest "finputsade" i respekt för en väl insjungen passonspsalm.
Melodin ansågs länge vara av okänd hand, men lektor Emil Liedgren i Västerås uppmärksammade att professor Harald Wallerius, som utgav 1697 års koralbok, i marginalen av sitt exemplar antecknat "Professor Ihre Melodien" just vid denna psalm. Så alltsedan 1986 anges lundaprofessorn, sedermera universitetsrektorn och linköpingsdomprosten Thomas Ihre vara den originella koralens upphovsman.
*1. Upp, min tunga, att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften efter Skriften nu i ära träder fram.
*2. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.
*3. Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.
*4. Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden, som vid handen leder oss till salighet.
Hovpoeten vid kung Sigiberts hov, Venantius Honorius Clementianus Fortunatus, var berömd för sitt tjusiga verssmide och räknas bl.a. som en av dem som införde rimmet i diktkonsten. På så vis har han haft stor betydelse även för nutida schlagertexter. Efter att ha fått starka andliga intryck av den 10 år äldre drottningen och nunnan Radegunda i Poitiers, blev han alltmer inriktad på andlig diktning och upphöjdes i 70-årsåldern till biskop i just Poitiers.
Någon gång i samma veva diktade han även ovanstående passionshymn med tio strofer om Kristi lidande. I svensk form blev det först 11 strofer (förutom Forsius hade även Gustaf Ållon arbetat med texten i 1695 års psalmbok). Men fr.o.m. 1819 fanns endast 4 kvar, och då var det plötsligt en ren påskpsalm! Wallin hade bearbetat strof 1, 10 och 11 ur 1695 års psalmbok (nr 157), men den andra strofen i ovanstående text, så stark och så evangelisk, verkar den för neologi och dygdelära så misstänkte psalmdiktaren ha formulerat helt själv: "Han fullgjorde / vad vi borde / och blev vår rättfärdighet."
Wallin kunde vara betydligt mer kristlig och luthersk än många nyläsare trodde. Och om än många saknade 8 strofer ur "Upp min tunga", måste man snart medge att psalmen blev betydligt flitigare sjungen och lättare lärd i sin förkortade form. Så här skriver Gustaf Wingren (1910-2000) om psalmen: "Tvivlet på påskbudskapet finns hos varje människa, även hos predikanten själv, och i hela församlingen: påskfirandet erbjuder oss kanske ett tillfälle att slå hål på religiösa schabloner och blotta verklighet. Ofta är det psalmerna som slår hål på ödsligheten, särskilt 106 [Upp min tunga i 1937 års psalmbok, skr. anm.], som går utanpå allt i psalmboken, främst därför att våra fel (=Adams fel) och Kristi renhet etiskt binds ihop på rekapitulationslärans klassiska vis: v. 2 "Han fullgjorde vad vi borde" och v. 3 "Nu är helat vad vi felat." (Tro i en tid av tvivel, Verbum 1995, s. 102).
Den klämmiga melodin är av okänd svensk kompositör, känd från 1693 och första gången tryckt i 1697 års koralbok.
Musik ("Gen Himmel aufgefahren ist"): Melchior Franck 1627 (47 år), alt. svensk 1697
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publicera här än]
Denna himmelsfärdspsalm har gammal hävd i vårt land. Det stämmer säkert att Frostenson gjorde dagens version självständigt utifrån den latinska och/eller tyska förlagan, men till psalmens svenska historia hör även härnösandsherden Lars Jonssons översättning (utgiven av sonen 1619 och nummer 176 i 1695 års psalmbok), som finns återgiven här nedan. Därför anger jag även hans namn (tidsenligt latiniserat) här ovanför.
Psalmen är tydligt tvådelad: den första delen är i huvudsak dogmatisk och uttrycker den andliga innebörden i Jesus´ lidande, död och himmelsfärd. Den andra delen bygger i huvudsak (se t.ex. uttrycket "ni galileiska män"!) på änglarnas ord till lärjungarna enligt Apostlagärningarna 1. Eftersom de nio stroferna är så korta (egentligen "tvåradingar" med några inströdda hallelujan) är psalmen egentligen inte längre än de flesta andra, men den kan om man så önskar delas upp så att man sjunger del 1 (v. 1-5) i gudstjänstens inledning och del 2 (v. 6-9) till avslutning. Sista versen är en "doxologi", lovprisning till den treenige Guden.
Francks melodi trycktes i Melchior Francks Rosetulum musicum, das ist, Neues musicalisches Rosengartlein 1628, men b-melodin har i allmänhet använts här i Sverige (även efter 1986).
Musik: Svensk folkvisa / 1693 ("Den blomstertid nu kommer").
Denna vår- och pingstpsalm togs inte med i psalmbokstillägget 1921 (trots att den tryckts i 1920 års psalmboksförslag) men blev snabbt mycket sjungen när den 1937 kom in i psalmboken. Dels fanns det inte många direkta pingstpsalmer (om än åtskilliga om den helige Ande i allmänhet), dels var ju Den blomstertid-melodin välkänd och gärna sjungen.
Psalmens första hälft beskriver Andens verk med hjälp av två starka liknelser "som sol om våren stiger" och "som elden guldet renar". Den andra hälften är en bönepsalm. Först (i v. 4) är den egna själen i fokus, det egna behovet av rening och förening med Gud, men sedan (i v. 5-6) riktas blicken mot hela mänskligheten. Psalmen skrevs den bräckliga Versaillesfredens år 1919, och femte strofen talar om "hatets bann" som bara Guds Ande kan lösa, om att bara Guds Ande kan lära oss att "med skilda tungors ljud" bära fram "ett enigt lov" till den Gud som är "allas Far."
Knappt hade psalmen tagits in i psalmboken förrän andra världskriget bröt ut och på nytt gjorde bönen om himlasänd frid och försoning så smärtsamt aktuell. Och inte har den blivit överflödig i vår tid heller.
Ännu ett alternativ (som inte finns i psalmboken) är en norsk folkmelodi i sättning av Grieg, hör nedan:
Denna himmelspsalm har, särskilt med sin dalamelodi från Skattunge, blivit en mycket omtyckt allhelgonapsalm. Kyrkoherden Laurinus i Häradshammar tycks ha skrivit den i samband med sin hustru Margareta Larsdotters död den 22 juli 1620. Den trycktes 1622 tillsammans med ytterligare några psalmer och den likpredikan ("En Christeligh Lijkpredikan") som hölls av kyrkoherde Isak Erici före avfärden från hemmet på Margaretas begravningsdag den 30 juli 1620. Psalmen hade från början endast fem strofer (likpredikan var desto längre).
Psalmtexten bearbetades och utvidgades rejält några decennier senare, troligen av författaren själv, och togs med i ett Manuale (en kyrkohandbok) från år 1651. I ungefär denna form togs den också in i 1695 års psalmbok, tillsammans med ännu en psalm av Laurinus. Med sina nu 17 verser uttryckte psalmen inte bara himmelens härlighet utan även något av evighetens längd. Men språket är trots den lite knaggliga rytmen ganska lättsamt, inte minst genom att strofernas sjätte rad är en upprepning av den femte, och genom att varje strof, liksom än i dag, avslutas med "Herre(n) Sebaot". Så här kunde det låta:
Ej finnes någon tunga, den rätt utsäga må, hur' de med lust der sjunga, de store med de små. O Herre Gud! hwad lust der är, o Herre Gud! hwad lust der är, när Herran Sebaoth.
Exempel kan ej gifwas, mer än det Petrus sett har, allt såsom det beskrifwes, då han på berget war, och Christi klarhet litet såg, och Christi klarhet litet såg, i Herran Sebaoth.
Men inför upptagandet i 1819 års psalmbok kortades psalmen igen och bearbetades även i övrigt av Johan Åström, både i 1814 och i 1816 års psalmboksförslag. Åströms version togs oförändrad in i 1937 års psalmbok och även i 1986 års!
Den mer "koralaktiga" melodin är tidigast känd från 1697 års koralbok och troligen svensk, liksom den folkmelodi som senare upptecknades i Skattungbyn och trycktes i Dala-Harpan 1914. Lyssna även på denna folkliga koral i denna folkliga version:
I Finland sjungs psalmen på denna melodi (OBS: även själva versmåttet är något annorlunda):
En psalm av en matematiklärare vid Högre allmänna läroverket på Södermalm i Stockholm. Fast av läroverksmiljön och matematiken syns inte mycket i psalmen, som ju utgår från en naturliknelse och även i övrigt är ganska jord- och kroppsnära. Orden om "den bördas tyngd som gör ryggen rak" har flitigt citerats, och psalmen har ö.h.t. gott om pregnanta uttryck, t.ex. bönen: "Lär mig att minnas att denna jord / och icke blott himlen är din." Psalmen har genom åren kommit till ganska flitig användning, helst som även melodin (ett fynd från 1697 års koralbok, där den om än i ganska annorlunda form återfinns till texten O Herre Gudh tin helga Budh) är mycket spänstig och lättsjungen. Även i den enskilda andakten, och särskilt i samband med helgsmål ("den kommer så stilla, din vilodag", v. 2) är den mycket passande.
Psalmens avslutningsord, bönen "mät mig, o Gud, med din mildhets mått / en gång på uppståndelsens dag" har dock inte utan skäl kritiserats skarpt, eftersom den kan leda tankarna till något slags fusk med mått och vikt som inte höves vår Herre och "hans stränghets lag". Evangelium och rättfärdiggörelsen genom tro handlar ju inte om att Gud prutar lite på sin lag så att vi lättare ska kunna slinka igenom, utan om att vi av ren nåd, men samtidigt på helt lagliga grunder, kan frikännas genom tron på Jesus, som enligtFörsta Johannesbrevet 2:2 "är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra, utan hela världens". Något särskilt "Guds mildhets mått", skilt från "hans stränghets lag", finns alltså egentligen inte, och det har föreslagits alternativslut som t.ex. "men låt mig få skörda vad Kristus sått / en gång på uppståndelsens dag." Inte förrän 2029 är det dock tillåtet att göra sådana förändringar i texten.
Om psalmens tillkomst berättar Oscar Lövgren följande: (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 469):
På en konferens i Sigtuna hösten 1935 hade N. sammanträffat med E. Liedgren, som då var verksam i kommittén för psalmbokens revision. Denne hade intresserat honom för en psalm med tack för arbetet på jorden. Liedgren hade i Församlingsbladet 9.5.1935 uppmärksammat N:s Vardagspsalm Mitt liv rinner bort som var fattig dag (nu införd bland läsepsalmerna i psalmboken [1937 års psalmbok, skr. anm.]). Det gav honom förhoppning om att N. skulle kunna ge mera på detta område. Fram till julen tänkte N. på denna uppgift och beslöt att under nyårs- och trettondagshelgen, då han åter vistades i Sigtuna, göra ett försök. Psalmen borde skrivas med egen rytmik och inte till en redan brukad koralmelodi. Själva upptakten gav fortsättningen och bar diktaren fram genom de tre verserna. Det var lördagskväll och andra versen kom att färgas av detta förhållande.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna psalm är en av Wallins tidigaste och angavs i hans andra psalmhäfte från 1807 vara en omarbetning av Den blomstertid nu kommer, vilket också märks på flera sätt, inte bara på den gemensamma melodin. (Och ursprungligen sjöngs psalmen faktiskt till samma melodi som vi idag använder till Wallins morgonpsalm SvPs1986 nr 177 Pris vare Gud som låter - som Haeffner f.ö. försåg med en mollmelodi!).
Wallins vårpsalm har i vår psalmbok blivit tvådelad: den har en välbevarad wallinsk del (v. 1-2) och en tydligt frostensonsk (v. 3-4). Tyvärr har nog Frostensons underbara vårlyrik kommit lite i skymundan genom arrangemanget - hans verser vore egentligen värda en egen psalm med anslaget Ur sky, ur luft och lunder vi fågelsången hör!
Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:
1. Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
2. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om.
3. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång. 4. O Jesus, du oss frälsar...
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte vers 4-5 återges här än]
Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut".
Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!
Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källa på Gotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").
Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).
Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.
Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:
Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor; nu nalkas ljuflig sommar, då gräs och örter gror. Den blida sol uppwärmer allt, hwad har warit dödt; då hon oss skrider närmer, blir det på nyo födt.
De fagra blomsterängar och åkrens ädla säd, de grönskand´ örtesängar och alla gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom: att wi Guds nåd besinna, som räcker året om.
Man hörer foglar sjunga med mångahanda ljud; skall icke då wår tunga lofsäga Herren Gud? Min själ! upphöj Guds ära med lof- och glädje sång, som fröjda will och nära oss med wälgärning mång.
Du ädle Jesu Christe, wår glädjesol och sken! Blif hos oss till wårt sista, uppwärm wårt kalla sinn´. Gif kärleks eld i hjertat, förnya själ och and´; wänd bort all sorg och smärta med dine milda hand.
Du Sarons blomster sköna, du lilja i grön dal! Ack, wärdes själen kröna med dygder till stort tal. Din nåd låt henne fukta, som dagg utaf Sion, att hon må ljufligt lukta, som ros i Libanon.
Wälsigna årets gröda och wattna du wårt land; gif oss nödtorftig föda, wälsigna sjö och strand. Din´ fotspår drype af fetma; bespisa med ditt ord och med dess ljufwa sötma oss uppå denna jord.
Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):
Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet. Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?
Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.
Denna psalm, som första gången trycktes i 1816 års psalmboksförslag, hade ursprungligen fem strofer och började: "Store Gud, som handen räckte mig till räddning i min nöd". En av stroferna ströks i 1937 års psalmbok, och nu har den kortats ytterligare. Olle Nivenus har dessutom bearbetat nuvarande v. 1 ganska rejält.
Men i många sångsamlingar har psalmen haft endast två verser. Det har då varit fråga om de två sista verserna, som förblivit sej ganska lika genom alla psalmböcker, och där anslaget har varit: "Skingra, Gud, all tvivlets (tvivlans) dimma".
Jan Arvid Hellström gjorde på 1970-talet en första bearbetning av psalmen, och tyckte då att man väl för folklighetens och begriplighetens skull egentligen borde be: "Låt mig ljus i mörkret se." Men, som han själv påpekade, formuleringen "ljus i ljuset se" är en bibelallusion, som hänsyftar på Psaltaren 36:10: "Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus."
Och psalmens nya inledningsord är hämtade från samma psalm, Psaltaren 36:6: "Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna."
Första versionen av denna psalm, som författaren själv kallade "Bön om ljus" och som infördes i Karlstads Stiftsblad 1937, diktades 1936 när Malmeström var kyrkoherde i Norra Råda och hans 37-åriga hustru plötsligt blev sjuk och dog. Malmeström blev då ensam med fem barn och skrev sju fyraradiga strofer i sorgen efter hustrun. (Nuvarande inledningsstrof är den andra i originalet).
När Hymnologiska institutet bildades och på 1960-talet initierade arbetet med en ny psalmbok, skickade Malmeström sin psalm dit i bearbetat skick. Men till en ny psalmbok skulle det ju dröja många år. Däremot gav Frikyrkliga Studieförbundet ut psalmen i en körantologi, Andlig visa, tillsammans med nuvarande 1600-talskoral som Torgny Erséus hittat och trodde skulle passa. I den versionen kom psalmen in i Svenska Missionsförbundets psalmbokstillägg Herren lever 1977. Och EFS som höll på att ge ut en reviderad version av sin sångbok Sionstoner tog också med psalmen, fast i det fallet tonsatt av Daniel Olson, organist i Sollefteå.
När man på 1980-talet diskuterade vilka psalmer som borde finnas med i den planerade ekumeniska psalmboksdelen, var det från frikyrkligt håll man insisterade på att sedermera biskop Malmeströms psalm borde finnas med. Per Harling kommenterar: "Biskop Elis Malmeströms enda psalm i psalmboken fick alltså göra en resa genom frikyrkligheten innan den på allvar blev upptäckt och älskad i hans egen kyrka. Det ska vi tacka Gud för!" (Harling: Våra älskade psalmer, Libris 2007, s. 155).
Psalmen har de senaste 25 åren blivit en av psalmbokens mest sjungna psalmer och använd inte minst inom sjukhuskyrkan. Det är inte svårt att förstå att många, både troende och tvivlare, finnare och sökare, kan ta till sej den sörjande prästens uttryckssätt utan att nödvändigtvis vara i samma förtvivlade situation. Psalmen är ju, som ursprungstiteln angav, en "bön om ljus".
Däremot kan man fråga sej om inte sista, lovprisande men också lite docerande strofen - med dess nötta rim och dubiösa motsatsställning mellan Guds helighet som något Gud vill och Guds barmhärtighet som något Gud är (jfr Jes. 6 med dess "helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot") - egentligen till psalmens fördel kunde ha fått utgå. Ursprungsversionens slutbön "inneslut den (tanken) i din frid" kunde enligt min mening gärna ha fått avsluta psalmen också i vår tid och hade givit psalmen en mer genomgående "sökarvänlig" karaktär.
(Inte för att tvivel inte kan avlösas av trosviss klarhet - men här går det minst sagt väldigt fort).
Denna psalm var i 1819 års psalmbok den första under rubriken "Nådens ordning" och hade underrubriken "Nådavalet". Där fanns tre inledande strofer som plockades bort i 1937 års psalmbok och därefter, men som återges här nedan. De ger starka uttryck för en grundlig brottning med den s.k. predestinations- eller utkorelseläran, som många sökande själar fastnat i (man kan om man vill jämföra med brottningen mellan existensialism och determinism):
Store Gud, vad skall jag göra, att jag salig varda må? Är jag vald att dig tillhöra, eller dömd från dig att gå? Står i livets bok mitt namn? Öppnas eller sluts din famn, när mig döden snart skall fälla och mig för din domstol ställa?
O min Gud, mitt hjärta bävar; outforskligt är ditt råd. Mellan liv och död jag svävar. Vågar jag väl hoppas nåd? Ack, det finnes ju hos mig intet, gällande för dig? Månn´, en gång av synden dårad, jag kan vara en utkorad?
Ja, du vid dig själv har svurit, att du ej vill syndarns död. Denna ed har Jesus burit till en syndig värld i nöd. Den är skriven med hans blod: o min själ, så fatta mod! Den till änden trogen bliver,
honom Herren livet giver.
Till den himmel, som blir allas...
Ja, så följer den psalm som är känd och sjungen från och med 1937 års psalmbok under titeln Till den himmel som blir allas. De fyra kvarvarande verserna utgör det evangeliska svaret på utkorelsens problem, som dock förblir ett tankekors för alla reflekterande kristna (varför blir en del saliga men, om man får tro Jesus, inte alla?).
För 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson en ganska grundlig bearbetning av psalmen, dock med bibehållande av de flesta rimmen och av många åströmskt pregnanta formuleringar.
Den mjuka, fina melodin har tillsammans med det centralt kristna textinnehållet gjort psalmen till en av de mer välbekanta och sjungna äldre psalmerna, i synnerhet på Andra söndagen efter Trefaldighet med temat "Kallelsen till Guds rike".
Musik: Hamburg 1690, alt. Georg Joseph 1657 (här återgiven efter rom-kat. psalmboken Cecilia)
[Av upphovsrättsskäl kan resten av texten inte återges här]
Denna psalm utgavs 1657 i författarens sångsamling Heiligen Seelenlust. Han hade diktat alltsedan tonåren, men psalmdiktandet tog fart först efter hans konvertering till romersk katolicism på 1650-talet. Han lämnade då både sin privatläkarpraktik och sitt namn, slog sej ner i ett kloster och blev i praktiken ett slags "diktarmunk". Men hans psalmer vann anklang även hos de lutheraner han lämnat, och särskilt den framväxande pietismen uppskattade dem mycket. Liksom metodisten John Wesley, som i 35-årsåldern översatte just denna psalm till engelska ("Thee will I love, my strength, my tower").
Psalmen står i vår psalmbok under rubriken "Förtröstan - trygghet", men hade kanske hellre bort stå under "Bättring - omvändelse". Visst utstrålar den förtröstan, trygghet och tacksamhet, men ur den ångrande och nyomvände syndarens perspektiv. "Jag blygs för dagarna som flytt / och ber dig: gör mitt sinne nytt!" Eller: "Den sällhet världen gav att skörda / var bara bländverk, slaveri. / Men du har tagit av min börda / och rest mig upp och gjort mig fri."
Snittlängden på våra psalmer sjunker för varje ny rikspsalmbok. I 1695 års psalmbok var psalmerna i snitt mer än sju strofer långa. I 1819 års psalmbok låg snittet på sex strofer, i 1937 års psalmbok på fem och nu i 1986 års psalmbok på, ja just det, fyra strofer! Utvecklingen illustreras tydligt av denna psalm, som nu stått i tre psalmböcker på raken och under tiden kortats från sju strofer till först sex och nu endast fem. Men chansen att psalmen verkligen blir sjungen ökar ju faktiskt på det viset.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Det har berättats att denna psalm skrevs som en födelsedagshälsning till den unge greven Nikolaus Ludvig von Zinzendorf, som själv skrivit en sång ("Christum über alles lieben") till Rothes födelsedag två veckor innan (båda fyllde år i maj) och dessutom kallat författaren till kyrkoherde i Herrnhut. Åtminstone det sista är absolut sant, och Rothe var kyrkoherde där i 15 år, tills vissa åsiktsskillnader om den kyrkliga ordningen föranledde en flytt.
Om kärnan i evangeliet rådde dock inga skiljaktiga meningar, och psalmen är verkligen en strålande evangelisk hymn om grunden för vår tro och vårt hopp (och även vår kärlek: "vi älskar därför att Han först älskade oss", 1 Johannesbrevet 4:19). Varje vers, utom av någon anledning den första, slutar med ordet "barmhärtighet", vanligen preciserad som "Guds barmhärtighet". Psalmen är något lång men melodin glad, och den borde oftare än som sker kunna sjungas i sin helhet.
Psalmen trycktes 1726 eller 1727 i ett tillägg till den Singe- und Bet-Büchlein (sång- och bönbok) som användes i Herrnhut. År 1778 trycktes den översatt till svenska i Sions Nya Sånger, då med anslaget "Väl mig, den stund jag evigt minnes". (Den herrnhutiska läran var då så misstänkt i vårt land, att boken fick tryckas i Köpenhamn och smugglas in i Sverige).
Melodin är äldre än texten och kan såtillvida ha använts till den redan från början. Men internationellt är det idag vanligare att psalmen sjungs till följande melodi (som vi i Sverige i bearbetad form använder till bl.a. psalmerna Bevara Gud vårt fosterland och När stormen ryter vilt på hav):
