*1 Gud, vår Gud, vi lovar dig

*1. Gud, vår Gud, vi lovar dig,
vi bekänner dig, o Herre.
Dig, som är till evig tid,
tillber ändlighetens släkten.
Hela jorden, hav och land,
ärar, Fader vår, ditt namn.

*2. Kerubim och Serafim...

Text: Te Deum 400-t., Ignaz Franz 1771 (52 år), Olov Hartman 1980 (74 år).

För en kortare version av psalmen, se Nils Johan Nordströms översättning i Stora Nätpsalmboken.
Musik: Tysk-österrikisk Sagan 1772/Wien 1774.

[Av upphovsrättsskäl kan inte de övriga 8 stroferna av Olov Hartmans text återges här].

Lyssna till psalmen i Kölnerdomen! Lyssna till psalmen framförd vid Oasrörelsens sommarmöte 2009.

Psalmen ("Grosser Gott, wir loben dich") har kallats "Det tyska Te Deum" och utgavs första gången i "Die Christlich-Katolische Lehre in Liedern, d.i. Katechetische Gesänge zum Gebrauch der katholischen Schulen." Melodin av okänd samtida kompositör blev bl.a. publicerad i Katholisches Gesangbuch, Wien 1774.

Psalmen i Franz´ tappning översattes första gången till svenska på 1920-talet av baptisten Nils Johan Nordström, dock inte i sin helhet. Andra gången, 60 år senare, översattes den i en mer fullständig version av prästen Olov Hartman (1906-1982).

Hartman har egentligen mer utgått ifrån Te Deums originalversion än från Ignaz Franz´ bearbetning, så hans text är snarare en översättning från latinet än från tyskan. Men själva den rimmade strofformen och melodin är samma som Franz´.

Egentligen är tanken på att ge ut "den kristligt-katolska läran i visor" eller "kateketiska sånger" ganska luthersk - Martin Luther gjorde en psalm om buden, en om trosbekännelsen, en om Herrens bön, en om dopet och en om nattvarden. Och dessutom en psalm för varje större högtid i kyrkoåret. Så det är intressant att den romerske katoliken Ignaz Franz var inne på samma idé - och att vi tack vare honom fått en mer lättsjungen variant av Te Deum än både den gamla fornkyrkliga och Martin Luthers.

57 Sin enda grund har kyrkan

 

1. Sin enda grund har kyrkan
i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad,
den nya skapelsen...

Text: Olov Hartman 1981 (75 år) efter Samuel John Stone 1866 (27 år), "The Church´s one foundation".

Musik: Samuel Sebastian Wesley 1864 (54 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Samuel Sebastian Wesley, som personligen kunde vara ganska bitsk och av en präst i Exeter t.o.m. kallades "the most to be avoided man I ever met with", har tonsatt denna den kristna enhetens höga visa (om man nu inte räknar 1 Korintierbrevet 12-13 förstås). Och bra blev det gjort. Psalmen är betydligt mer lättsjungen nu än 1937, vilket beror både på den välformade texten - den som Hartman bearbetat så fint - och Wesleys mjuka melodi.

Precis som Ignaz Franz och Martin Luther hade Stone ett klart pedagogiskt syfte med sina psalmer. Och på 1860-talet skrev han ett antal psalmer över olika delar av trosbekännelsen, till tjänst åt sin församling, psalmer av vilka det i huvudsak är ovanstående text om kyrkan som bevarats och gjort sin författare känd.

S J Stone:

S S Wesley:

62 Än finns det en värld

1. Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv,
ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)

Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Detta är en av Olov Hartmans sista psalmer - han dog ett par år senare - och även en av hans längsta. Ett slags andligt testamente skulle man kunna kalla den, en sammanfattning av hans teologi, med många bibelallusioner och samtidigt många pregnanta, originella formuleringar. Som ju synes redan av det korta textexemplet ovan (versen fortsätter: "men räddningen sändes oss ovanifrån: Guds enfödde Son").

Melodin är lånad från Grundtvig-psalmen "O liv, som blev tänt" (i dess svenska version, alltså).

O Hartman (till vänster):

G Aulen (till höger):

163 På lidande byggd är Guds kyrka

1. På lidande byggd är Guds kyrka.
Den står, hur än tiderna skiftar.
De offrades blod är dess styrka...

Text: Lars Thunberg 1983 (55 år) efter Samuel Gabrielsson 1929 (48 år) "O Gud, för de trogna martyrer"
Musik: Medeltida/Wittenberg 1542

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]


"Martyrernas blod är kyrkans utsäde" är ett citat som tillskrivs Tertullianus. Något av samma inställning uttrycks i denna psalm (se särskilt stroferna 1 och 3). Psalmen är en moderniserad variant av Samuel Gabrielssons ganska arkaiserande martyrpsalm från 1929.

I likhet med denna tilltalas martyrerna i flera strofer - något som kan uppfattas som en rent retorisk finess (jfr strofen "O Maria, lär mig dina sånger", psalm 481:3) eller som ett verkligt tilltal till de som gått före; i så fall blir rader som "vi sjunger ert lov under färden" kanske lite dubiösa ur luthersk synvinkel (ungefär som "Sjung vår Herres Moders lov" som det från början hette i omkvädet till psalm 480). Men som sagt, denna knepighet fanns redan i 1937 års psalmbok.

I övrigt finns knappast några kontroversiella inslag - att minnas och högtidlighålla martyrernas liv efter det 1900-tal som "skapade" flest martyrer av alla sekler hittills ställer nog de flesta kristna upp på. Förhoppningsvis inte bara på den helige Stefanus´ dag.

Thunbergs omarbetade version innehåller ett moment som tidigare saknades i just den här psalmen: de två sista stroferna har blivit en förbön för "de tysta martyrerna" (en skenbar paradox: "de tysta vittnena"!), vare sej man nu uppfattar att det gäller redan avlivade trosvittnen eller de som just nu, ofta under tortyr, sitter fängslade för sin tros skull.

Det man möjligen saknar från den tidigare versionen är dess anknytning till Jesusorden om att bekänna honom:

Ty den som vill smäleken bära
och Kristus för mänskor bekänner
skall han ock bekänna i ära
en gång inför Gud och hans vänner.

(SvPs1937 nr 150:6)

164 På tröskeln till Marias hem

1. På tröskeln till Marias hem
står ängeln Gabriel...

Text: Bo Hallberg 1984 (62 år) efter Lukasevangeliet 1.

Musik: Oskar Lindberg 1938 (51 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Den här psalmen kom med ganska sent i psalmboksarbetet, efter det att Olov Hartmans psalm Salig du och högt benådad avvisats av pingströrelsen p.g.a. sitt Maria-tilltal (jfr dock föregående psalm). Lenhovda-herden Hallberg skapade en berättande psalm i gammal 1600-talstradition (jfr "Psalmer över några Söndags-Evangelier" i den karolinska psalmboken). Dess text är fri från teologiska komplikationer utöver dem som själva återberättelsen aktualiserar (jungfrun som blir med barn utan mans medverkan!).

Den konstlösa och orimmade psalmen tycks i varje fall ha varit lätt att enas kring som den enda ekumeniska "mariapsalmen". Oskar Lindbergs melodi var också redan insjungen. Eftersom psalmen till större delen utgörs av en dialog mellan Gabriel och Maria, kunde man kanske tänka sej att sjunga den "alternatim" (till skiftes) mellan kvinnor och män. Men på ett ställe får Gabriel hela två strofer i följd, så det kanske bleve för komplicerat att hålla reda på vilka som ska sjunga vad?

O Lindberg:

172 De skall gå till den heliga staden

1. De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång...

Text: Britt G Hallqvist 1976 (62 år), v. 4 Oscar Ahlén 1984 (78 år)

Musik: Egil Hovland 1976 (52 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Detta är en älskad begravnings- och allhelgonapsalm som inspirerats av de s.k. "saligprisningarna" i Matteus 5, inledningen till Jesus Bergspredikan. Inte minst den återkommande formeln "de skall" är hämtad därifrån. Det handlar om dem som är fattiga i anden, sörjande, ödmjuka, hungrande, barmhärtiga, renhjärtade, fridsälskande, förföljda för rättfärdighetens skull. De skall bli tröstade, mättade, ärva landet, möta barmhärtighet, se Gud...

Men i kyrkomötesbehandlingen av Psalmer och Visor 82 höll man på att ändra "de skall" till "vi skall" (enligt Olle Nivenius i Psalmer och människor, Verbum 1991, hade man t.o.m. lyckats få den motvilliga men ödmjuka författarinnans tillstånd!), men utskottsförslaget togs slutligen tillbaka efter ingripande från bl.a. Olle Nivenius. Till Britt G Hallqvists lättnad. Hon menade att en ändring kunnat "utestänga många från att kunna sjunga psalmen. Domen är Guds och många människor har en ödmjuk försiktig hållning i sin tro. Dessutom låter 'vi' så kristet självbelåtet." (John Ronnås: Våra älskade psalmer, Verbum 1990).

Psalmen fick dock så småningom en ny avslutning. Olle Nivenius (som då var psalmbokskommitténs ordförande) har berättat om hur den fjärde strofen kom till:

"Strax innan förslaget till den nya psalmboken skulle gå i tryck, blev jag en morgon uppringd av Oscar Ahlén som meddelade att Hallqvists 'De skall gå till den heliga staden' blivit en av hans älsklingspsalmer, men att han för sin del saknade en avslutande vers om mötet med Herren. Nu hade under natten en sådan vers tagit gestalt för honom, och han hade genast på morgonen skrivit ner den. Hade jag något emot att han tog kontakt med Britt G Hallqvist och frågade henne om hon hade något att erinra mot att hennes psalm utökades med denna vers? Det hade jag inte, liksom inte heller författaren eller psalmkommittén." (Psalmer och människor s. 126)

Egil Hovland:

205 Vila i din väntan

1. Vila i din väntan,
stilla mötet sker,
all din stora längtan
Herren hör och ser...

Text: Per Harling 1980 (32 år) efter J Friedrich Räder 1845, 1848 (33 år) "Harre meine Seele"

(jfr Anna Ölanders översättning i Stora Nätpsalmboken nr 473)

Musik: Otto Olsson 1921 (42 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]

Denna meditationspsalm ansluter sej väl till de närmast föregående årstidspsalmerna. Cirkeln sluter sej och det blir åter vår. (Även som just vår- eller vårvinterpsalm är denna alldeles förträfflig, om än den låter sej sjungas året om!). Bildspråket om kornet, vars "hopp är stort", påminner om det i närmast föregående psalm.

I likhet med exempelvis "Välsigna, Herre, alla dem" kan upplevelsen av denna psalm störas om man känner till föregångaren som psalmen skulle ersätta. Anna Ölanders översättning Vänta efter Herren är mer originaltrogen och förträfflig i egen rätt. Men det hindrar inte att också Harlings "friare" version är mycket fin, med sin årstidsanknytning och sitt modernare språk.

Otto Olssons melodi till denna psalm är nog hans mest sjungna och välkända. Den har absolut bidragit till att psalmen, både i dess tidigare och dess nuvarande version, blivit föreslagen i många olika sammanhang. En annan orsak är psalmens allmängiltighet och pregnans; man sjunger igenom den på halvannan minut.

Per Harling:

Otto Olsson:

231 Oändlig nåd

1. Oändlig nåd mig Herren gav
och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var...

Text: John Newton 1779 (54 år) "Amazing grace", sv. övers. Anders Frostenson 1983 (77 år)
Musik: Amerikansk 1831

Hör Mahalia Jackson sjunga "Amazing grace".

Här kommer en gammal slavskeppare och betecknar sej själv som ett vrak! En lite mer ordagrann översättning av första strofen skulle låta ungefär: "Otrolig nåd (så skönt det ljöd!), / som frälst ett vrak som jag!" Och även i eftervärldens ögon framstår han som en verklig skurk - inte ens efter sina "omvändelser" före 25-årsåldern (han hade flera djupt religiösa erfarenheter redan som slavskeppare) slutade han genast med sin inblandning i slavhandeln, utan gav sej ända upp i 30-årsåldern - även efter att att han lämnat sjön - in i nya liknande affärer.

Först uppåt 40-årsåldern sadlade han om till prästkallet, och först i 60-årsåldern blev han definitivt och offentligt en "abolitionist", en bestämd slaverimotståndare. År 1788 väckte hans pamflett "Tankar om slavhandeln" stort uppseende i det engelska samväldet. Han kallade den för en bekännelse som kom för sent, och skrev att han alltid skulle skämmas över att han en gång tog så aktiv del i en handel som han nu ryste inför.

Vissa har talat om decennierna dessförinnan som om Newton varit en hycklare hela tiden. Och visst är det obegripligt hur han kunde fortsätta vara insyltad i slavhandeln så pass länge efter att han i 25-årsåldern kom till medveten tro på Jesus. Antingen dömer man ut hela hans omvändelse, eller också erkänner man att även en kristen kan leva i synd som samvetet ännu inte väckts inför, men vars förskräcklighet så småningom går upp för en. (Man kan t.ex. fundera på hur vi kristna i det västerländska konsumtionssamhället idag förvaltar egna och andras resurser i relation till både penningbegär - "en rot till allt ont" - och njutningslystnad).

I varje fall måste man säga att Newton (bättre sent än aldrig) i sitt liv till slut visade att Gud förmår både förlåta och förvandla, både frälsa och förnya. Och att Newton skrev sin mest berömda psalm först i 54-årsåldern gör att den känns möjlig att sjunga (hu så hemskt om den skrivits av en "nyfrälst" 25-årig, fortsatt aktiv slavhandlare!). Det känns som om han nu börjat fälla en skoningslös dom över sitt tidigare liv, och börjat "ladda" inför den mer konkreta offentliga - och förfärande - bekännelse han gav något decennium senare.

Men hur är det - kan vi stämma in i slavhandlarens sång, vi som inte gjort oss skyldiga till samma fasansfulla brott som han? Ja, antingen får vi nåd på samma villkor som John Newton och Paulus ("den störste syndaren") - eller också får vi ingen nåd alls. Den som är för fin för att böja knä med skurkar är för fin för himlen. Den som vill till himlen hamnar i ett underligt sällskap...

John Newton:

287 Guds värld är en skimrande gåva

Walesisk utsikt:

1. Guds värld är en skimrande gåva
till oss, som dess yta bebor.
Men ack, hur den gåvan vi slösat...

Text: Bo Setterlind 1981 (58 år)
Musik: Folkmelodi från Wales

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Varför har inte denna psalm, som i miljörörelsens tidevarv borde vara så "rätt", inte blivit mer sjungen än den har blivit? Ja, kanske beroende på en viss periodisk stelhet - att sjunga om "oss, som dess yta bebor" är väl inte direkt folklig svenska? Kanske också beroende på att Setterlind vågar sjunga om något så otidsenligt som Djävulen (dessutom med stor bokstav, vilket språkgranskarna inte ville ha men Setterlind krävde för att alls medge publicering av psalmen!). Avskaffades inte djävulen av Dagens Nyheter redan 1909?

Den centrala bön som finns med både i andra och tredje strofen lyder:

Din skapelse suckar och våndas,
o Herre, befria den, Du!
Från synden och Djävulens välde
befria, befria den nu!

Uttrycket att skapelsen "suckar och våndas" har Setterlind hämtat hos Paulus och Romarbrevet 8:22: "Vi vet ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas" (KB1917), eller "Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor" som det heter i en annan översättning (B2000).

Bo Setterlind:

332 Guds härlighet oss styrka ger

1. Guds härlighet oss styrka ger
och glädje och uthållighet
att lovsjunga:
Halleluja!...

Text: Anders Frostenson 1981 (75 år)
Musik: Köln 1623
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Detta är en av Frostensons senaste och ståtligaste psalmer (de flesta skrev han på 30-talet och 50- till 70-talen). Melodin, som många förknippar med engelske Mr Beans olycksaliga kyrkbesök, används också till Fransiscus Solsång (SvPs1986 nr 23) och har snart 400 år på nacken (kompositör okänd). Psalmen är, som så ofta hos våra främsta psalmdiktare, fullkomligt impregnerad av bibelcitat och -allusioner, här främst från Paulusbreven, kanske särskilt breven till efesierna och kolosserna.

Psalmen är alltså en av Frostensons nyaste och bästa, men har kanske mest sjungits vid mycket högtidliga tillfällen i katedralsammanhangen - där den mäktiga melodin kommer till sin rätt i orgeltoners brus och inte omedelbart associeras till den som psalmsångare alldeles förfärlige Mr Bean...

333 Änglarna sjunger i himlen

1. Änglarna sjunger i himlen.
Halleluja!
Glädjen blir stor när Guds Ande väcker

och styrker vår tro.
//: Halleluja, halleluja! ://

2. Änglarna sjunger i himlen...

Text och musik: Paolo D Sosa 1958 (25 år). Sv. övers. Britt G Hallqvist 1984

[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna och resten av texten inte publiceras här än]

Här har vi en av psalmbokens ganska få utomeuropeiska psalmer, en från Argentina i Sydamerika. Både text och musik är komponerade av Pablo D. Sosa 1958. När 1986 års psalmbok kom ut angavs psalmen vara skriven 1980, men den var alltså betydligt äldre (och psalmisten betydligt yngre) än så! 

Originaltonarten är F-dur, vilket gör att det sista "hallelujat" börjar ända uppe på tvåstrukna F, vilket nog i förstone kan te sej ansträngande för en normal "allsångare". Men författaren/kompositören ville verkligen fullt avsiktligt se till att hela församlingen (inte bara sopranerna/tenorerna) skulle utstöta ett litet glädjetjut just där. Och så slipper man gå ända ner till A i ostrukna oktaven (som barnröster helst ska slippa). Så testa gärna originaltonarten i nästa gudstjänst)!

Författaren/kompositören är född 1933, är både präst och musiker, och har varit lärare vid ett ekumeniskt teologiskt seminarium i Buenos Aires i Argentina. Psalmen översattes till svenska av Britt G Hallqvist 1984 och kom alltså direkt in i psalmboken utan att först ha varit med i Psalmer och Visor 76/82 eller liknande. 

Texten alluderar på den "glädje i himmelen" som Jesus talar om t.ex. i Lukasevangeliet 15, när det handlar om syndares omvändelse. Någon petimeter har påpekat att det aldrig i bibeln uttryckligen står att de okroppsliga änglarna verkligen kan sjunga (det lär överallt stå att ängeln eller änglaskaran "sade" något, aldrig att de "sjöng"), men å andra sidan uttrycks heller aldrig motsatsen, alltså att änglarna inte kan sjunga.

Så vi sjunger Sosas/Hallqvists psalm - med glädje.

337 Vår Gud, till dig du skapat

1. Vår Gud, till dig du skapat oss,
och blott i dig kan frid vi få.
Din nåd är ny för varje dag,

vi tackar och välsignar dig.

2. O Jesus Krist, i din gestalt...

Text: Britt G Hallqvist 1984 (70 år)
Musik: Genéve 1551

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

"Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig" (Augustinus). Detta berömda citat av en stor kyrkofader blev i Britt G Hallqvists version upptakten till en härlig lovsång, skriven mot slutet av psalmboksarbetet och en av hennes sista originalpsalmer.

Psalmen består av tre korta strofer, en för varje person i gudomen, (v. 2: "O Jesus Krist, i din gestalt..." v. 3: "Guds Ande, du oss skänker kraft") och hör till de psalmer som i stor utsträckning har ersatt den äldre lovpsalmen Allena Gud i himmelrik, även om den kanske närmast var avsedd att ersätta treenighetspsalmen O Herre Gud oändelig, nr 23 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker.

Så ofta sjungen som författarinnans verkliga "hit" Måne och sol (som också är "trinitariskt" uppbyggd) är den dock inte på långa vägar.

Britt G Hallqvist:

360 Lovad vare du, Herre

//: Lovad vare du, Herre Jesus Kristus,
lovad vare du, Herre Jesus Kristus ://
//: Ditt ord är mina fötters lykta, Jesus Kristus,
ditt ord är mina fötters lykta, Jesus Kristus ://

Text: Psalt. 119:105, Eva Norberg
Musik: Från södra Afrika 

Här har vi en psalm som till sin huvuddel är en enkel bibelvisa, som utgår från den mest kända versen i den längsta psalmen i Psaltaren (där varje vers handlar om Guds ord i dess olika former). Författaren Eva Norberg (1915-2004) berikade psalmboken med denna sång med musik från Södra Afrika, men jag bedömer verkshöjden i texten som så pass låg - eftersom den mest utgörs av ett bibelord plus invokation - att jag förutsätter att ingen har något emot att även den publiceras här på nätet.

Psalmen tillhör de få i psalmboken som är tänkta att sjungas fyrstämmigt också som församlingssång - egentligen i överensstämmelse med det Haeffnerska idealet i koralboken 1820! - och som därför står med fullständigt arrangemang inte bara i koralboken. I enlighet med afrikansk tradition inleder en försångare, varpå församlingen stämmer in med full fyrstämmig kraft - men vanligtvis, när inte kyrkokören eller någon särskilt duktig solist/kantor medverkar, sjunger vi den nog fortfarande mest enstämmigt och tillsammans ända från början.

398 Brödet är ett

1. Brödet är ett, brutet för alla,
skörd av åkrarnas jord.
Herren är en, given åt alla
här vid nattvardens bord...

Text: Jonas Jonson 1980 (41 år)
Musik: Per Harling 1980 (32 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten återges här än]

J Jonson:

Denna psalm är, liksom t.ex. kvällspsalmen Innan natten kommer, en frukt av det nära samarbetet mellan Jonson och Harling på 70-80-talen, från början i samband med Jonsons föreståndarskap på Rättviks stiftsgård men också därefter. Psalmen har ett ovanligt "rättviseperspektiv" på nattvarden (jfr Olov Hartmans nattvardsbön om "ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet") som dock kan diskuteras utifrån det faktum att nattvarden egentligen är en förbundsmåltid för döpta kristna, och utifrån det faktum att aposteln Paulus varnar för ett ovärdigt ätande.

Perspektivet accentueras av att det ingår i själva refrängen: "Vi reser ett tecken, ett rättvisans tecken, / måltid delad med alla." Det är knappast fel att social rättvisa betonas i en psalm - det skulle snarast behövas i fler - men frågan är som sagt om "måltid delad med alla" är en riktig beskrivning av just nattvarden i ett internationellt och för den delen interreligiöst perspektiv.

Å andra sidan kan formuleringen försvaras utifrån synen på nattvarden som en himmelsk måltid, ett föregripande av "den stora nattvarden i himmelen", där alla som genom Guds nåd har nått målet får uppleva hur alla skiljemurar mellan föraktade och berömda, fattiga och rika, har brutits ner i Kristus. En försmak av det får vi onekligen i mässan. Och därför kan vi redan här sjunga: "Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, / tid då murar ska falla."

411 Gud har omsorg om vårt släkte

Alternativ melodi, "Det finns djup i Herrens godhet" (SvPs 285) OBS! Denna melodi anges ej till nedanstående text i 1986 års psalmbok, men anses av många vara mycket passande till denna vigselpsalm, mera insjungen som den är (och kanske även aningens mera lättsjungen?).


1. Gud har omsorg om vårt släkte,
han har sett vår ensamhet.
Han har skapat man och kvinna...

Text: Britt G Hallqvist 1980 (66 år)
Musik: Egil Hovland 1984 (60 år), alt. förslag här ovan: Tysk/Paderborn ("Det finns djup i Herrens godhet")

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna fina vigelpsalm har jag under mina kantorsvikariat aldrig varit med om att ett brudpar önskat, ens med hjälp av prästen. Däremot har jag själv valt den, inte på mitt eget bröllop men vid en vigsel där brudparet överlät åt mej att välja psalmer. Kanske man skulle ha använt den insjungna "Det finns djup i Herrens godhet"-melodin istället för Hovlands fina men föga originella? Kanske hade man behövt en populär insjungning på skiva för att psalmen skulle "slå igenom"?

Britt G Hallqvists text är ännu ett exempel på att de moderna bröllopspsalmerna i psalmboken är uttalat heteronormativa ("man och kvinna"), medan de äldre (från 1800-talet) använder det könsneutrala uttrycket "dessa två".

Psalmens avslutning ("mod och lust att tända ljus") har anklagats för att vara pryd ("tända ljus - bah!"), men det hade knappast varit möjligt att vara så mycket mer rakt på sak i en psalm. Eller vad tror du? Hade det varit bättre om det stått "mod och lust till kärleksbus"? :o)

E Hovland:

420 Herren, vår Gud, har rest sin tron

1. Herren, vår Gud, har rest sin tron
högt bland serafer och änglar.
Djupt ser han ner på nödens jord,
frågar oss: "Vem skall jag sända?"...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Den här psalmen är en av Hartmans sista och bästa. Den bygger i stor utsträckning på Johannes 21 och den händelse som brukat kallas "Aposteln Petri pastoralexamen". Men inledningsstrofen med dess fråga och svar bygger på Jesaja 6:8 om profeten Jesajas kallelse. 

Psalmen skulle också kunna stå bland psalmerna för påsktiden, men passar givetvis särskilt bra vid exempelvis präst- eller missionärsvigning.

Slutstrofen alluderar på berättelsen om Elia och Elisa och den tappade manteln i 1 Konungaboken 2. Den är ö.h.t. en vacker och allvarlig bönevers, som slutar med andra bönen i Fader vår: "Tillkomme, Gud, ditt rike." Den skulle förtjäna att användas som avslutning på många predikningar, inte bara i påsktid.

Man kan fundera på varför ingen modernare melodi än Lindemans klassiska ungdomsverk stod att uppbringa. Den är visserligen fin (särskilt till "Gammal är kyrkan" och "Tränger i dolda djupen ner"), men har knappast givit just den här kraftfulla psalmen något lyft. Enligt Olle Nivenius skrevs psalmen till Francks pingstkoral Helige Ande, låt nu ske. Prova den som omväxling!

Lindeman på äldre dagar:

437 Till möten och brunnar

1. Till möten och brunnar
min kruka jag bär,
så många förkunnar
var sanningen är...

Text: Eva Norberg 1983 (68 år)
Musik: Daniel Helldén 1984 (67 år), alt. melodi (se nedan) A.H. 1987 (17 år), alt. 2 norsk folmelodi från Setesdal, alt. 3 dansk (?) koral.

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken Daniel Helldéns noter eller resten av texten publiceras här än]

En suverän gestaltning av den berömda berättelsen i Johannesevangeliets 4 kapitel, till på köpet i jag-form! Det är alltså den samariska kvinnan som har fått ordet - och genom henne många sökare och finnare i hela kristenhetens historia! Härligt, Eva Norberg!

Melodin är inte svår, så egentligen förstår jag inte alls varför denna psalm hamnat i bakvatten. Den borde ju vara given åtminstone så snart som någon av söndagens texter handlar om den samariska kvinnan. Men den är fullt användbar även dessemellan. Sjung, bara sjung, så lär vi oss den! (Gärna i raskt 6/8-tempo!).
  

Alt. melodier från Danmark resp Norge (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok!):

Alt koral:

Eva Norberg:

443 Dig vi lovsjunger, ärar

1. Dig vi lovsjunger, ärar,
Jesus de fattigas konung.
Hosianna vi nu
sjunger som barnen en gång...

Text: Anders Frostenson 1975 (69 år), efter en latinsk text av Theodulf av Orleans (ca 750-821)
Musik: Carl-Bertil Agnestig 1975 (51 år)

Det här är egentligen en mycket gammal palmsöndagspsalm, jfr Dej vare pris och ära, som också bygger på Theodulfs 800-talsoriginal. Men Anders Frostenson har givit den en touch av vår egen tid och anknyter i både början och slutet till barnen och de fattiga, dem som ingen räknat med. Texten är mycket pregnant och präglas av utelämnade "och". Exempelvis "dig vi lovsjunger, ärar" (själva anslaget!), "älskad, välsignad som du", "lägger man kläder, strör palmer", "träden, stenarna sjunger", "går mot lidandet, döden", "mot uppståndelsen, ljuset".

Melodin av Carl-Bertil Agnestig hör till psalmbokens bästa nyförvärv - den är helt enkelt genial och bidrar till feststämningen! Att några ansett den svårsjungen måste bero på ren ovana - det är bara att tralla och spela upp så märker ni vilken skön låt det är!  

På åtskilliga håll inleds palmsöndagsgudstjänsten med just denna psalm - och då gärna utomhus, där man formerar sej till en procession som sjungande går in i kyrkan. Några har försökt lansera psalmen till första advent, då ju temat är likartat, men advent har ju sina sånger som man vill hinna sjunga då, och personligen finner jag det lyckat att Palmsöndagen har sin egen särpräglade om än lilla psalmrepertoar.

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten återges här än]

C-B Agnestig:

450 Vaka med mig

1. "Vaka med mig!"
Så blev vårt rop ur djupen
ditt rop till oss
i ditt Getsemane.

2. "Vaka med mig!"
Du ber, men ingen svarar...

Text: Olov Hartman 1981 (75 år)
Musik: Sven-Erik Bäck 1969 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

En mycket orginell och av någon anledning nästan aldrig sjungen, men faktiskt riktigt sångbar och pregnant getsemanepsalm! Psalmen  lyfter med ett både modernt och bibelimpregnerat språk fram Jesus som "vår frälsnings hövding", och hur han efter sin hårda getsemanekamp, där vi inte hörde hans bön, slutligen blev "tagen ur sin ångest" och frimodigt gick mot Golgata. 

Det är bara att börja öva inför kommande skärtorsdagar!

522 I Guds tystnad får jag vara

Alt. koral (OBS finns ej i Den svenska psalmboken!):

1. I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav...

Text: Jonas Jonson 1984 (45 år)
Musik: Herrnhut efter 1735 / Berlin 1786

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

J Jonson:

Denna psalm behandlar Guds tystnad, inte som en frånvaro, inte som en "själens dunkla natt", utan som en omslutande närvaro i kärlekens förtroliga ordlöshet. Jämför Sefanja 3:17 i 1917 års översättning: "HERREN, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel."

Om psalmens tillkomst berättar författaren själv (i boken Allt tillhör alla, Verbum 1992):

Den skrevs en tyst, varm dag i vårt sommarhus i Jämtland. Väggarna viskade många generationers samtal och arbete. Kornåkrar gulnade i jämnhöjd med fönstren. Sjön nedanför fick mot kvällen sensommarens grå rodnad. Svalorna började samlas för avfärd.

Psalmen skrev med tanke på retreater på S:t Davidsgården. Varje vers påminner om bibelord men också om mångas andliga erfarenheter.

Första strofen illustrerar gudsupplevelsen med ord som "klara rymder" och "en strand vid nådens hav", alltså raka motsatsen till trång och förkvävande religiositet. I andra strofen, om Guds kärlek, nämns rumsdimensionerna uttryckligen: "övar mig i barnets tillit, / prövar höjd och djup och bredd".

Ett bibelord som andra strofen alluderar på är t.ex. Efesierbrevet 3:14-19, där Paulus ber "att ni må vara rotade och grundade i kärleken, så att ni, tillika med alla de heliga, till fullo förmår fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är, och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap". (Jfr sången Jesu kärlek är så underbar).

Den tredje strofen - om Guds Ande - påminner om tidsdimensionerna: "ögonblickets närhet rymmer / allt som är och blir och var". Den fjärde påminner om gudsupplevelsens mysteriösa karaktär - "medan hemligheten djupnar" - men också dess djupt personliga karaktär, i motsats till exempelvis österländsk mystik: psalmen avslutas med att Fadern ömt viskar mitt namn.