Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Psalmen är i stort sett ett rent återberättande av evangeliet, ungefär som avdelningen Psalmer över åtskilliga Söndags-Evangelier i 1695 års psalmbok. Men intressant nog för oss psalmintresserade nämner Frostenson i sista strofen även det sjungna ordet, "psalmen vi sjunger", som en sådd han ber ska få ge skörd i våra liv.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här]
I yngre dagar var Jan-Arvid Hellström (som slutade sina dagar som biskop i Växjö) en flitig sång- och visförfattare. Han skrev inte denna sång till sitt eget bröllop (han hade 1970 redan hunnit vara gift i flera år och fått tre barn). Men han skapade en vigselpsalm som i likhet med Hildebrands Som klaraste vattuflöden var ett försök att tolka brudparets egna känslor.
Men psalmen är så mycket mer, och den är lika mycket den kristna församlingens sång ("Vi ber att du tar i din tjänst vår gemenskap") och en hemmets sång med varma tankar till de hemlösa (även singlar har ju vanligtvis ett hem). Enligt min mening kan psalmen därför sjungas som inledningspsalm till vilken gudstjänst som helst! Den riskerar annars att komma bort, eftersom få brudpar känner till den sedan tidigare.
Karl-Olof Robertsons valsmelodi har f.ö. den roliga egenskapen att den andra halvan harmonierar med den första. Man kan alltså lätt göra ett tvåstämmigt sångarrangemang som bygger på detta, alternativt sjunga kanon (men då blir texten grötigare).
är din bäste vän, är beredd att ge dig allt... Text: Bo Setterlind 1956 (33 år) Musik: Karl-Olof Robertson 1970 (52 år)
Detta är en liten psalm där varje vers börjar med orden "Någon du känner", utan att någonsin explicit säga vem det är. Jag har aldrig varit med om att sjunga den i gudstjänstsammanhang förutom en gång under 1990-talet på Laurentiistiftelsen i Lund - men den är inte särskilt svårsjungen, är kanske bara för kort för att församlingen riktigt ska hinna blir förtrogna med den? Texten skrevs från början som en dikt, inte som en psalm, och skiljer sej därigenom från de flesta av Setterlinds övriga bidrag till psalmboken. Det ifrågasattes också om den var lämplig just som psalm - jag har faktiskt sett ett brudpar förklara att de valde den som vigselpsalm för att slippa så mycket om Gud och lät den handla om partnern istället - men när den nu hade fått en så fin och relativt lättsjungen melodi som Robertsons kändes det väl naturligt att foga den till de övriga setterlindska bidragen. Första strofen handlar i en kristen tolkning - som väl även får antas vara Setterlinds, med tanke på att han medgav dess bruk som psalm - om vänskapen och generositeten vi får möta från Kristus, andra strofen om hans framträdandet till vårt försvar med "ett ord av guld", och tredje strofen om hans vandring vid vår sida. Psalmens utsagor om "den vi känner" och som ger allt "utan att begära någonting igen" kan kanske behöva kompletteras med de mer bibliskt pregnanta frostensontexterna: "Mitt ibland oss står / en som ni inte känner" och "Allt begär han, allt han ger dej, / alla dagar är han med dej."
Här en alternativ melodi som inte finns med i psalmboken men som kan vara fin att lyssna till ändå:
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musik eller resten av texten återges här än]
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än] En psalm som ligger i den verkliga psalmbotten, trots att den passar som hand i handske både på Johannes Döparens dag (Annandag Midsommar) och Tredje söndagen i advent. Kanske b-melodin (som så ofta) är den mer lättsjungna, men det hjälps inte: talet 426 står sällan på psalmnummertavlorna i vårt land. Kanske är inte själva texten - av den unge Karl Sundén - så inspirerande heller. Men den orimmade dikten får in Johannes Döparens namn på ett stunsigt sätt, och varje vers har en refräng som lyder: "Tag hans rop om bättring till dig: Herren kommer snart." Och psalmen får nog ändå betraktas som ett rätt originellt och tematiskt välbehövligt tillskott till psalmboken, ett tillskott som redan från början hamnade lite i bakvattnet och därför sedermera slentrianmässigt betraktats som svårsjunget ("den har ju aldrig blivit sjungen", typ). Likt många nya psalmer har den kanske för få verser (fyra) för att melodin riktigt ska hinna "sätta sej" - sju-åtta verser av denna ringa längd hade inte varit fel. Men våga prova!
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noter eller text publiceras här än] John Russell Darbyshire skrev denna psalm samma år som han blev anglikansk biskop av Glasgow (sju år senare blev han ärkebiskop av Kapstaden). Får man gissa att den skrevs under stilla veckan det året? Psalmen delar öde med Så är fullkomnat, Jesus kär och Ditt lidande har nått sitt slut däri, att den knappast låter sej sjungas annat än på långfredagskvällen eller möjligen påskafton. Den borde å andra sidan vara desto mer obligatorisk då, men jag har inget minne av att ha varit med om att sjunga den ens på långfredagskvällen (det är ju heller inte längre obligatoriskt med läsning av den s.k. Sjätte akten ur Kristi lidandes historia eller ens motsvarande avsnitt i det evangelium som följs för året). Hur som helst är psalmen underskön som poesi (inte minst på svenska i Anna Greta Wides översättning) och kan gärna läsas också vid enskild andakt. Men Karl-Olof Robertsons sublima koral är verkligen kongenial med texten (en trerading, ovanligt versmått!) och förtjänar sannerligen att sjungas. Skulle inte någon kyrkokör kunna adoptera den och sjunga den vid slutet av långfredagsgudstjänsten? Eller anses påskperspektivet i sista strofen föregripa påskdagsglädjen alltför mycket? Men kära nån, hur skulle vi orka fira Långfredag och Kristi begravning utan påskperspektivet?
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än] Det här är absolut en av Anders Frostensons mest pregnanta, mest teologiskt laddade psalmer. Liksom flera av de psalmer han skrev just efter Kyrkovisor (med deras berömda och barnanpassade "nya tilltal") är den här psalmen ingalunda särskilt enkel eller barn- och ungdomsvänlig. Den har fått en melodi i samma mindre lättsmälta stil, och har därmed tyvärr hamnat på "psalmbotten", men den är absolut väl värd att sjunga och lära känna. Texten är verkligen bibelinpregnerad, och under passionstiden och särskilt Långfredagen borde psalmen verkligen sjungas så pass ofta att folk lär sej den. Den är långt ifrån omöjlig och på intet sätt så svår att den bör undvikas.
Bekännelsen till Jesu gudom är sällsynt tydlig just här i en psalm som handlar om "den lidande Guden" (titel på en bok av ärkbeiskop Eidem). På korset blöder Guds hjärta. Där dör Härlighetens Herre, som Paulus kallar Jesus i 1 Kor. 2, ett kapitel som gärna kan läsas rakt igenom om man vill förstå Paulus´ förkunnelse och Frostensons passionpsalm.
"Farmför paradisets port / ängeln svärdet fäller" är en allusion på keruben i 1 Mos. 3:24 (av samma karaktär som den i påskpsalmen Världen som nu föds på nytt). Det brutna återställs i Jesus Kristus. Och därför mynnar psalmen ut i proklamationen och bönen: "Allt som förr, och allt ändå genom dig förändrat. / Gud, här är jag, låt mig gå dit du mig vill sända."
Rent formellt är psalmen skriven i ett mycket klassiskt versmått och kan även sjungas till exempelvis vismelodin Nisse tänkte sjöman bli eller Wennerbergs koral Utrannsaka mig, min Gud (Herren är min herde god). Den har även, särskilt i den ursprungliga versionen från 1964, ovanligt många helrim för att vara en frostensonpsalm. Som sagt: det är bara att börja sjunga till den ena eller andra melodin!.
