104 Gläd dig, du Kristi brud

1. Gläd dig, du Kristi brud,
och möt din Herre Gud.
Den stora dag du skådat
som oss profeter bådat.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.

2. En åsna honom bär...

Text: Dansk 1632, övers. 1642, Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), Britt G Hallqvist 1979 (65 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 239.
Musik: Jakob Regnart 1574 (34 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här]

Här har vi en riktig adventsklassiker som funnits med ända sedan den karolinska psalmboken. Den trycktes 1632 i Danmark, i Anders Rasmussen Gryderups Psalmebog: Fryd dig, du Christi Brud. På svenska trycktes den för första gången 1642 i Tree Sköna Andeliga Historiske Wijsor, och togs i ungefär det skicket in i 1695 års psalmbok (se texten i karolinska psalmboken nedan).

Melodin togs upp till den "världsliga" texten Venus, du und dein Kind i Regnarts Schöne kurzweilige teutsche Lieder (1574). Bartholomäus Gesius var den förste som använde melodin som koral. Enligt Oscar Lövgren finns det en osäker uppgift om att en välönskningsvisa till konung Sigismund 1598 skulle ha haft Regnarts melodi.

Hursomhelst är det en skön adventspsalm som även ibland har använts på Palmsöndagen. Det inbjudande draget är framträdande: "Låt hjärtat öppna sig! / Bjud Kristus hem till dig!" Anslagets "Kristi brud" syftar på den kristna församlingen, men efter Knutbymorden 2004 och uppståndelsen kring den s.k. Kristi brud i Knutby, var det en del som tyckte att psalmen inte gick att använda än på ett tag. Men nu är det nog fritt fram igen, även om begreppet säkert kan behöva förklaras.

Kuriosa: Britt G Hallqvists varsamma bearbetning återinförde åsnan i vers två. (Mellan 1819 och 1986 stod det: "En krona han ej bär, som dock en konung är").

Så här lät psalmen på 1600-talet:

Fröjda dig, du Christi brud!
Emot din Herra och Gud:
Förhanden är hans nåde,
som de profeter spådde.
Hosianna, heder och ära
skall denna wår Konung wara.

En åsna honom bär,
som dock en Konung är.
Hans prakt är ganska ringa,
dock kan han döden twinga.
Hosianna, heder och ära...

Han är saktmodig och god,
både i sinne och mod:
salighet har han att föra;
det skall hans brud tillhöra.
Hosianna, heder och ära...

Låt upp din´ portar widt,
Christum bjud hem till dig:
han aktar hos dig gästa,
din salighet till bästa.
Hosianna, heder och ära...

Gack ut af din paulun
och se en gladlig syn:
här rider ärones Konung;
Gläd dig, du dotter Sion!
Hosianna, heder och ära...

Strö qwistar på hans wäg
och spar din´ kläder ej:
bekänn dig uppenbarlig´
ty werlden är så farlig.
Hosianna, heder och ära...

Din´ barn stora och små
skola göra likaså;
den ganska hedna skara
skall sjunga utan fara:
Hosianna, heder och ära...

120 Se natten flyr för dagens fröjd

1. Se, natten flyr för dagens fröjd,
och änglars röst från himlens höjd
det bud till markens herdar bär
att född den gode Herden är.

2. I stillhet bland oss vandrar han...

Text: Samuel Johan Hedborn (?), Johan Olof Wallin 1813 (34 år) "Si, natten flyr", Anders Frostenson 1979 (73 år).

Musik: Martin Luther 1539 (56 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än].

Det är lite oklart huruvida det är Wallin eller Hedborn som är den egentlige författaren till denna julpsalm. Så ni får titta på bägges porträtt här nedanför! I varje fall gjorde Wallin den slutliga överarbetningen för Prof-Psalmer 1813, som Frans Michael Franzén och Wallin utgav tillsammans. Frostensons bearbetning är ovanligt diskret (för att vara Frostenson!), just här med närmast Britt G Hallqvistsk ambition att bevara de wallinska helrimmen.

Förutom julevangeliet i Lukas 2 återklingar här även Luthers förklaring till andra trosartikeln: "Jag tror att Jesus Kristus ... förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld, icke med guld eller silver, utan med sitt oskyldiga lidande och sin död..."

Psalmen är full av bibelallusioner. Fjärde strofen behandlar Jesus liknelse om senapskornet ("hans kyrka, i sitt frö så späd, / skall växa till ett skuggrikt träd"´) och sjätte strofen börjar med Jesus´ eget ord i Matteus 24:35: "Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås". Sjunde versen börjar likadant som Jesaja 60 ("Stå upp, var ljus").

Julottorna avslutades tidigare ofta med denna psalm, idag oftare med Dagen är kommen. Men frånsett första strofen passar psalmen faktiskt utmärkt väl året om (den talar ju t.o.m. om "sommarregnets ljuva fall" i vers 5) som allmän Kristus-psalm - det gäller bara att hitta igen den även då...

Samuel Johan Hedborn:

Johan Olof Wallin:

Martin Luther: 

132 Nu segrar alla trognas hopp

Alt. koralversion: 

1. Nu segrar alla trognas hopp:

vid änglars lovsång rinner opp

en salig morgonstjärna.

Den stannar över Herrens hus,

och folken skola i dess ljus

församla sig så gärna.

Stort ljus,

klart ljus

nedergjutes,

natten slutes,

dagen börjas,

att kring hela världen spörjas.

2. I nåd och sanning bland oss bor

den dolde Guden, mild och stor,

en Frälsare för alla.

Vi skåda nu hans härlighet

som ende Sonens härlighet

och till hans fötter falla.

Hav tröst,

mitt bröst!

Gläds att Ordet

kött är vordet,

Gud förklarad

och hans kärlek uppenbarad!

*3. O gläds, min själ, och sjung hans pris

som öppnat dig det paradis

vars port din synd tillslutit!

O gläds att Gud förbarmar sig

och huld förnya vill med dig

förbundet som du brutit.

Ära

vare

Gud i höjden!

Friden, fröjden,

helig vilje

sig från jorden aldrig skilje!

Text (=SvPs1986 nr 132): Samuel Johan Hedborn 1811 (29 år), bearb. Johan Olof Wallin 1819 (40 år).

Musik: Philipp Nicolai 1599 (44 år)  

Våren 1810 begärde soldatsonen och pastorsadjunkten Samuel Hedborn tjänstledigt från sin prästtjänst, endast ett år efter prästvigningen. Han led av svår depression, och det skulle dröja till 1820-talet innan han återkom som präst. Några år ägnade han sej åt litterärt arbete, bl.a. åt psalmskrivande, innan han på vännen Wallins förord fick en tjänst som lärare vid Svea livgardes fattigskola. År 1815-1820 började han predika igen, nu i Stockholms kyrkor, och blev t.o.m. utnämnd till extra ordinarie hovpredikant.

Psalmskrivandet 1811-1814 verkar ha gjort honom gott, och räknades nog som meriterande för den kyrkoherdetjänst han slutligen fick i Askeryd och Bredestad, 1820, året efter att den psalmbok han så verksamt bidragit till givits ut. Alla Hedborns kända psalmer tillkom under denna svåra tid i hans liv; förutom ovanstående mästerverk även bl.a. Höga Majestät, vi alla och När världens hopp förtvinat stod / En blomma uti öknen stod. Trettondedagspsalmen ovan utgavs första gången i tidskriften Phosphoros sept/okt-numret 1811, och var då betydligt längre än nu.

I psalmboksförslaget 1814 och den slutliga psalmboken 1819 var psalmen rätt förkortad och även i övrigt bearbetad av Wallin (som tydligen brukade ändra lite i de flesta psalmer han tog in - mestadels skickligt, men i alla fall). Liksom nästan alla andra svenska psalmer som sjungs till Nicolais koral (kallad "koralernas drottning") tycks även denna inspirerad av Nicolais text "Wie schön leuchtet der Morgenstern". Åtminstone lyser "den saliga morgonstjärnan" även här redan i första strofen (jfr Upp. 22:16).

Andra strofen bygger på den s.k. Johannesprologen, särskilt Joh 1:14 där det står: "Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning." Tredje strofen mynnar ut i en jublande lovsång, som bygger på änglasången i julevangeliet (se Lukas 2).

Samuel Johan Hedborn:

Philipp Nicolai:

329 Höga majestät

Annan koralvariant ur 1939 års koralbok:

1. Höga majestät, vi alla
för dina fötter nederfalla.
Ditt lov från våra hjärtan går.
Evig är din makt och ära,
dig jord och himmel vittne bära,
av allt ditt verk du offer får.
Dig lova kerubim,
dig prisa serafim.
Hosianna!
Helig är Gud,
all världens Gud,
all krafts och nåds och visdoms Gud.

2. Solen dig sitt offer viger,
där klar hon fram på fästet stiger...

Text: Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), 1835 (52 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år). Av upphovsrättsskäl kan resten av texten inte återges här. För en kortare, upphovsrättsfri variant av psalmen, se Stora Nätpsalmboken nr 21. För att läsa hela psalmen i 1819 års psalmboks version, se Wikisource.

Musik: Philipp Nicolai 1599 (43 år)

Om denna psalm skriver hymnologen Oscar Lövgren: "En av våra mest högstämda lovpsalmer, den oförgängligaste pärlan i H:s lyrik". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 280). Den första delen av omdömet är svår att bestrida, men den andra delen torde vara högst tvivelaktig; åtminstone trettondedagspsalmen Nu segrar alla trognas hopp (f.ö. den enda av Hedborns psalmer som kom med i den ekumeniska psalmboksdelen 1986) torde vara betydligt mer sjungen och därmed undkomma "psalmförgängelsen" längre. Men visst är "Höga Majestät, vi alla" högstämd och fin, om än som psalm kanske inte fullt så "gudomlig" som författaren själv ville göra gällande (se nedan). Den har också ofta återgivits och sjungits i starkt förkortad form, inte minst i frikyrkliga sångsamlingar. Särskilt den sista versen som återger delar av den aronitiska välsignelsen har sjungits som självständig "ståpsalm". 

Den näst sista versen innehåller f ö den enda referens i psalmboken som jag kan komma på till Visheten (Den heliga Sofia) i Ordspråksboken 1-9, helt riktigt av Hedborn omtalad som "hon".

Lövgren (a.a.) har påvisat att psalmen har en tydlig släktskap med, ja kanske direkt inspirerats av, en psalm av Gerhard Tersteegen, O Majestät, wir fallen nieder, skriven till samma versmått och med samma antal strofer som den svenska motsvarigheten. Och liksom i denna finner man där spår av såväl Jesaja 6, Hesekiel 9-10 som Uppenbarelseboken 15 (där det i en äldre översättning också talas om kerubim och serafim).

Om denna psalms författare och tillkomst berättar skaldkollegan och generationskamraten Per Daniel Amadeus Atterbom följande i sina minnen (citerad efter Vårt kristna arv, Svensk Bokfilm AB 1952, s. 243):

"Enligt vad Hedborn själv berättat mig, hände det en majdag 1800, då han gick över Linköpings domkyrkogård, att han varseblev en liten ljuslockig gosse, som avsides satt ensam på en gravhäll, fördjupad i betraktandet av en dödskalle och sysselsatt att omkring den linda en vårblomsterkrans. Denne gosse, då tioårig, var jag. Det enda jag minns av detta möte är Hedborns dåvarande utseende: till klädseln ännu den fattige soldatsonen i tröja och kortbyxor av grått vallmar, grova ullstrumpor och klumpiga kängor, men med ett själfullt anlete och eldiga blå ögon, som spelade av kvickhet under hans nyfiket spanande frågor.
_ _ _

Just vid denna tidpunkt (1813) hade hans rykte såsom skald börjat i huvudstaden sprida sig. Stycken i den gamla folkvisans anda hade redan hos den av mig utgivna Poetiska kalenderns läsare gjort hans namn kärt; och ett häfte av psalmer, på vilket han snart lät följa ett nytt, beredde ock glädje hos fromma hjärtan inom de vittrare kretsar, som ännu betraktade varje så kallad "fosforist" med ganska oblida ögon. De flesta av de psalmer, vilka först tillvunno honom denna välförtjänta frejd, voro skrivna under hösten 1811. De voro diktade av en man, vilken en djup erfarenhet av många själsbekymmer, men även av den tröst, som gives blott i nådens rike, gjorde desto mera skicklig att såsom en sannfärdigt "andelig" sångare tolka både de förras bitterhet och den senares sötma.

Under denna tid, då på hans bord ständigt Bibeln, Gamla svenska psalmboken, Kolmodins Duvoröst, Novalis och Thomas a Kempis lågo uppslagna, hördes han i sin enslighet ej sällan sammansätta dessa psalmer med hög röst, strof efter strof - ofta mellan avbrott av suckningar och bönerop - mången gång vid tunga steg, med vilka han, i midnattens eller dagbräckningens timmar, vandrade fram och tillbaka över sitt kammargolv. Vanligen hände sedan, att han på morgonen, så snart han visste oss vara uppstigna, inträdde till oss med glädjestrålande anlet och uppläste sina vakors verk. Vad sålunda hade framkvällt ur djupet av ett blödande och glödande, men i nöd och lust Gudi helgat hjärta, kunde ej förfela att starkt anslå befryndade själar.

Även inom psalmbokskommittén, vars starkaste sida just icke poesin var, funnos de, som villigt lystrade till dessa toner från de dagar, då psalmsången ännu var i ordets vackraste bemärkelse "folksång", eller (vilket vill säga detsamma) den äkta folksångens renaste och högsta skepnad. Klarast och fullast mötte honom från Wallins harpa en broderlig genklang, som från de torftiga föreljud, i vilka han hade dessförinnan blivit anstämd, nu med ens väcktes till rik fruktbarhet och till en skönhet, ofta måhända konstfullkomligare än de Hedbornska sångernas, men i betydligt måtto främjad genom dessas mäktigt gripande föredöme. Också tövade ej länge, innan Wallin omfattade Hedborn med en jämväl personlig välvilja, som sammanförde dem till umgänge och ömsesidiga meddelningar. Den grundegenskap av naturbarn, av bonde, som hos Hedborn aldrig kunde förvandlas eller förklädas, utövade visserligen på den i sällskapslivets former invigdare huvudstadsprelaten en lika ofta frånstötande som tilldragande verkan. Hedborn prisade och klandrade, vad honom till bedömande förelades, lika oförtäckt; därjämte förklarade han utan omsvep sina egna saker för oöverträffliga - så ofta han fann dem så.

Wallin plägade berätta, att när Hedborn första gången visade honom i handskrift den härliga lovsång, som i vår nuvarande psalmbok [1819 års, skr. anm.] är införd under nr 3, och Wallin efter genomläsningen hade yttrat: 'denna psalm är ganska vacker', frågade Hedborn: 'Vacker?' - 'Ja', svarade Wallin, 'den är verkligen utmärkt skön.' - 'Skön?' ropade Hedborn, 'skön? Den är gudomlig!'

I det hela kommo de dock rätt väl överens, om än lynnenas olikhet utestängde möjligheten av ett obegränsat eller fullständigt vänskapsförhållande. Svenska akademiens bifallstecken, då hon 1814 tilldelade Hedborn det Lundbladska (numera kungliga) priset med uttryckligt avseende på värdet av hans psalmer, var tvivelsutan i grunden ett offentligt tecken av Wallins bifall.

Säkerligen medverkade ock denna uppmuntran, att han på det följande året, eller 1815, blev av konungen utnämnd till en av dess tjänstgörande hovpredikanter. Det ena med det andra föranledde icke liten bestörtning hos de förmän och ämbetsbröder i hans stift, vilka ej långt förut hade ansett honom för en landstrykande äventyrare, som till sist skulle hamna i Danviken."

Samuel Hedborn:

Philipp Nicolai:

347 En blomma uti öknen stod

1. En blomma uti öknen stod.
Den steg ur torra sanden.
Dess doft, liksom en hälsoflod,
gav kraft och mod
åt kvalda mänskoanden.

2. Guds Son det var. Han sanningen...


Text: Samuel Johan Hedborn 1813 (30 år) efter äldre förebild "Ich weiss ein Blümlein hübsch und fein" (tysk 1560, Peder Dåleman 1583), bearb. Augustin Mannerheim 1979 (64 år).
För en bearbetning i närmare anslutning till Hedborns version, se Stora Nätpsalmboken nr 99: När världens hopp förtvinat stod.   

Musik: Johannes Rhau 1589

När kunglige kanslisten Peder Dåleman översatte psalmen Ich weiss ein Blümlein hübsch und fein till svenska, kallades den "Een skiön Wijse om Gudz Son". Och det kan man verkligen kalla den! I 1695 års psalmbok var det i stort sett hans text som användes: "Jag vet ett blomster skönt och fint". Jämför med "Jag vet en blomma skön och blid", nr 196 i 1986 års finlandssvenska psalmbok. Blomman är här Jesus, som ju i bibeln beskrivs som en telning från Isais eller Davids rot, ja, i Jesaja 53:2 "som ett rotskott ur förtorkad jord".

När Samuel Johan Hedborn publicerade sin psalm om Guds härlighet i Kristus (tryckt 1813 i andra häftet av Hedborns Psalmer), utgick han alldeles tydligt från den äldre psalmen, men lät blomman i öknen symbolisera mänsklighetens förtvinade hopp istället för Jesus. Jesus blev istället källan som sprang upp i öknen och gav liv åt den förtvinade blomman, åt mänskligheten. En bild som också den har stark förankring i Bibeln. Finlandssvenska psalmboken har med även Hedborns version, se psalm 270: "När världens hopp förtvinat stod" , medan Augustin Mannerheim försökt smälta samman psalmerna. Fast förutom inledningen är det i praktiken Hedborns psalm vi har kvar.

Melodin vi använder är egentligen från början en tenorstämma (!) i Johannes Rhaus sättning av "Ich weiss mir ein Röslein" (en variant av den aktuella texten), utgiven 1589 i Gesangbuch. Auserlesene schöne Psalmen (Frankfurt am Main). Rytmen är nu återställd efter en utjämning i 1820 års och 1939 års koralböcker, men kanske psalmen - som var rätt känd och gärna sjungen i sin lugnare melodiform - blivit lite svår att hitta igen och känna igen efter att både anslaget och melodin förändrats på samma gång.

S J Hedborn:

391 Mitt hjärta slår så underbart

1. Mitt hjärta slår så underbart.
Jag vet ej vad som stundar snart.
Skall jag dig, Jesus, möta här
och ljuvt få smaka vem du är?

2. Du reder mig ett gästabud,
jag hörde röstens glada ljud...

Text: Samuel Johan Hedborn 1811 (28 år), Augustin Mannerheim 1982 (67 år), jfr Av helig längtan hjärtat slår
Musik: Svensk 1697

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

S J Hedborn:

Wallin gjorde mycket för att den lite avsigkomne Hedborn skulle "komma på fötter" igen - men hans bearbetning av denna nattvardspsalm ("Av helig längtan hjärtat slår") var kanske onödigt högtravande. I varje fall ansåg jägmästaren Augustin Mannerheim det (häromåret avliden 96 år gammal), och återförde psalmen närmare originalet. Han återinförde dock inte de 6 strofer som uteslöts 1937, och väl var kanske det.

Oavsett vilken version man föredrar har "marknaden" för de äldre, mångstrofiga nattvardspsalmerna inte blivit stor efter 1986. Nattvardsgudstjänster hålls i o f s frekventare än på 1800-talet när flera av dem kom till, men nattvardsgästernas antal är sällan stort och man vill ofta ha enklare sånger under måltiden, om man nu inte är alldeles tyst. Och som "offertoriepsalmer" är de i allmänhet för långa, även om enskilda verser kan ha stor skönhet och psalmerna i sin helhet ofta har ett högt uppbyggelsevärde. De kan med fördel läsas vid enskild andakt, så också denna Hedborn-psalm.