*6 Lova Gud i himmelshöjd

*1. Lova Gud i himmelshöjd,
sjung med glädje, lust och fröjd.
Med hans änglar, glad och from,
lovsjung i Guds helgedom.

*2. Allt vad Skaparns hand har gjort...



Text: Jesper Svedberg 1694 (41 år) efter Psalt. 150, bearb. Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: Herrnhut 1740

[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än]

Den 150:e och sista psalmen i Psaltaren, bibelns psalmbok, består i stor utsträckning av en uppräkning av instrument, med vilka vi uppmanas att prisa Herren. Även Svedbergs psalm räknar upp åtskilliga; i originalet står det om "harpor och regal, / pipor, trummor och cymbal".

När psalmen efter över 100 år skulle tas in i Wallins psalmbok 1819, rensade denne dock avsevärt i instrumentförteckningen. Nu lät det så här: "Ljuvt bland helga sångers tal / klinge harpa och cymbal." Britt G Hallqvist har dock sedan 1983 återställt trummorna och piporna (flöjterna), medan harpan får vila sej fram till nästa psalmboksrevision.

Nå, själva poängen ligger ju i psaltarpsalmens sista rad: "Allt vad anda har love Herren. Halleluja!" Eller som Svedberg uttryckte det 1694: "Allt vad liv och anda har, / skynda dig och redo var, / lova Herren Jehova, / prisa Gud: Halleluja!" Så här lyder hela psalmen i original:

Lofwer Gud i himmels höjd
med stor gamman, lust och fröjd!
Englar och hwar menniska from,
lofwer i hans helgedom!

Ty allt, hwad hans hand har gjort,
är allt dråpeligt och stort;
och hans stora herrlighet
warar i all ewighet.

Lofwer honom allan stund,
högt och utaf hjertans grund,
uppå harpor och regal,
pipor, trummor och cymbal.

Allt det lif och anda har,
skynda dig och redo war,
lofwa Herren gladelig´,
Halleluja innerlig´!

Alt. koral hämtad från finska koralboken  (på 1600-talet angiven till denna psalm också i Sverige, men numera omöjlig att hitta i svenska koralböcker!):

 


Alt. finsk koral:
 

J Svedberg:

40 Kristus vandrar bland oss än

1. Kristus vandrar bland oss än,
syndares och sorgsnas vän...

Text: Anders Frostenson 1935 (29 år)

Musik: Herrnhut 1740, London 1742

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publicera nu ]

Enligt Anders Frostenson själv har denna psalm sin upprinnelse i en nyårsbön i Killebergs missionshus på nyårsafton 1929 - omkring 6 veckor efter en stark gudsupplevelse han haft mitt på skånska slätten. Där var omkring 10 besökare. Den inför framtiden mycket villrådige Frostenson hörde här sin enligt honom "första andliga sång", och det var Min framtidsdag är ljus och lång. "Den hade ett innehåll som var som specialbeställt för mig i min situation", säger Frostenson och fortsätter:

Nyårsbetraktelsen minns jag inget av. Min uppmärksamhet var helt fångad av något annat. I bänken framför mig satt hustrun i den fattigaste familjen - i vart fall så långt jag kände till socknen. "Det är riktigt fattiga", sa vi. Det sa vi inte om några andra. De bodde i skogen neråt torvmossen, hade inte så mycket jord som till ett potatisland. Hon satt snett framför mig, så jag såg ansiktsprofilen med skärpa i linjen, som en etsning - och så jag. Vad hade vi gemensamt? Vi kände igen varandra, kunde hälsa när vi gick förbi varandra. Ingenting mer förut. Knappast någon möjlighet till något mer. Men nu. Vi lyssnade till samma bibelord och samma sång. Vi bad, bredvid varandra, till samme Gud. Vi sökte en kraft och ett ljus ur samma källa.

Jag hade prövat mig fram genom livsåskådningarna och så småningom börjat ställa ett krav: Jag ville hitta fram till och ha något som jag kan hålla fast vid hela livet och som jag skulle kunna dela med varje människa! Genom att sålla undan hade jag börjat komma fram till att detta kanske bara fanns i vad jag - livsåskådningsmässigt - kallade kristendomen. Här i Killebergs missionshus fick jag bekräftelsen, det synliga tecknet på att jag kommit rätt.

Och så säger Frostenson apropå slutstrofen i psalmen Kristus vandrar bland oss än:

Den strofen kommer från nyårsandakten i Killebergs missionshus. När Svenska missionsförbundet 1950 tog in den i sin sångbok och - efter vad jag hört - rentav räknat den som sin särskilda sång, har man gjort det med en i varje fall "lokal" rätt.

(Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 27-29, Skeab 1981).

Det dröjde 50 år extra innan denna psalm kom med i psalmboken. I februariförslaget 1936 var den med, liksom nio andra Frostenson-psalmer som dock till slut inte kom med i 1937 års psalmbok. Psalmen har samma bärande tanke som Jesus från Nasaret går här fram - den som framgår direkt av själva titelraderna.

Men psalmerna skiljer sej åt ifråga om både rytm och uppläggning. Om den förra psalmen främst utgick ifrån Jesus-ordet om att Guds rike är nära och Jesaja-profetian om ett nådens år från Herren, så bygger denna psalm mer på de talrika konkreta situationerna i evangelierna, där människor vänder sej till Jesus med bön om hjälp. Och samma möjlighet har vi, vill Frostenson säga. "Den som beder innerlig / "Davids Son, förbarma dig" / och sin nöd till Jesus bär, / skall förnimma vem han är." Själva avslutningsraderna vittnar om detsamma: "Jublande förnimma vi: / undrens tid är ej förbi."

Den uttrycksfulla psalmen blev som sagt inte bortglömd bara för att den inte kom med i psalmboken 1937. Åtskilliga frikyrkosamfund plockade upp den, inte bara Missionsförbundet, och den har t.o.m. sjungits så mycket att någon förmodat att uttrycket "undrens tid är ej förbi" skulle ha myntats av Frostenson. Vilket knappast är fallet, men det är skickligt av författaren att låta både första och sista raden i texten få en sådan pregnans att de på ett slående sätt sammanfattar hela psalmens budskap.

328 Lova Herren Gud, min själ

1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör är rätt och väl.
Lova honom allan tid,
ty han nådig är och blid.

2. Trösta ej på någon man,
huru hög han vara kan,
ty han hjälpa ej förmår,
när du mest i nöden står.

3. Människan är förelagt,
som Gud själv oss haver sagt,
dö och åter bli till jord,
därav människan är jord.

4. Se, vad blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
allt förvandlat och förött.

5. Evigt salig är den man,
som på Gud förtrösta kan.
Den hos honom söker råd
säker är att finna råd.

6. Gud är den som med ett ord
skapat himmel, hav och jord,
men av allt, som jorden bär,
mänskan honom kärast är.

7. Sions Gud är hög och stor,
salig den på honom tror.
Lova Herren, gammal, ung,
gladlig halleluja sjung!

Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år) efter Psalt. 146 - jfr Stora Nätpsalmboken nr 654 som utgör en fullständigare version.
Musik: Herrnhut omkring 1740

I den karolinska psalmboken fanns efter avdelningen "Katekesen författad i sånger" även en avdelning med "kung Davids psalmer", omformade efter västeuropeiska versmått och språk. Inte alla 150 psalmer i Psaltaren (som ju heller inte alla är författade av David) finns parafraserade, men bl.a. Psaltaren 146 finns med i nytolkning av Jakob Arrhenius. Ja, Arrhenius´ psalm hör till dem som fanns med redan i Svedbergs psalmbok av 1694, och som även året efter fann nåd för de kritiska teologernas ögon (fattas bara annat, så troget som han följer den gammaltestamentliga förlagan!). 

Psalmen förkortades betydligt för 1986 års psalmbok (jfr versionen i 1937 års psalmbok!), men fick i alla fall vara kvar - i fjärde psalmboken på raken (den femte om man räknar med 1694 års psalmbok)!

Så här såg den ut som nr 107 i 1695 års psalmbok:

Lofwa Herran Gud, min själ!
som dig hafwer skapat wäl.
Lofwa honom allan tid;
ty han nådig är och blid.

Tröster ej på någon man,
huru hög han wara kan;
ty han hjelpa ej förmår,
när som wärst med eder står.

Menniskan är förelagt,
som Gud sjelf oss hafwer sagt,
dö och åter bli till jord,
deraf förste man är gjord.

Si, hwar blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förtappadt är och dödt;
allt är ändadt och förödt.

Säll och salig är den man,
som på Gud förtrösta kan;
den, som liter på hans nåd
och hos honom söker råd.

Gud är den, som med ett ord
skapte himmel, haf och jord,
med allt, hwad som derpå är,
håller tro och sanning kär.

Den, som hungrar, gör han mätt,
skaffar den förtryckta rätt,
löser den, som fången är,
blindom åter syn beskär.

Rätter upp allt mer och mer
den, som ligger slagen ner;
älskar den, som lefwer from,
spar den onda till sin dom.

Herren ser till enkors nöd,
gifwer deras barnom bröd,
främlingar bewisar godt,
gör de ondas wäg till spott.

Sions Gud är sannerlig´
en stor konung ewiglig´:
Lofwa Herren, gammal, ung!
Gladlig´ halleluja sjung!

522 I Guds tystnad får jag vara

Alt. koral (OBS finns ej i Den svenska psalmboken!):

1. I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav...

Text: Jonas Jonson 1984 (45 år)
Musik: Herrnhut efter 1735 / Berlin 1786

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

J Jonson:

Denna psalm behandlar Guds tystnad, inte som en frånvaro, inte som en "själens dunkla natt", utan som en omslutande närvaro i kärlekens förtroliga ordlöshet. Jämför Sefanja 3:17 i 1917 års översättning: "HERREN, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel."

Om psalmens tillkomst berättar författaren själv (i boken Allt tillhör alla, Verbum 1992):

Den skrevs en tyst, varm dag i vårt sommarhus i Jämtland. Väggarna viskade många generationers samtal och arbete. Kornåkrar gulnade i jämnhöjd med fönstren. Sjön nedanför fick mot kvällen sensommarens grå rodnad. Svalorna började samlas för avfärd.

Psalmen skrev med tanke på retreater på S:t Davidsgården. Varje vers påminner om bibelord men också om mångas andliga erfarenheter.

Första strofen illustrerar gudsupplevelsen med ord som "klara rymder" och "en strand vid nådens hav", alltså raka motsatsen till trång och förkvävande religiositet. I andra strofen, om Guds kärlek, nämns rumsdimensionerna uttryckligen: "övar mig i barnets tillit, / prövar höjd och djup och bredd".

Ett bibelord som andra strofen alluderar på är t.ex. Efesierbrevet 3:14-19, där Paulus ber "att ni må vara rotade och grundade i kärleken, så att ni, tillika med alla de heliga, till fullo förmår fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är, och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap". (Jfr sången Jesu kärlek är så underbar).

Den tredje strofen - om Guds Ande - påminner om tidsdimensionerna: "ögonblickets närhet rymmer / allt som är och blir och var". Den fjärde påminner om gudsupplevelsens mysteriösa karaktär - "medan hemligheten djupnar" - men också dess djupt personliga karaktär, i motsats till exempelvis österländsk mystik: psalmen avslutas med att Fadern ömt viskar mitt namn.

563 Se på himlens många fåglar

A-melodi:

B-melodi:


1. Se på himlens många fåglar,
hur de flyger i Guds famn...

Text: Göran Bexell 1971 (28 år)
Musik: Lars-Erik Ängeborn 1973 (24 år), B-mel. Herrnhut efter 1735/Berlin 1786

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken A-melodins noter eller resten av texten återges här än]

G Bexell på äldre dar:

561 Glädje utan Gud ej finnes

1. Glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
Tom den lycka är som vinnes,
om vi glömmer Gud därvid.
Men ej högsta nöd skall rycka
glädjens känsla ur vårt bröst,
om i både nöd och lycka
vi förnimmer Herrens röst.

2. Molnen våra blickar stänger,
vanmakt tecknar våra spår,
men till allt hans blickar tränger,
över allt hans makt förmår.
Fadershjärtat i det höga
vårdar barnahjärtats rätt:
fadershand och fadersöga
heter Guds regeringssätt.

3. Låt oss därför glada sträva
genom tidens dunkla lopp
och ej tröttna eller bäva,
men till Herren ha vårt hopp.
I hans fruktan låt oss vandra
på den väg som blivit vår,
och den högre väg ej klandra
där han själv i vishet går.

4. Stilla är hans gång och säker
som hans milda stjärnors gång.
Våra hjärtans sår han läker,
löser våra bördors tvång,
när de budord vi betänker
som han skrev i våra bröst,
när den nåd som han oss skänker
är vår tillflykt och vår tröst.

5. Så vi känner hur försoning,
helgelse och sinnesro
på vår vandring, i vår boning
med oss vandrar, bland oss bor.
Så får hjärtat tröst och minnes
under livets sorg och strid:
glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.

Text: Johan Olof Wallin 1819 (40 år)
Musik: 1688 / Brödraförsamlingen i Herrnhut efter 1735

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

J O Wallin: