645 Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt (En etsi valtaa loistoa)

1. En etsi valtaa, loistoa,
en kaipaa kultaakaan,
ma pyydän taivaan valoa

ja rauha päällä maan!

Se joulu suo,

mi onnen tuo,

ja mielet nostaa Luojan luo,

ei valtaa eikä kultaakaan,

vaan rauhaa päälle maan.

2. Suo mulle maja rauhaisa

ja lasten joulupuu!

Jumalan sanan valoa,

joss´ sieluin kirkastuu!

Tuo kotihin, jos pieneenkin,

nyt joulujuhla suloisin!

Jumalan sanan valoa

ja mieltä jaloa!

3. Luo köyhän niinkuin rikkahan

saa, joulu ihana!

Pimeytehen maailman

tuo taivaan valoa!

Sua halajan, Sua odotan,

sä Herra maan ja taivahan!

Nyt köyhän niinkuin rikkaan luo

suloinen joulus tuo!

1. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt

och över jorden frid.

Giv mig en fest

som gläder mest

den konung jag har bett till gäst.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,

giv mig en änglavakt.

2. Giv mig ett hem på fosterjord,

en gran med barn i ring,

en kväll i ljus med Herrens ord

och mörker däromkring.

Giv mig ett bo

med samvetsro,

med glad förtröstan, hopp och tro.

Giv mig ett hem på fosterjord

och ljus av Herrens ord.

3. Till hög, till låg, till rik, till arm,

kom, helga julefrid.

Kom barnaglad, kom hjärtevarm

i världens vintertid.

Du ende som

ej skiftar om,

min Herre och min konung, kom.

Till hög, till låg, till rik, till arm,

kom glad och hjärtevarm.

Text: Zacharias Topelius 1887 (69 år), finsk övers. 1909

Musik: Jean Sibelius 1909

[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna inte återges här än]

Z Topelius:

109 Det susar genom livets strid

1. Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst,
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner.
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt
- det är advent, det är advent!

2. Han kommer hit, en Mänskoson...

Text: Carl Boberg 1883 (24 år), Harry Lindström 1984 (68 år)

Musik: David Ahlberg 1894 (25 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]

Förutom Gå Sion, din konung att möta har detta ungdomsverk länge varit frikyrklighetens adventssång par preference. Precis som julsången Fröjdas vart sinne är det en ganska intim stämning med dörrar på glänt, harpotoner och tända ljus. Och det dubblerade utropet "Det är advent! Det är advent!" i slutet av varje strof framhävs mycket väl av melodin och ger karaktär åt sången/psalmen.

I första strofen talas om att ställa dörren på glänt, men i sista strofen om att verkligen "öppna hjärtats tempelhus", underförstått på vid gavel. För Honom som kommer till oss.

Underhållande och nästan sannolik är ju den vitt spridda historien om barnet som i det överfulla, väleldade bönhuset uppfattade första strofens "O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt" som "Omänskligt hett! Ställ dörr´n på glänt!"

Harry Lindströms förtjänstfulla bearbetning är inte fri för publicering än (se papperspsalmboken!). Men jag bifogar sångens ursprungliga 5 verser, varav dock den sista togs bort ur sångböckerna redan under författarens egen livstid. De innehåller visserligen ett par skönhetsvärden utöver psalmboksversionen, men i stort sett bekräftar de intrycket att Lindström gjort psalmen och församlingen en tjänst genom att bearbeta den ganska ordentligt.

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en kör av harpotoner.
En aning fyller varje bröst
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner.
O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt;
det är advent, det är advent!

Han kommer, Människones Son,
ur Faderns rike fjärran från
och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus
med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken sig re´n i öster tänt;
det är advent, det är advent!

Hur hög, hur ljus är ej hans gång!
Han kommer vid en jubelsång
från Salems harpor klara.
O, trogna hjärta, över dig
re´n vita vingar sänka sig
att skydda för all fara.
Det är blott för´bud, som han sänt;
det är advent, det är advent!

Han kommer ljuvlig, vit och röd,
som junisol i morgonglöd
och hälsar huld de sina.
Låt upp, o själ, ditt tempelhus
och låt hans rika, fulla ljus
in i dess fönster skina!
Din bön uppstige oavvänt;
det är advent, det är advent!

O fröjdas, himmel, gläds, du jord!
Han kommer, livets ljus och ord
att lossa sorgedoken.
Han kommer att dig föra hem,
du lidande och trötta lem,
som har ditt namn i Boken.
Din nöd sig snart i sällhet vänt;
det är advent, det är advent!

C Boberg:

116 Nu tändas tusen juleljus

1. Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund.

Och tusen, tusen stråla ock

på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll

går julens glada bud

att född är Herren Jesus Krist,

vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,

o, låt ditt milda ljus

få lysa in med hopp och frid

i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt

sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus

i signad juletid.

Text och musik: Emmy Köhler 1898 (40 år)

Denna folkkära julaftonspsalm trycktes första gången i Lina Sandells årskalender Korsblomman för 1899 (try. 1898) och togs under 1900-talet in i otaliga folkskol- och söndagsskolsångböcker, ja, även församlingssångböcker. Men inte förrän 1986 i psalmboken. Se även artikel på Wikipedia.

Andra strofen innehåller en klar bekännelse till Jesus´ gudomlighet. Annars är det dogmatiska innehållet inte särskilt framträdande, däremot inledningens ljustema (där stjärnorna på himmelen beskrivs som motsvarigheten till våra levande ljus) och de två sista strofernas innerliga bön, formellt till Betlehemsstjärnan (!) men reellt till Kristus (som ju enligt Uppenbarelseboken 22:16 säger: "Jag är den klara morgonstjärnan." En bön om en stråle av Guds kärleks ljus i varje "armt och mörkt" hjärta.

Denna psalm är en av de relativt sällsynta där text och musik är skapade av samma person. Ett helgjutet konstverk, som utan tvekan blivit både välkänt och folkkärt. Vilket bekräftas t.o.m. av punkgruppen Ebba Gröns chockerande travesti för att bl.a. uppmärksamma de hemlösas situation: "Nu släckas tusen mänskoliv."

E Köhler:

134 Gläns över sjö och strand

Alt. koral från 1939 års koralbok (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok!)

1. Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följer dig gärna,
strålande stjärna,

strålande stjärna.

2. Natt över Judaland,

natt över Sion.
Borta vid västerrand

slocknar Orion.
Herden, som sover trött,

barnet som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,

3. gånga från lamm och hem,

sökande Eden.

Stjärnan från Betlehem

visar dem leden

fram genom hindrande

jordiska fängsel

hän till det glindrande

lustgårdens stängsel.

4. Armar där sträckas dem,

läppar där viska,

viska och räckas dem,

ljuva och friska:

"Stjärnan från Betlehem

leder ej bort, men hem."

Barnen och herdarna 
följer dig gärna,

strålande stjärna,

strålande stjärna.

Text: Viktor Rydberg 1891 (63 år), ngt bearb. av A.T. 1893

Musik: Alice Tegnér 1893 (29 år), alt. Ivar Widéen 1916 (45 år)

I sin sista roman, Vapensmeden (1891), målar Viktor Rydberg en sommaridyll "På mäster Gudmunds brygga", där ovanstående dikt ingår. Det är vapensmeden Gudmunds dotter Margit som sjunger den under en roddtur på Vättern, medan hon spelar på harpa. (Ganska långt från de isbelagda vidderna på Youtube-filmen ovan, alltså). Enligt professor Martin Lamm utgjorde Rydbergs roman "blott en ram för en följd poetiska tavlor, växlande med formsköna dikter och djuptänkta sanningar" (Lamm: Viktor Rydberg, 1900). Och det enda i denna roman som riktigt lever in på 2000-talet är nog dikten om Betlehems stjärna, i varje fall dess två första strofer, som nu hör till den stående julrepertoaren.

Psalmens har en poetisk skönhet men är dock i sak något förvirrande (den var ju heller aldrig skriven som psalm). Istället för de vise männen från österns länder blir det i denna sång barnen markens herdar som ser en stjärna "i öster" (inte "sett hans stjärna i Östern" KB 1917 eller "sett hans stjärna gå upp" NT 81) och som följder den, "sökande Eden", fram till "lustgårdens glindrande stängsel", där armar och läppar (barnets eller dess moders?) möter dem till omfamning och kyss - och till en viskning: "Stjärnan från Betlehem / leder ej bort, men hem". (En upprepning av satsen från första strofen).

Tredje strofen är dock en icke oäven allusion på 1 Mos. 2-3 om Edens lustgård och det syndafall, som slutade med att Gud stängde lustgården för människorna. I Jesus sträcker Gud sina armar emot oss och öppnar paradiset på nytt. När vi kommer till honom kommer vi hem.

Det förtjänar att påpekas att det helt och hållet är Alice Tegnérs förtjänst att denna dikt finns i psalmboken. Redan under Rydbergs livstid, ett par år efter att Vapensmeden kommit ut, bearbetade hon och tonsatte dikten så att den fick fyra likformiga strofer - vilket i allmänhet är en förutsättning för att en sång ska gå att använda som församlingssång. I denna form gavs den ut i Sjung med oss, mamma, häfte 2, år 1893, och blev snabbt spridd och välkänd.

Alice Tegnér har berättat att när sången första gången skulle sjungas för Viktor Rydberg, som liksom familjen Tegnér var bosatt i Djursholm, samt inspektor vid skolan i Djursholm, var hon ”orimligt nervös” eftersom hon ändrat i texten. När hon efter framförandet frågade Rydberg om han tagit illa upp av hennes ändringar, svarade han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” (Palmborg, Stina (1945). Alice Tegnér. Stockholm: Natur & kultur. Sid. 155 ff.)

Tack vare den popularitet sången på detta sätt fick i skolor och hem, blev den aktuell för 1937 års psalmbok. Men den togs inte in bland julpsalmerna utan under rubriken "Barn". Och den fick, ännu märkligare, inte behålla Alice Tegnérs melodi (som alltså följt den ända sedan Rydbergs dagar), utan fick två nyare koraler av Ivar Widéen resp. Oskar Lindberg, som ingen av dem klarade konkurrensen med Alice Tegnérs melodi utan snabbt kom att tillhöra "koralbokens dödkött", även om åtminstone Widéens melodi idag framförs ibland som kör- eller solostycke. 

I 1986 års psalmbok togs Alice Tegnérs klassiska melodi äntligen in - utan alternativförslag. Men då var hon själv död sedan över 40 år tillbaka.

Viktor Rydberg:

Alice Tegnér:

212 Långt bortom rymder vida

1. Långt bortom rymder vida,
längre än solar går,
högre än stjärnor tindrar,
den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar
lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten
och söker sitt hem, sin Far.

2. Trång är all världen vida,
hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste
allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna,
bittraste kval få ro,
lär du dig blott att vandra
på bönernas himlabro.

3. Ringaste barn som beder
lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten
som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma,
var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar når.

Text: Augusta Lönborg 1895 (33 år) - sign. "Aster"
Musik: Julius Dahlöf 1906 (35 år)

Denna psalm om bönen trycktes första gången i tidningen Barnavännen den 26/9 1895. Melodin av Julius Dahlöf utgavs första gången i Andrew L Skoogs samling Octava (1906).

Psalmen har sjungits mycket och gärna inom frikyrkligheten, inte minst sista strofen "Ringaste barn som beder / lever oändligt tryggt". Den högtidliga, klassiskt koralklingande melodin har också gjort sej utmärkt i körsättning.

John Ronnås skriver: "Psalmen är en märklig förening av innerlighet och närhet i både text och musik och ett rumsligt oändlighetsperspektiv. Himmelen där Gud finns ligger långt bortom stjärnorna, som ligger på miljoner ljusårs avstånd från jorden. [...] Samtidigt finns den innerliga tryggheten där. [...] Det är något av en trons paradox, denna barnsliga förtröstan på en Gud som är oändligt långt borta." (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 156)

En som är förtrogen med den gamla svenska högmässans inledningsord associerar lätt till dem: "Herren är i sitt heliga tempel. Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Låt oss därför med förtröstan gå fram till hans nådetron..."

226 O gränslösa frälsning

1. O gränslösa frälsning,
o djupaste hav
av nåd och av kärlek
som Kristus oss gav!
För världens försoning...


Text: William Booth 1893 (64 år) "O boundless salvation", sv. övers. Johan Ludvig Appelberg 1894 (22 år), bearb. Karin Hartman 1984 (71 år), jfr den något kortare versionen i Fria Psalmboken
Musik: Skotsk

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

William Booth, Frälsningarméns grundare, skrev inte många sånger själv (det gjorde däremot sonen Herbert). Men i 65-årsåldern skrev han några stycken (kanske inspirerad av sonen?). Och ovanstående sång togs emot med stor förtjusning, alltsedan den trycktes i The War Cry dagen före julafton 1893, kanske delvis beroende på författarnamnet, men också p.g.a. sitt trosfriska innehåll och sin medryckande melodi. Sången har översatts till alla språk som talas där Frälsningsarmén är verksam, och översattes redan efter ett halvår till svenska av den då 22-årige Johan Appelberg (trycktes i Stridsropet den 28 juli 1894).

Sången framställer den personliga frälsningen som ett renande havsbad, där "Golgata våg" sköljer över oss. Där ångerns tårar inte hjälper, där hjälper den nåd och kärlek som strömmar ut från Kristi kors. Det är svårt att inte också associera till dopet, trots att Frälsningsarmén och Booth inte höll sakramenten särskilt högt, utan tvärtom avstod från förvaltningen av både dop och nattvard med hänvisning till bl.a. att dessa nådemedel vållat sådan split i den kristna kyrkan.

Sången har, även sedan frälsningsofficeren Karin Hartman förtjänstfullt bearbetat den, haft svårt att slå igenom utanför Frälsningsarmén. I Svenska kyrkans gudstjänster har jag under 25 års tid bara hört den sjungas en enda gång [två gånger, förutom vid en musikgudstjänst i Tensta kyrka, Uppland, sommaren 2001 nu även på en helgsmålsbön i Långvinds kapell 2/7 2016). Kanske upplevs den som alltför lång? Kanske är det den vackra men något krävande skotska melodin som i vårt land inger alltför stor respekt? Svårt att säga. Men om man någon gång arrangerade "Psalmbotten-gudstjänster" med psalmer vi sällan sjunger vore denna värd att prova - naturligtvis helst med ackompanjemang av blåsare! William Booth skrev ju: Sjung så att världen hör det! Det högsta värdet av vår sång ligger inte enbart i den glädje över vår egen frälsning, som vi däri ger uttryck för, utan i glädjen över att genom vår sång få förkunna det glada budskapet för dem som inte känner Gud och väcka dem till nya tankar och nytt liv.

Melodin är av samma meterklass som Oscar Ahnfelts melodi till Med Gud och hans vänskap. Man kan alltså testa att sjunga Med Gud och hans vänskap och O gränslösa frälsning på varandras melodier - för omväxlings skull! Båda är originella "väckelsemarseljäser" och värda att bevaras också i framtiden. Här följer en amerikansk-mormonsk variant av ovanstående melodi (fast till en annan text):




William Booth:

268 Hur underlig är du i allt vad du gör

1. Hur underlig är du i allt vad du gör,
vem kan dina vägar förstå?
Men ett är dock säkert: den väg du mig för
för mig är den bästa ändå.

2. "Här nere du vet ej, mitt barn, vad jag gör,
men du skall få se det en gång.
Du ängsliga hjärta, vad sörjer du för?
Ej prövningens dag är så lång."

3. Mångtusende vagnar, o Herre, du har,
och vilken du väljer för mig
kan göra detsamma, ty lycklig jag far
till himlen i sällskap med dig.

4. Och när som Elia i ilande fart
jag lämnar den ödsliga strand,
all smärta försvinner och allting blir klart
hos Jesus i fröjdernas land.

5. I tillbedjan skall vi då böja oss där
och ropa mångtusen i kör:
Rättfärdig och nådig, o Herre, du är
för evigt i allt vad du gör!

6. Så bidar jag tålig och nöjd med min del
till dess alla varför fått svar.
Mitt härliga hopp, det kan aldrig slå fel:
ett arv utan like jag har.

Text: Emil Gustafson 1886 (24 år), ngt bearb.
Musik: Ur Hjärtesånger 1895, alt. John Morén

Christina Imsen sjunger en delvis annorlunda variant av Hjärtesångers melodi:

Ja, nog är Gud underlig ibland, och det är bra att vi har en psalm som vågar uttrycka det (obs att psalmens första hälft närmast har formen av en dialog med Gud, jfr slutet av Jobs bok!). Emil Gustafson skulle nästan kunna kallas "en svensk Job", eftersom hans lantbruksstudier i unga år fick avbrytas p.g.a. sjukdom; han uppnådde sedan inte ens 38 års ålder. Men hans skrifter och "Hjärtesånger" har blivit till uppbyggelse och tröst för många, och hela hans korta liv blev en uppfyllelse av apostelns ord i 2 Korintierbrevet 1:3-7.

En del sångboksutgivare verkar ha tyckt att Emil Gustafsons gudstilltal är för vanvördigt, och ändrat anslaget till "Hur underligt, Herre, är allt vad du gör". Men i den officiella bibelöversättningen som ännu gällde på Gustafsons tid (den s.k. Karl XII:s bibel) stod det fortfarande att ett av vår Frälsares och Herres namn är "Underlig", se Jesaja 9:2 i Karl XII:s översättning.

Andra strofen - som ju ska föreställa Herrens "svar" - anknyter på Jesus ord till Petrus, när denne protesterar mot att Jesus tänker tvätta hans fötter: "Vad jag gör förstår du inte nu, men senare ska du fatta det" (Johannesevangeliet 13:7).

I min fars hembygd i norra Västerbotten omkom en ung, lovande predikant i en bilolycka på 1950-talet. Och när man dämpat talade om dödsfallet med varandra, var det någon som nämnde tredje strofen i ovanstående sång ("Mångtusende vagnar...") och stilla tillfogade: "Det kanske kan vara en folkvagn också." Jag vet även att sången ca 30 år senare sjöngs vid minnesstunden efter ett par från min hemstad Luleå, som även de dött i sviterna efter en bilolycka. Så kan en sång, som skrevs en bra bit före bilismens genombrott, få en särskild aktualitet och en särskild själavårdande funktion i en ny tid. (Strofen alluderar ju f.ö., vilket synes i följande strof, på profeten Elias och hans himmelsfärd, se 2 Kungaboken 2 och bilden nedan).

Elias himmelsfärd:

Femte strofen alluderar på "Moses och Lammets sång", som den återges i Uppenbarelseboken 15:3:

"Stora och underbara är dina gärningar,
Herre Gud, du Allsmäktige.
Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung."

(Svenska Folkbibeln)

Emil Gustafson:

282 Bar du min börda

1. Bar du min börda,

led du min nöd,
gick du för mig i

den bittraste död...

Text: Johan Gustafsson 1934 (45 år)

Musik: Lelia Morris 1898 (36 år) "Nearer, still nearer"

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Detta är en psalm där varje vers slutar med en retorisk fråga, en fråga där svaret liksom inte behöver ges. T.ex. tredje strofens fråga "skulle jag då ej bekänna ditt namn?" och fjärde strofens "Herre, till vem skall jag gå utom dig?" (jfr Petrus´ fråga i Johannesevangeliet 6:68).

Missionsföreståndare Johan Gustafsson (som "bara" var missionssekreterare när han skrev sången) har berättat att hans sånger brukade växa fram på samma sätt som en predikan: utifrån ett tema, kanske en versrad, och ofta i anslutning till någon melodi som han tyckt om, i det här fallet en av Lelia Morris (skriven till hennes egen sångtext "Nearer, still nearer"). Ofta lite grann på beställning, dessutom, till någon planerad sångsamling; i det här fallet Evangeliska sånger II (1934).

Psalmen står under rubriken "Efterföljd - helgelse", men kunde också ha stått under rubriken "Fastan". Den är mycket lämplig att sjunga under t.ex. passionstidens gudstjänster och andakter, men även under resten av året, så klart - inte minst under nattvardsgångar som en stilla lovsång.

Lelia Morris:

*697:7 Vi prisar dig (Gloria och Laudamus)

(P) Ära åt Gud i höjden
och frid på jorden
bland människor som han älskar.



* Vi prisar dig
vi tillber dig,
vi tackar dig för dina verk.
Herre Gud,
Evige Konung,
vår himmelske Fader.
Herre, Guds Son, vår Broder,
Jesus Kristus.
Helige Ande,
livets Källa, vår hjälp och tröst.
Amen.