8 Lova vill jag Herran, Herran

*1. Lova vill jag Herran, Herran,
ty han lyssnar till min röst.
Han är, då all hjälp syns fjärran,
dock min starkhet, sköld och tröst...



Text: Gustaf Ållon 1694 (48 år) efter David Isaisson (Psalt. 28:6-9), Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr versionen i Fria psalmboken.
Musik: Nürnberg 1731

[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än]

Psalmen hade från början - i 1697 års psalmbok - hela åtta strofer och var en rimmad parafras på psalm 28 i Psaltaren (som anges vara av David).

Följaktligen inleddes även denna psalm med den förföljdes och utsattes perspektiv, med rop på rättsliga påföljder för dem som trots vänlig uppsyn skadar sin nästa. Ållon började sin psalm så här: När jag nu min bön utgjuter, / tig mig icke, Gud, min tröst!

Men den senare delen av psalmen - både Davids och Ållons - har en helt annan karaktär: psalmen övergår i lovsång och tack för bönhörelse: "Jag fick hjälp, därför fröjdar sig mitt hjärta." Eller: "Lova vill jag Herran, Herran, / ty han haver hört min röst.!

Fr.o.m. 1819 års psalmbok behölls bara dessa avslutande strofer, de med lovpsalmskaraktär, och Britt G Hallqvist har bearbetat dem något för 1986 års psalmbok.

149 Detta är den stora dagen

1. Detta är den stora dagen,
som oss Herren Jesus gav,
ljusets dag och glädjedagen,
som ej någon ände har...

Text: Johann Franck 1653 (35 år) "Dieses ist der Tag der Wonne", Gustaf Ållon 1694 (48 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)

Musik: Nürnberg 1731 - i 1697 års koralbok angavs denna mollmelodi till psalmen (även till Lova vill jag).

[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]

Denna påskpsalm hör till de som funnits i alla fyra officiella psalmböcker (1695, 1819, 1937 och 1986). Men längden har varierat: först nio strofer, sedan åtta och nu fem. Jag har inte lyckats hitta originaltexten med dess påstådda dramatik och gammaltestamentliga persongalleri (Simson, David och Daniel), men det är säkert riktigt att tidigare översättning inte riktigt gjort den färgstarka psalmen rättvisa. Inte nuvarande heller i så fall (vart tog Simson vägen?), men själva glädjeuttrycken har accentuerats av Frostenson.

Sista versen, "ståversen", är dock oförändrad alltsedan 1695 (så när som på att dativformen "Jesum" bytts ut mot "Jesus):

1695 års psalmbok nr 174

Denne är den stora dagen,
som oss Christus hafwer gjort;
mörksens förste är nu slagen,
nederlagd är helwet´s port;
dödsens mörker har förswunnit,
lifsens sol har nu upprunnit.

Hwar är nu, o död! ditt wälde?
Helwete, hwar är din kraft?
Ormen, som wår moder fällde,
hafwer Christus nederlagt;
honom med sin död förderfwat,
frid och seger oss förfärfwat.

Säll och salig är den stunden,
när wår Frälserman uppstod.
Satan blef i mörkret bunden,
dämpat wardt hans grymma mod.
Si! nu kunna fåren wara
ibland ulfwar utan fara.

Wi ha warit fjerran gångna
från det lif, som ofwan är.
Oss har döden hållit fångna
med sin grymma makt och här;
men wi äre fri´ den wånden,
medan Jesus är uppstånden.

Wi ha warit dödsens trälar,
wi ha warit mörksens barn,
Satan hade wåra själar
snärda i sin´ nät och garn.
Nu har Jesus oss förlossat,
ormsens hufwud sönderkrossat.

Jude slägt! din otro spegla
uti dessa underting.
Utsätt wakten och besegla
grafwen med Pilati ring.
Christus går dock utan möda
genom stenen från de döda.

Hwässe döden sina tänder,
ryte satan utan tal:
bunden är hans magt och händer,
hämmadt är nu dödsens qwal.
Ho med Christo blir begrafwen,
uppstår under Christi glafven.

Låter oss nu wara glada,
fröjde sig hwar på sin ort;
nu är botad all den skada
som oss syndafallet gjort;
dödsens fruktan är fördrifwen
döden är uppswulgen blifwen.

Upp, min själ, min mun och tunga,
upp mitt hjerta och min röst,
till att prisa och lofsjunga
Jesum, som oss återlöst,
Jesum tacka och berömma,
Jesu godhet aldrig glömma.


Johann Franck (fönstermålning i Paul-Gerhardt-Kirche):

244 Säll är den som sina händer

1. Säll är den som sina händer
i Guds händer sluter in...

Text: Gustaf Ållon 1694 (48 år) "Vad kan dock min själ förnöja", bearb. Jan Arvid Hellström 1979 (38 år)
Musik: Svensk 1697, jfr 1697 års koralbok nr 268

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm utgör egentligen bara de två sista stroferna av en lång, 11-strofig psalm, en betraktelse över livets ovaraktighet och lyckans obeständighet "Vad kan dock min själ förnöja?" Liksom de två sista avslutas också de övriga stroferna med en hänvisning till "Guds händer", där vi får lägga våra liv, vare sej de blir långa eller korta, övervägande lyckliga eller olyckliga.

Men i praktiken var det redan tidigare de sista två stroferna som verkligen sjöngs (och togs in i andra sångsamlingar). Ofta användes de som kvällspsalm (den vackra mollmelodin underströk vilan och ron), ibland även vid begravningar. Först en betraktelse över välsignelsen med att lägga sina händer i Guds händer. Sedan en bön där man gör just detta - och ber om att bli ledd ("vid handen") till Guds "fröjdeland".

Stroferna tillhör inte längre de verser som folk i allmänhet kan utantill. Men i Jan Arvid Hellströms varsamma bearbetning kan de sannolikt leva vidare. De tillhör absolut vår psalmskatt - i alla bemärkelser, både poetiskt och andligt.

525 Mitt hjärta, fröjda dig

DAGLIG UPPMUNTRAN TILL ANDAKT

1. Mitt hjärta, fröjda dig,
må själ och sinnen röras.
Låt andakt av din bön
allt upp i himlen höras...

Text ("Wohlauf, mein Herz, zu Gott"): Johannes Olearius 1665 (54 år), Gustaf Ållon 1694 (48 år), Ragnar Holte 1985 (58 år)
Musik: Johann Crüger 1647 (49 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än. För den äldre svenska texten, se här!]

Denna psalm publicerades första gången 1665 i Olearius´ "Christliche Betschule" och sedan i hans "Singelust" under rubriken "Daglig uppmuntran till andakt". Gustaf Ållon översatte den för 1694 års svedbergska psalmbok, och den kom även med i 1695, 1819, 1937 och nu 1986 års.

En gärna sjungen psalm, som i sekler fungerat just som en "daglig uppmuntran till andakt", som rubriken löd i Olearius´ "Singenlust". Det är alltså en psalm som, särskilt med Crügers härliga melodi, väcker både "Singenlust" och "Betenlust" (lust till både sång och bön).

J Olearius:


J Crüger: