70 O Jesus, än de dina

1. O Jesus, än de dina

du vill omkring dig se,

och av din bittra pina

en salig frukt dem ge.

Dem in i döden älskar du,

och i din Faders rike

vill möta dem ännu.

2. Dock vill du här på jorden

bland oss ock stiga ner.

För oss ett offer vorden,

dig själv åt oss du ger

och säger, evigt mild och god:

"Tag, det är min lekamen,

och tag, det är ditt blod."

3. Dig, Jesus, än vi höra

i dessa dyra ord.

Oss alla vill du göra

till dina vid ditt bord.

Oss alla, då du brödet tog,

du slöt intill det hjärta

som för oss alla slog.

4. Det hjärtat, som i nöden

den armes tillflykt var,

som bad för oss i döden

och våra synder bar,

det hjärtat än med frid och tröst,

med salighet från höjden

här nalkas trogna bröst.

5. Du kommer, kärleksrike,

ännu i Herrens namn

och för oss i ditt rike

emot en Faders famn,

en Faders, som förlåta vill

de barn du återlöste

och som dig höra till.

6. Dig vilja vi tillhöra,

o Jesus, till vår död,

och Herrens vilja göra

i medgång som i nöd.

Då blir du när oss alla dar

intill vår levnads ände,

som själv du lovat har.

Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817 (40, 45 år), ngt bearb. 1986, jfr Stora Nätpsalmboken nr 192

Musik: Tysk folkvisa / Köpenhamn 1569

Da Vincis målning Nattvarden:

När Franzén den 1 juli 1817 publicerade bearbetningen av sin egen sju år gamla psalm i Stockholms-Posten, skrev han att den hade till ändamål att "enkelt och troget framställa själva handlingen därvid, såsom icke endast skedd, utan skeende ännu för att stärka intrycket av instiftelseorden och den efter dem följande bönen".

Psalmen har haft en mycket stark ställning i svensk kristenhet under 1800- och 1900-talen, och gärna sjungits som beredelsepsalm inför nattvarden. Alldeles särskilt har den i många församlingar varit en närmast obligatorisk skärtorsdagspsalm.

Melodin är tidigast känd från Thomissons koralbok 1569 till texten Hielp Gud att ieg nu kunde. I Haeffners koralbok gick den i 2-takt, men är nu "rytmiserad" i enlighet med den äldsta förlagan.

Alternativ norsk koral (OBS finns ej i 1986 års psalmbok!):

F M Franzén:

175 Den signade dag

Psalmbokens koral:
 

Här sjunger Alice Babs textvarianten från Wallinska psalmboken till en dalakoral i Gagnefs kyrka (är melodin från Gagnef tro?):

Och så här sjunger Artur Erikson:


Här sjungs den nuvarande psalmtexten på en dalakoral från okänd socken (kommentera gärna, ni som vet vilken!) - och så är det alltså Anders Nybergs originalkomposition ;o), se hans kommentar nedan:



Här en dalakoral från Boda:



Här en från Äppelbo:



Nedan återges en alternativ koralvariant från Mora (finns inte i psalmboken) i några moderna utföranden.



1. Den signade dag som vi nu här ser
från himmelen ned till oss komma,
den lyser så blid med allt klarare sken,
oss alla till glädje och fromma.
Må Herren den högste oss alla i dag
för synder och sorger bevara.

2. Den signade dag...

Text: Nordisk dagvisa, handskr. ca 1450, bearb. Johan Olof Wallin 1812 (33 år) och Olov Hartman 1978 (72 år)

Musik: Medeltida nordisk folkmelodi / Köpenhamn 1569, jfr 1697 års koralbok nr 354, alt. koralvariant från Mora, uppt. efter Pers Karin Andersdotter (Finn Karin), Risa, Mora (1834-1912), alt. koralvariant från Malung alt. från Öjebyn, upptecknad efter en inspelning med bröderna Konrad och Axel Björkman, Öjebyn, f. 1900 resp. 1902 i Roknäs, inspeln. gjord av Märta Ramsten, svenskt visarkiv 1975 (kär psalm har många melodier).

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna morgonpsalm har av ålder benämnts "den kristliga dagvisan", vilket fått forskare att spekulera i huruvida det funnits en hednisk dagvisa, kanske med samma melodi rentav, som denna psalm var avsedd att ersätta. Men vi vet inte hur gammal den är - äldsta handskriften är från 1450 ca, från Vadstena kloster, men texten kan givetvis vara betydligt äldre. Eller också inte. Hur som helst har psalmen varit omtyckt, inte minst som julottepsalm (varje julotta sjungs den enligt uppgift fortfarande i Rättviks kyrka), och dess popularitet märks inte minst av det stora antal melodier psalmen förärats genom seklen. Snart sagt varje socken har haft sin egen, i varje fall i Dalarna (se ovan).

Men psalmens tar upp betydligt mer än julevangeliet: dess många strofer täcker både kyrkoåret och människolivet rätt väl - man kunde kalla den en kortkurs i kristen tro (inkl. en del demonologi), liksom t.ex. den nyare julottepsalmen Var hälsad och adventspsalmen Gå Sion. Den innehåller också rätt betagande naturlyrik, och man kan förstå att den, förutom vid julottorna, även gärna sjungits vid morgonbönerna i hemmen. Helt eller delvis.

Här följer den karolinska psalmbokens version av psalmen:

Den signade dag, som wi nu här se
af himmelen till oss nedkomma,
han lyser för oss ju längre och mer,
oss allom till glädje och fromma.
Gud! låt oss ej ske i denna dag
hwarken skam, last, synd eller wåde.

Den signade dag, den signade tid,
wår Herres födelsetimma,
då kom der ett ljus af himmelen ned,
så widt öfwer werlden att skina;
det lyser för oss ewinnerlig´,
nu och förutan all ända.

Gud Fader, Son och den Helige And´,
med all´ sin englars skara,
beware oss i dag och i alla stund
för djefwulens falska snara:
för all den afund han till oss bär,
wårt lif och själ till stor fara.

Det heliga kors, wår Herre sjelf bar,
för wår skuld, icke för sina,
det sätter jag i dag mot djefwulens skar´,
och menar Guds wärdiga pina;
det blodet som uppå korset utrann,
det utplånar synder mina.

Om alla de träd och gräs uti mark
de hade båd´ stämma och tunga;
om foglar och djur de kunde än starkt
med englaröster utsjunga:
förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son,
wår Frälsare Jesum lofwa.

En liten fogel han flyger så högt,
och wädret det lyfter hans wingar,
han lofwar sin Gud, är lustig och nöjd,
när han öfwer bergen sig swingar!
Så göra ock strömmar som rinna sin wäg,
långt under de dälder och lundar.

Dagen han är nu aldrig så lång,
wi måste ju aftonen wänta:
lifwet det ändas med dödsens twång,
ho de kan rättslig´ betänka:
wi blifwe utburne och grafwen görs trång,
oss följer ingen annan ände.

Ack, gifwe det Gud, wi hade så tjent
i werldene, oss till råde,
det wi Guds Son så wäl hade känt,
att wi icke miste hans nåde;
när werlden hafwer sin rygg till oss wändt,
att wi få en ewig glädje.

När wi skole till wårt fädernesland,
och skiljas wid detta elände,
befalle wi Gud wår själ uti hand,
till himmelen henne uppsände:
Gud Fader, Son och den Helige And´,
han gifwe wårt mål en god ände!

(1695 års psalmbok nr 354)

I Danmark sjungs "den nordiska dagvisan" till en koral av C E F Weyse från 1826:

243 Vi kristna bör tro och besinna

1. Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.

2. Att tjäna två Herrar tillika,
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot enderas bud...

Text: Haqvin Spegel 1686 (41 år) "Oss Christna bör troo och besinna", bearb. Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Tysk (?) 1500-talet / Köpenhamn 1569/ Kangasala 1624. Jfr nummer 298 i Haeffners koralbok!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här - men en bearbetning som ligger närmare Wallins text finns i sin helhet i Stora Nätpsalmboken]

Denna psalm är en av de få kvarstående "Psalmer över åtskilliga Söndags-Evangelier" från den karolinska psalmboken. Den trycktes första gången i det s.k. "Manuale från 1686 (med Til-Ökning)". Den bygger på ett avsnitt ur Jesus´ s.k. Bergspredikan, nämligen avsnittet om att inte göra sej bekymmer och inte tjäna både Gud och Mammon, se Matteusevangeliet 6:24-33.

Anders Frostenson har i många avseenden återfört psalmen närmare Spegels original, men Wallins bearbetning var i vers- och rimtekniskt avseende oöverträffad, och kan nog saknas ibland av dem som de senaste 200 åren lärt sej psalmen utantill.

Jfr t.ex. avslutningsverserna: Wallin skriver: "Så lämna all otidig möda / och var ej en fåfängans träl. / Sörj icke för kläder och föda, / men sörj för din fattiga själ. / Sök ivrigt och flitigt Guds rike / och hugna din torftige like, / så får du det övriga väl." Frostenson skriver: "Så ängslas då ej för i morgon. / Var dag av sin plåga har nog. / Nej, öppna ditt hjärta för honom / som bland oss sin boning här tog. / Om före allt annat du söker / Guds rike, skall allt du behöver / dig skänkas, och mera därtill." Det är ingen tvekan om att Frostenson ligger närmare både Jesus och Spegel (han har ju t.o.m. fått med Jesusordet att var dag har nog av sin egen plåga!), samtidigt som Wallins korthuggna satser och rena, täta rim har en ojämförlig klang. Kanske båda versionerna förtjänar att leva vidare?

Spegel var född i Ronneby i Blekinge 13 år före freden i Roskilde, alltså medan landskapet fortfarande var danskt. Han diktade också gärna psalmer på melodier från den danska psalmbok han sedan barndomen var förtrogen med, och när det gäller den här psalmen har inte bara melodin utan även texten dansk förebild. (I varje fall enligt Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 178)

Porträtt av biskop Spegel:

272 Nu gläd dig, min ande, i Herran

EN TRÖSTEPSALM

1. Nu gläd dig, min ande, i Herran,
upp, jubla, min själ, i din Gud.
Låt ängslan och sorg vika fjärran
på Guds, den allsvåldiges, bud.
Väl andra må sucka och kvida,
men dig som har Gud vid din sida,
dig höves blott lovsångens ljud.

2. Som allting för intet han gav dig,
så allting han ännu dig ger.
Den börda du bar tog han av dig,
nu intet kan skada dig mer.
Så får du ej tveka och dröja.
Ditt huvud du dristigt må höja,
och himmelen öppen du ser.

3. Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4. När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt.

5. Men såsom den jagade hinden,
som ej änger rast eller ro,
men räds för vart prassel av vinden
och själv ej sin räddning kan tro,
så värnlöst är människans sinne,
när icke på djupet därinne
Guds frid och hans salighet bo.

6. Vet, hela Guds frid du behöver,
om hjärtat skall provet bestå,
och hela Guds himmel däröver
sitt skyddande valv måste slå.
Här duger ej dela och tveka.
Hur vågar ditt hjärta du neka
att hela sin rikedom få?

7. Vi ängsliga gå, och betryckta,
på vakt kring vårt nedgrävda pund.
Vi sitta med dörrarna lyckta,
en räddhågad lärjungarund,
då Herren oss väntat att finna
därute, där striderna brinna,
i manligt och troget förbund.

8. Som örnar med vingfjädrar unga
att stiga mot himmelens höjd,
som hjältar att mäktiga ljunga
och sjunga om seger med fröjd:
till sådana ting har oss alla
vår väldige Gud velat kalla.
Med mindre han icke är nöjd.

9. Kom, himmelske Fader, var när mig:
all kraft utav dig är ett lån.
Om du icke lyfter och bär mig,
var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika,
men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son.

10. O Jesus, den frid som vi alla
begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

11. Din Helige Ande du sände,
som allt vad oss felar beskär,
han styrke mig i mitt elände,
han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta
han säge mitt klentrogna hjärta
att, Herre, du än är mig när.

Text: Einar Billing 1922 (51 år)

Musik: Tysk(?) 1500-talet/Köpenhamn 1569/Kangasala 1624

I 1937 års psalmbok förekommer ett par psalmer av i tjänst varande biskopar (Bengt Jonzon som också skrivit en psalm där hade då ännu inte efterträtt biskop Bergqvist i Luleå). Båda biskoparnas efternamn börjar på "B", Bergqvist och Billing, och bådas psalmer börjar på "Nu": Nu stunden är kommen, o saliga fröjd av lulebispen Bergqvist och ovanstående psalm, Nu gläd dig, min ande, i Herran av västeråsbispen Billing. Båda psalmerna sjungs till "glada mollmelodier" och är präglade av ovanlig poetisk och innehållslig lyftning. Båda psalmerna är också "solitärer", skrivna av mogna män som inte har fler psalmer än dessa i psalmboken.

Särskilt Billings psalm är i sin nuvarande form ett helgjutet poetiskt mästerverk (om än den faktiskt från början bestod av 12 strofer, varav en mindre lyckad plockades bort), en psalm som gärna kunde få sjungas i sin helhet lite oftare; jag har faktiskt bara varit med om det i ett laestadianskt sammanhang i Hertsökyrkan i Luleå på 1980-talet samt vid ett "psalmmaraton" i Missionskyrkan i Bollnäs hösten 2007 (och ett dito i EFS-kyrkan i Njutånger hösten 2016!).

Psalmen bygger på orden i Filipperbrevet 4:7: "Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus." Dessa ord hade även bildat stommen i biskop Billings s.k. herdabrev vid tillträdet 1920, eftersom de fått så stor betydelse för hans tro och tänkande. Han hade även önskat kunna klä sina tankar kring detta i poetisk form, men först under ett avkopplande besök hos svågern i Vikmanshyttan utanför Hedemora lyckades han göra det. Psalmen trycktes i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen den 15 februari 1922 under rubriken "En tröstepsalm".

Många har sett Billings psalm som ett enda stort antiklimax: Den börjar i jubel och nästan apostolisk trosfrimodighet, och slutar i ett så ömkligt tillstånd att författaren inte ens tror sig om att kunna - tro. "Min tro är en flämtande gnista, / din segrade än i det sista, / o Herre, så tro du för mig." Vad är nu detta?

Man kommer att tänka på den aktade lekmannapredikanten Gabriel Andersson i Burvik (1843-1937), som en gång yttrade att en kristen ska växa som "korompa", nämligen neråt. D.v.s. den verkliga helgelsen, tillväxten i tron och kärleken (som genom Guds nåd verkligen bör och ska ske) kommer, om det går rätt till, inte att yttra sej enbart i tilltagande förmögenheter utan också i tilltagande ödmjukhet och beroende av Guds nåd. Som väckelseprästen Rutström uttryckte det på 1700-talet: "Men mer och mer jag finner / mitt djupa syndafall / ju närmare jag hinner / till Jesu fotapall."

Och då blir bönen och beroendet av Herren desto innerligare, beroendet av honom som enligt profeterna är "nära dem som har en ödmjuk och förkrossad ande". Har psalmboken ö.h.t. en skönare bön till den heliga Treenigheten än de tre sista stroferna av denna psalm? Här, ja just här, blir den i långa stycken allvarligt uppfordrande psalmen verkligen vad rubriken anger - en sann tröstepsalm.

Einar Billing: