Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
1. Herre Gud, ditt dyre navn og ære over verden høyt i akt skal være, og alle sjele, de trette træle, alt som har mæle, de skal fortelle din ære.
2. Gud er Gud, om alle land lå øde. Gud er Gud, om alle mann var døde. Om slekter svimler - blant stjernestimler i høye himler utallig vrimler Guds grøde.
3. Høye hall og dype dal skal vike, jord og himmel falle skal tillike, hvert fjell, hver tinde skal brått forsvinne, men opp skall rinne, som solen skinne Guds rike! Text: Petter Dass 1698 (51 år), Gustav Jensen 1909 (64 år) Musik: Norsk folkmelodi från Romedal Petter Dass:
Psalmen Hela världen fröjdes Herran heter i tyskt original Alle Welt, was kreucht und webet. och publicerades på svenska första gången 1691 i professor Jakob Arrhenius Psalme-Profwer, samt togs slutligen in i psalmboken efter att ha bearbetats av dåvarande domprosten i Uppsala Jesper Svedberg. Den har sedan funnits med i alla svenska psalmböcker, och även i de flesta frikyrkliga sångböcker. Oscar Lövgren kallar den så sent som 1964 "vår kanske mest sjungna lovpsalm".
Melodin är påträffad i Västerås´ universitetsbibliotek i en handskrift från 1676, och förmodades länge på oklara grunder vara tysk. Även den trycktes första gången 1691 i Psalme-Profwer, dock inte till denna lovpsalm utan till texten Ach! när skall det mig dock hända. Se vidare Lövgren Oscar: Psalm- och sånglexikon, sp. 201 (Gummessons 1964). Mia Makaroff har gjort en vågad men frisk körtonsättning av psalmens finska text: "Kaikki maat, te riemuittkaatte": J Franck (fönstermålning i Paul-Gerhardt-Kirche):
Musik: Herrnhut 1740 [Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än]
Den 150:e och sista psalmen i Psaltaren, bibelns psalmbok, består i stor utsträckning av en uppräkning av instrument, med vilka vi uppmanas att prisa Herren. Även Svedbergs psalm räknar upp åtskilliga; i originalet står det om "harpor och regal, / pipor, trummor och cymbal".
När psalmen efter över 100 år skulle tas in i Wallins psalmbok 1819, rensade denne dock avsevärt i instrumentförteckningen. Nu lät det så här: "Ljuvt bland helga sångers tal / klinge harpa och cymbal." Britt G Hallqvist har dock sedan 1983 återställt trummorna och piporna (flöjterna), medan harpan får vila sej fram till nästa psalmboksrevision.
Nå, själva poängen ligger ju i psaltarpsalmens sista rad: "Allt vad anda har love Herren. Halleluja!" Eller som Svedberg uttryckte det 1694: "Allt vad liv och anda har, / skynda dig och redo var, / lova Herren Jehova, / prisa Gud: Halleluja!" Så här lyder hela psalmen i original:
Lofwer Gud i himmels höjd med stor gamman, lust och fröjd! Englar och hwar menniska from, lofwer i hans helgedom!
Ty allt, hwad hans hand har gjort, är allt dråpeligt och stort; och hans stora herrlighet warar i all ewighet.
Lofwer honom allan stund, högt och utaf hjertans grund, uppå harpor och regal, pipor, trummor och cymbal.
Allt det lif och anda har, skynda dig och redo war, lofwa Herren gladelig´, Halleluja innerlig´! Alt. koral hämtad från finska koralboken (på 1600-talet angiven till denna psalm också i Sverige, men numera omöjlig att hitta i svenska koralböcker!):
Koral (med något kortare förspel, endast ca 2 minuter ;o):
*1. Nu tacka Gud, allt folk, med hjärtans fröjd och gamman för stora ting, som han gör med oss allesamman... Text: Martin Rinckart 1630 (44 år), 1636, "Nun danket alle Gott", övers. Jesper Svedberg 1694 (41 år), bearb. Karl-Gustaf Hildebrand 1983 (72 år) Musik: Leipzig (M. Rinckart?) 1630, 1631, Johann Crüger 1647, jfr 1697 års koralbok nr 305! Hör Johann Sebastian Bachs lek med koralen. [Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än] Denna tacksägelsepsalm (Nun danket alle Gott) publicerades först 1636 i Rinckarts Jesu Herzbüchlein, men skrevs troligen till 100-årsminnet av den Augsburgska bekännelsen, som i Kursachsen firades 25-27 juni 1630.
Första strofen bygger i sitt ursprungsskick på Syraks bok 50:22, som Rinckart ofta lär ha läst vid måltiderna: "Och nu, prisen honom som är Gud över allting, honom som allestädes gör stora ting, som från moderlivet leder vår levnad uppåt, och som handlar med oss efter sin barmhärtighet." (Syraks och Rinckarts ord om "moderlivet" försvann dock i den senaste svenska bearbetningen). Hans psalm kallas också i de första utgåvorna Bordsvisa efter måltiden, men den har sedan använts betydligt bredare än så och funnits med i de flesta svenska psalm- och sångböcker ända fram till våra dagar.
I Jesper Svedbergs och karolinska psalmbokens version lät psalmen så här: Nu tacker Gud, allt folk! med hjertans fröjd och gamman, för stora ting dem han gör med oss allesamman: den af wårt moderslif, allt intill denna stund, oss mycket godt har gjort, och än gör margelund´.
Den nåderike Gud, han oss ock här förläne, att wi med hjertans fröjd i frid städs´ honom tjene: och Herren, stor af nåd, han ware alltid blid; oss ware Herren när nu och i ewig tid.
Pris ware dig, o Gud, o Fader, Son och Ande! Högtlofwad, store Gud, af oss i allo lande, som utaf ewighet en enig Gud förwisst har warit, är och blir. Fräls oss, o Jesu Christ!
*1. Lova vill jag Herran, Herran, ty han lyssnar till min röst. Han är, då all hjälp syns fjärran, dock min starkhet, sköld och tröst... Text: Gustaf Ållon 1694 (48 år) efter David Isaisson (Psalt. 28:6-9), Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr versionen i Fria psalmboken. Musik: Nürnberg 1731 [Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än] Psalmen hade från början - i 1697 års psalmbok - hela åtta strofer och var en rimmad parafras på psalm 28 i Psaltaren (som anges vara av David).
Följaktligen inleddes även denna psalm med den förföljdes och utsattes perspektiv, med rop på rättsliga påföljder för dem som trots vänlig uppsyn skadar sin nästa. Ållon började sin psalm så här: När jag nu min bön utgjuter, / tig mig icke, Gud, min tröst!
Men den senare delen av psalmen - både Davids och Ållons - har en helt annan karaktär: psalmen övergår i lovsång och tack för bönhörelse: "Jag fick hjälp, därför fröjdar sig mitt hjärta." Eller: "Lova vill jag Herran, Herran, / ty han haver hört min röst.!
Fr.o.m. 1819 års psalmbok behölls bara dessa avslutande strofer, de med lovpsalmskaraktär, och Britt G Hallqvist har bearbetat dem något för 1986 års psalmbok.
1. Jesus är min vän den bäste, vilkens like ingen är. Skulle jag då som de fleste övergiva honom här? Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär...
Musik: Gustaf Düben d.ä. 1674 (45 år), jfr 1697 års koralbok nr 245, alt. melodi av Rikard Norén (1847-1922) [Av upphovsrättsskäl kan resten av Hartmans bearbetning inte återges än]
'
Detta är, tillsammans med Jag lyfter mina händer, Jakob Arrhenius mest kända och älskade psalm, en av dem som funnits med i alla svenska psalmböcker alltifrån den karolinska. Den hämtar, vilket författaren redan från början uppger, sitt innehåll från Paulus och Romarbrevet 8:31-39.
Det är intressant att Arrhenius redan på 1600-talet kan sjunga om att "de flesta överger Jesus". Att Sverige till namnet var kristet och hade ett starkt inslag av påbjuden fromhet (och förbjudna invändningar) skapade långt ifrån alltid verklig efterföljelse. Man kan tänka på Jesus egna ord till lärjungarna i Johannesevangeliet 6:67: "Inte vill väl också ni gå bort?" Arrhenius´ psalm är, liksom Petrus´ ord den gången, ett svar på Jesus´ fråga.
Psalmen trycktes i Psalme-Profwer 1691 tillsammans med andra av samme författare.
Melodin publicerades i Odiae Sveticae 1674 (till Stämmer upp, I sångarinnor?) och är alltså väsentligt äldre än texten. Den har också kommit att användas till en mängd andra psalmtexter. Men fr.o.m. Haeffners koralbok 1820, var melodin sorgligt utjämnad (jämna 4/4-delar). Nu uppskattar vi åter 1600-talskoralens friskhet och lätthet. (Den har t.o.m. misstagits för att vara en s.k. folklig koral, en "dalakoral").
Så här såg Arrhenius text ut i originalversionen (som bibehölls ganska väl fram till 1986):
Jesus är min wän den bäste, hwilkens like aldrig är; skall jag då så med de fleste öfwergifwa honom här? Ingen skall mig kunna skilja ifrån den, mig har så kär; en skall wara bägges wilja, alltid här och ewigt der.
Han har döden för mig lidit, ingen skall fördömma mig: hos sin Fader för mig bedit, det mig gagnar ewiglig´. Ho är då, som will förklaga, den han sjelf utkorat har? Ho will ifrån honom draga, den han har i sitt förswar?
Jag är wiss och derpå liter, hwarken lifwet eller död mig ifrån min Jesus sliter: englar, höghet eller nöd, djuphet eller annat mera, ware kommand´ eller när, skall mig från Guds kärlek föra, som i Jesu Christo är!
1. Hör hur tempelsången stiger andaktsfull mot himlens höjd. Oro stillas, klagan tiger, hjärtat slår av helig fröjd. Själen då, från jordens grus trängtande till Faderns hus, himlens tungomål ren talar och av hoppet sig hugsvalar.
2. O min själ, du skall dig svinga till det Salems berg en gång där kerubers harpor klinga bland de frälstas segersång. Låt ditt lov, ditt böneljud gå i förväg hem till Gud, medan du än, följd av sorgen, irrar utom fadersborgen.
Av Wallins tilldiktade strofer (1819 började psalmen "Du som fromma hjärtan vårdar") har främst de två sista vunnit burskap ("Dagar komma, dagar flykta" med sin allusion på Psalt. 119:105 och "Kristne, medan vi här vandra" med sin generationsbild). I många sångböcker var det alltså de tre sista stroferna som verkligen togs med, jfr Stora Nätpsalmbokens version, medan man i psalmboken hade sju som sällan sjöngs rakt igenom.
Man får kanske betrakta versionen här i 1986 års psalmbok som en kompromiss: fem strofer anses överkomligt, och den förut tredje strofens anslag har ändrats från "Men när tempelsången stiger" till "Hör, hur tempelsången stiger", hedrats med förstaplatsen och därmed fått ge namn åt hela psalmen.
1. O Jesus Krist, dig till oss vänd, din helge Ande till oss sänd, vårt lov och våra böner hör och själv på livets väg oss för. 2. Låt våra läppar prisa dig, din nåd i oss låt visa sig. Ja, stärk vår tro, upplys vår själ, din sannings ord att lära väl. 3. Med änglarna vi sjunger här: Gud helig, helig, helig är. I hoppet sjunger vi med dem vår sång hos dig i himmelen. *4. O Fader, Son och Ande, bliv hos oss med kärlek, ljus och liv. Dig, heliga Treenighet, ske pris och lov i evighet.
Denna psalm fanns inte med i Jesper Svedbergs psalmbok från 1694, men hörde till de åtta nya som "psalmbokskommissionen" införde i 1695 års psalmbok (annars rensade man mest ut psalmer från den svedbergska editionen som hade 482 nummer, medan den slutliga psalmboken endast hade 413). "Tjänlig att sjunga då prästen går på predikstolen", skrev kommissionen om psalmen, som alltså är en typisk s.k. "predikstolspsalm".
Psalmen trycktes första gången i Lutherisch Hand-Büchlein av Johann Niedling 1648 (då utan fjärde strofen). Den har tillskrivits hertig Wilhelm II av Sachsen-Weimar (1598-1662) men Oscar Lövgren anser att den tanken "synes sakna stöd". Så vi får lämna frågan om författarskapet öppen.
Att åbobiskopen Johannes Gezelius d.y. skapade den svenska versionen står dock helt klart, liksom att Per Olof Nisser givit den dess nuvarande språkdräkt, nu när den enkla men omtyckta psalmen för fjärde gången i rad tas in i en ny svensk psalmbok.
Koralen har återförts till en mer rytmisk ursprungsversion, som också är den vanliga i Tyskland.
Så här lät psalmen i 1695 års psalmbok:
Herre Jesu Christ! dig till oss wänd, din Helga And´ du till oss sänd: med nåd och kraft du oss reger´, och oss på lifsens wäg sjelf för!
Låt öppnas mun till ditt namns pris, styre hjertan wår din Ande wis. Öka wår tro, upplys wår själ, ditt helga ord att lära wäl.
Till dess wi sjunge med Guds här: helig, helig wår Herre är, och skåde hans ansigte klar i himla höjd bland englaskar´.
Ära ske Fadren och hans Son, den Helge And´ i samma thron! Den heliga Treenighet ware stor pris i ewighet! Och så här lät den 1819-1986: O Jesus Krist, dig till oss vänd, din Helge Ande till oss sänd, vår andakt höj, vår suckan hör och oss på livets väg själv för. Upplåt vår mun till ditt namns pris, på oss din nådes kraft bevis. Förök vår tro, upplys vår själ ditt helga ord att lära väl, till dess vi sjunga med Guds här: Gud helig, helig, helig är, och saligt skåda ljusens Far bland änglaskaror uppenbar. Ära ske Fadern och hans Son, den helge And' i samma tron! Den heliga Treenighet ske pris och lov i evighet.
Musik: Medeltida hymn, Martin Luther 1524 (41 år), alt. mel. i 1697 års psalmbok (svensk?)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än].
Detta är en psalm som hör till Spegels många psaltarparafraser - han gjorde en rimmad omdiktning av nästan varje psaltarpsalm men fick till sin besvikelse se de flesta ratade av den psalmkommitté som fastställde den slutliga psalmboken 1695. Denna psalm utgår från Psaltaren 72 som där anges vara av Salomo, och hade från början lika många verser som psaltarpsalmen (se nedan).
Psalmen ströks helt i 1819 års psalmbok, men 1879 kom den med i C. A. Cornelius´ Förslag till revision av den svenska Psalm-boken, och redan då hade psalmen fått det anslag, de inledningsrader, som den slutligen fick i både 1937 års psalmbok och 1986 års psalmbok. Sedan förkortades den av A. F. Runstedt och putsades lite extra innan den togs in i psalmboken.
Men i Finland bearbetades psalmen också för 1886 års psalmbok, och Anders Frostenson har här utgått mest från Runebergs version, jfr nuvarande finlandssvenska här.
Melodivalen har varit en "soppa". I 1939 års koralbok föreslogs samma melodi som till Herren gav och Herren tog, alternativt den till Lova Gud i himmelshöjd. Nu har psalmen fått samma melodi som Världens Frälsare kom här, precis som den har i Finland. Varför den fina melodin från 1697 års koralbok inte ansågs duga, vet jag inte.
Haquin Spegel:
Så här skrev Spegel 1694
(nr 71 i karolinska psalmboken av år 1695): O Gud! din rättwisa dom gif alltid konungenom, och den stora konungs son, som regerar i Sion;
att han förer folket dit till en sann rättfärdighet, hjelper de elända opp, som till honom sätta hopp.
Låt ock bergen bära fred; sänd rättfärdighet här ned ifrån höjdene, att wi måge glädjas deruti.
Ty den konung håller lätt de elända folk wid rätt, hjelper upp de fattige, trycker ned försmädare.
Rätt så långt som solen går, och wart månen skina får, skall hans ära spridas ut och hans lof bli utan slut.
Han nedkommer nådefull, och så tyst, som regn på ull: såsom blomstren fägring få utaf daggens droppar små.
Äfwen blomstras av hans nåd rättwishet och goda råd. All wälsignad hjälp och tröst warder af hans tron utöst.
Han har under sina magt himmel, haf och jorden lagt; werldens ändar fattar han, och all´ haf han mäta kan.
Honom måste warje man frukta, wörda i all´ land; ja, den stolte sleka skall stoftet af hans fotapall.
Sjelfwe de, som herrligt bo i konungslig prakt och ro, skola för hans äras skull hafwa ospardt allt sitt gull.
Han skall ifrån Saba få dyra offer; äfwen så skall Arabien ifrån sig sända skänker rikelig´.
Ja, de allramäktigste skola låta ödmjukt se, att han kungars konung är, som med sitt ord allting bär.
Ty han frälsar ganska lätt, skaffar den elände rätt, och den intet bistånd har tager han i sitt förswar.
Han anammar i sin wård den, som werlden är för hård, och han fängnar milt och wäl en förtryckt och ängslig själ.
De som lida wåld och nöd, de der utstå swåran död, styrker han och gifwer mod och will hämnas deras blod.
Nåd och hans barmhertighet warar i all ewighet: Honom bön ock offras skall dag från dag wid andakt all.
Allting skall i trefnad stå och en ljuflig framgång få; såsom Libanon bär frukt, och som gräset sprider lukt.
Hans namns ära och beröm skall utflyta som en ström; ty så wida solen skin´, sträcker han ut makten sin.
Genom honom skall oss ske frid och all wälsignelse. Dess han ock stor wördning har af den stora hednaskar´.
Lofwad ware Herren Gud! Gud, som sina helga bud fordom gaf åt Israel, och förlöste honom wäl.
Lof och pris och herrlighet ware Gudi städs´ beredt, och all´ land hans ära se. Amen, låt, o Gud! så ske.
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]
Denna påskpsalm hör till de som funnits i alla fyra officiella psalmböcker (1695, 1819, 1937 och 1986). Men längden har varierat: först nio strofer, sedan åtta och nu fem. Jag har inte lyckats hitta originaltexten med dess påstådda dramatik och gammaltestamentliga persongalleri (Simson, David och Daniel), men det är säkert riktigt att tidigare översättning inte riktigt gjort den färgstarka psalmen rättvisa. Inte nuvarande heller i så fall (vart tog Simson vägen?), men själva glädjeuttrycken har accentuerats av Frostenson.
Sista versen, "ståversen", är dock oförändrad alltsedan 1695 (så när som på att dativformen "Jesum" bytts ut mot "Jesus):
1695 års psalmbok nr 174
Denne är den stora dagen, som oss Christus hafwer gjort; mörksens förste är nu slagen, nederlagd är helwet´s port; dödsens mörker har förswunnit, lifsens sol har nu upprunnit.
Hwar är nu, o död! ditt wälde? Helwete, hwar är din kraft? Ormen, som wår moder fällde, hafwer Christus nederlagt; honom med sin död förderfwat, frid och seger oss förfärfwat.
Säll och salig är den stunden, när wår Frälserman uppstod. Satan blef i mörkret bunden, dämpat wardt hans grymma mod. Si! nu kunna fåren wara ibland ulfwar utan fara.
Wi ha warit fjerran gångna från det lif, som ofwan är. Oss har döden hållit fångna med sin grymma makt och här; men wi äre fri´ den wånden, medan Jesus är uppstånden.
Wi ha warit dödsens trälar, wi ha warit mörksens barn, Satan hade wåra själar snärda i sin´ nät och garn. Nu har Jesus oss förlossat, ormsens hufwud sönderkrossat.
Jude slägt! din otro spegla uti dessa underting. Utsätt wakten och besegla grafwen med Pilati ring. Christus går dock utan möda genom stenen från de döda.
Hwässe döden sina tänder, ryte satan utan tal: bunden är hans magt och händer, hämmadt är nu dödsens qwal. Ho med Christo blir begrafwen, uppstår under Christi glafven.
Låter oss nu wara glada, fröjde sig hwar på sin ort; nu är botad all den skada som oss syndafallet gjort; dödsens fruktan är fördrifwen döden är uppswulgen blifwen.
Upp, min själ, min mun och tunga, upp mitt hjerta och min röst, till att prisa och lofsjunga Jesum, som oss återlöst, Jesum tacka och berömma, Jesu godhet aldrig glömma.
Johann Franck (fönstermålning i Paul-Gerhardt-Kirche):
Denna psalm har länge varit stående "Mikaelipsalm" och förekommer nu i fjärde svenska psalmboken på raken, fast i en bearbetad version version - eller rättare sagt i två (se även Guds änglar är hans sändebud). Den är till största delen skriven av retorikprofessorn i Königsberg, Georg Reimann, men slutversen är tillfogad av Jesper Svedberg och alltsammans bearbetat av Wallin och Frostenson (resp. Hartman).
Istället för Reimanns/Svedbergs i varje vers upprepade "Nu är de helga änglars dag" gjorde Wallin ett slags kyrklig ålderstrappa, där änglarna sägs följa oss från "vår barndomsdag", "vår ungdomsdag", "på ålderns dag", "på dödens dag" allt intill "den stora dag / som vi med fröjd förbida". Frostenson behöll den (men inte Hartman).
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här]
Detta är nog nyårspalmen framför andra. Dess första rad har i sekler stått som ett slags överskrift över året i svenska almanackor. Och även om kyrkan har sitt eget "nyår" i advent, firas även det borgerliga årets ingång - officiellt som Jesu omskärelses och namngivnings fest (på "åttondag jul") men även, som synes ovan, med betraktelser över tidens gång och det nya borgerliga årets ingång.
Observera att Rists originaltext "Hilf, Herr Jesu" ur hans Himmlische Lieder (1642) är skriven på ett helt annat versmått än det psalmen fick genom översättaren Petrus Brask i dennes Ehn Helig og Hiertelig Sång-Lust (1690) - och att den bekanta Schop-melodin följaktligen inte sjungs till psalmen nere på kontintenten!
Britt G Hallqvist har genom sin bearbetning (och förkortning) av psalmen ökat dess användbarhet betydligt. Framför allt torde den nu sjungas i sin helhet, inklusive den fina Jesus-strofen på slutet - mer än tidigare.
Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:
1. Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
2. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om.
3. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång. 4. O Jesus, du oss frälsar...
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte vers 4-5 återges här än]
Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut".
Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!
Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källa på Gotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").
Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).
Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.
Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:
Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor; nu nalkas ljuflig sommar, då gräs och örter gror. Den blida sol uppwärmer allt, hwad har warit dödt; då hon oss skrider närmer, blir det på nyo födt.
De fagra blomsterängar och åkrens ädla säd, de grönskand´ örtesängar och alla gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom: att wi Guds nåd besinna, som räcker året om.
Man hörer foglar sjunga med mångahanda ljud; skall icke då wår tunga lofsäga Herren Gud? Min själ! upphöj Guds ära med lof- och glädje sång, som fröjda will och nära oss med wälgärning mång.
Du ädle Jesu Christe, wår glädjesol och sken! Blif hos oss till wårt sista, uppwärm wårt kalla sinn´. Gif kärleks eld i hjertat, förnya själ och and´; wänd bort all sorg och smärta med dine milda hand.
Du Sarons blomster sköna, du lilja i grön dal! Ack, wärdes själen kröna med dygder till stort tal. Din nåd låt henne fukta, som dagg utaf Sion, att hon må ljufligt lukta, som ros i Libanon.
Wälsigna årets gröda och wattna du wårt land; gif oss nödtorftig föda, wälsigna sjö och strand. Din´ fotspår drype af fetma; bespisa med ditt ord och med dess ljufwa sötma oss uppå denna jord.
Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):
Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet. Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?
Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.
1. Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem han hjälpen sänder och skickar ut sitt ljus. Mig Herren alltid leder, som jord och himmel gjort. Han hör mig när jag beder och skyddar mig alltfort.
2. Han låter mina fötter ej slinta, ty han är en väktare ej trötter och blir mig alltid när. Han nådigt mig bevarar och skyddar mig från fall, mig dag och natt försvarar, välsignar ock mitt kall.
3. Allt ont han från mig vänder och frälsar kropp och själ. Vad än som här mig händer, så slutar det dock väl. Min utgång han bevarar, min ingång likaså. Sin nåd Gud aldrig sparar för dem med honom stå.
Liksom föregående psalm är detta en psaltarparafras - som blivit ofta och gärna sjungen, även i nyare tid. Båda de melodier som används är friska och glada, och texten är verkligen optimistisk eller snarare trosfrisk och förtröstansfull: "Vad än som här mig händer, så slutar det dock väl". Psaltarpsalmens upplyfta ögon har här blivit upplyfta händer, men annars följs texten ganska noga.
Avslutningens tal om "bevarad utgång och ingång" har en exakt motsvarighet i våra äldre bibelöversättningar ("Herren skall bevara din utgång och din ingång"). Men den senaste bibelkommissionen valde att först tolka raden som att "Herren skall bevara dig när du går och när du kommer" (fortfarande ganska igennkännligt" och slutligen som "Herren skall bevara dig i livets alla skiften", vilket ju stämmer med den övergripande andemeningen men förlorar konkretion. "Utgång och ingång" har dessutom traditionellt tolkats även på utgången ur detta livet och ingången i den eviga världen. För den som lagt sitt liv, från början till slut, i Herrens händer gäller detta stora: "Vad än som här mig händer, så slutar det dock väl."
Slutet gott - allting gott. Det berättas att den galante växjöbiskopen Esaias Tegnér på sin dödsbädd lyfte sina händer och citerade början av denna psalm. Det var förhoppningsvis inte bara ännu en av de många tomma poserna och gesterna i den berömde, världsvane poetens och biskopens liv. Som småbarnspappa har jag lärt mej att den gesten på barnets kroppsspråk betyder: "Pappa, lyft upp mej och bär mej!"
Alt. melodi (dalakoral - OBS finns ej i psalmboken!):
1. Bort med tanken, sorgsna hjärta, att av Gud du utstött är. Skulden fyller dig med smärta, men för honom är du kär. Är du full med synd och skuld... Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år) "Weg, mein Herz, mit den Gedanken", sv. övers. Petrus Brask 1690 (41 år) "Bort, mit hierta medh the tanckar", bearb. Jan Arvid Hellström 1983 (42 år) Musik: Loys Bourgeois, Genève 1551 (41 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] Denna psalm, som är en av Paul Gerhardts mest älskade, bygger framför allt på "det förlorades kapitel" i Bibeln, Lukasevangeliets femtonde kapitel som handlar om det förlorade fåret, den förlorade silverpenningen och den förlorade sonen. (Jfr sången Alla ni som er anfäktar av svenske poeten Johan Runius, f. 1679). Sången är ursprungligen mycket lång, 12 verser, av vilka de flesta, först 11 (1695-1819) och sedan 9 (1819-1986) länge fanns kvar i våra psalmböcker. Allra först hade Petrus Brask introducerat den i sin samling Ehn Helig og Hiertelig Sång-Lust (1689). Och nog väckte psalmens glada tonfall församlingens sånglust, men i praktiken sjöngs nog den långa psalmen ytterst sällan i sin helhet. Och i låg- och frikyrkliga sångböcker förkortades den undantagslöst på olika sätt.
Hymnologen och blivande växjöbiskopen Jan Arvid Hellström förkortade och bearbetade den ganska rejält inför 1986 års psalmbok; även anslaget ändrades något. ("Hjärta/smärta-rimmet" ansågs trots allt att föredra framför det otympliga "tankar/ankar-rimmet" som fanns förut). Psalmen har nu ett enklare och folkligare tilltal, som bättre överensstämmer med originalet och hur den första svenska översättningen uppfattades. Den sjungande sjunger för sitt eget hjärta, men givetvis också för andras. Det är själavård av bästa evangeliska märke. Läs gärna det tyska originalet som är enastående hjärtligt och uppfriskande!
1. Säll är den som sina händer i Guds händer sluter in... Text: Gustaf Ållon 1694 (48 år) "Vad kan dock min själ förnöja", bearb. Jan Arvid Hellström 1979 (38 år) Musik: Svensk 1697, jfr 1697 års koralbok nr 268 [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Denna psalm utgör egentligen bara de två sista stroferna av en lång, 11-strofig psalm, en betraktelse över livets ovaraktighet och lyckans obeständighet "Vad kan dock min själ förnöja?" Liksom de två sista avslutas också de övriga stroferna med en hänvisning till "Guds händer", där vi får lägga våra liv, vare sej de blir långa eller korta, övervägande lyckliga eller olyckliga.
Men i praktiken var det redan tidigare de sista två stroferna som verkligen sjöngs (och togs in i andra sångsamlingar). Ofta användes de som kvällspsalm (den vackra mollmelodin underströk vilan och ron), ibland även vid begravningar. Först en betraktelse över välsignelsen med att lägga sina händer i Guds händer. Sedan en bön där man gör just detta - och ber om att bli ledd ("vid handen") till Guds "fröjdeland".
Stroferna tillhör inte längre de verser som folk i allmänhet kan utantill. Men i Jan Arvid Hellströms varsamma bearbetning kan de sannolikt leva vidare. De tillhör absolut vår psalmskatt - i alla bemärkelser, både poetiskt och andligt.
1. Lova Herren Gud, min själ! Vad han gör är rätt och väl. Lova honom allan tid, ty han nådig är och blid.
2. Trösta ej på någon man, huru hög han vara kan, ty han hjälpa ej förmår, när du mest i nöden står.
3. Människan är förelagt, som Gud själv oss haver sagt, dö och åter bli till jord, därav människan är jord.
4. Se, vad blir då hennes makt, hennes anslag, hennes prakt? Allt förlorat blir och dött, allt förvandlat och förött.
5. Evigt salig är den man, som på Gud förtrösta kan. Den hos honom söker råd säker är att finna råd.
6. Gud är den som med ett ord skapat himmel, hav och jord, men av allt, som jorden bär, mänskan honom kärast är.
7. Sions Gud är hög och stor, salig den på honom tror. Lova Herren, gammal, ung, gladlig halleluja sjung! Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år) efter Psalt. 146 - jfr Stora Nätpsalmboken nr 654 som utgör en fullständigare version. Musik: Herrnhut omkring 1740 I den karolinska psalmboken fanns efter avdelningen "Katekesen författad i sånger" även en avdelning med "kung Davids psalmer", omformade efter västeuropeiska versmått och språk. Inte alla 150 psalmer i Psaltaren (som ju heller inte alla är författade av David) finns parafraserade, men bl.a. Psaltaren 146 finns med i nytolkning av Jakob Arrhenius. Ja, Arrhenius´ psalm hör till dem som fanns med redan i Svedbergs psalmbok av 1694, och som även året efter fann nåd för de kritiska teologernas ögon (fattas bara annat, så troget som han följer den gammaltestamentliga förlagan!). Psalmen förkortades betydligt för 1986 års psalmbok (jfr versionen i 1937 års psalmbok!), men fick i alla fall vara kvar - i fjärde psalmboken på raken (den femte om man räknar med 1694 års psalmbok)! Så här såg den ut som nr 107 i 1695 års psalmbok: Lofwa Herran Gud, min själ! som dig hafwer skapat wäl. Lofwa honom allan tid; ty han nådig är och blid. Tröster ej på någon man, huru hög han wara kan; ty han hjelpa ej förmår, när som wärst med eder står. Menniskan är förelagt, som Gud sjelf oss hafwer sagt, dö och åter bli till jord, deraf förste man är gjord. Si, hwar blir då hennes makt, hennes anslag, hennes prakt? Allt förtappadt är och dödt; allt är ändadt och förödt. Säll och salig är den man, som på Gud förtrösta kan; den, som liter på hans nåd och hos honom söker råd. Gud är den, som med ett ord skapte himmel, haf och jord, med allt, hwad som derpå är, håller tro och sanning kär. Den, som hungrar, gör han mätt, skaffar den förtryckta rätt, löser den, som fången är, blindom åter syn beskär. Rätter upp allt mer och mer den, som ligger slagen ner; älskar den, som lefwer from, spar den onda till sin dom. Herren ser till enkors nöd, gifwer deras barnom bröd, främlingar bewisar godt, gör de ondas wäg till spott. Sions Gud är sannerlig´ en stor konung ewiglig´: Lofwa Herren, gammal, ung! Gladlig´ halleluja sjung!
1. Kom, helge Ande, till mig in, upplys min själ och ge den liv, att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Ingen vet vem som skrev denna innerliga bönepsalm, som första gången trycktes i Svedbergs psalmbok 1694 och hörde till dem som året därpå kom med också i 1695 års psalmbok (som även den med skäl har kallats "den svedbergska"). Fram till 1986 behölls den i det närmaste oförändrad, men upplevdes till slut som så ålderdomlig att Olov Hartman fick bearbeta den rätt rejält inför sin publicering i den fjärde rikspsalmboken på raken, då även melodin återfick sin ursprungliga, mer rytmiska gestaltning. Den har använts som koralmelodi alltsedan 1530, men tycks ursprungligen höra till en tysk folkvisa från 1400-talet "Vas wöl wir aber heben an". Dess text handlar om riddaren Lindenschmid, som en viss junker Caspar tillfångatog och avrättade. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 488, Gummessons 1964)
1. Se, Herrens ord är rent och klart som silvret, när i degeln det renats, tills det lyser klart... Text: Okänd svensk författare 1695 ("Hjelp HErre the Helige äro nu fåå") fritt efter kung David och Psaltaren 12, bearb. Gustaf Adolf Danell 1979, jfr Hjälp Gud, de trogna är så få (Fria Psalmboken). Musik: Strassburg 1545/Johann Crüger 1653 (55 år), alt. A.H. 1987 (17 år)[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Denna psalm hade i 1819 och 1937 års psalmböcker anslaget "Hjälp, Gud, de trogna äro få" och var på väg ut ur psalmboken när domprost em Gustaf Adolf Danell bearbetade den. De två sista stroferna fann nåd för psalmbokskommitténs ögon (typiskt att den dystra tidslägesskildringen ströks just när den blivit som mest aktuell!), och det nuvarande anslaget bygger på Psaltaren 12:7 "Herrens ord är rena ord, silver renat i degeln, guld sju gånger luttrat." Sista strofen med dess bön för ordets förklarare och trons försvarare skulle nog ha bedits oftare i vårt land. Ansvarsfullare uppgift med kraftfullare motstånd får man leta efter.
1. Så skön och ljuvlig är din boning, Herre kär, en öppen famn din kyrka, där jag får tröst och styrka, där jag av hjärtat prisar den godhet du oss visar.
[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte återges] Åtskilliga psalmer om gudstjänstens glädje och skönhet har hämtat inspiration från Psaltaren 84, men denna Spegel-psalm är i sin helhet en ren parafras på den gammaltestamentliga texten. Den är numera ganska förkortad, men i gengäld mer användbar. Även Jan Arvid Hellström gav konstruktiva förslag till bearbetning/förkortning, men det är som synes Britt G Hallqvist som står för den slutgiltiga versionen. Att psalmen har samma melodi som adventspsalmen "Gläd dig, du Kristi brud" är inte helt galet - båda festpsalmerna uttrycker ju glädjen över Mötet. Melodin finns nedtecknad i Schöne kurzweilige teutsche Lieder, som från början var profana kompositioner som bearbetats till koraler för kyrkligt bruk.
