50 Kom, Skaparande, Herre god

1. Kom, Skaparande, Herre god!
Besök vårt hjärta, giv oss mod...

Text: Hrabanus Maurus 809 (33 år) "Veni creator spiritus", Martin Luther 1524 (41 år), Olavus Petri 1536 (43 år), Anders Frostenson 1978, 1986

[För en alternativ version närmare den tidigare svenska, se Kom, helge Ande, Herre god]

Musik: Kempten ca 1000/ Erfurt 1524. (Jfr Haeffners koralbok 1820 nr 396 samt J. S. Bachs koralförspel, BWV 631)

Tidigare tillskrevs denna hymn såväl Ambrosius av Milano som Gregorius den store, men den var inte känd före 800-talet och författaren anses nu med stor säkerhet vara identifierad. Hrabanus Maurus var en av de första tyska diktare som skrev latinska kyrkosånger, så även denna var ursprungligen skriven på latin. "Veni creator spiritus" betyder just "Kom Skaparande", så redan på titelraden förde Frostenson psalmen närmare sitt ursprung. Så även i den övriga psalmen, en färgstark bönepsalm och lovpsalm till den helige Ande, framför allt använd och sjungen i pingsttider.

I Sverige har vi i hundratals år sjungit psalmen på en melodi från 1500-talet. Överallt annars har man sjungit psalmen på den melodi som nu anges även i vår psalmbok. I ärlighetens namn höll psalmen på att "dö" i vårt land, men förhoppningsvis ska den nu sjungas i över 1000 år till.

Porträtt som sägs föreställa Hrabanus Maurus

237 Vår Gud är oss en väldig borg

Alt. koralform:

1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi vilje bygga.
Mörkrets förste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sig förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukte.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi stå, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är.
Han är den Herren Gud,
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
platt intet oss förfärar.
Världens förste är ju dömd,
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår,
ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids och glade äre,
äre alltid väl till mods,
fast vi våge gods
och ära, liv och allt;
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behålle.

Text: Martin Luther 1528 (45 år) "Ein´ feste Burg ist unser Gott", fritt efter Koras söner (Psalt. 46), sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, J O Wallin 1816.

För en lätt moderniserad textvariant, se Stora Nätpsalmboken nr 581. Jfr även SvPs 1986 nr 477. För en text i närmare anslutning till versionen före 1819, se 1986 års inlandssvenska psalmbok nr 154.

Musik: M Luther 1529, här i svensk utjämnad form. För studium av koralens originalform, se hans handskrift nedan (jfr SvPs nr 477 och finl.sv. psb 154):

Alt. koral från Gnarp, Hälsingland, är upptecknad efter "Velanes Anna" av Pelle Schnell omkring 1875. Här återgiven efter Folkliga koraler sammanställda av Anders Lindström och Gunnar Ternehag (Verbum 1985).

Denna psalm är något av den lutherska reformationens "Höga Visa" (kanske dock även Var man må nu väl glädja sig kan göra anspråk på den titeln). Reformatorn Martin Luther kom inte igång med sitt diktande förrän i 40-årsåldern (ungefär samtidigt med att den gamle augustinermunken bildade familj med en nunna!), men då slog hans produktion å andra sidan alla tidigare rekord. Ofta skapade han både text och musik till de sånger han skrev.

Man kan säga att Luther versifierade både kyrkoårets stora högtider och dogmatikens huvudstycken - hans psalmer är något av både "sångpostilla" och "sångkatekes". Just "Vår Gud är oss en väldig borg" hör dock inte hemma i någondera kategorin, utan till den under reformationstiden och senare mycket vanliga genren "omdiktningar av psaltarpsalmerna". Förebilden för denna psalm är Psaltaren 46 av "Koras söner", samma psalm som i 2003 års evangeliebok knöts till Annandag Jul och året därpå fick en kuslig aktualitet när tsunamikatastrofen i Sydostasien drabbade så många.

Det var också den psaltarpsalmen som president Barack Obama i USA läste på 10-årsdagen av 11-septemberattackerna:


En liknande funktion har psalmen fyllt (i Sverige då oftast i Luthers version) även i gångna kristider, företrädesvis krigstider (den sjöngs flitigt så sent som under Andra världskriget). Men de krigiska referenserna och de lätt eller grovt nationalistiska sammanhang psalmen sjungits i har så småningom gjort psalmen alltmer osjungen (utom i medvetet "lutherska" kretsar). Att psalmen 1986 kom med i den ekumeniska psalmboksdelen, så att t.o.m. romersk-katolska församlingar förväntades sjunga den, har inte hjälpt. Till den minskade frekvensen bidrar troligen också det föråldrade språket, som i det här fallet inte förknippas med myspys i julottor o. dyl. (vilket brukar ursäkta mycket). Det är faktiskt svårt att förstå varför man 1986 inte tog chansen att med små medel fräscha upp reformationens kardinalpsalm - Olov Hartman gjorde visserligen en fri nyöversättning/omdiktning att brukas på (jo!) Annandag Jul, men den uppfattas nog mer som en Hartman-psalm än en Luther-dito (se SvPs nr 477: "Vårt fäste i all nöd är Gud").

Eftersom melodierna från kung Davids tid gått förlorade, och de verstekniska idealen förändrats sedan dess, har den kristna kyrkan i alla tider skapat egna lösningar för att kunna sjunga "Bibelns egen psalmbok". Det vanliga var länge tidegärdens lite entoniga "sjungläsning", men under 1500- och 1600-talet blev det mycket vanligt att helt arbeta om psaltarpsalmerna i enlighet med tidens rim och meter - ofta, som här i Luthers psalm, också med ett ganska fritt förhållningssätt till ursprungstextens sakframställning, som i nytestamentlig anda frimodigt tolkades "kristologiskt" (alltså som syftande på Jesus som Kristus, den väntade Messias).

Även en återklang från Uppenbarelseboken 12:9-12 kan märkas, åtminstone i den svenska översättningen; särskilt i rader som "Mörkrets furste stiger ned / hotande och vred". Överhuvudtaget har naturens uppror och hedningarnas larm i korasönernas psaltarpsalm blivit till onda andars spel i Luthers psalm - huruvida det ska betraktas som mer "förandligat" eller som mer "primitivt" beror nog på bedömarens egen livssyn och världsbild.

Oscar Lövgren skriver: "Författaren har lagt in hela reformationens kampsituation just vid tidpunkten för psalmens tillkomst. Ein feste Burg ist unser Gott trycktes så vitt man nu vet för första gången 1529 i Geistliche Lieder. Av allt att döma tillkom den dock ett par år tidigare. Två omständigheter tycks ha utlöst den. Luther var under senare delen av 1520-talet sysselsatt med att översätta Psaltaren till tyska. Vidare berördes han mycket starkt av meddelandet om att en av hans anhängare i Österrike, den fromme Leonard Kaiser, bränts på bål den 15.8.1527. Och Luther var beredd på att det kunde gå likadant med honom. Han skrev också i ett brev 1.11: 'Det pågår i världen en skräckfylld kamp, och den är ytterst hård. Men Kristus söker leda oss till rätta. Den enda tröst vi har att ställa upp mot djävulens raseri är detta, att vi har Guds ord, vilket uppehåller trogna själar, också när livet förloras. Därför anbefaller vi åt bröderna och dig själv, att ni må bedja för oss, så att vi tappert fördrar Guds hand och övervinner satans makt och list, vare sig det skall ske genom död eller liv. [---] Här måste man särskilt komma ihåg att Luther gifte sig med sin Käthe 1525 och var 1527 relativt nygift samt hade en liten son." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 403f).

Redan 1536 trycktes psalmen på svenska i Swenske songer eller wijsor. Ganska oförändrad togs den sedan in i 1695 års psalmbok, medan Johan Olof Wallin gjorde en nyöversättning för 1819 års psalmbok, där han förhöll sej ganska fri även mot metern och melodin. Och det är alltså Wallins version som fortfarande står i psalmboken. I Finland används däremot en version som nära ansluter sej till den äldre svenska versionen före 1819.

Melodin är Luthers egen, med eller utan upptagande av tyska folkvisemotiv (sådant inflytande kan man ju alltid tycka sej spåra).

M Luther:

345 Var man må nu väl glädja sig

Alt. koral:

1. Var man må nu väl glädja sig,
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?

2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.

6. För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.

7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.

*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år). Se även Frostensons översättning O gläd dig, Guds församling, nu (Svps1986 nr 32 eller Stora Nätpsalmboken nr 113 Nu bör väl alla glädja sej

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm."

Det där om jag-form förresten: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!

Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533): 

362 O helge Ande, dig vi ber

1. O helge Ande, dig vi ber
att du oss tro och visshet ger
och hos oss förbliver
i svåra strider...

Text: v. 1 från 1100-talet, v. 2-4 Martin Luther 1524 (41 år) "Nun bitten wir den heiligen Geist", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år) "Nw bidie wi then helga and", bearb. Anders Frostenson 1983 (77 år)
För Wallins version från 1814-16, lätt bearbetad, se Stora Nätpsalmboken nr 137

Musik: Medeltida kyrklig sång / Wittenberg 1524

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av Frostensons text inte återges här]

Denna psalm är från början en s.k. pingstleis. Första versen är känd i en återgivning av folkpredikanten Berthold von Regensburg (d. 1272), men är troligen äldre än så. Melodin som tillsammans med den av Luther tilldiktade texten trycktes i Johann Walters Chorgesangbuch 1524 finns upptecknad redan 1420 och kan, även den, vara betydligt äldre. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 400, Gummessons 1964).

Psalmen översattes till svenska, troligen av Olaus Petri, för Swenske songer 1536. För 1819 års psalmbok bearbetades översättningen betydligt av Johan Olof Wallin, och för 1986 års psalmbok gjorde Frostenson en ny version.

Texten är en innerlig bön till den helige Ande, men kanske inte längre sjungen främst vid pingst (om en alls sjungs längre). Dess högstämda allvar och "memento mori"-karaktär (i första och sista strofen) gör den dock till en för andaktslivet central psalm, som med fördel kan läsas och bedjas högt tillsammans, men som också är utomordentligt vacker som körsång.

Enligt Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken (1 saml, Lindblads 1943) var denna psalm fram t o m 1800-talet den mest använda psalmen vid avrättningar, åtminstone här i Sverige, varvid huvudet avhöggs under sista strofen. Ett stycke psalmhistoria, också detta.

Berthold von Regensburg:

Martin Luther: 

372 O Fader vår, barmhärtig, god

1. O Fader vår, barmhärtig, god,
som oss till dig vill kalla
och rena oss med Kristi blod,
som frälsning ger åt alla.
Låt komma, Gud, till oss ditt ord...

Text: Olaus Petri (?) 1526 (33 år) "O Fadher wåår barmhertigh och godh", bearb. Anders Frostenson 1983 (77 år), jfr bearbetningen i Stora Nätpsalmboken nr 47
Musik: Medeltida/Magdeburg 1524, "Es wolle Gott uns g´nädig sein" ("Gud över oss förbarmar sig"), jfr 1697 års koralbok nr 188!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Enligt Oscar Lövgren Olaus Petris främsta psalm (har ingenting att invända). Om Olaus Petris psalmdiktning i allmänhet och denna psalm i synnerhet skriver Emil Liedgren (cit. efter Lövgren): "Det är inte minst i psalmen som den svenske reformatorn Olaus Petri hävdar sin personliga egenart och sin självständiga uppfattning bredvid den store lärofadern. Luthers stormande kraft och glada dristighet äger han ej, dennes betagande naiva innerlighet och värme ej heller. Det är något mera torrt, tunglynt och betänksamt, kanske specifikt uppsvenskt och närkingskt hos smedssonen från Örebro, ett härdat, oböjligt mod, ett sällsynt redligt sinnelag, men föga av bredd och festlig råga. Hans otvivelaktigt yppersta psalm 'O Fadher wåår barmhertigh och godh" andas, betecknande nog, icke lättnad och jubel utan beklämmande oro, ansvarskänsla och kämpande bön." 

Vilket välformulerat dravel, frestas man utbrista om Liedgrens karaktäristik! Det är väl den femtaktiga (jo!) mollmelodin och själva utgångsläget som får psalmen att låta lite beklämmande ibland, men i huvudsak är det ju samma trosfrimodighet och dristighet i bönen som hos Luther. (Som ju även skrev "Ur djupen ropar jag till dig" och "Vår egen kraft ej hjälpa kan; vi vore snart förströdda"). Läs eller snarare bed sista versen högt och fundera på var det "torra, tunglynta och betänksamma" (för att inte tala om närkingska!) skulle vara till finnandes. Och är inte även anslaget så evangeliskt befriande som tänkas kan?

Melodin trycktes enligt Lövgren i Teutsch Kirchenampt, Strassburg 1525, till texten Es wollt uns Gott genädig sein (sv. övers. Gud över oss förbarmar sig), men anges numera vara känd från Magdeburg 1524 och utgå från en medeltida melodi. Jfr Youtube-klippet nedan, där man märker att melodin förenklats något i svensk tradition. 

Tysk variant av koralen (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok):


Folklig koral från Nuckö i Estland (upptecknad av C Kreek 1921 efter Mats Fagerholm f. 1839):

O Petri:

387 Jesus Kristus är vår hälsa

1. Jesus Kristus är vår hälsa,
som oss alla ville frälsa.
Med sin plåga och sin död
han oss har frälst ur dödens nöd.

2. För att vi hans död skall minnas...

Text: Latinsk sång 1300-talet "Jesus Christus nostra salus" (tillskriven Jan Hus, d. 1415), tysk version Martin Luther 1524 (41 år) "Jesus Christus unser Heiland", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år), bearb. Anders Frostenson 1979
Musik: 1400-talet, Erfurt 1524, jfr J S Bachs lek med koralen (BWV 665)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm från medeltiden har länge förknippats med martyren Jan Hus (åtminstone de två första stroferna), men ursprunget är omtvistat. I vilket fall som helst har Martin Luther tilldiktat och bearbetat den så mycket att den nog kan räknas som en rätt typisk Luther-psalm. Och Anders Frostenson såg förtjänstfullt till att återinföra versen om frukten av nattvardsfirandet, versen om hur andra ska få glädje av vad Jesus ger oss i nattvarden. Däremot har han dämpat eller beskurit de delar som talar om självprövning och varnar för en ovärdig nattvardsgång som ger död i stället för liv.

Under 1900-talet användes till psalmen julmelodin för SvPs1986 nr 431 (jfr Stora Nätpsalmboken nr 247!) med viss anpassning i övergången mellan tredje och fjärde versraden - men fr.o.m. 1986 är ordningen återställd och den gamla melodi som traditionellt tillhört psalmen (men utjämnades in absurdum av Haeffner) har återinförts i psalmboken.

Jan Hus (mindre pålitligt porträtt från 1500-talet):

Martin Luther:

465 Nu kommen är vår påskafröjd

1. Nu kommen är vår påskafröjd.
Pris, Jesus, dig i himmelshöjd!
Från dödens makt befrias vi
när du ur graven framgår fri.

2. Sann livets frukt det träd oss bär...

Text: Fornkyrklig latinska hymn, Olaus Petri (?) 1536 (43 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), Göran Bexell 1983 (40 år)
Musik: Johann Crüger 1640 (42 år), jfr 1697 års koralbok nr 230!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Här har vi den första av två påskpsalmer på samma melodi som professorn, rektorn m.m. Göran Bexell förtjänstfullt bearbetade i 40-årsåldern. Denna fornkyrkliga psalm av okänd ålder sjungs ganska ofta som offertoriepsalm under påsktiden (alltså som inledning till nattvardsfirandet) och den är onekligen mycket av nattvardspsalm, särskilt fjärde strofen:

Vårt påskalamm är du, o Krist,
oskyldig, ren och utan brist.
Åt oss du kraft och näring bjöd
i brutet och välsignat bröd.

Och femte strofen börjar:

Vi här ett heligt offer får.

Observera att det här i nattvarden är fråga ett offer som vi får, inte ger. Verbet kan ses som en markering mot den romerska mässoffersläran, även om det förvisso är sant att vi i samband med nattvarden bör bära fram lovets offer, liksom oss själva som ett levande offer. Men nattvardselementen, Kristi kropp och blod, offrar vi enligt evangelisk tro inte. Däremot får vi ta del av Kristi offer och dess välsignade frukter.

Biskop Sven Danell berättar från sin tid som kyrkoherde i Nuckö socken på 30-talet (en då svenskspråkig del av Estland) om ett hembesök där i påsktiden, då "gamle farfar var ensam hemma med den treåriga lilltösen. 'Sjung nu en påskpsalm för prästen',  sa han till barnet som lekte på golvet. Jo, det skulle hon nog kunna, sa hon, om hon gungade i 'kekstoln' (gungstolen). Hon äntrade ensam den krängande gungstolen, fick igång den i jämn gungning och började sedan sjunga med klar och ljudlig röst i gungningens tempo. Alla sju verserna på 'Nu kommen är vår påskafröjd' klarade hon utan att stappla." (S Danell: Guldstrand, 2 uppl., SKDB 1952, s 149).

Olaus Petri:

Johann Crüger: