1. Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst,
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner.
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt
- det är advent, det är advent!
2. Han kommer hit, en Mänskoson...
Text: Carl Boberg 1883 (24 år), Harry Lindström 1984 (68 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]
Förutom Gå Sion, din konung att möta har detta ungdomsverk länge varit frikyrklighetens adventssång par preference. Precis som julsången Fröjdas vart sinne är det en ganska intim stämning med dörrar på glänt, harpotoner och tända ljus. Och det dubblerade utropet "Det är advent! Det är advent!" i slutet av varje strof framhävs mycket väl av melodin och ger karaktär åt sången/psalmen.
I första strofen talas om att ställa dörren på glänt, men i sista strofen om att verkligen "öppna hjärtats tempelhus", underförstått på vid gavel. För Honom som kommer till oss.
Underhållande och nästan sannolik är ju den vitt spridda historien om barnet som i det överfulla, väleldade bönhuset uppfattade första strofens "O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt" som "Omänskligt hett! Ställ dörr´n på glänt!"
Underhållande och nästan sannolik är ju den vitt spridda historien om barnet som i det överfulla, väleldade bönhuset uppfattade första strofens "O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt" som "Omänskligt hett! Ställ dörr´n på glänt!"
Harry Lindströms förtjänstfulla bearbetning är inte fri för publicering än (se papperspsalmboken!). Men jag bifogar sångens ursprungliga 5 verser, varav dock den sista togs bort ur sångböckerna redan under författarens egen livstid. De innehåller visserligen ett par skönhetsvärden utöver psalmboksversionen, men i stort sett bekräftar de intrycket att Lindström gjort psalmen och församlingen en tjänst genom att bearbeta den ganska ordentligt.
en fläkt av himmelrikets frid,
en kör av harpotoner.
En aning fyller varje bröst
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner.
O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt;
det är advent, det är advent!
Han kommer, Människones Son,
ur Faderns rike fjärran från
och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus
med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken sig re´n i öster tänt;
det är advent, det är advent!
Hur hög, hur ljus är ej hans gång!
Han kommer vid en jubelsång
från Salems harpor klara.
O, trogna hjärta, över dig
re´n vita vingar sänka sig
att skydda för all fara.
Det är blott för´bud, som han sänt;
det är advent, det är advent!
Han kommer ljuvlig, vit och röd,
som junisol i morgonglöd
och hälsar huld de sina.
Låt upp, o själ, ditt tempelhus
och låt hans rika, fulla ljus
in i dess fönster skina!
Din bön uppstige oavvänt;
det är advent, det är advent!
O fröjdas, himmel, gläds, du jord!
Han kommer, livets ljus och ord
att lossa sorgedoken.
Han kommer att dig föra hem,
du lidande och trötta lem,
som har ditt namn i Boken.
Din nöd sig snart i sällhet vänt;
det är advent, det är advent!
C Boberg:
