73 Vi till ditt altarbord bär fram

 

1. Vi till ditt altarbord bär fram
som offergåva, o Guds Lamm...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år), 1973

Musik: Carl Nielsen 1914 (49 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]

Denna psalm är en typisk beredelse- eller offertoriepsalm. Första strofen anknyter till Romarbrevet 12 där aposteln skriver: Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst.

Genom att i andra strofen betona att Jesus är gåvan Gud gav och att den ges oss alla utan krav på motprestationer, samt genom att sedan föra in "det saliga bytet"-motivet ("du tar vår skuld, din frid du ger") undviker Frostenson att talet om offergåva i samband med nattvarden uppfattas som romersk mässofferslära.

Och sista strofen blir en bön om att ingen ska stanna utanför utan att alla nattvardsgäster verkligen ska bli "en kropp, ett bröd" i Kristus. I slutraderna anknyter Frostenson till både 1 Korintierbrevets och Uppenbarelsebokens sista verser: "Maran ata! / Du vår Herre, kom! / Amen. Kom Herre Jesus".

Koralen är hämtad från Carl Nielsens Salmer og aandelige Sange, komponerade 1913-15 och utgivna 1919. Nielsen var enligt uppgift inte troende eller ens "religiös i konventionell betydelse", men dock väl förtrogen med församlingssången och dess betydelse. Den äldre vännen Thomas Laub skrev till honom: "En Salmekomponist maa være Barn af Huset, hvormed jeg ikke tænker paa, at han har en patenteret Tro, - hans Tro kan være lille, kan være forkert - men, han maa være hjemme i, d.v.s. have levet i Menighedssangen, helst fra Barn af, kende den ved Brug."(Citatet hämtat från Carl Nielsen-sällskapets hemsida).

Carl Nielsen:

165 Vår blick mot helga berget går

1. Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din död, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

2. Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

3. En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

Text: Edvard Evers 1906 (53 år)

Musik: Otto Olsson 1916 (37 år), alt. norsk fokmelodi ("Den stora vita skaran där")

[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna inte publiceras här än]

Vår mest kända och länge enda förklaringsdagspsalm, tryckt 1906 i Evers´ tilläggsförslag till psalmboken och tio år senare försedd med Otto Olssons undersköna melodi, som första gången trycktes i koralboksförslaget 1917 och starkt bidragit till att psalmen varit så omtyckt.

Första strofen återberättar evangelietexten ur Matteus 17 på Kristi Förklarings dag, nb i presens: "Vår blick mot helga berget går"; vi ser det som händer som om det hände nu. Andra strofen tillämpar det som hände då på det kristna livet här och nu, och tredje strofen lyfter fram den Stora Förklaringsdagen när kampen är slut och evighetens frid och glädje har börjat.

Givetvis kan psalmen sjungas året om när budskapet i Matteus 17 behandlas. Och varje söndag borde ju vara något av en "Kristi Förklarings dag".

E Evers:

O Olsson:

180 Var dag är en sällsam gåva

1. Var dag är en sällsam gåva,
en skimrande möjlighet...

Text: Mads Nielsen 1917 (38 år) "Hver dag er en sjelden gave", sv. övers. 1921, bearb. Harry Lindström 1984 (68 år)

Musik: Oscar Bandsberg 1917 (43 år), alt. Corullons version

En morgonpsalm av en dansk apotekare med melodi av en dansk frälsningsofficer (som var ledare för arméns danska musikavdelning). Psalmen skrevs enligt norska Wikipedia under en semester i Rågeleje. Den trycktes snart i De Unges Lommebog och på svenska i Favoritsånger (1921) m.fl. samlingar. Den finns inte med i Den Danske Salmebog (2002) eller i Norsk Salmebok (1985), men däremot i den svenska, dit den kom efter flitigt bruk på frikyrkligt håll. Även i Norge har den sjungits mycket och tagits med i många sångböcker.

Texten är väl egentligen en kristlig utveckling av Horatius´ Carpe Diem-motiv (obs korset ovanför timvisaren på bilden överst!). Den nya dagen beskrivs som en gåva, en nåd, en skimrande möjlighet - som förpliktar till ansvar och givande. Det horatianska njutningsmotivet är minst sagt nedtonat (fast en kristen nutida författare har tänkt sej att Guds första fråga hinsides blir "Njöt du av min skapelse?") och psalmen appellerar till viljan och tanken på den utvärderingens afton som snart kommer, jfr Jesus´ ord i Johannes 9:4. Löftet och kravet, nåden och ansvaret kopplas samman istället för att särskiljas (jfr SvPs nr 87 v. 2).

Det är nog ganska vanligt att morgonpsalmerna är lite uppfordrande - medan aftonpsalmerna innehåller mer av förlåtelse och vila. Kanske inte så märkligt, om man tänker efter. Låt oss bara minnas bibelordet om att "Herrens nåd är var morgon ny" och att nåden alltid måste få komma först i det kristna livet. Vilket den ju faktiskt gör också i denna psalm.

193 Gud som haver barnen kär

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.

Text: Gammal svensk bön för barn tryckt 1780

Musik: Ivar Widéen 1912 (41 år), alt. "Blinka lilla stjärna där", alt. Peter Magnussons version i dansbandsstil.

När hovpredikanten och sedermera västeråsbiskopen Gustaf Murray i samarbete med Samfundet Pro Fide et Christianismo redigerade och utgav sin Barnabok (1780) lagom till kronprins Gustav Adolfs 2-årsdag (den tillägnades kronprinsen, jfr Victorias bönbok 1979, men delades även ut i 2000 ex i Stockholms skolor), så fanns den här förmodligen ännu äldre barnabönen med. I varje fall de fyra första raderna i denna form:

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart min värld och lycka vänder,

det står allt uti Guds händer.

I en ABC-bok fem år senare trycktes bönen med dessa rader ändrade:

Vart jag viker eller vänder

står min lycka i Guds händer.

I början av 1800-talet gjorde Carl Jonas Love Almqvist en liten utvidgning av versen och satte också melodi till den. I hans version slutar texten så här (de två första raderna har varit oförändrade genom århundradena):

Vart jag viker eller vänder

står min lycka i Guds hand.

Hur jag fiker, vart jag länder

står min lycka i Guds hand.

Almqvist-tilldiktningen slog dock inte igenom. Senare under 1800-talet fick bönen istället några mer tvetydiga avslutningsrader, som blev vida spridda och fortfarande lever kvar i muntlig tradition:

Lyckan kommer, lyckan går,

den Gud älskar lyckan får.

Men eftersom slutraden vållade så mycket bryderi, ändrades den i psalmbokstillägget 1921 ("Nya Psalmer") och alla senare sång- och psalmböcker till den tryggt entydiga varianten:

Du förbliver, Fader vår.

(Ibland har dessa slutord också använts som inledningsord till gamla versionen av Herrens bön, och då har övergången alltså blivit: "Du förbliver, Fader vår som är i himmelen" o.s.v.).

Siri Dahlquist tilldiktade den korta psalmen, men hennes fem extrastrofer separerades sedermera från denna och blev 1937 en särskild psalm: "Gode Fader, i din vård", numera borta.

Margareta Melin har presenterat en alternativ version (som även kan sjungas som en andra vers):

Gud som ser och älskar så
se till mig och alla små.
Vart jag mig i världen vänder
är mitt liv i dina händer.
Du min trygghet alla dar
du är evigt hos mig kvar.

Som melodi har ofta använts den till Blinka lilla stjärna där, vilket egentligen inte är så dumt, eftersom denna melodi liksom barnabönen är känd fr.o.m. 1700-talet. Men domkyrkoorganisten Ivar Widéens är också lättsjungen och passar bra till den gamla texten. Peter Magnussons dansbandsversion ovan är inte heller att förakta. Sjung för barnen och sjung med barnen!

Men eftersom denna psalm tillhör det fåtal som stora delar av svenska folket frivilligt lärt sej utantill - liksom ett par verser av Den blomstertid, första versen av Tryggare kan och möjligen Härlig är jorden - och eftersom vår Frälsare sagt att "den som inte tar emot Guds rike som ett barn, den kommer aldrig dit in", har man med fördel kunnat sjunga psalmen även vid t.ex. korum i det militära. Vilket jag gjorde 1990 tillsammans med regementspastorn i Boden. Visserligen var det nog några ynglingar som hellre velat be som min mor när hon var i 7-årsåldern: "se till mej som snart stor är". Men inför vår Herre är vi alla små(-länningar).

I Finland sjungs psalmen på den här melodin (och med ett par verser till):

Här en annan melodi (samt sista strofen av Siri Dahlquists tilldiktning):

200 I denna ljuva sommartid

 

 Jfr även Land Lars Erssons melodi till SvPs622, som i leksandstrakten sjungits just till "I denna ljuva".

Alt. Anders Öhrwalls koral (finns ej i psalmboken):




1. I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full,
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Nu växer säd för skördens tid,
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa,
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

4. När jag hör trastens klara sång...

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Geh aus, mein Herz, und suche Freud", sv. övers. Joachim von Duben d.ä. 1725 (54 år), Christoffer Olofsson Angeldorff 1855 (47 år), Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. dalakoral från Malung (känd via Anders Nyberg), alt. mel. av Anders Öhrwall,

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Detta är tillsammans med Den blomstertid och En vänlig grönska vår mest kända och sjungna sommarpsalm, vars två första strofer fortfarande (2011) ofta sjungs vid skolavslutningar o dyl. Den är 40 år äldre än Den blomstertid, och översattes till svenska för nästan 300 år sedan, men slog inte riktigt igenom i vårt land förrän den genommusikaliske ärkebiskop Nathan Söderblom vid 50 års ålder gav den en lika melodisk som lättsjungen koral.

I Tyskland sjungs den lika glatt på en helt annan melodi, med repris på strofens slutrad:

Psalmen trycktes första gången på svenska år 1725 i samlingen Uthwalde Andelige Sånger, och i något bearbetad form i Angeldorffs svenska översättning av Johann Arndts En Sann Christendom 1855, som avslutning på Fjärde bokens kapitel 3, som handlar om Guds verk den tredje skapelsedagen. Angeldorffs psalmtext bearbetades ytterligare för 1911 års Förslag till reviderad psalmbok.

Psalmens första del är storslagen naturlyrik, en sommarskildring utan sin like i våra psalmböcker (jfr dock Psaltaren 104). Dess andra del vänder blickarna mot himmelen och dess härlighet, inte för att förta sommarbilderna dess glans, utan för att fråga sej hur skönt det inte ska vara hemma hos Gud när det är så vackert "redan här". Jämför betraktelsesättet med Wallins retoriska fråga i psalmen Var är den vän:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eller Josephsons fråga i psalmen O vad världen nu är skön:

Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

Och den avslutande delen av Gerhardts långa sommarpsalm - i originalet hela 15 strofer! - är en bön om att redan här få växa till i tro, hopp och kärlek, och att sedan få grönska och blomma hos Gud för evigt.

Paul Gerhardt:

Nathan Söderblom:

198 Likt vårdagssol i morgonglöd

1. Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

2. Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

3. Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1846 (63 år) "Som Forårssolen morgenröd", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1909 (45 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. Emil Hartmann (i Dansk Salmebog), se nedan:

En påskpsalm lika mycket som en vårpsalm. (Grundtvig skriver ofta både och). Denna trycktes 1846 och skrevs troligen också någon gång däromkring. Eklunds översättning trycktes 1909 i Från kyrkosångens tider. Varför psalmen 1937 och även 1986 hamnade bland vårpsalmerna istället för bland påskpsalmerna förstår jag inte riktigt. Men om vi nu ibland har rätt mycket vårstämning i påskpsalmerna ska vi förstås också kunna ha mycket påskstämning i våra vårpsalmer!

En uppmuntringspsalm under själens och kyrkans vintertider är den hur som helst, och kan alltså med fördel sjungas redan under vårvintern (jfr "vinterpsalmen" De blomster som i marken bor!). Grundtvig har bl.a. genom denna psalm - och hela sin psalmdiktning f.ö. - inspirerat författaren Christian Braw till dennes "enmanspsalmbok" Vårvintersång (Artos 1993).

Grundtvig:

Söderblom:

210 Jag lyfter ögat mot himmelen

1. Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

2. Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

3. Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.

4. Så skydda mig med din starka hand,
du Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1855 (51 år), ngt bearb. 1986
Musik: Oskar Lindberg 1917 (30 år), alt. Rudolf Lagi 1867 (44 år)

Jfr hur psalmen ser ut i 1986 års finlandssvenska psalmbok nr 492!

Eller i finska psalmboken (Virsikirja) nr 490!

[Av upphovsrättsliga skäl kan melodin inte publiceras här än]

Detta är en bönepsalm för barn av den finländske nationalskalden. Den har sjungits vid otaliga dop och barngudstjänster, och är väl tillsammans med Tryggare kan ingen vara den 1800-talspsalm som har den starkaste ställningen i sådana sammanhang. I kontrast mot äldre psalmböckers "psalmer för barn" känns den här verkligen barnanpassad. Den finländska psalmforskaren Birgitta Sarelin skriver i sin psalmkommentar:

Runeberg skrev psalmen för barn. Det visar t.ex. hans kommentar till en ändring av Lars Stenbäck, när Stenbäck ville bearbeta texten. Stenbäck hade i sitt förslag skrivit: 'Tack för allt godt, som du städs mig ger' i stället för Runebergs 'Tack för allt godt, du mig ständigt ger'. Stenbäck gjorde det i språkvårdande syfte. Han ville införa det relativa pronominet 'som' och sätta ut bisatsinledaren, och då förlorade han en stavelse, vilket gjorde att ständigt blev städs. Det är denna följdeffekt som Runeberg kritiserade med orden: 'Liksom barnen skulle säga städs!' Det visar att Runeberg verkligen ville att psalmen skulle vara 'barnslig'; han hade uttryckligen tänkt på målgruppen. Men nuförtiden säger ju barnen inte ens 'ständigt'.

Och även för vuxna "Guds barn" är psalmen en god bönepsalm. Inte minst genom sin ton av glädje och tacksamhet. De två sista stroferna användes när ett av Siri Dahlqvists barn gifte sej (se hennes bok "Livets sånger"), och fler brudpar kunde gärna ta efter det exemplet!

För svenskar är Oskar Lindbergs folkviseaktiga mollmelodi omistlig - men i Finland kan man inte tänka sej psalmen utan Rudolf Lagis dur-melodi i valstakt! Skulle man gå efter fördomarna borde ju Sverige ha dur- och Finland mollmelodin, men det är alltså precis tvärtom.

Psalmen hade ursprungligen fem strofer. Följande strof blev kvar i Finlands psalmböcker men har uteslutits ur de svenska:

Jag är en planta uti din gård,

för evigheten uppdragen.

Jag var knappt till, när i fadersvård

av dig jag redan var tagen.

År 1986 bearbetades den strofen i finlandssvenska psalmboken, så att det nu står:

Jag är en planta uti din gård,

för evigheten uppdriven.

Jag var knappt till, när i fadersvård

åt dig jag redan var given.

Även de övriga stroferna bearbetades lätt, liksom i Sverige - men inte likadant som här. Vi har alltså här ännu en psalm på svenska som fått olika språkdräkt på ömse sidor om Bottniska viken. Så här kan den alltså också låta: 

Porträtt av Runeberg i 50-årsåldern:

O Lindberg:

233 Fader, du vars hjärta gömmer

1. Fader, du vars hjärta gömmer
helighet, som allting dömer,

kärlek, som förlåter allt...

Text: Emil Liedgren 1910 (31 år)
Musik: Oskar Lindberg 1917 (30 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än, men finlandssvenska psalmboken har fått tillstånd att publicera texten, se nr 356 i den psalmboken]

Tillsammans med Johan Alfred Eklund blev västeråslektorn Emil Liedgren en av den s.k. ungkyrkorörelsens främsta diktare. Till hans tidigaste och mest kända psalmer hör denna psalm om den Gud som både dödar och gör levande (jfr 5 Moseboken 32:39). Den kritiserades visserligen för sina många "överklivningar" (där radslut och satsslut inte sammanfaller) och sitt lite märkliga bildspråk. Att ödemarken ska blomma säger redan Jesaja 35, men är inte "våra tårars flöde" lite väl salt för att åstadkomma detta?

Men efter att Oskar Lindberg förtjänstfullt tonsatt den 1917 (och den publicerats i Nya Psalmer 1921) blev den mycket gärna sjungen och kritiken tystnade efterhand. (Fast nog tycker åtminstone jag fortfarande att tredje strofen kunde utgå).

Nuförtiden kanske kritiken åter tilltar - eller psalmen begravs i tysthet - p.g.a. vår ovilja att tillskriva Gud funktionen att "döda", ens i bildlig bemärkelse. Eller att "i vrede allting döma". Men psalmen bygger ju just på kontrasten mellan "döda" och "föda", mellan lag och evangelium om man så vill. Se även 1 Samuelsboken 2:6.

Övriga bibelallusioner är (v.1) Johannesevangeliet 3:3, (v.2) Jesaja 33:14, 10:17, (v.3) Jesaja 32:5, 35:1-2,7, 41:18-19, (v.4) Jesaja 8:19, (v.5) Jeremia 6:16, Jesaja 53:6, 59:9-11.

Den fjärde strofen för på ett oförlikneligt sätt in själva helgupplevelsen i bildspråket:

Där vi än i ångest höra

ovisst mummel nå vårt öra,

helgsmålsringning ljuda skall:

genom ljusa

valv skall brusa

påskkoralers jubelsvall.

Själva strofformen har Liedgren tagit från Astolfs själamässa ("Ljus, som klarnar alla öden") i Lycksalighetens ö (av Per Daniel Amadeus Atterbom), en text som i sin tur är en efterbildning av "Heloises sång vid Abailards grav." (Se Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 369).

E Liedgren:


O Lindberg:

235 Som en härlig gudomskälla

1. Som en härlig gudomskälla,
rik och mäktig, djup och stor,
är den kärlek, nåd och sanning
som i Jesu hjärta bor.
Han har öppnat pärleporten,
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

2. En gång som en jagad duva,
som en sårad hjort jag var,
men ett djupt förkrossat hjärta
Jesus ej förskjutit har.
Han har öppnat pärleporten...

3. Under över alla under!
Allt förlät han mig en gång.
Om hans underbara godhet
glad jag sjunger nu min sång.
Han har öppnat...

4. När en gång i livets morgon
till den gyllne port jag når,
då för Jesu stora kärlek
ock för mig den öppen står.
Han har öppnat...

Text: Fredrik Arvid Bloom 1917 (50 år), bearb. 1929

Musik: Alfred Olsen Dulin före 1917 (22 år)

Tillsammans med Den blomstertid, Härlig är jorden och Tryggare kan ingen vara är nog "Pärleporten" (som ovanstående text brukar kallas) den psalm i psalmboken som flest svenskar känner till. I motsats till de övriga kan den sjungas och skrålas i de mest oväntade sammanhang, ungefär som ansvarskännande 1600-teologer upplevde att de lutherska psalmerna utnyttjades (på krogen et c). Den glada, "hejiga" melodin inbjuder naturligtvis till detta, men man får nog hoppas att själva texten till "Pärleporten" - som ju är centralt evangelisk - ändå på något sätt fortfarande väcker gensvar i folks inre, även om den (med sedvanlig svensk prydhet inför allvarliga andliga frågor) mest parodieras och/eller görs till föremål för ganska vänligt gyckel.

Bloom var en rörlig för att inte säga orolig själ, både geografiskt och på flera andra sätt. Efter att ha avlagt navigationsexamen och levat på haven som sjöman gick han i land och blev frälsningsofficer i Amerika. (Eventuellt efter att ha försökt lyckan som guldgrävare, jfr Guldgrävarsången). Sedan gick han (1901-04) pastorsutbildning vid North Parks pastorsseminarium i Chicago (samtidigt som han i Sverige obefintligförklarades i 1902!) och arbetade som pastor i några församlingar i USA. Men han övergick snart till att bli försäljare och ansåg sej själv ha förlorat livet i Gud.

År 1917, vid 50 års ålder, fick han en ny "frälsningsupplevelse" på Frälsningarmén och återvände till pastorskallet. Hans äktenskap upplöstes dock snart därefter och han återvände 1921 till Sverige. Där gifte han om sej och arbetade som missions- och baptistpastor i bl.a. Säter, Rättvik och Uddevalla, där han avled i blindtarmsinflammation strax före sin 60-årsdag.

Sången om "Pärleporten" skrevs på svenska just efter Blooms återkomst till kristen tro och kristet arbete, och den är tillsammans med Guldgrävarsången författarens överlägset mest kända. Den finns även på engelska under titeln "Love divine, so great and wondrous". Och så här låter tydligen den nederländska varianten:




Och en fri improvisation över samma koral (den skulle Dulin och Bloom ha fått höra!):


F A Bloom:

254 Löftena kunna ej svika

1. Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar...

Text: Lewi Pethrus 1913 (29 år), 1915
Musik: Lewi Pethrus v. 1-2 1913, v. 3-6 1915 (29, 31 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än]

Vad O gränslösa frälsning är för Frälsningsarmén och Med Gud och hans vänskap är för EFS, kan man nog säga att Löftena kunna ej svika är för pingströrelsen i Sverige. Den är liksom "grundarens/inspiratörens sång", och i detta fall har denne dessutom komponerat melodin.

Andra strofen ("Gör såsom Abraham gjorde") utgår från berättelsen om Abrahams stjärnräkning i 1 Moseboken 15:5. Fjärde strofen anspelar direkt på berättelsen om de tre, nej fyra, männen i den brinnande ugnen, se Daniel 3.

Men hela sången med sin uppmaning att tro och hålla fast vid löftena kan också ses som inspirerad av Hebréerbrevet 11 (trons kapitel, som också handlar om Abraham).

De två första verserna skrev Lewi Pethrus 1913 när hans fru Lydia var allvarligt sjuk, till en melodi som han komponerat något tidigare. Övriga verser skrevs mer än ett år senare, under intryck av negativa tidningsskriverier och verkliga överdrifter inom den egna rörelsen. Både text och melodi trycktes därpå (juni 1915) i Brudgummens Röst. (Se vidare Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 523f).

Lewi Pethrus:

304 Lär mig, du skog, att vissna glad

1. Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå...

Text: Adam Oehlenschläger 1813 (34 år) "Laer mig, o Skov, at visne glad", sv. övers. Emilia Ahnfelt-Laurin 1879 (47 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Skalden Oehlenschläger skildrar i ett av sina tidigare verk en eremit, som dör ensam ute i naturen. De som bär eremitens kista ner mot bygden och kyrkogården sjunger längs vägen en ljus uppståndelsehymn. Och det är denna hymns första fyra strofer som blivit en känd höst-, ålderdoms- och begravningspsalm i både Danmark och Sverige.

Kanske var det främst genom denna psalm som Gud uppfyllde Oehlenschlägers bön i Italien våren 1809 (efter åsynen av Correggios målningar i en kyrka i Parma): "Gode Gud, bevara mitt hjärta öppet och rent, till att erkänna Din storhet, godhet och skönhet i natur och människoverk [...]. Giv mig munterhet och mod att vandra min bana på Din sköna jord, utan att sjukligt och bittert hata min fiende, utan att slaviskt och fegt underkasta mig världens fördomar. Skänk mig beständig diktarkraft! Du har skapat min ande för konsten, och denna är det starkaste teleskop, genom vilket jag kan skåda din härlighet. Låt mig leva efter min död i mina verk såsom denne gode Correggio, så att ännu, när jag är stoft, månget ungdomligt bröst kan bli hänfört av mina sånger!" (Cit. efter Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken III, Lindblads 1946, s. 217)

Nå, det är väl inte "månget ungdomligt bröst" som ber om att lära sej "vissna glad"! Men utan tvekan hör psalmen idag till Oehlenschlägers få verkligt levande poem och är definitivt det enda som idag är känt i Sverige, t.ex. i Jakob Hellmans version (se ovan). Psalmen sjungs kanske oftast vid begravningar (särskilt på hösten), men texten kan också spontant citeras när träden gulnar - på ålderns höst sa t.ex. min farfar en höstdag just detta: "Lär mig, du skog, att vissna glad". 

Poeten Johannes Edfeldt har å sin sida behandlat såväl psalmen som åldrandet med rå galghumor i sin prosadikt Ålderdomshemmet: "Besök på ålderdomshemmet, det sista helvetet. Kvällsandakt. Mitt i misären - bland gamlingar med darrande händer, gapande eller dreglande munnar och halvslocknade, askgrå ögon - sätter sig den manhaftiga förestånderskan, bred över bringan, vid orgeln och intonerar med en röst, som kunde fröjda en bergsprängare, den anslående sången: Lär mig, du skog, att vissna glad..." (Edfeldt: Dagar och nätter, 1983).

Efter ett knippe retoriska invokationer (till i tur och ordning skogen, fågeln och fjärilen) kommer hur som helst i sista strofen "en riktig bön" till Jesus. Jag har tyvärr som kantorsvikarie i Bollnäs 2009 varit med om att den versen fått önskas bort (nb vid en kyrklig begravning!) för att den ansågs alltför "religiös". Men de sista målande raderna förtjänar att återges på originalspråket:

Sving for mig håbets grønne flag,
langfredag var en bitter dag,
men skøn var påskemorgen!

Det är nästan så att man tänker på den yngre landsmannens, den av nazisterna mördade diktarprästen Kaj Munks, berömda ord:

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag

vi lurer dem påskemorgen!

A Oehlenschläger:

N Söderblom:

310 O Gud, du mig ej överger

1. O Gud, du mig ej överger
när jag i mörkret sänkes ner.
Då möter jag ditt under...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år), 1982
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

En 60-talspsalm som Frostenson 20 år senare moderniserade, och som försågs med Söderbloms vackra sommarmelodi. Det är en psalm om livets gåva och gräns, om "vetekornets lag" och om att "vila i det skaparord / där sekler är sekunder".

Sista strofens tal om "stoft och aska" refererar till väl jord- resp. urnbegravning. Men psalmens allmängiltighet gör att den inte bara kan sjungas på dödsbädden utan också som dödsberedelse i yngre år, ja, som församlingssång på exempelvis Sjuttonde söndagen efter pingst.

I slutet av psalmen talas även om "Guds stad" som "kärlekens och glädjens stad", i anslutning till Uppenbarelsebokens tal om den sköna stad som kommer från ovan. Stadsmiljön är inte bannlyst ur evighetens värld - men det är en grön stad med många träd och vatten.

Söderblom:

377 Därför att Ordet bland oss bor

1. Därför att Ordet bland oss bor
blir världen aldrig stum.
En lovsång lyfts. Vi väcks till tro
i vår förtvivlans stund.

2. I stoft, i gräsens bräcklighet...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år)
Musik: Carl Nielsen 1919 (54 år) "Nu sol i øst oprinder mild"

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En av Frostensons mest originella psalmer, och en av de första "vuxenpsalmer" han skrev i modern stil efter arbetet med Kyrkovisor. Texten handlar om Guds Ord, djupast sett Kristus, den gode herden som för sin hjord "bland orm och varg". Fjärde strofen innehåller både påskens under - med den bortvältrade stenen - och pingstens under, då "språken smälts ihop". Och sista strofen formar sej till en bön: "Giv oss, o Gud, en lyhörd tro, / en öppen, vaksam blick."

Tredje strofen (om den gode herden) har rena, klassiska rim, men i övrigt är detta ett exempel på hur Frostenson annammat vokalrimsprincipen, assonanserna, i de psalmer han skrev på 60-talet (i motsats till 30-talspsalmerna). Men inte ens som assonans betraktad är väl slutrimparet "liv" och "blick" särskilt lyckat? Dock får det betraktas som en petitess - helhetsintrycket är storslaget, och psalmen vore värd att sjungas mycket oftare än vad som sker. "En lovsång lyfts. Vi väcks till tro / i vår förtvivlans stund."

Melodin är en av Carl Nielsens mest kända koraler i klassisk stil. Den sjungs i Danmark bl.a. till en morgonpsalm.

Carl Nielsen:

407 Salig, Jesus, är den stunden

1. Salig, Jesus, är den stunden
då du mitt ibland oss är.
Låt din blick i hjärtegrunden
präglas in och klarna där...

Text: Ernst Gottlieb Woltersdorf 1752 (27 år) "Das ist eine selge Stunde", sv. övers. Britt G Hallqvist 1984 (70 år)
Musik: Preben Nodermann 1911 (44 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Ernst Gottlieb blev aldrig mer än 36 år. Men som präst och barnhemsföreståndare hann han ändå uträtta mycket. Ovanstående psalm trycktes 1752 i andra samlingen av hans "Einige neue Lieder oder evangelische Psalmen". (="Några nya sånger och evangeliska psalmer"). 

Den översattes till svenska av Johan Alfred Eklund i "Från kyrkosångens tider" (tr. 1909). Och två år senare komponerades den svenska melodin (om än till en annan text) av domkyrkoorganisten i Lund, Preben Nodermann.

Psalmen är skriven utifrån evangeliet om Marta och Maria, vilket syns särskilt tydligt på slutet, här (som i 1986 års psalmbok) enligt Britt G Hallqvists nyöversättning från 1984: "Lär oss lyssna likt Maria / till det ord som gör oss fria. / Endast ett nödvändigt är: / välja dig och det du lär." 

P Nodermann:

489 Han kommer, han är nära

1. Han kommer, han är nära,
vår väntetid är slut.
Må alla facklor tändas,
möt brudgummen i ljus...

Text: Olov Hartman 1978 (72 år)
Musik: a-mel. Sven-Erik Bäck 1978 (59 år), b-mel. Gustaf Lindberg 1917 (34 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken Sven-Erik Bäcks noter eller resten av texten publiceras här än]

En psalm som alluderar på evangeliet om de visa och ovisa jungfrurna. Huruvida dess ringa användning beror på det allvarliga ämnet eller avsaknaden av s.k. klämmig melodi låter jag vara osagt - den är i vart fall en riktigt pregnant och väckande psalm, väl värd att begrunda, med drag av kyrkospel och dramatik. "Hur djupt är inte mörkret / när himlen gått förbi." Möjligen är åtmminstone tema och versmått inspirerat av Laurentiis psalm "Nu dagen är tillända".

Tolvtonsmästaren Sven-Erik Bäcks melodi till psalmen är inte alls omöjlig, men tydligen har man ändå varit rädd att den skulle vara för svår. Så man har tillfogat Gustaf Lindbergs 100-åriga melodi till mikaelipsalmen "När stormens lurar skalla" (utrangerad i nuvarande psalmbok) och har väl därmed räddat kvar den koralen några år till. Särskilt lättsjungen är väl inte heller den, men varför ska allt behöva vara så trallvänligt? Prova sjung - så går det lättare och lättare!

512 Det ringer till vila

"Aftonringningen" av Millet:

Klocktornet i Järvsö kyrka, vid vars invigning psalmen skrevs:

1. Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.

2. Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.

3. Förlåt mina brister och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver då himlen förgås med vår jord.

4. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.

5. Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.

6. Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu?

7. Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.

8. Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.

Text: Johan Olof Wallin 1838 (59 år), "Järvsöpsalmen"
Musik: Ivar Widéen 1916 (45 år)

Om psalmens tillkomsthistoria kan man läsa på Järvsö församlings hemsida. Här ska bara konstateras att när denna wallinpsalm efter nära 100 år kom in i psalmboken (1937 års), så ströks andra versen - den om svetten (jfr 1 Moseboken 3!). Strofen kom dock 1986 till slut in i psalmboken.

Jag vet inte precis om psalmen sjungs så mycket idag. Helgsmålsfirandet verkar på avskrivning, utom i radio (där den så gott som aldrig sjungs). Men åtminstone i Järvsö hålls psalmen levande, och jag har även utanför Hälsingland varit med om att sjunga den i mindre sammanhang. Såväl i Byske i Västerbotten som i Karlstad i Värmland!

J O Wallin:

518 Hur härligt vittna land och sjö

1. Hur härligt vittna land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

2. Hon ändat har sin arbetsdag,
hon böjer sig för ditt behag
och kläder av sin prydnad.
Nu vilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.

3. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav;
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

4. Ljus är din klädnad, Herre Gud;
i norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

5. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.


Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), jfr den något bearbetade och förkortade versionen i Stora Nätpsalmboken nr 466!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.

Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor,(Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).

Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.

F.ö. använde min fru och jag denna psalm (v. 1, 4-5) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man från den laestadianska väckelsen föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall.

Topelius:

Söderblom:

578 Jesus, låt din kärleks låga

1. Jesus, låt din kärleks låga
brinna mäktig i min själ.
För ditt rike lär mig våga
ära, liv och timligt väl.
Du som älskat in i döden,
tänd hos mig den helga glöden.
Du som gav dig helt för mig,
hjälp mig leva helt för dig.

2. Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dig.
Hjälp mig, av din Ande övad,
gå med fasta steg din stig.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes bästa prydnad.
Du som gav dig helt för mig,
hjälp mig leva helt för dig.


Text: August Bohman 1920 (49 år)
Musik: Preben Nodermann 1911 (44 år)

641 Hur mäktig är den sabbat

1. Hur mäktig är den sabbat,
hur härlig, djup och klar,
som himlens makter anförtrott
i evighets förvar!
Den starke däri segern såg,
den trötte vilan fann,
då Gud, i vilken allting är,
blir allt för människan.

2. Jerusalem är staden...

Text: O questa qualia, Pierre Abélard (1079-1142), Staffan Larsson 1963 (36 år)
Musik: William Harold Ferguson 1919 (45 år) "Ladywell"

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än]

P Abélard:

650 Jesus det eneste

1. Jesus, det eneste,
helligste, reneste
navn som på menneskelepper er lagt!
Fylde av herlighet,
fylde av kjærlighet,
fylde av nåde og sannhet og makt!

2. Motganger møter meg -
aldri du støter meg
bort fra din hellige, mektige favn.
Mennesker glemmer meg,
Herre, du gjemmer meg
fast ved ditt hjerte og nevner mitt navn.

3. Herre, du høre meg,
Herre, du føre meg
hvordan og hvorhen det tjener meg best!
Gi meg å bøye meg,
lær meg å føye meg
etter din vilje mens her jag er gjest!

4. Du er den eneste,
helligste, reneste,
gi meg ditt rene og hellige sinn!
Frels meg av snarene,
fri meg fra farene,
ta meg til sist i din herlighet inn!

Text: Olav Theodor Moe 1904 (41 år)
Musik: Caroline Volla Sørlie 1910 ca (41 år)