33 O Jesus Krist, som mänska blev

1. O Jesus Krist, som mänska blev
att liv åt världen giva.
Det var din kärlek som dig drev,
vårt hopp du ville bliva...

Text: Olaus Petri 1526 (33 år) "O Jesu Krist, som mandom tog", Anders Frostenson 1986 (80 år), Ragnar Holte 1986 (59 år)

Musik: Wolfgang Dachstein, Strassburg 1525 (38 år), jfr Sibeliusakademins äldre version.

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.

Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.

Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?

Olaus Petri i form av Theodor Lundbergs staty utanför Storkyrkan:

Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):

O JEsu Christ som mandom tog
i rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
Att oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
Att Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona/
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!
Så må nu hwar man wara gladh/
Och prisa Gudh i allan stadh;
Han är wår käre Fader.

Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819:
(=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):

O Jesu Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet låg öppet.

Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig;
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med dinom död och pina.

Därjämte sade du oss till,
att då vi hava trona,
Gud all vår synd förlåta vill
och oss för straffet skona.
Vi oss förlita däruppå,
när vi med lydigt sinne gå
den väg du föreskrivit.

Vår broder nu du vorden är,
oss till stor fröjd och ära.
Du vill oss alltid vara när
och oss allt gott beskära.
Vad rör oss världens hot och hån?
Vår broder är Guds ende Son.
Ho kan oss nu fördärva?

Pris vare dig evinnerlig,
som oss din nåd beviste!
Vi äro nu Guds barn med dig,
o Herre Jesu Kriste.
Så må nu var man vara glad
och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.

251 Var jag går

1. Var jag går i skogar, berg och dalar
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.

//: Han, min Herde, gick för mig i döden,

men han lever i all evighet.

Sina får han följer, vårdar, föder

med osäglig trofasthet ://

2. Allt vad vi på färden kan behöva...

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), Ragnar Holte 1986 (59 år), v.3 herrnhutisk svensk förf. 1806
Musik: Ur Ahnfelts sånger 1868 (dansk?)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

En ofta återkommande önskesång på "psalmtoppen" är denna, som egentligen består av två sånger, dels en äldre från 1806 ("När på Tomas Segerfursten tänker", v. 3f.), dels en yngre av Carl Olof Rosenius (v. 1-2). Rosenius tog alltså en äldre, herrnhutisk sång om aposteln Tomas och hans trosbekännelse "Min Herre och min Gud". Den tilldiktade han "framifrån" s.a.s. och skapade ett helt nytt anslag, där första raden innehåller ett visst mått av naturlyrik. Åtminstone en viss del av psalmens popularitet i Sverige kan säkert tillskrivas de "skogar, berg och dalar" som västerbottenssonen Rosenius målar upp som bakgrund till vandringen med "den osynlige vännen".

Just "vän" är ett centralt ord för Rosenius i fråga om relationen med Herren - jfr med vad Jesus säger i Johannesevangeliet 15:15! Se också t.ex. sången Med Gud och hans vänskap. I vers 2 återges Jesusorden i Johannes 16:16ff. ("En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen").

Denna sång publicerades första gången i tidningen Pietisten nr 6 1847, men blev inte spridd och känd just som sång förrän genom Ahnfelts sånger 1868, då den föregivet danska melodin också trycktes. Oscar Lövgren skriver dock: "En undersökning som gjorts i Danmark angående denna sak har inte givit belägg för melodins danska ursprung."

Den senare delen av roseniussången ("När på Tomas Segerfursten tänker") har förmodligen - om än inte helt säkert - skrivit av den herrnhutiske skattekommissarien Anders Dahlström (1739-1825), som var medredaktör för Samling Af Äldre och Nyare Andeliga Sånger och Werser (1 uppl. 1795, 2 uppl. 1806) och enligt uppgift författade eller översatte de flesta sångerna i båda upplagorna. I andra upplagan förekommer sången om Tomas.

För 1937 års psalmbok gjorde professor Emanuel Linderholm en radikal bearbetning av Rosenius´/Dahlströms psalm - det var nästan bara själva anslaget som behölls. Men då många "rosenianer" vädjade om att psalmen hellre borde utgå än tas med i detta skick, dröjde det till 1986 innan den kom med i psalmboken, då i ovanstående betydligt lindrigare - originaltrognare! - bearbetning och förkortning av professor Ragnar Holte.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 573 resp. 149).

Caravaggios klentrogne Tomas inspekterar Jesus´ sår:

C O Rosenius:

Så här löd Linderholms refuserade version:

"Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst!"
Fast osynlig till min själ han talar,
än till varning, än till mod och tröst.
Det är han som vandrade på jorden,
såsom jag i frestelse och nöd,
och, av alla övergiven vorden,
måste ensam gå till korsets död.

Var jag går i denna mörka världen,
ser jag före mig hans ljusa spår.
Vart jag än i livet ställer färden,
plötsligt inför hans gestalt jag står.
Och när i hans anlete jag blickar,
trött av livets bitterhet och strid,
snart jag åter mig i striden skickar,
stärkt utav hans Andes höga frid.

Var jag går, skall han mig ännu följa,
han, min ende vän i tunga år.
Om han än en tid sig skulle dölja,
snart han åter stilla med mig går.
Om till sist jag segnar ner och dignar
under livets börda, dock jag vet:
han är när mig, han mig än välsignar
in i dödens dunkla hemlighet.

Var jag går en gång i himlens rike,
först och sist jag honom söka skall.
Bland de saliga är ej hans like,
där de stå inför Guds fotapall.
Vad jag lidit för hans skull i tiden
skall jag snarligt glömma vid hans röst,
när han hälsar mig hos Gud med friden
och min själ tillsäger sitt: Var tröst.

525 Mitt hjärta, fröjda dig

DAGLIG UPPMUNTRAN TILL ANDAKT

1. Mitt hjärta, fröjda dig,
må själ och sinnen röras.
Låt andakt av din bön
allt upp i himlen höras...

Text ("Wohlauf, mein Herz, zu Gott"): Johannes Olearius 1665 (54 år), Gustaf Ållon 1694 (48 år), Ragnar Holte 1985 (58 år)
Musik: Johann Crüger 1647 (49 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än. För den äldre svenska texten, se här!]

Denna psalm publicerades första gången 1665 i Olearius´ "Christliche Betschule" och sedan i hans "Singelust" under rubriken "Daglig uppmuntran till andakt". Gustaf Ållon översatte den för 1694 års svedbergska psalmbok, och den kom även med i 1695, 1819, 1937 och nu 1986 års.

En gärna sjungen psalm, som i sekler fungerat just som en "daglig uppmuntran till andakt", som rubriken löd i Olearius´ "Singenlust". Det är alltså en psalm som, särskilt med Crügers härliga melodi, väcker både "Singenlust" och "Betenlust" (lust till både sång och bön).

J Olearius:


J Crüger: