*1 Gud, vår Gud, vi lovar dig

*1. Gud, vår Gud, vi lovar dig,
vi bekänner dig, o Herre.
Dig, som är till evig tid,
tillber ändlighetens släkten.
Hela jorden, hav och land,
ärar, Fader vår, ditt namn.

*2. Kerubim och Serafim...

Text: Te Deum 400-t., Ignaz Franz 1771 (52 år), Olov Hartman 1980 (74 år).

För en kortare version av psalmen, se Nils Johan Nordströms översättning i Stora Nätpsalmboken.
Musik: Tysk-österrikisk Sagan 1772/Wien 1774.

[Av upphovsrättsskäl kan inte de övriga 8 stroferna av Olov Hartmans text återges här].

Lyssna till psalmen i Kölnerdomen! Lyssna till psalmen framförd vid Oasrörelsens sommarmöte 2009.

Psalmen ("Grosser Gott, wir loben dich") har kallats "Det tyska Te Deum" och utgavs första gången i "Die Christlich-Katolische Lehre in Liedern, d.i. Katechetische Gesänge zum Gebrauch der katholischen Schulen." Melodin av okänd samtida kompositör blev bl.a. publicerad i Katholisches Gesangbuch, Wien 1774.

Psalmen i Franz´ tappning översattes första gången till svenska på 1920-talet av baptisten Nils Johan Nordström, dock inte i sin helhet. Andra gången, 60 år senare, översattes den i en mer fullständig version av prästen Olov Hartman (1906-1982).

Hartman har egentligen mer utgått ifrån Te Deums originalversion än från Ignaz Franz´ bearbetning, så hans text är snarare en översättning från latinet än från tyskan. Men själva den rimmade strofformen och melodin är samma som Franz´.

Egentligen är tanken på att ge ut "den kristligt-katolska läran i visor" eller "kateketiska sånger" ganska luthersk - Martin Luther gjorde en psalm om buden, en om trosbekännelsen, en om Herrens bön, en om dopet och en om nattvarden. Och dessutom en psalm för varje större högtid i kyrkoåret. Så det är intressant att den romerske katoliken Ignaz Franz var inne på samma idé - och att vi tack vare honom fått en mer lättsjungen variant av Te Deum än både den gamla fornkyrkliga och Martin Luthers.

23 Tack, gode Gud, för allt som finns

1. Tack, gode Gud, för allt som finns.
Först broder Sol av alla ting.
Halleluja, halleluja...

Text ("Solsången"): Franciscus ("Frans") av Assisi 1220-talet (40-årsåldern), Olov Hartman 1979 (73 år)

Musik: Köln 1623

En av de första dikterna på italienska språket är Fransiscus Solsång ("Il Cantico del Sole"), även kallad "Cantico della Creature" (Skapelsens sång). Enligt traditionen sägs den ha framförts för allra första gången vid Fransiscus´ dödsbädd 1226, då i varje fall strofen om syster Död sägs ha varit nyskriven, men det är förstås inte gott att veta när sången egentligen skapades - att den är av Fransiscus själv förnekar dock ingen. Den anknyter delvis till Psaltaren135 och 147.
Psalmen översattes till svenska av Jan-Eskil Löfkvist 1967 med anslaget Allt, Herre, lyder dina bud, nr 353 i Psalmer och Sånger från 1987. Olov Hartmans översättning från 1979 är dock fullständigare/längre.

Så här låter den på italienska:

Altissimu onnipotente bon signore. Tue so le laude la gloria e l onore et onne benedictione. Ad te solo altissimo se konfano. Et nullu homo ene dignu te mentouare.
Laudato sie mi signore cum tucte le tue creature spetialmente messor lo frate sole. Lo quale iorno et allumini per loi. Et ellu e bellu e radiante cum grande splendore. de te altissimo porta significatione.
Laudato si mi signore per sora luna e le stelle. In celu l ai formate et pretiose et belle.
Laudato si mi signore per frate uento et per aere et nubilo et sereno et onne tempo. Per lo quale a le tue creature dai sustentamento.
Laudato si mi signore per sor acqua. La quale e multo utile et humile et pretiosa. et casta.
Laudato si mi signore per per frate focu. Per lo quale ennallumini la nocte. Ed ello e bello et iucundo et robusto et forte.
Laudato si mi signore per sora nostra matre terra. La quale ne sustenta et gouerna. Et produce diuersi fructi con coloriti fiore et herba.
Laudato si mi signore per quelli ke perdonano per lo tue amore. Et sostengo infirmitate et tribulatione. Beati quelli ke l sosterranno in pace. Ka da te altissimo sirano incoronati.
Laudato si mi signore per sora nostra morte corporale. Da la quale nulla homo uiuente po skappare. Guai a cquelli ke morrano ne le peccata mortali. Beati quelli ke trouara ne le tue sanctissime uoluntati ka la morte secunda nol farra male.
Laudate et benedicete mi signore et rengratiate et seruiteli cum grande humilitate.

Fransiskus:
(Detalj ur fresk av Cenno di Pepo (Cimabue) från 1278 ca i Basilika San Fransesco i Assisi)

José de Riberas målning av Frans 1643 (alltså mer än 400 år efter den avbildades död...:

Mr Bean har ju inte lätt med den här koralen:

38 För att du inte tog det gudomliga

A-melodin:


B-melodin:


1. För att du inte tog det gudomliga
dig till en krona...

Text: Olov Hartman 1970 (64 år)

Musik: Ingmar Milveden 1970 (50 år) alt. Börge Ring 1975 (29 år)

[Av upphovsrättsliga skäl får texten och noterna till de båda melodierna inte publiceras här ännu].

Olov Hartmans ofta sjungna psalm är till stor del inspirerad av Filipperbrevet 2:5-11, som vissa tror kan ha varit en urkyrklig hymn med nu förlorad melodi. Särskilt under fastetiden men också under resten av kyrkoåret passar psalmen utmärkt väl som lovsång.

Angående melodialternativen sägs författaren själv ha sagt: "Jag förstår att Milvedens melodi är den kyrkomusikaliskt bättre, men Börge Rings melodi har jag tagit till mitt hjärta." (Cit. efter Ronnås: Våra gemensamma psalmer s. 36 (Verbum 1990)). Och så har nog de flesta känt, Milvedens a-melodi sjungs praktiskt taget aldrig. Vilket kanske är lite synd.

43 Jesus är min vän den bäste

1. Jesus är min vän den bäste,
vilkens like ingen är.
Skulle jag då som de fleste
övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den mig har så kär...

Text: Jakob Arrhenius 1691 (48 år), Olov Hartman 1978 (72 år)

Musik: Gustaf Düben d.ä. 1674 (45 år), jfr 1697 års koralbok nr 245, alt. melodi av Rikard Norén (1847-1922)
[Av upphovsrättsskäl kan resten av Hartmans bearbetning inte återges än]

'

Detta är, tillsammans med Jag lyfter mina händer, Jakob Arrhenius mest kända och älskade psalm, en av dem som funnits med i alla svenska psalmböcker alltifrån den karolinska. Den hämtar, vilket författaren redan från början uppger, sitt innehåll från Paulus och Romarbrevet 8:31-39.

Det är intressant att Arrhenius redan på 1600-talet kan sjunga om att "de flesta överger Jesus". Att Sverige till namnet var kristet och hade ett starkt inslag av påbjuden fromhet (och förbjudna invändningar) skapade långt ifrån alltid verklig efterföljelse. Man kan tänka på Jesus egna ord till lärjungarna i Johannesevangeliet 6:67: "Inte vill väl också ni gå bort?" Arrhenius´ psalm är, liksom Petrus´ ord den gången, ett svar på Jesus´ fråga.

Psalmen trycktes i Psalme-Profwer 1691 tillsammans med andra av samme författare.

Melodin publicerades i Odiae Sveticae 1674 (till Stämmer upp, I sångarinnor?) och är alltså väsentligt äldre än texten. Den har också kommit att användas till en mängd andra psalmtexter. Men fr.o.m. Haeffners koralbok 1820, var melodin sorgligt utjämnad (jämna 4/4-delar). Nu uppskattar vi åter 1600-talskoralens friskhet och lätthet. (Den har t.o.m. misstagits för att vara en s.k. folklig koral, en "dalakoral").

Så här såg Arrhenius text ut i originalversionen (som bibehölls ganska väl fram till 1986):

Jesus är min wän den bäste,
hwilkens like aldrig är;
skall jag då så med de fleste
öfwergifwa honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den, mig har så kär;
en skall wara bägges wilja,
alltid här och ewigt der.

Han har döden för mig lidit,
ingen skall fördömma mig:
hos sin Fader för mig bedit,
det mig gagnar ewiglig´.
Ho är då, som will förklaga,
den han sjelf utkorat har?
Ho will ifrån honom draga,
den han har i sitt förswar?

Jag är wiss och derpå liter,
hwarken lifwet eller död
mig ifrån min Jesus sliter:
englar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
ware kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesu Christo är!

57 Sin enda grund har kyrkan

 

1. Sin enda grund har kyrkan
i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad,
den nya skapelsen...

Text: Olov Hartman 1981 (75 år) efter Samuel John Stone 1866 (27 år), "The Church´s one foundation".

Musik: Samuel Sebastian Wesley 1864 (54 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Samuel Sebastian Wesley, som personligen kunde vara ganska bitsk och av en präst i Exeter t.o.m. kallades "the most to be avoided man I ever met with", har tonsatt denna den kristna enhetens höga visa (om man nu inte räknar 1 Korintierbrevet 12-13 förstås). Och bra blev det gjort. Psalmen är betydligt mer lättsjungen nu än 1937, vilket beror både på den välformade texten - den som Hartman bearbetat så fint - och Wesleys mjuka melodi.

Precis som Ignaz Franz och Martin Luther hade Stone ett klart pedagogiskt syfte med sina psalmer. Och på 1860-talet skrev han ett antal psalmer över olika delar av trosbekännelsen, till tjänst åt sin församling, psalmer av vilka det i huvudsak är ovanstående text om kyrkan som bevarats och gjort sin författare känd.

S J Stone:

S S Wesley:

62 Än finns det en värld

1. Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv,
ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)

Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Detta är en av Olov Hartmans sista psalmer - han dog ett par år senare - och även en av hans längsta. Ett slags andligt testamente skulle man kunna kalla den, en sammanfattning av hans teologi, med många bibelallusioner och samtidigt många pregnanta, originella formuleringar. Som ju synes redan av det korta textexemplet ovan (versen fortsätter: "men räddningen sändes oss ovanifrån: Guds enfödde Son").

Melodin är lånad från Grundtvig-psalmen "O liv, som blev tänt" (i dess svenska version, alltså).

O Hartman (till vänster):

G Aulen (till höger):

74 Du som gick före oss

1. Du som gick före oss

längst in i ångesten...

Text: Olov Hartman 1968 (62 år)

Musik: Sven-Erik Bäck 1959 (40 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]

Om jag säger att den här psalmen är världsberömd p.g.a. sin melodi skulle jag inte överdriva så mycket. Bäcks tolvtonsteknik har resulterat i ett antal ytterst originella psalmmelodier, jfr t.ex. SvPs1986 nr 589 Se här bygges Babels torn, men åtminstone den här är betydligt sångbarare än man tror och "fastnar" på ett fascinerande sätt. Den skrevs som synes nästan tio år före psalmtexten (till en ofullbordad passionstonsättning), och när Hartman arbetade med "Uppbrottets mässa" (1968) och skulle skriva en parafras på Agnus Dei ("O Guds Lamm") visade sej Sven-Erik Bäcks 50-talsmelodi komma väl till pass.

Psalmen står under rubriken "Nattvarden" men kunde också ha stått under rubriken "Fastan". Inte minst på Skärtorsdagen passar den bra, men även när som helst annars. Den är i största allmänhet en fin bönepsalm och Kristus-psalm, i det fallet precis som J. A. Eklunds nattvardspsalm Du sanna vinträd.

Jesus kallas i andra strofen "vårt hjärtas fred" och i tredje strofen "livets bröd", så att när vi i fjärde och sista strofen ber om att bli sända ut i världen med "fred och bröd" finns där en dubbeltydighet, som många fromma kommentarer har missat. Som om kyrkan bara arbetade för att få slut på hunger och krig. Vilket i och för sej inte alls är så "bara" och definitivt accentueras i det hartmanska perspektivet.

Se i övrigt hymnologen Birgitta Sarelins kommentar!

Alternativ melodi:

 

153 Livet vann, dess namn är Jesus

1. Livet vann, dess namn är Jesus,
halleluja,
han var död, men se, han lever,
halleluja.
Dödens portar öppnar han...

Text: Olov Hartman 1973 (67 år) fritt efter Charles Wesley 1739 ("Christ the Lord is risen today")

Musik: Engelsk 1708

Detta är verkligen och omisskännligen en Olov Hartman-psalm - inte minst själva anslaget är hartmanskt originellt. Samtidigt är psalmen tydligt inspirerad av Charles Wesleys påskhymn med samma upplägg och melodi (jfr dock även Leeson/Hallqvists Denna dag stod Kristus opp). Psalmen är ett av de nytillskott i psalmboken som fått störst genomslag, både tack vare den starka texten och den jublande 300-åriga koralen.

Många påskpsalmer anknyter till dopets sakrament med dess begravnings- och uppståndelsetema. Den här anknyter till nattvardens sakrament, det som ju faktiskt instiftades i samband med just påsken. Eftersom varje söndag är Kristi uppståndelses dag borde den här psalmen, liksom de övriga påskpsalmerna, kunna sjungas betydligt oftare än som sker, och då särskilt i samband med nattvardsfirande. Antingen som tillredelsepsalm (offertoriepsalm") eller, kanske hellre, som lov- och tacksägelsepsalm vid mässans avslutning.

166 Sorlet har dött

 

För noter till Daniel Olsons koral från 1965 här ovan, se finlandssvenska psalmboken 1986 nr 122!

Alt. koral: [OBS! Följande koral finns inte angiven till denna text i 1986 års psalmbok, dessutom är texten i klippet en äldre version än den som står i psalmboken]


1. Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel.
Ovanför oron och närmare din himmel...

Text: Olov Hartman 1947 (41 år), 1968

Musik: Daniel Olson 1965 (67 år),  alt. Lars-Åke Lundberg

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken resten av texten eller några noter publiceras här]

Tillsammans med föregående psalm är denna ett "måste" på Kristi Förklarings dag. Den anknyter fint till nästan varje vers i evangeliet och framställer med stor inlevelse den sjungande församlingen själv som medagerande på förklaringsberget ("hyddor vi ville här åt himlen bygga"). Men "ett är nödvändigt, nu och för beständigt: / Jesus allena".

Psalmen avslutas med en "doxologi", en lovprisning till den treenige Guden, som är tänkt att sjungas stående av församlingen.

Psalmen har minst tre melodier - från början sjöngs ofta samma "tidegärdsmelodi" som till psalmen "Morgonens rodnad över bergen brinner". Sedan kom Daniel Olsons fina, klassiska och ändå nyskapande koral, den som står i nuvarande koralbok (se överst här ovan). Men även Lars Åke Lundberg har gjort en fin melodi till psalmen, lite mer visartad men också den mycket värdig och kongenial med den meditativa texten.

"Sorlet har dött" är tillsammans med Du är större än mitt hjärta och I tro under himmelens skyar en av endast tre "40-talspsalmer" i psalmboken. Just efter utgivandet av 1937 års psalmbok gick psalmförfattandet lite i stå här i Sverige, innan den stora förnyelsen kom på 50- och 60-talen, bl.a. genom Kyrkovisor. Dock står sej även 40-talspsalmerna bra.

175 Den signade dag

Psalmbokens koral:
 

Här sjunger Alice Babs textvarianten från Wallinska psalmboken till en dalakoral i Gagnefs kyrka (är melodin från Gagnef tro?):

Och så här sjunger Artur Erikson:


Här sjungs den nuvarande psalmtexten på en dalakoral från okänd socken (kommentera gärna, ni som vet vilken!) - och så är det alltså Anders Nybergs originalkomposition ;o), se hans kommentar nedan:



Här en dalakoral från Boda:



Här en från Äppelbo:



Nedan återges en alternativ koralvariant från Mora (finns inte i psalmboken) i några moderna utföranden.



1. Den signade dag som vi nu här ser
från himmelen ned till oss komma,
den lyser så blid med allt klarare sken,
oss alla till glädje och fromma.
Må Herren den högste oss alla i dag
för synder och sorger bevara.

2. Den signade dag...

Text: Nordisk dagvisa, handskr. ca 1450, bearb. Johan Olof Wallin 1812 (33 år) och Olov Hartman 1978 (72 år)

Musik: Medeltida nordisk folkmelodi / Köpenhamn 1569, jfr 1697 års koralbok nr 354, alt. koralvariant från Mora, uppt. efter Pers Karin Andersdotter (Finn Karin), Risa, Mora (1834-1912), alt. koralvariant från Malung alt. från Öjebyn, upptecknad efter en inspelning med bröderna Konrad och Axel Björkman, Öjebyn, f. 1900 resp. 1902 i Roknäs, inspeln. gjord av Märta Ramsten, svenskt visarkiv 1975 (kär psalm har många melodier).

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna morgonpsalm har av ålder benämnts "den kristliga dagvisan", vilket fått forskare att spekulera i huruvida det funnits en hednisk dagvisa, kanske med samma melodi rentav, som denna psalm var avsedd att ersätta. Men vi vet inte hur gammal den är - äldsta handskriften är från 1450 ca, från Vadstena kloster, men texten kan givetvis vara betydligt äldre. Eller också inte. Hur som helst har psalmen varit omtyckt, inte minst som julottepsalm (varje julotta sjungs den enligt uppgift fortfarande i Rättviks kyrka), och dess popularitet märks inte minst av det stora antal melodier psalmen förärats genom seklen. Snart sagt varje socken har haft sin egen, i varje fall i Dalarna (se ovan).

Men psalmens tar upp betydligt mer än julevangeliet: dess många strofer täcker både kyrkoåret och människolivet rätt väl - man kunde kalla den en kortkurs i kristen tro (inkl. en del demonologi), liksom t.ex. den nyare julottepsalmen Var hälsad och adventspsalmen Gå Sion. Den innehåller också rätt betagande naturlyrik, och man kan förstå att den, förutom vid julottorna, även gärna sjungits vid morgonbönerna i hemmen. Helt eller delvis.

Här följer den karolinska psalmbokens version av psalmen:

Den signade dag, som wi nu här se
af himmelen till oss nedkomma,
han lyser för oss ju längre och mer,
oss allom till glädje och fromma.
Gud! låt oss ej ske i denna dag
hwarken skam, last, synd eller wåde.

Den signade dag, den signade tid,
wår Herres födelsetimma,
då kom der ett ljus af himmelen ned,
så widt öfwer werlden att skina;
det lyser för oss ewinnerlig´,
nu och förutan all ända.

Gud Fader, Son och den Helige And´,
med all´ sin englars skara,
beware oss i dag och i alla stund
för djefwulens falska snara:
för all den afund han till oss bär,
wårt lif och själ till stor fara.

Det heliga kors, wår Herre sjelf bar,
för wår skuld, icke för sina,
det sätter jag i dag mot djefwulens skar´,
och menar Guds wärdiga pina;
det blodet som uppå korset utrann,
det utplånar synder mina.

Om alla de träd och gräs uti mark
de hade båd´ stämma och tunga;
om foglar och djur de kunde än starkt
med englaröster utsjunga:
förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son,
wår Frälsare Jesum lofwa.

En liten fogel han flyger så högt,
och wädret det lyfter hans wingar,
han lofwar sin Gud, är lustig och nöjd,
när han öfwer bergen sig swingar!
Så göra ock strömmar som rinna sin wäg,
långt under de dälder och lundar.

Dagen han är nu aldrig så lång,
wi måste ju aftonen wänta:
lifwet det ändas med dödsens twång,
ho de kan rättslig´ betänka:
wi blifwe utburne och grafwen görs trång,
oss följer ingen annan ände.

Ack, gifwe det Gud, wi hade så tjent
i werldene, oss till råde,
det wi Guds Son så wäl hade känt,
att wi icke miste hans nåde;
när werlden hafwer sin rygg till oss wändt,
att wi få en ewig glädje.

När wi skole till wårt fädernesland,
och skiljas wid detta elände,
befalle wi Gud wår själ uti hand,
till himmelen henne uppsände:
Gud Fader, Son och den Helige And´,
han gifwe wårt mål en god ände!

(1695 års psalmbok nr 354)

I Danmark sjungs "den nordiska dagvisan" till en koral av C E F Weyse från 1826:

335 Vi tror på Gud som skapar

1. Vi tror på Gud som skapar världen
och är dess Far,
som låter stjärnor jubla

och jord och hav...


Text: Olov Hartman 1970 (64 år)
Musik: Roland Forsberg 1971, 1974 (32, 35 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Här har vi en modern trosbekännelsepsalm som Olov Hartman skrev under sitt sista år som direktor för Sigtunastiftelsen, samma år som han skrev sin mest kända psalm För att du inte tog det gudomliga. Utan att vara direkt svårsjungen har denna psalm kommit lite i skymundan, och t.ex. Britt G Hallqvists Credo-psalm Vår Gud, till dig du skapat oss används nog betydligt oftare (att inte tala om Måne och sol!).

Hartman betonar i strofernas snarlika inledningsrader att vi tror på en Gud som 1) skapar världen, 2) kom till världen och 3) sänt Andens eld i världen - men som också är mer än världen: "den förste och den siste", ja, "när världen störtar samman är han vårt liv", som de mäktiga avslutningsorden lyder.

Andra strofens "han dog, men se, han lever" anknyter till kristuspresentationen i Uppenbarelseboken 1 ("Jag var död, men se, jag lever"). Tredje strofens vision "tills folken blir i Kristus en mänsklighet" var viktig för Hartman, vars nattvardsbön "uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet" somliga ville ändra till "ett enda bröd och en enda kristenhet" men Hartman i så fall hellre ville utesluta ur mässboken helt och hållet.

350 Vår Herre Krist var Sonen

1. Vår Herre Krist var Sonen
hos Gud i evighet,
den älskade, fördolde
och alltings hemlighet...

Text: Elisabet Kreuziger 1524 (24 år), Olov Hartman 1978 (72 år)
(Tre strofer av psalmen finns i en äldre övers. som nr 36: "O Kriste, oss benåda").

Musik: Folkmelodi / Erfurt 1524. Se och hör Bachs version!
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] 

Denna psalm, som tidigare hade anslaget "Kristus, den rätte Herren" och från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet). Psalmen har här moderniserats av Olov Hartman och i hans version fått behålla alla fem stroferna (SvPs1986 nr 36 "O Kriste oss benåda" innehåller ju bara de tre sista stroferna).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

351 Guds Lamm, dig hälsar skaran

1. Guds Lamm, dig hälsar skaran
av dem du återlöste.
Vi skådar segerfanan
du återtog från döden...

Text: Christoph Christian Sturm 1780 (40 år), Olov Hartman 1978 (72 år) - jfr den äldre översättningen nr 136: Du går, Guds Lamm, du rena
Musik: Ombildad gregoriansk melodi / Erfurt 1542

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Hamburgs pastor primarius (ung. "domprost") C C Sturm skrev många vackra naturdikter under sin levnad, men i Sverige är hans passionspsalmer mest kända (se även O du som för vår frälsnings skull). Ovanstående psalm är rent av mera känd i Sverige än i Tyskland.

Varje strof avslutas - mitt i de ganska tunga lidandesskildringarna - med lovsångsorden "Pris vare dig, o Jesus!" Och psalmen påminner till både motivval och melodi mycket om den äldre passionspsalmen Guds rena Lamm, oskyldig (som avslutas "Giv oss din frid, o Jesus!").

Men i originalet är hela första strofen mer lovsångspräglad - ungefär som den sista - än i Wallins översättning (se nr 136) och Olov Hartman gjorde därför den nyöversättning som vi har framför oss här. Det är alltså fråga om samma Sturm-psalm som vi nu har i både en äldre och en nyare översättning - av lite olika karaktär.

364 Kom, helge Ande, till mig in

1. Kom, helge Ande, till mig in,
upplys min själ och ge den liv,
att jag i dig förbliver.
Var själv ett ljus på all min stig,
och led mig du den väg du vill,
åt dig jag helt mig giver.

2. Led mig var dag i sanningen...

Text: Okänd svensk författare 1694, Olov Hartman 1978 (72 år)
Musik: Tysk folkvisa ca 1504 / Nürnberg 1534, jfr 1697 års koralbok nr 215 resp. 187!!!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Ingen vet vem som skrev denna innerliga bönepsalm, som första gången trycktes i Svedbergs psalmbok 1694 och hörde till dem som året därpå kom med också i 1695 års psalmbok (som även den med skäl har kallats "den svedbergska"). Fram till 1986 behölls den i det närmaste oförändrad, men upplevdes till slut som så ålderdomlig att Olov Hartman fick bearbeta den rätt rejält inför sin publicering i den fjärde rikspsalmboken på raken, då även melodin återfick sin ursprungliga, mer rytmiska gestaltning. Den har använts som koralmelodi alltsedan 1530, men tycks ursprungligen höra till en tysk folkvisa från 1400-talet "Vas wöl wir aber heben an". Dess text handlar om riddaren Lindenschmid, som en viss junker Caspar tillfångatog och avrättade. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 488, Gummessons 1964)

420 Herren, vår Gud, har rest sin tron

1. Herren, vår Gud, har rest sin tron
högt bland serafer och änglar.
Djupt ser han ner på nödens jord,
frågar oss: "Vem skall jag sända?"...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Den här psalmen är en av Hartmans sista och bästa. Den bygger i stor utsträckning på Johannes 21 och den händelse som brukat kallas "Aposteln Petri pastoralexamen". Men inledningsstrofen med dess fråga och svar bygger på Jesaja 6:8 om profeten Jesajas kallelse. 

Psalmen skulle också kunna stå bland psalmerna för påsktiden, men passar givetvis särskilt bra vid exempelvis präst- eller missionärsvigning.

Slutstrofen alluderar på berättelsen om Elia och Elisa och den tappade manteln i 1 Konungaboken 2. Den är ö.h.t. en vacker och allvarlig bönevers, som slutar med andra bönen i Fader vår: "Tillkomme, Gud, ditt rike." Den skulle förtjäna att användas som avslutning på många predikningar, inte bara i påsktid.

Man kan fundera på varför ingen modernare melodi än Lindemans klassiska ungdomsverk stod att uppbringa. Den är visserligen fin (särskilt till "Gammal är kyrkan" och "Tränger i dolda djupen ner"), men har knappast givit just den här kraftfulla psalmen något lyft. Enligt Olle Nivenius skrevs psalmen till Francks pingstkoral Helige Ande, låt nu ske. Prova den som omväxling!

Lindeman på äldre dagar:

450 Vaka med mig

1. "Vaka med mig!"
Så blev vårt rop ur djupen
ditt rop till oss
i ditt Getsemane.

2. "Vaka med mig!"
Du ber, men ingen svarar...

Text: Olov Hartman 1981 (75 år)
Musik: Sven-Erik Bäck 1969 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

En mycket orginell och av någon anledning nästan aldrig sjungen, men faktiskt riktigt sångbar och pregnant getsemanepsalm! Psalmen  lyfter med ett både modernt och bibelimpregnerat språk fram Jesus som "vår frälsnings hövding", och hur han efter sin hårda getsemanekamp, där vi inte hörde hans bön, slutligen blev "tagen ur sin ångest" och frimodigt gick mot Golgata. 

Det är bara att börja öva inför kommande skärtorsdagar!

462 Tänk om någon känt igen oss

1. Tänk om någon känt igen oss

där på vägen till graven,

vänner som vi var till

denne dömde och hängde.
Och vem skulle vältra undan

den tunga stenen?

2. Det var ännu mörkt och mörkret...


Text: Olov Hartman 1971 (65 år)
Musik: Sven-Erik Bäck 1971 (52 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Detta är en av psalmbokens absolut originellaste psalmer, typiskt nog skriven av teologen och kyrkospelsmannen Olov Hartman med en tidstypisk - men förvånansvärt lättsjungen - melodi av tolvtonsmästaren Sven-Erik Bäck. 

Liksom t.ex. psalmen Gud skapade de klara vattnen (med omkvädet "Gud såg att det var gott och det vart afton och det vart morgon"), så bygger denna psalm på ett samspel mellan försångare och församling, som förväntas stå för omkvädet "Ty någon har vältrat undan den tunga stenen". Men eftersom man sällan har någon som vill agera försångare - inte ens kantorer brukar älska det - så sjungs den här psalmen alltför sällan. Den borde dock i sin helhet kunna testas som gemensam församlingssång. Den har ju, liksom förutnämnda Hartman-psalm, tillräckligt många strofer för att melodin ska hinna nötas in.

Psalmen bygger på den korthuggna Markusepilogen (Mark. 16:1-8) som i många handskrifter utgör de sista verserna i markustexten (har ett blad fallit bort ur ett originalcodex?), men lägger till det Jesusmöte som så många förutsatt som det enda som kunnat övervinna kvinnornas närmast paniska rädsla - och som stämmer väl överens med övriga evangeliers vittnesbörd.

477 Vårt fäste i all nöd är Gud

1. Vårt fäste i all nöd är Gud,
och skulle bergen rämna
och vackla ned i havets djup -
Guds rike kan ej bäva...

Text: Olov Hartman 1977 (71 år) efter Martin Luther 1528 (45 år) och Koras söner (Psaltaren 46), jfr Vår Gud är oss en väldig borg
Musik: Martin Luther 1529 (46 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Luthers väldiga kampsång Vår Gud är oss en väldig borg blev aldrig bearbetad för 1986 års psalmbok, utan togs in (i den ekumeniska delen!) i Wallins 170 år gamla form. I gengäld fick Olov Hartmans mycket fria "travestering" (med egna fina bibelallusioner) plats i psalmbokens andra hälft, därtill med en mer originaltrogen version av Luthers fina melodi. Men ingendera psalmversionen har blivit mycket sjungen. Kanske en varsam bearbetning typ den här hade behövts?

Annars är Hartmans variant värd att lära känna och studera, otroligt "bibelsprängd" som den är (faktiskt mer än Luthers!). Och den har verkligen blivit en psalm för Martyrernas dag, Annandag Jul, Den helige Stefanus dag, under vilken rubrik den också placerats under i psalmboken (medan "Vår Gud är oss en väldig borg" står under rubriken Förtröstan och trygghet, i 1937 års psalmbok under Tiden efter påsk). 

Man kan t.o.m. med fördel prova sjunga den ibland! (Alternativ mel. Sven-Erik Bäcks till en annan Hartman-text "Gå ut med evangelium" i Psalmer i 90-talet).

M Luther:

 

484 De heliga i landet

1. De heliga i landet,
de lever i ett ljus
som genomlyser dem.
Det går från djup till djup
och de ropar:
Kyrieleis.

2. De heliga i landet...

Text: Olov Hartman 1977 (71 år)
Musik: Erland von Koch 1979 (69 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än]

En typisk "psalmbottenpsalm" för Alla helgons dag. Sjungs i princip aldrig (eller har ni några exempel?). Och Hartman får väl skylla sej själv p.g.a. sitt "kyrieleisande" och sin ibland lite väl mystiska mysticism: "De heliga i landet / de lever i en natt / vars mörker heter Gud..." Vad blev det av Jakobs ord: "Gud är ljus, och intet mörker finns i honom"? Är det Johannes av Korset och "själens dunkla natt" Hartman tänker på? Men det blir lika konstigt som Eggehorns "mörklagda hamn" (SvPs1986 nr 256)

Annars är psalmen rätt fin: alla strofer utom den sjunde och sista börjar likadant ("De heliga i landet") men avslutas lite olika, förutom med "Kyrieleis" (v. 1 o 3) också med det mer välbekanta "Halleluja" (v. 2, 6 o 7) och "Kom, Herre, kom" (v. 4-5) - närmast motsvarande bibelns "Maran ata" som det inte skulle förvåna mej om Hartman hade med i en ursprunglig version.

Bibel- och bekännelseallusionerna är som vanligt när det gäller Hartman många ("det går från djup till djup", "de går från kraft till kraft", de "träder fram för Gud till sist med segerkrans", "o ljus av ljus"). 

Melodin är en av Erland von Kochs bästa. Det är bra att psalmen har sju strofer ur den aspekten att man då faktiskt hinner lära sej melodin (många av de nya psalmerna är för korta för att man ska kunna göra det!). Men rent textligt tror jag psalmen skulle vinna på att förkortas så att man behöll endast v. 1-2 och 5-7.

Erland von Koch:

482 Salig du och högt benådad

1. Salig du och högt benådad,
Herrens mor som gömde Ordet.
Sjung med oss den nya sången,
av vars under världen skådar
intet, intet, intet.

2. Ringhet är vad Gud har utvalt...

Text: Olov Hartman 1964 (58 år)
Musik: Torsten Sörenson 1964 (56 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Vår finaste Maria-psalm, som dock tyvärr i vår svenska psalmbok fick en för församlingssång så gott som omöjlig melodi. Både Torgny Erséus´ i Psalmer och sånger 1987 och Kaj-Erik Gustafssons i finlandssvenska psalmboken 1986 är väsentligt mycket bättre. Även Lars Åke Lundberg har komponerat en sångbar melodi (enformig på ett suggestivt sätt).

Om vi nu bortser från melodidebaclet, är psalmen mycket fint uppbyggd. Varje strof avslutas med ett trefaldigt "intet", utom den sista, som avslutas med ett trefaldigt "Jesus". I varannan strof blir detta "intet" svaret på en ställd fråga, i varannan slutet av ett påstående, ofta tydligt bibelförankrat.

Ursprungligen började psalmen rätt mycket annorlunda: "Salig är du, säger helgon, / sjunger syndare i kyrkan, / och vad skall Maria säga? / Ja, jag är Guds mor och äger / intet, intet, intet." Man måste nog säga att första strofen blivit väsentligt mycket bättre efter omarbetningen. Och hela psalmen är värd att sjungas (eller läsas) mycket, mycket oftare än vad som sker. Men så var det det där med melodin...

Alt mel av Lars Åke Lundberg (OBS finns ej i psalmboken):