32 O gläd dig, Guds församling, nu

1. O gläd dig, Guds församling, nu,
kom, låt oss med varandra
av allt vårt hjärta tacka Gud
och sjunga allesamman...

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri 1536 (43 år), Anders Frostenson 1977 (71 år), 1986 (80 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 113 "Nu bör väl alla glädja sej"

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här, men en äldre version av samma psalm finns som nummer 345 i Svenska psalmboken: Var man må nu väl glädja sig]

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. 

Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm'." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964). Men 1986 kom psalmen här i Sverige med i den ekumeniska psalmboksdelen, och därigenom även i de romerska katolikernas psalmbok Cecilia!

Apropå jag-formen: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!

Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).

Martin Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533):

33 O Jesus Krist, som mänska blev

1. O Jesus Krist, som mänska blev
att liv åt världen giva.
Det var din kärlek som dig drev,
vårt hopp du ville bliva...

Text: Olaus Petri 1526 (33 år) "O Jesu Krist, som mandom tog", Anders Frostenson 1986 (80 år), Ragnar Holte 1986 (59 år)

Musik: Wolfgang Dachstein, Strassburg 1525 (38 år), jfr Sibeliusakademins äldre version.

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.

Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.

Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?

Olaus Petri i form av Theodor Lundbergs staty utanför Storkyrkan:

Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):

O JEsu Christ som mandom tog
i rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
Att oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
Att Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona/
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!
Så må nu hwar man wara gladh/
Och prisa Gudh i allan stadh;
Han är wår käre Fader.

Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819:
(=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):

O Jesu Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet låg öppet.

Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig;
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med dinom död och pina.

Därjämte sade du oss till,
att då vi hava trona,
Gud all vår synd förlåta vill
och oss för straffet skona.
Vi oss förlita däruppå,
när vi med lydigt sinne gå
den väg du föreskrivit.

Vår broder nu du vorden är,
oss till stor fröjd och ära.
Du vill oss alltid vara när
och oss allt gott beskära.
Vad rör oss världens hot och hån?
Vår broder är Guds ende Son.
Ho kan oss nu fördärva?

Pris vare dig evinnerlig,
som oss din nåd beviste!
Vi äro nu Guds barn med dig,
o Herre Jesu Kriste.
Så må nu var man vara glad
och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.

36 O Kriste, oss benåda

Utjämnad form av koralen (OBS ej i 1986 års psalmbok):
 

1. O Kriste, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dig vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

2. Din Fader dig allena
har givit allt i hand,
att du må allt förena
med trons och fridens band,
och så åt dig förvärva
ett folk som sällt skall ärva
det rike du berett.

3. Vad Fadern dig har givit
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

Text: Elisabet Cruciger 1524 (24 år) "Herr Christ, der einig Gottes Sohn", övers. Olavus Petri 1536 (43 år) "Christus, den rätte Herren", Johan Åström 1816 (49 år) "Förlossningen är vunnen". Se även Olov Hartmans nyare tolkning, nr 350 "Vår Herre Krist var Sonen"

Musik: 1400-talet / Erfurt 1524 - hör gärna J S Bachs version av koralen!

Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren", från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

50 Kom, Skaparande, Herre god

1. Kom, Skaparande, Herre god!
Besök vårt hjärta, giv oss mod...

Text: Hrabanus Maurus 809 (33 år) "Veni creator spiritus", Martin Luther 1524 (41 år), Olavus Petri 1536 (43 år), Anders Frostenson 1978, 1986

[För en alternativ version närmare den tidigare svenska, se Kom, helge Ande, Herre god]

Musik: Kempten ca 1000/ Erfurt 1524. (Jfr Haeffners koralbok 1820 nr 396 samt J. S. Bachs koralförspel, BWV 631)

Tidigare tillskrevs denna hymn såväl Ambrosius av Milano som Gregorius den store, men den var inte känd före 800-talet och författaren anses nu med stor säkerhet vara identifierad. Hrabanus Maurus var en av de första tyska diktare som skrev latinska kyrkosånger, så även denna var ursprungligen skriven på latin. "Veni creator spiritus" betyder just "Kom Skaparande", så redan på titelraden förde Frostenson psalmen närmare sitt ursprung. Så även i den övriga psalmen, en färgstark bönepsalm och lovpsalm till den helige Ande, framför allt använd och sjungen i pingsttider.

I Sverige har vi i hundratals år sjungit psalmen på en melodi från 1500-talet. Överallt annars har man sjungit psalmen på den melodi som nu anges även i vår psalmbok. I ärlighetens namn höll psalmen på att "dö" i vårt land, men förhoppningsvis ska den nu sjungas i över 1000 år till.

Porträtt som sägs föreställa Hrabanus Maurus

55 Vi lovar dig, o store Gud

*1. Vi lovar dig, o store Gud.
Med makt och ära går ditt bud,
ditt helga ord,
kring himlar och kring jord.
Helig, helig, helig är Herren Gud.

*2. Din kyrka glädes i ditt skygd,
hon på ett hälleberg är byggd.
Till domens stund
hon vilar på sin grund.
Helig, helig, helig är Herren Gud.

*3. Allt folk skall samlas i dess famn
och böja knä i Jesu namn
och lova Gud
med kristna tungors ljud.
Helig, helig, helig är Herren Gud.

*4. Allt folk omkring din tron en gång
skall sjunga segerns höga sång,
där kerubim

besvarar serafim:
Helig, helig, helig är Herren Gud.

Text: Johan Olof Wallin 1811 (32 år)
Musik: Melodi till Sanctus-trop 1300-talet / 1529, 
Alt. koral från Malung, upptecknad efter jordbrukaren och kyrkvärden Lars Lindberg, Östra Fors, Malung (1891-1981) av Backa Erik Eriksson 1946.

I företalet till Psalmer 1811 skriver Wallin att han vid "mognare erfarenhet" ogillar "en stor del" av sina tidigare psalmer, men han hoppas kunna "göra dem bättre, då tid och omständigheter sådant medgiva." Den mest sjungna av Wallins psalmer från detta år (1811) är ovanstående psalm, som egentligen var avsedd att ersätta Dig vare lov och pris, o Krist - men även den psalmen har blivit kvar, ända in i 1986 års psalmbok! Så nu har vi två psalmer på samma ståtliga melodi och med ungefär samma "refräng", om man nu kan kalla det 3-faldiga Helig något så vanvördigt.

Även denna psalm skulle egentligen kunna stå under rubriken Lovsång och tillbedjan - den är ju precis som sin föregångare en av våra ståtligaste lovpsalmer. Men genom att stroferna 2 och 3 så pass tydligt talar om kyrkan är även den aktuella rubriksättningen fullt förståelig.

Man kan dock fundera vad som menas med "allt folk" i stroferna 3 och 4, om det betyder "en skara av alla folk" som Uppenbarelseboken talar om, eller om det är något slags kombination av universalism/imperialism som kommer till uttryck. Förmodligen det förra, men en viss oklarhet består. (Att "skall" i v. 3 uttrycker en målsättning i enlighet med missionsbefallningens "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" är ju också möjligt). För en något förkortad version av psalmen, där uttrycket "allt folk" har bytts ut mot "ditt folk", se Stora Nätpsalmboken.

J O Wallin:

64 En dyr klenod, en klar och ren

Alternativmelodi, angiven i psalmboken som komplement till förstahandsvalet från Wittenberg:

1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

den pärlor, guld och ädelsten

på långt när ej uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

få vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

som hörer till oss alla.

2. När annat, som vi akta värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om den ock evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

som mänskor dock förgäta,

var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var giver världen oss en grund

så fast att därpå bygga

som ordet av Guds egen mun,

det eviga och trygga?

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag kan fasthet finna,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinna.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att hans hem det är,

där han i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas.

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år)

Musik: Wittenberg 1526, alt. Burkhard Waldis 1553 (58 år)

Denna långa psalm om Guds ord är en av den finländske psalmdiktaren Runebergs förnämsta och mest sjungna. Men det har ibland anmärkts om honom att hans bildspråk alltför sällan hämtas från just Guds ord, jfr t.ex. den vackra sjätte strofen.

Nå, samma kritik kunde i så fall riktas även mot den danske psalmdiktaren Grundtvig, som i ännu högre grad än Runeberg "tillverkade" egna liknelser och folkliga bilder. Man kan ju också fråga sej om t.ex. vår Frälsares pedagogik bara ska inspirera oss att reproducera hans egna oöverträffade liknelser - och inte även att söka och vidarebefordra nya träffande bilder från vardagsliv och naturupplevelser. Strofen om vattenfågeln påminner oss om naturmänniskan (och för den delen jägaren) Runeberg, som fram till slaganfallet i 60-årsåldern tillbringade mycket av sin lediga tid utomhus och nära havet.

Psalmen innehåller annars egentligen inte många eller originella tankar och bilder - men liksom den ännu mycket längre 119:e psalmen i Psaltaren, som också handlar om Guds ord, formulerar den församlingens tacksamhet över Guds ord (med betoning av dess värde och oförgänglighet) i ständigt nya sköna vändningar. Typisk för Runebergs psalmstil är de retoriska frågorna i fjärde och sista strofen.

Med Runebergs psalm är det numera så, att dess mest ursprungliga form står att finna i den rikssvenska psalmboken. I den finlandssvenska däremot finns den alltsedan 1986 endast i bearbetat skick - jämför gärna, och läs gärna även Birgitta Sarelins psalmkommentar! (Obs dock att den Waldis-melodi som används i Finland dråpligt nog är en annan än den som länge använts i Sverige och som finns med som alternativ här ovan!).

Till finska översattes psalmen 1860 av Knut Legat Lindström, se den finska psalmtexten här.

J L Runeberg i 50-årsåldern:

99 Gud, vår Gud, för världen all

1. Gud, vår Gud, för världen all
högt din nåd förkunnas skall,
att du oss en konung gett
som är vår rättfärdighet.

2. Se, han kommer...

Text: Haqvin Spegel 1694 (49 år) "O Gud! din rättwisa dom", efter Psalt. 72 ("av Salomo"), Johan Ludvig Runeberg 1867 (53 år), Anders Frostenson 1976 (70 år)

Musik: Medeltida hymn, Martin Luther 1524 (41 år), alt. mel. i 1697 års psalmbok (svensk?)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än].

Detta är en psalm som hör till Spegels många psaltarparafraser - han gjorde en rimmad omdiktning av nästan varje psaltarpsalm men fick till sin besvikelse se de flesta ratade av den psalmkommitté som fastställde den slutliga psalmboken 1695. Denna psalm utgår från Psaltaren 72 som där anges vara av Salomo, och hade från början lika många verser som psaltarpsalmen (se nedan).

Psalmen ströks helt i 1819 års psalmbok, men 1879 kom den med i C. A. Cornelius´ Förslag till revision av den svenska Psalm-boken, och redan då hade psalmen fått det anslag, de inledningsrader, som den slutligen fick i både 1937 års psalmbok och 1986 års psalmbok. Sedan förkortades den av A. F. Runstedt och putsades lite extra innan den togs in i psalmboken.

Men i Finland bearbetades psalmen också för 1886 års psalmbok, och Anders Frostenson har här utgått mest från Runebergs version, jfr nuvarande finlandssvenska här.

Melodivalen har varit en "soppa". I 1939 års koralbok föreslogs samma melodi som till Herren gav och Herren tog, alternativt den till Lova Gud i himmelshöjd. Nu har psalmen fått samma melodi som Världens Frälsare kom här, precis som den har i Finland. Varför den fina melodin från 1697 års koralbok inte ansågs duga, vet jag inte.

Haquin Spegel:

Så här skrev Spegel 1694

(nr 71 i karolinska psalmboken av år 1695):

O Gud! din rättwisa dom
gif alltid konungenom,
och den stora konungs son,
som regerar i Sion;

att han förer folket dit
till en sann rättfärdighet,
hjelper de elända opp,
som till honom sätta hopp.

Låt ock bergen bära fred;
sänd rättfärdighet här ned
ifrån höjdene, att wi
måge glädjas deruti.

Ty den konung håller lätt
de elända folk wid rätt,
hjelper upp de fattige,
trycker ned försmädare.

Rätt så långt som solen går,
och wart månen skina får,
skall hans ära spridas ut
och hans lof bli utan slut.

Han nedkommer nådefull,
och så tyst, som regn på ull:
såsom blomstren fägring få
utaf daggens droppar små.

Äfwen blomstras av hans nåd
rättwishet och goda råd.
All wälsignad hjälp och tröst
warder af hans tron utöst.

Han har under sina magt
himmel, haf och jorden lagt;
werldens ändar fattar han,
och all´ haf han mäta kan.

Honom måste warje man
frukta, wörda i all´ land;
ja, den stolte sleka skall
stoftet af hans fotapall.

Sjelfwe de, som herrligt bo
i konungslig prakt och ro,
skola för hans äras skull
hafwa ospardt allt sitt gull.

Han skall ifrån Saba få
dyra offer; äfwen så
skall Arabien ifrån sig
sända skänker rikelig´.

Ja, de allramäktigste
skola låta ödmjukt se,
att han kungars konung är,
som med sitt ord allting bär.

Ty han frälsar ganska lätt,
skaffar den elände rätt,
och den intet bistånd har
tager han i sitt förswar.

Han anammar i sin wård
den, som werlden är för hård,
och han fängnar milt och wäl
en förtryckt och ängslig själ.

De som lida wåld och nöd,
de der utstå swåran död,
styrker han och gifwer mod
och will hämnas deras blod.

Nåd och hans barmhertighet
warar i all ewighet:
Honom bön ock offras skall
dag från dag wid andakt all.

Allting skall i trefnad stå
och en ljuflig framgång få;
såsom Libanon bär frukt,
och som gräset sprider lukt.

Hans namns ära och beröm
skall utflyta som en ström;
ty så wida solen skin´,
sträcker han ut makten sin.

Genom honom skall oss ske
frid och all wälsignelse.
Dess han ock stor wördning har
af den stora hednaskar´.

Lofwad ware Herren Gud!
Gud, som sina helga bud
fordom gaf åt Israel,
och förlöste honom wäl.

Lof och pris och herrlighet
ware Gudi städs´ beredt,
och all´ land hans ära se.
Amen, låt, o Gud! så ske.

131 Stå upp, o Sion, och lovsjung

1. Stå upp, o Sion, och lovsjung
din Frälsare, profet och Kung.
Du hans stjärna skådar.
Stäm upp i helig fröjd din röst...

Text: Johan Olof Wallin 1811-1818 (32-39 år) "Statt upp, o Sion", bearb. Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

(För en bearbetning i närmare anslutning till originalet, se Stora Nätpsalmboken 261)

Musik: Senmedeltida julvisa / Wittenberg 1529, jfr In dulci jubilo

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Johan Olof Wallin ville inte ta in den "makaroniska" (blandspråkliga) psalmen In dulci jubilo i sin psalmbok, där latinet för första gången sedan reformationen 300 år tidigare helt bannlystes från psalmboken. Men han filade nästan hela 1810-talet på denna nydiktade psalm som 1819 infördes till samma medeltida melodi, känd även från 1400-talsuret i Lunds domkyrka.

Även denna psalm blev omtyckt och gärna sjungen (fast In dulci jubilo kom tillbaka i psalmboken 1937). Särskilt de två sista verserna: "Ditt ord, o Jesu, bliva må" resp. "Lys, helga stjärna" har flitigt sjungits i våra kyrkor som predikstols- eller avslutningspsalm. Den sista versen passar ju också väl till Trettonhelgens funktion som Svenska kyrkans och EFS:s stora "missionshelg".

Britt G Hallqvists bearbetning från 1980 blev dock inte helt lyckad, särskilt inte jämfört med vad denna utomordentligt skickliga språkbehandlare eljest presterat i restaureringsväg. I formellt avseende försvagades Wallins suveränt klangfulla rimflätning i slutet av varje strof. Och beträffande själva innehållet - som naturligtvis är det viktigaste - upplevdes många att sista strofen plötsligt innehöll universalistisk förkunnelse ("alla knän skall böjas i Jesu namn vid nådens tron") istället för som tidigare en bön om allas frälsning ("alla knän må böjas vid Jesu nådefulla röst"). Aposteln skriver visserligen att alla knän till slut skall böjas eller åtminstone att detta är Guds intention med Jesus´ upphöjelse (Fil. 2:10f), men inte uttryckligen att det ska ske redan i nådens tid - eller frivilligt och med glädje.

Johan Olof Wallin:

*143 Guds rena Lamm, oskyldig

*Guds rena Lamm, oskyldig
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesus.

Text: Nikolaus Decius 1522/23, efter "Agnus Dei" (O Guds Lamm) "O Lamm Gottes unschuldig", övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år)

Musik: Nikolaus Decius 1522/23, efter en Agnus Dei-melodi från 1200-talet / Erfurt 1542

Hör J S Bachs lek med koralen (BWV 618)

Denna psalm har på sina håll sjungits som allmän lovsång under fastan (nu kanske Hartmans För att du inte tog det gudomliga delvis övertagit den rollen). Men egentligen är den en nattvardspsalm, en folklig Agnus Dei, och den har - inte minst i frikyrkliga sammanhang! - inte så sällan, just som tanken från början var, sjungits istället för den medeltida versionen. Psalmen har tidigare (under 15- och 1600-talen) liksom den äldre förlagan ofta sjungits "trefaldigt" med ett avslutande "Förbarma dig (över oss), o Jesu" och först efter tredje omsjungningen: "Giv oss din (eviga) frid, o Jesu!"

I Sverige övergick man dock från 1695 till att sjunga endast en strof, medan man i Tyskland istället bearbetade de övriga stroferna så att de blev mer olika varandra och på så vis mindre enformiga att sjunga.

Melodin trycktes i Erfurt 1542, Elisabeth von Brandenburgs Christliche Kirchen Ordnung, men bygger på en äldre Agnus Dei-melodi. Elisabeth von Brandenburg (se porträtt nedan) skrev bl.a. med tanke på den Kristliga kyrkoordning hon så verksamt befordrat: "Zuvörderst ist mir Jesus Christ / Allzeit gewest das höchste Gut. / Durch seinen Geist gab mir der Mut, / Dass ich mich christlich hab ermannt/ Und pflanzt sein Wort in dieses Land." (Se även här).

*146 Vad ljus över griften

*1. Vad ljus över griften!

Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,

o salighets höjd!
Från himmelen hälsad

han framgår i glans,
och världen är frälsad

och segern är hans.
Se, bortvält är stenen

och inseglet bräckt,
och vakten har flytt

för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.

Halleluja!

*2. Här var mellan ljuset

och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset

för evig tid.
Nedstörtad är döden

och tron står opp
bland jordiska öden

med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor,

vem söker ni här?
Den levande ej

bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.

Halleluja!

*3. Så himlen med jorden

försonade sig...

Text: Frans Michael Franzén 1811 (39 år), tr. 1812, K-G Hildebrand 1981

Musik: Dansk ca 1528

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här, men kolla gärna den alternativa versionen i Stora Nätpsalmboken! Eller den ursprungliga här!]

Den ståtligaste av våra svenska påskpsalmer är utan tvekan denna, som också är psalmbokens längsta "ståpsalm"! Den gavs först ut i Wallins/Franzéns gemensamma häfte Prof-Psalmer 1812, men hade redan 1811 inlämnats till psalmbokskommittén och godkänts av den, och är därmed en av Franzéns tidigaste psalmer.

Faktiskt har vissa av Franzéns jublande utrop ifrågasatts och t.o.m. ändrats - i Missionsförbundets sångbok stod det fram till 1920 "var själ kan bli frälsad" istället för "och världen är frälsad". Och att hela tredje strofen "Så himlen med jorden försonade sig" där var utesluten ända fram till 1986, berodde knappast bara på utrymmesskäl. Den objektiva, i Kristus redan skedda försoningen mellan "himmel och jord", mellan Gud och människa, förnekades ju länge uttryckligen på den kanten. Men nu kan man åter - i strid mot Waldenströms lära från 1875 och framåt - frimodigt säga: "Genom Jesu lidande och död på korset har Gud försonat hela världen med sig själv." (Missionskyrkans konstitution, "Trons grund och innehåll" s. 2). Det innebär inte att människan inte behöver låta sej försonas med Gud, jfr 2 Kor. 5:20. Men den allmänna amnestin är utfärdad och bara att ta emot.

Hymnologen Oscar Lövgren menar för sin del att Franzén bör ha haft de då så aktuella Napoleon-krigen i åtanke när han i vers 4 skriver: "Nu stormen, o tider! / Hans kyrka står fast." Och det är ju troligt. Säkert är att den samtidigt (åter) begynnande världsmissionen får starka uttryck i den versen (t.ex. "Ut gå i all världen / hans sändningabud"). Och i sista strofen ser vi fram emot det kristna evighetshoppet, även om det finns ett stort allvar i slutradernas "...samla in skörden, men först skilja ut ogräset från vetet."

Tyvärr sjungs nuförtiden ofta bara de två eller tre första stroferna, vilket gör att helheten och "förkunnelsen" blir lidande (psalmen är ju en hel predikan). Man kanske skulle låta folk sjunga den sittande för att inte vilja göra slut på psalmen alltför snabbt? Eller också gör vi som seden är i Danmark och förutsätter frejdigt att en psalm ska sjungas från början till slut, oavsett längd.

Melodin tros vara just dansk eftersom den först påträffats i Danmark och trycktes i Thomissöns koralbok 1569 (till texten Gladelig wille wi Halleluia siunge, se noterna hos Sibelius-Akademin!). I Haeffners koralbok gick den i dansant tretakt (vilket var ovanligt i den koralboken!), men den daktyliska versen gör ju även fyrtakten (fr.o.m. 1939 års koralbok) lätt och ledig. Koralen är ju ståtlig - men den är framför allt glad!

F M Franzén:

150 Du segern oss förkunnar

1. Du segern oss förkunnar,
du oss förlossat har.
Dig prise våra munnar,
o Jesus, vårt försvar.
Du dödens udd har krossat
och gravens bommar lossat
och livet fört därut.

2. Du träder fram i ära
och världen fylls av ljus.
Dess strålar hugnad bära
i själva dödens hus.
Fröjd är i änglars boning,
på jorden fröjd, försoning
och ett odödligt hopp.

3. Ej graven oss förskräcker,
den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
hur djupt vi vila må.
Den dig i livets skiften
har följt, skall ock ur griften
upptagas i din famn.

4. Lär oss att leva, lida
som du och dö din död;
låt oss din hjälp få bida,
i kampen var vårt stöd.
Blott den som delar striden
skall dela segern, friden
och himlens ro med dig.

5. När, Herre, du oss väcker
den sista morgonväkt
och du din hand utsträcker
att döma jordens släkt,
ljuvt skall din stämma klinga
och oss det budskap bringa
att ingen död mer är.

Text: Erik Gustaf Geijer 1812 (29 år)

Musik: Folkmelodi/Erfurt 1524

Näst efter Du bar ditt kors är detta Geijers mest kända och sjungna psalm. Och ändå är den här psalmen en av hans tidigaste och ingår i häftet Försök till Psalmer (1812), om vilket han dagen innan en smula skrytsamt skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?" Men mottagandet var blandat, och han erkände själv att hans psalmer var "fulla av smärre vårdslösheter både lätt upptäckta och rättade". Men han hade ändå inte skrivit dem som ren förströelse utan bedyrar att "många äro skrivna under tårar".

Det sista kan gälla även denna psalm. För den talar mycket om grav och död och lidande i Jesus efterföljd - trots den i grunden ljusa påsktonen. Och oavsett hur djupt författaren kände vid skrivandet är psalmen så genomsyrad av bibliska begrepp och kristen tro att den blivit till stor uppbyggelse för många som sjungit den. Det är det märkliga med Geijers bästa psalmer, trots att han själv inte precis var känd som någon renlärig lutheran. Men i det han skrev för psalmboken höll han sig troget till kyrkans bekännelse, rent av bättre än somliga teologer.

E G Geijer:

237 Vår Gud är oss en väldig borg

Alt. koralform:

1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi vilje bygga.
Mörkrets förste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sig förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukte.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi stå, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är.
Han är den Herren Gud,
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
platt intet oss förfärar.
Världens förste är ju dömd,
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår,
ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids och glade äre,
äre alltid väl till mods,
fast vi våge gods
och ära, liv och allt;
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behålle.

Text: Martin Luther 1528 (45 år) "Ein´ feste Burg ist unser Gott", fritt efter Koras söner (Psalt. 46), sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, J O Wallin 1816.

För en lätt moderniserad textvariant, se Stora Nätpsalmboken nr 581. Jfr även SvPs 1986 nr 477. För en text i närmare anslutning till versionen före 1819, se 1986 års inlandssvenska psalmbok nr 154.

Musik: M Luther 1529, här i svensk utjämnad form. För studium av koralens originalform, se hans handskrift nedan (jfr SvPs nr 477 och finl.sv. psb 154):

Alt. koral från Gnarp, Hälsingland, är upptecknad efter "Velanes Anna" av Pelle Schnell omkring 1875. Här återgiven efter Folkliga koraler sammanställda av Anders Lindström och Gunnar Ternehag (Verbum 1985).

Denna psalm är något av den lutherska reformationens "Höga Visa" (kanske dock även Var man må nu väl glädja sig kan göra anspråk på den titeln). Reformatorn Martin Luther kom inte igång med sitt diktande förrän i 40-årsåldern (ungefär samtidigt med att den gamle augustinermunken bildade familj med en nunna!), men då slog hans produktion å andra sidan alla tidigare rekord. Ofta skapade han både text och musik till de sånger han skrev.

Man kan säga att Luther versifierade både kyrkoårets stora högtider och dogmatikens huvudstycken - hans psalmer är något av både "sångpostilla" och "sångkatekes". Just "Vår Gud är oss en väldig borg" hör dock inte hemma i någondera kategorin, utan till den under reformationstiden och senare mycket vanliga genren "omdiktningar av psaltarpsalmerna". Förebilden för denna psalm är Psaltaren 46 av "Koras söner", samma psalm som i 2003 års evangeliebok knöts till Annandag Jul och året därpå fick en kuslig aktualitet när tsunamikatastrofen i Sydostasien drabbade så många.

Det var också den psaltarpsalmen som president Barack Obama i USA läste på 10-årsdagen av 11-septemberattackerna:


En liknande funktion har psalmen fyllt (i Sverige då oftast i Luthers version) även i gångna kristider, företrädesvis krigstider (den sjöngs flitigt så sent som under Andra världskriget). Men de krigiska referenserna och de lätt eller grovt nationalistiska sammanhang psalmen sjungits i har så småningom gjort psalmen alltmer osjungen (utom i medvetet "lutherska" kretsar). Att psalmen 1986 kom med i den ekumeniska psalmboksdelen, så att t.o.m. romersk-katolska församlingar förväntades sjunga den, har inte hjälpt. Till den minskade frekvensen bidrar troligen också det föråldrade språket, som i det här fallet inte förknippas med myspys i julottor o. dyl. (vilket brukar ursäkta mycket). Det är faktiskt svårt att förstå varför man 1986 inte tog chansen att med små medel fräscha upp reformationens kardinalpsalm - Olov Hartman gjorde visserligen en fri nyöversättning/omdiktning att brukas på (jo!) Annandag Jul, men den uppfattas nog mer som en Hartman-psalm än en Luther-dito (se SvPs nr 477: "Vårt fäste i all nöd är Gud").

Eftersom melodierna från kung Davids tid gått förlorade, och de verstekniska idealen förändrats sedan dess, har den kristna kyrkan i alla tider skapat egna lösningar för att kunna sjunga "Bibelns egen psalmbok". Det vanliga var länge tidegärdens lite entoniga "sjungläsning", men under 1500- och 1600-talet blev det mycket vanligt att helt arbeta om psaltarpsalmerna i enlighet med tidens rim och meter - ofta, som här i Luthers psalm, också med ett ganska fritt förhållningssätt till ursprungstextens sakframställning, som i nytestamentlig anda frimodigt tolkades "kristologiskt" (alltså som syftande på Jesus som Kristus, den väntade Messias).

Även en återklang från Uppenbarelseboken 12:9-12 kan märkas, åtminstone i den svenska översättningen; särskilt i rader som "Mörkrets furste stiger ned / hotande och vred". Överhuvudtaget har naturens uppror och hedningarnas larm i korasönernas psaltarpsalm blivit till onda andars spel i Luthers psalm - huruvida det ska betraktas som mer "förandligat" eller som mer "primitivt" beror nog på bedömarens egen livssyn och världsbild.

Oscar Lövgren skriver: "Författaren har lagt in hela reformationens kampsituation just vid tidpunkten för psalmens tillkomst. Ein feste Burg ist unser Gott trycktes så vitt man nu vet för första gången 1529 i Geistliche Lieder. Av allt att döma tillkom den dock ett par år tidigare. Två omständigheter tycks ha utlöst den. Luther var under senare delen av 1520-talet sysselsatt med att översätta Psaltaren till tyska. Vidare berördes han mycket starkt av meddelandet om att en av hans anhängare i Österrike, den fromme Leonard Kaiser, bränts på bål den 15.8.1527. Och Luther var beredd på att det kunde gå likadant med honom. Han skrev också i ett brev 1.11: 'Det pågår i världen en skräckfylld kamp, och den är ytterst hård. Men Kristus söker leda oss till rätta. Den enda tröst vi har att ställa upp mot djävulens raseri är detta, att vi har Guds ord, vilket uppehåller trogna själar, också när livet förloras. Därför anbefaller vi åt bröderna och dig själv, att ni må bedja för oss, så att vi tappert fördrar Guds hand och övervinner satans makt och list, vare sig det skall ske genom död eller liv. [---] Här måste man särskilt komma ihåg att Luther gifte sig med sin Käthe 1525 och var 1527 relativt nygift samt hade en liten son." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 403f).

Redan 1536 trycktes psalmen på svenska i Swenske songer eller wijsor. Ganska oförändrad togs den sedan in i 1695 års psalmbok, medan Johan Olof Wallin gjorde en nyöversättning för 1819 års psalmbok, där han förhöll sej ganska fri även mot metern och melodin. Och det är alltså Wallins version som fortfarande står i psalmboken. I Finland används däremot en version som nära ansluter sej till den äldre svenska versionen före 1819.

Melodin är Luthers egen, med eller utan upptagande av tyska folkvisemotiv (sådant inflytande kan man ju alltid tycka sej spåra).

M Luther:

334 Dig vare lov och pris, o Krist

*1. Dig vare lov och pris, o Krist,
välsignad denna dag förvisst.
Vi lova dig nu och till evig tid:
Helig, helig, helig i höjdene!

*2. Dig lova helga änglars kor
och himlars här med glädje stor.
Dig lova kerubim och serafim:
Helig, helig, helig i höjdene!

*3. Ditt folk, o Herre, lovar dig,
din brud av hjärtat gläder sig
för all din nåd och din barmhärtighet:
Helig, helig, helig i höjdene!

Text: Latinsk hymn från medeltiden ("Tibi laus, salus sit Christi"), övers. 1553
(för lätt moderniserad text, se Stora Nätpsalmboken nr 33)
Musik: Medeltida / 1529, jfr Sibeliusakademins version.

Denna till synes enkla lovsång (uppbyggd kring det trefaldiga Helig från Jesaja 6:3 och de änglar som omtalas där) är nu inne i sin fjärde raka svenska psalmbok. Ja, rent av femte om man räknar den s.k. Göteborgspsalmboken från 1650, där den stod på s. 22-23 under rubriken "Andelige Loffsånger". I 1695 års psalmbok stod den under rubriken "Om Then hel. Trefallighet", i 1819 års "Förhållandet till Gud: Guds lof", i 1937 års "Nattvarden" och nu i 1986 års psalmbok "Lovsång och tillbedjan." Att det är en lovsång är ju helt klart, att den i ett halvt årtusende använts i nattvardssammanhang verkar också vara fallet (som s.k. "Sanctus-trop", alltså en folklig variant av nattvardsmässans Sanctus, som fått sitt namn just av det trefaldiga "Helig").

"Höjdene" är ju en mycket ålderdomlig dativform (jfr änglasångens "Ära vare Gud i höjdene och frid på jordene" i Lukas 2), och ö.h.t. har psalmen nog, trots sin föga avskräckande längd, alltmer betraktats som lite ålderdomlig (vilka är "helga änglars kor"?) och kommit allt mer ur bruk. Den är väl inte heller tillräckligt språkligt och innehållsligt originell för att komma in i ännu en psalmbok eller bli saknad den dag den utesluts. Och den imposanta koralen lever kanske ändå kvar i psalmen Vi lovar dig o store Gud, som från början skrevs just för att ersätta den äldre psalmen. 

Men fortfarande har vi chansen att sjunga dem båda i gudstjänsterna...

336 Gud trefaldig, stå oss bi

*Gud trefaldig, stå oss bi
och låt oss ej fördärvas.
Gör vår själ från synden fri.
Låt himlen av oss ärvas.
Styrk oss, att vi med din kraft...

Text: 1400-talet, Martin Luther 1524 (41 år) "Gott der Vater wohn uns bei", övers. 1567, Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Lars Lindman 1980 (69 år).
För en alternativ textversion, se Stora Nätpsalmboken nr 51. 

Musik: Medeltida processionssång/Wittenberg 1524, jfr 1697 års koralbok nr 189, jfr även J S Bachs version (BWV 748)


[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Detta är en klassisk Luther-psalm utifrån medeltida förebilder, bl.a. följande mariabön som återfinns i en skolordning från 1480:

Sankta Maria, steh uns bei,
so wir sollen sterben.
Mach uns aller Sünden frei
und lass uns nicht verderben.
Vor dem Teufel uns bewahr,
reine Maid Maria,
hilf uns an der Engel Schar,
so singen wir Halleluja.
Alla Propheten, die stehn uns bei u.s.w. 
(återgiven efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 399)

Luthers version, som bestod av tre liklydande strofer, där dock personerna i treenigheten apostroferades i tur och ordning ("Gott der Vater", "Jesus Christus", "Helig Geist"), trycktes tillsammans med melodin 1524 i Johann Walters Chorgesangbuch. En svensk översättning, "Herre Gudh Fader stat oss bij!", trycktes 43 år senare i "Then Swenska Psalmeboken" (1567) och infördes även i 1695 års psalmbok.

För 1816 års psalmboksförslag bearbetade Johan Olof Wallin psalmen, men behöll då formen med en strof för varje gudomsperson ("Gud vår Fader statt oss bi", "Jesus Christus statt oss bi", "Helge Ande, statt oss bi"). Men när 1819 års psalmbok kom ut, hade han dragit samman psalmen till en enda vers med anslaget "Gud trefaldig, statt oss bi".

Psalmen rekommenderades och användes länge som stående inslag i konfirmationsgudstjänster - vilket jag själv varit med om så sent som på 1980-talet! Men trots att den bearbetades språkligt och togs med även i 1986 års psalmbok har dess användning drastiskt sjunkit, och jag vet inte om någon präst under 2000-talet ens kommit på idén att använda den vid någon konfirmation, eller för den delen någon annan gång. (Kommentera gärna saken nedan!).

M Luther:

345 Var man må nu väl glädja sig

Alt. koral:

1. Var man må nu väl glädja sig,
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?

2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.

6. För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.

7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.

*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år). Se även Frostensons översättning O gläd dig, Guds församling, nu (Svps1986 nr 32 eller Stora Nätpsalmboken nr 113 Nu bör väl alla glädja sej

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm."

Det där om jag-form förresten: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!

Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533):