65 Omkring ditt ord, o Jesus

 

1. Omkring ditt ord, o Jesus,
oss stilla gör
och fram till livets källa
av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta
dess djupa nöd,
du ensam kan oss mätta
med livets bröd.

2. Var, Herre, själv oss nära,
din kraft gör spord.
Förklara nya vidder
av livets ord.
Låt något fridlöst hjärta
dig möta här
och se och smaka, Herre,
hur ljuv du är.

3. Led oss alltmer, o Jesus,
i ordet in
och öppna våra ögon
för nåden din.
Den djupa, rika kärlek
som bor i dig
låt över varje hjärta
få gjuta sig.

Text: Anna Ölander 1900 (39 år), bearb.

Musik: Friedrich Silcher 1842 (53 år)

Utan tvekan Anna Ölanders mest kända och sjungna psalm, tillsammans med Jacob Timotheus Jacobssons Helige Fader, kom och var oss nära och Lina Sandells Herre, samla oss nu alla låg- och frikyrklighetens mest använda "predikstolspsalm". Den skulle alltså lika gärna kunna stå under rubriken "Helg och gudstjänst" som (som nu) under rubriken "Ordet". Men den passar också hemma vid gemensam husandakt.

Den trycktes första gången i KFUM:s sångsamling Uppåt (1900) och är en innerlig bön, som mjukt beledsagas av Silchers långt tidigare komponerade melodi. En bön om att Jesus ännu en gång av nåd ska förbarma sej över bedjaren själv och alla gudstjänstdeltagare, oavsett hur länge de varit troende, och leda dem fram till livets källa, livets bröd, livets ord ("du ser i varje hjärta dess djupa nöd").

Men psalmen kan också ses som en mer specifikt väckelsebetonad bön om att "något fridlöst hjärta", alltså någon som ännu inte mött Jesus eller överlämnat sej åt honom, för första gången ska få "se och smaka" (jfr Psalt. 34:8) hur ljuv han är. "De ogudaktiga har ingen frid", säger ju profeten Jesaja (Jes. 57:21). Formuleringen skulle dock absolut även kunna syfta på en kristen i särskild anfäktelse och frestelse. Eller i allmän oro och stress, när Guds frid känns långt borta, ungefär som när Jesus efter sin uppståndelse kom till sina rädda och oroliga lärjungar och sa: "Frid åt er alla." (Joh. 20:21).

Sista strofen handlar om att, oavsett utgångsläge i övrigt, tillsammans få bli ledda in i Guds ord, få syn på Guds nåd och överströmmas av Guds kärlek. Och medan församlingen ber detta, går prästen/pastorn/predikanten upp i predikstolen...

F Silcher:

64 En dyr klenod, en klar och ren

Alternativmelodi, angiven i psalmboken som komplement till förstahandsvalet från Wittenberg:

1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

den pärlor, guld och ädelsten

på långt när ej uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

få vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

som hörer till oss alla.

2. När annat, som vi akta värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om den ock evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

som mänskor dock förgäta,

var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var giver världen oss en grund

så fast att därpå bygga

som ordet av Guds egen mun,

det eviga och trygga?

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag kan fasthet finna,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinna.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att hans hem det är,

där han i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas.

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år)

Musik: Wittenberg 1526, alt. Burkhard Waldis 1553 (58 år)

Denna långa psalm om Guds ord är en av den finländske psalmdiktaren Runebergs förnämsta och mest sjungna. Men det har ibland anmärkts om honom att hans bildspråk alltför sällan hämtas från just Guds ord, jfr t.ex. den vackra sjätte strofen.

Nå, samma kritik kunde i så fall riktas även mot den danske psalmdiktaren Grundtvig, som i ännu högre grad än Runeberg "tillverkade" egna liknelser och folkliga bilder. Man kan ju också fråga sej om t.ex. vår Frälsares pedagogik bara ska inspirera oss att reproducera hans egna oöverträffade liknelser - och inte även att söka och vidarebefordra nya träffande bilder från vardagsliv och naturupplevelser. Strofen om vattenfågeln påminner oss om naturmänniskan (och för den delen jägaren) Runeberg, som fram till slaganfallet i 60-årsåldern tillbringade mycket av sin lediga tid utomhus och nära havet.

Psalmen innehåller annars egentligen inte många eller originella tankar och bilder - men liksom den ännu mycket längre 119:e psalmen i Psaltaren, som också handlar om Guds ord, formulerar den församlingens tacksamhet över Guds ord (med betoning av dess värde och oförgänglighet) i ständigt nya sköna vändningar. Typisk för Runebergs psalmstil är de retoriska frågorna i fjärde och sista strofen.

Med Runebergs psalm är det numera så, att dess mest ursprungliga form står att finna i den rikssvenska psalmboken. I den finlandssvenska däremot finns den alltsedan 1986 endast i bearbetat skick - jämför gärna, och läs gärna även Birgitta Sarelins psalmkommentar! (Obs dock att den Waldis-melodi som används i Finland dråpligt nog är en annan än den som länge använts i Sverige och som finns med som alternativ här ovan!).

Till finska översattes psalmen 1860 av Knut Legat Lindström, se den finska psalmtexten här.

J L Runeberg i 50-årsåldern:

63 Dig, ljusens Fader, vare pris

(Texten är SvPs 176 Din klara sol - men koralen densamma som till den här psalmen)


1. Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord som gör den fromme vis
och gör den vise from.

2. Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

3. Väl har naturens rike prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

4. Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

5. Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

6. Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

7. Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

8. Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

9. O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

10. I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

11. Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

12. Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

13. Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesus, giv.
Då vet jag vad jag göra skall
att få ett evigt liv.

14. I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesus Krist, i går, i dag
och i all evighet.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)

Musik: Tysk 1710

Detta är en av de ganska få psalmer som i exakt samma skick funnits i tre psalmböcker på raken: 1819 års, 1937 års och 1986 års. (Om man bortser från stavningen, förstås). En annan är Wallins julottepsalm Var hälsad, sköna morgonstund. Som skald och talare stod Wallin mycket högt, det erkände alla, men den bibliskt/kristna substansen ifrågasattes av många.

Precis som julottepsalmen är dock denna av de flesta troende kristna i vårt land fullt accepterad, trots att den knappast gör rättvisa åt den lutherska dikotomin lag-evangelium utan snarast sammanställer "upplysningen genom lagen" med "upplysningen genom evangelium" till en "upplysning genom ordet". En ljuskälla som Wallin ställer i motsats till vad man kunde kalla "upplysningen genom naturen", vilken enligt Wallin bara kan ge en aning om Guds storhet, men inte om hans kärlek och mening med våra liv: "Dock låg för mig din mening skymd, ditt hjärta jag ej fann, och i en mörk, oändlig rymd jag som ett stoft försvann." Kanske är det strofer som denna som väckt anklang också hos senare tiders psalmbokskommittéer?

Och även om t.ex. den förste stockholmsbiskopen Manfred Björkquist betydligt starkare än Wallin betonade den förkrossande aspekten av Guds lag ("vi ha inte bävat på Sinai, därför ha vi ej på Tabor att göra"), kan han såtillvida instämma i Wallins sammanförande av "Sinai" och "Tabor" som han på tal om Luthers fruktansvärda själskamp utbrister: "Lycklige Luther, som dock hade en vredgad Gud, som dock hade en Gud"! (Ur Björkquist: En bok om dödens mening, svensk ungdom tillägnad, Uppsala 1918, s. 24-25). Både Björkquist och Wallin finner det meningsfullare att brottas med en aldrig så sträng Gud än att "försvinna som ett stoft i en mörk, oändlig rymd", en rad som nog uttrycker rätt mycket av vår tids existensiella ångest.

Sinai berg:

Tabor:

Det är dock ett faktum att de makalöst storslagna åtta första verserna ofta skurits bort i låg- och frikyrkliga sångsamlingar. Avslutningen om tron och helgelsen, och särskilt slutstrofen, är ju också betydligt mer kristocentrisk.

Samtidigt kan man begrunda det faktum att psalmen som helhet är disponerad så, att församlingen i de åtta första verserna talar till den himmelske Fadern, men i de därpå följande fyra till sej själv ("O människa, det är dig sagt / vad Gud av dig begär"). De två avslutande verserna är så en bön och lovprisning till Sonen/Kristus.

Och psalmen har huvudärendet att prisa Gud för hans ord, vilket ju inte syns lika bra om man bara använder den senare delen av psalmen. I 1819 års psalmbok har den rubriken "Nådens medel: Ordet" och har överskriften "Jak. 1:17" - där det står att läsa: Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker. Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat. (Cit. från Jakobs brev enligt 1917 års översättning).

Johan Olof Wallin:

67 Som torra marken dricker regn

1. Som torra marken dricker regn,
som jorden tar emot sin sådd
och gömmer den...

Text: Britt G Hallqvist 1977 (63 år) efter Jean Servel 1974 (62 år)

Musik: Conrad Baden 1979 (71 år)

[Av upphovsrättsskäl kan varken text eller melodi publiceras här än]

Uppslaget till denna psalm fick Britt G Hallqvist från den franske romersk-katolske prästen Jean Servel, men texten är så fri från förlagan att den inte kan kallas översättning. Den är en bön där var och en av de fem stroferna slutar: "Herre, låt oss ta emot ditt ord". Och hur det ska tas emot beskrivs dessförinnan med åtta olika liknelser. Som marken tar emot regnet, som jorden sådden, som spädbarnet mjölken, som fågeln fröet, som natten gryningen, som blomman solen, som fången friheten och som vännen sin vän. En både vacker och drastisk bön, som vore väl förtjänt att användas som en modern predikstolspsalm (jfr Omkring ditt ord, o Jesus eller Herre, samla oss nu alla).

De flesta av Britt G Hallqvists originaltexter har blivit tonsatta av den norske kompositören Egil Hovland. Men här är det en annan, äldre norsk kompositör, Conrad Baden, som gjort musiken. Det är faktiskt mycket ovanligt att en koral är skapad av någon som uppnått pensionsåldern (detsamma gäller psalmtexterna). Men Conrad Baden, han kunde, han!

66 En såningsman går där

1. En såningsman går där i regn och i sol.

Den säd som han sår...

Text: Anders Frostenson 1958 (52 år), 1984

Musik: Karl-Olof Robertson 1976 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

En typisk Frostenson-sång från Kyrkovisor för barn (1960), även om den nu har fått en annan melodi än första gången den publicerades. Sången bygger på Jesus liknelse om såningsmannen i Matteus 13 (jfr Betty Ehrenborg-Posses sång Jag var den trampade vägen).

Psalmen är i stort sett ett rent återberättande av evangeliet, ungefär som avdelningen Psalmer över åtskilliga Söndags-Evangelier i 1695 års psalmbok. Men intressant nog för oss psalmintresserade nämner Frostenson i sista strofen även det sjungna ordet, "psalmen vi sjunger", som en sådd han ber ska få ge skörd i våra liv.

360 Lovad vare du, Herre

//: Lovad vare du, Herre Jesus Kristus,
lovad vare du, Herre Jesus Kristus ://
//: Ditt ord är mina fötters lykta, Jesus Kristus,
ditt ord är mina fötters lykta, Jesus Kristus ://

Text: Psalt. 119:105, Eva Norberg
Musik: Från södra Afrika 

Här har vi en psalm som till sin huvuddel är en enkel bibelvisa, som utgår från den mest kända versen i den längsta psalmen i Psaltaren (där varje vers handlar om Guds ord i dess olika former). Författaren Eva Norberg (1915-2004) berikade psalmboken med denna sång med musik från Södra Afrika, men jag bedömer verkshöjden i texten som så pass låg - eftersom den mest utgörs av ett bibelord plus invokation - att jag förutsätter att ingen har något emot att även den publiceras här på nätet.

Psalmen tillhör de få i psalmboken som är tänkta att sjungas fyrstämmigt också som församlingssång - egentligen i överensstämmelse med det Haeffnerska idealet i koralboken 1820! - och som därför står med fullständigt arrangemang inte bara i koralboken. I enlighet med afrikansk tradition inleder en försångare, varpå församlingen stämmer in med full fyrstämmig kraft - men vanligtvis, när inte kyrkokören eller någon särskilt duktig solist/kantor medverkar, sjunger vi den nog fortfarande mest enstämmigt och tillsammans ända från början.

372 O Fader vår, barmhärtig, god

1. O Fader vår, barmhärtig, god,
som oss till dig vill kalla
och rena oss med Kristi blod,
som frälsning ger åt alla.
Låt komma, Gud, till oss ditt ord...

Text: Olaus Petri (?) 1526 (33 år) "O Fadher wåår barmhertigh och godh", bearb. Anders Frostenson 1983 (77 år), jfr bearbetningen i Stora Nätpsalmboken nr 47
Musik: Medeltida/Magdeburg 1524, "Es wolle Gott uns g´nädig sein" ("Gud över oss förbarmar sig"), jfr 1697 års koralbok nr 188!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Enligt Oscar Lövgren Olaus Petris främsta psalm (har ingenting att invända). Om Olaus Petris psalmdiktning i allmänhet och denna psalm i synnerhet skriver Emil Liedgren (cit. efter Lövgren): "Det är inte minst i psalmen som den svenske reformatorn Olaus Petri hävdar sin personliga egenart och sin självständiga uppfattning bredvid den store lärofadern. Luthers stormande kraft och glada dristighet äger han ej, dennes betagande naiva innerlighet och värme ej heller. Det är något mera torrt, tunglynt och betänksamt, kanske specifikt uppsvenskt och närkingskt hos smedssonen från Örebro, ett härdat, oböjligt mod, ett sällsynt redligt sinnelag, men föga av bredd och festlig råga. Hans otvivelaktigt yppersta psalm 'O Fadher wåår barmhertigh och godh" andas, betecknande nog, icke lättnad och jubel utan beklämmande oro, ansvarskänsla och kämpande bön." 

Vilket välformulerat dravel, frestas man utbrista om Liedgrens karaktäristik! Det är väl den femtaktiga (jo!) mollmelodin och själva utgångsläget som får psalmen att låta lite beklämmande ibland, men i huvudsak är det ju samma trosfrimodighet och dristighet i bönen som hos Luther. (Som ju även skrev "Ur djupen ropar jag till dig" och "Vår egen kraft ej hjälpa kan; vi vore snart förströdda"). Läs eller snarare bed sista versen högt och fundera på var det "torra, tunglynta och betänksamma" (för att inte tala om närkingska!) skulle vara till finnandes. Och är inte även anslaget så evangeliskt befriande som tänkas kan?

Melodin trycktes enligt Lövgren i Teutsch Kirchenampt, Strassburg 1525, till texten Es wollt uns Gott genädig sein (sv. övers. Gud över oss förbarmar sig), men anges numera vara känd från Magdeburg 1524 och utgå från en medeltida melodi. Jfr Youtube-klippet nedan, där man märker att melodin förenklats något i svensk tradition. 

Tysk variant av koralen (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok):


Folklig koral från Nuckö i Estland (upptecknad av C Kreek 1921 efter Mats Fagerholm f. 1839):

O Petri:

373 Behåll oss vid ditt rena ord

1. Behåll oss vid ditt rena ord,
så att dess makt kan bli förspord...

Text: Nikolaus Selnecker 1571 (41 år)"Ach, bleib bei uns, Herr Jesu Christ", sv. övers. Jesper Svedberg 1694 (41 år) "Ach! blif hos oss, o Jesu CHrist", bearb. Karl-Gustaf Hildebrand 1984 (73 år)
- jfr Stora Nätpsalmboken nr 179: Behåll oss, Herre, vid ditt ord (jfr även finlandssvenska psalmboken 1986 nr 157) och nr 697: Bli kvar hos oss, o Jesus Krist

Musik: Wittenberg 1543 (jfr nr 295 i Vallerius´ koralbok 1697 samt nr 450 i Haeffners koralbok 1820!), alt. svensk 1697

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av Hildebrands bearbetning inte publiceras här än]

Denna psalm började ju ursprungligen med emmauslärjungarnas vädjan "Bliv kvar hos oss, Herre" (jfr psalmen "Bliv kvar hos mig"), men var ingen egentlig kvällspsalm (liksom inte heller "Bliv kvar hos mig" egentligen är det) utan en psalm av en som upplevde att det andliga mörkret åter sänkte sej. Reformatorn Martin Luther var död sedan ett kvartssekel, och reformationen hade inneburit ett gytter av "sekter"; och Selnecker tyckte nog att det var svårast med "de reformerta" med Jean Calvin i spetsen (sedan 1564 död även han), en man som från början låg så nära Luther och ingav goda förhoppningar, men som sedan i viktiga avseenden, bl.a. beträffande nattvarden, distanserade sej från luthersk tro och lära.

Psalmen innehåller i originalversion (och i Svedbergs översättning) många slängar åt dem som ständigt presenterar nya läror och så förfalskar den gamla. Den känns mycket aktuell också i vår tid, men av någon anledning förkortades den så starkt av K-G Hildebrand att den knappt står att känna igen. Det kan hända att polemiken upplevdes som besvärande, men jag tror att syftet med förkortningen främst var att uppnå större likhet med den lutherpsalm ("Erhalt uns, Herr, bei deinem Wort") vars melodi numera föreslås också till denna. Selneckers fjärde strof har nästan samma bön ("Erhalt uns nur bei deinem Wort") och när den 1986 gjordes till inledningsvers blev både anslag och format mycket lika lutherpsalmen, som fanns med i 1695 års psalmbok och 1921 års psalmbokstillägg (nr 552: "O Gud, behåll oss vid ditt ord"), men som utmönstrades 1937. (Se vidare jämförelselänkarna ovan).

Selnecker på äldre dar:

376 Från tidevarv till tidevarv

1. Från tidevarv till tidevarv
ditt rike, Gud, skall stå.
Din lära som ett heligt arv
från far till son skall gå.
I nya tiders morgonväkt...

Text: Samuel Gabrielsson 1929 (48 år)
Musik: Tysk 1753

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Detta är onekligen en sorts lovpsalm, även om den står under rubriken "Ordet". Den trycktes första gången i Sam Gabrielssons samling Sånger till Cittra och Psalmodikon 1929 och kom in i psalmboken åtta år senare. Men ojämförligt mest sjungna har de två sista stroferna blivit ("O vilket djup av rikedom" resp. "Av honom allting är och var"), och de har i många sångsamlingar kommit med utan de inledande stroferna. De är ju också de mest omedelbart "bibliska" stroferna, eftersom de bygger på Romarbrevet 11:33-36.

Melodin (enl. O. Lövgren möjligen av J H Kirchhoff) är enligt biskop Gustaf Aulén ett förnämligt exempel på hur ljust och högstämt även en mollmelodi kan klinga. Jag kan inte annat än hålla med.

377 Därför att Ordet bland oss bor

1. Därför att Ordet bland oss bor
blir världen aldrig stum.
En lovsång lyfts. Vi väcks till tro
i vår förtvivlans stund.

2. I stoft, i gräsens bräcklighet...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år)
Musik: Carl Nielsen 1919 (54 år) "Nu sol i øst oprinder mild"

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En av Frostensons mest originella psalmer, och en av de första "vuxenpsalmer" han skrev i modern stil efter arbetet med Kyrkovisor. Texten handlar om Guds Ord, djupast sett Kristus, den gode herden som för sin hjord "bland orm och varg". Fjärde strofen innehåller både påskens under - med den bortvältrade stenen - och pingstens under, då "språken smälts ihop". Och sista strofen formar sej till en bön: "Giv oss, o Gud, en lyhörd tro, / en öppen, vaksam blick."

Tredje strofen (om den gode herden) har rena, klassiska rim, men i övrigt är detta ett exempel på hur Frostenson annammat vokalrimsprincipen, assonanserna, i de psalmer han skrev på 60-talet (i motsats till 30-talspsalmerna). Men inte ens som assonans betraktad är väl slutrimparet "liv" och "blick" särskilt lyckat? Dock får det betraktas som en petitess - helhetsintrycket är storslaget, och psalmen vore värd att sjungas mycket oftare än vad som sker. "En lovsång lyfts. Vi väcks till tro / i vår förtvivlans stund."

Melodin är en av Carl Nielsens mest kända koraler i klassisk stil. Den sjungs i Danmark bl.a. till en morgonpsalm.

Carl Nielsen:

375 Upp, Sion, att prisa

1. Upp, Sion, att prisa
och lova din Gud
och hörsamhet visa
hans heliga bud!
Hans under vi skådat,
hans sanning vi sett,
han har oss benådat
och salighet gett.
Se, jorden förbrinner
och himlen förgår,
som blomstret försvinner.
Guds ord dock består
och evigt förbliver.
Halleluja!

2. Vår gärning ej gagnar
till salighetsgrund,
försvinner som agnar
i prövningens stund.
På Kristus vi bygga,
på honom vi tro,
så bliva vi trygga,
och själen får ro.
Vårt hjärta sig gläder
och fröjdas i Gud.
Han själv oss ikläder
rättfärdighets skrud,
den Kristus förvärvat.
Halleluja!

3. Än vårdar och föder
vår herde sin hjord,
oss styrker och stöder
med sanningens ord.
Se, dukat är bordet
med himmelskt bröd,
en läkedom vordet
mot synder och död.
Och Anden oss renar
i döpelsens bad,
med Gud oss förenar
att bo i den stad,
där Kristus är konung.
Halleluja!

4. Som stjärnornas skara
i midnattens väkt,
så tallös skall vara,
o Sion, din släkt,
som talet av droppar
i daggens mängd,
som blommor och knoppar
i sommarens ängd.
Ett folk såsom sanden
vid havets strand
Gud leder vid handen
till löftenas land,
det himmelska Kanaan.
Halleluja!

Text: Svante Alin 1906 (54 år) "Framfaren är natten", något bearb. 1986
Musik: Dansk omkring 1528

Denna psalm för Reformationsdagen trycktes 1906 i Edvard Evers´ "Tillägg till 1819 års psalmbok" med hänvisning till den kraftfulla påskmelodin för "Vad ljus över griften". Den blev snabbt mycket och gärna sjungen.

Men för 1986 års psalmbok ansågs första strofen, med dess mörka teckning av medeltiden och romerska kyrkan, med allusion på Jesajas julprofetia om folket som vandrar i mörkret (Jesaja 9), vara mindre passande, varför den helt enkelt ströks och ersattes med sista (!) strofen: "Upp, Sion, att prisa". En mycket originell lösning, måste man säga, även om man undrar vad Svante Alin skulle ha tyckt.

Det reformatoriska budskapet om rättfärdiggörelsen genom tron ljuder dock fortfarande klart och rent varje gång psalmen sjungs. (Borde den inte vara obligatorisk på söndagen Sexagesima, Guds ords söndag, som ju sedan 1983 också ska firas som Reformationsdagen?).

S Alin: