*18 Allena Gud i himmelrik

Alt. folklig koral (OBS finns ej i SvPs1986):


*1. Allena Gud i himmelrik

må lov och pris tillhöra

för all den nåd han kärleksrik

med oss har velat göra.

Han jorden skänkt stor fröjd och frid.

Så låt oss alltid glädjas vid

Guds nåd och goda vilja.

*2. O Jesus Krist, Guds ende Son,

du såg vår nöd och fara.

All himlens glans du avstod från,

att oss till räddning vara.

Du med ditt blod, din bittra död

befriar oss från synd och nöd.

Förbarma dig, o Jesus.

*3. O helge Ande, gör mig from,

förnöjd och oförfärad.

Gör hjärtat till en helgedom,

där Gud i allt blir ärad.

Giv stöd, giv tröst i all vår brist,

och hjälp oss tro på Jesus Krist

i dag och alltid. Amen.

Text: Nikolaus Decius (Tech) 1526 (41 år)("Allein Gott in der Höh´ sei Ehr´), Arvid Pedersen 1529 (30 år ca), Övers. 1567, Johan Olof Wallin 1816 (37 år), bearb.

Musik: Gammalkyrklig / N Decius 1539 (54 år), jfr 1697 års koralbok nr 192, alt. koral upptecknad efter Karl Lindqvist i Höör 1895

Hör Bachs orgellek med denna koral (Trio super, BWV 664)

Denna psalm är en omdiktning av den latinska texten Gloria in exelsis Deo från 400-talet, inspirerad av änglasången i Lukas 2 och en morgonbön från den österländska kyrkan. Nicolaus Tech (eller Decius) skrev sin text på plattyska, Allene Gott jn der höye sey eer, och den trycktes först i en psalmbok som utgavs i Rostock. År 1529 översattes den till danska av Arvid Pedersen (som lade till en strof om Jesus) och år 1539 till högtyska. År 1568 fanns den översatt i Then Swenska Psalmeboken, och i ungefär samma skick (se nedan!) togs den in i 1695 års psalmbok, den s.k. karolinska. (OBS att vi haft psalmböcker på svenska ända sedan reformationen, även om vi inte hade någon officiellt stadfäst och för hela riket gemensam psalmbok förrän 1695).

Den i evangeliska kyrkor kända formen av melodin (som bygger på en urgammal Gloria-melodi) trycktes i Geistliche Lieder 1539, utg. av Valentin Schumann i Leipzig.

Psalmens första strof sjöngs länge som stående lovpsalm i Svenska kyrkans söndagsgudstjänster och var då, med John Ronnås´ ord, "den mest sjungna av alla psalmer i Svenska kyrkan". På den tiden hade psalmen i sin helhet fem strofer i psalmboken, men den förkortades 1986 till tre strofer, samt bearbetades något även språkligt.

I praktiken innebar det dock en förlängning, för de gånger psalmen numera sjungs - vilket inte blir lika ofta som tidigare - använder man alla tre verser i stället för som tidigare (oftast) bara en. Och sången blir då uttryckligen, som den var tänkt, en lovpsalm till hela Treenigheten.

För den som undrar varför psalmtexter så ofta bearbetas i samband med nya psalmboksutgåvor, kan det kanske vara tankeväckande att höra hur psalmen lät i den karolinska psalmboken av år 1695. Maken till knagglig text får man leta efter, vilket nog ställde stora krav på både försångare (cantor) och församling men också måste ha bidragit till ett ganska luftigt och fritt framförande, långt från de mer stela och rytmiskt utjämnade koralerna i den haeffnerska koralboken 1820:

Allenaste Gud i himmelrik´
ware lof och pris för alla sina nåder,
som han hafwer gjort i jorderik´
i dessa här nådeliga dagar.
På jorden är kommen stor glädje och frid,
menniskan må wäl glädjas wid
Guds ynnest och goda wilja.

Wi lofwe, wi prise och bedje dig,
wi tacke dig för dina herrlighet,
o Herre, Gud Fader i himmelrik´!
Du hafwer oss gjort stor kärlighet;
allting hafwer du uti ditt wåld,
hwad du will hafwa fram kan ingen förhålla;
wäl den, som dig kan frukta.

O Jesu Christ, Guds ende Son!
Som när Gud Fader sitter,
som hafwer frälst allt människokön,
och oss med Gudi förlikat.
Genom ditt blod och hårda död
hafwer du oss löst af synd och nöd;
gif nåden i trone blifwa.

Du är allena wår Frälserman,
som oss will himmelriket gifwa;
du är Guds Faders menlösa lamm,
som för oss wille döden lida.
Du är allena wår salighet,
stor nåde hafwer du oss betett,
allsmäktige Jesu Christe!

O Helge And´, wår tröstare from!
som oss all sanning lärer,
hjelp, att wi blifwe wid din lärdom,
Gud Fader, Son och dig äre.
Beskärm´ oss ifrån djefwulens falska list,
hjelp, att wi tro på Jesum Christ,
både nu och alltid! Amen.

33 O Jesus Krist, som mänska blev

1. O Jesus Krist, som mänska blev
att liv åt världen giva.
Det var din kärlek som dig drev,
vårt hopp du ville bliva...

Text: Olaus Petri 1526 (33 år) "O Jesu Krist, som mandom tog", Anders Frostenson 1986 (80 år), Ragnar Holte 1986 (59 år)

Musik: Wolfgang Dachstein, Strassburg 1525 (38 år), jfr Sibeliusakademins äldre version.

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.

Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.

Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?

Olaus Petri i form av Theodor Lundbergs staty utanför Storkyrkan:

Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):

O JEsu Christ som mandom tog
i rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
Att oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
Att Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona/
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!
Så må nu hwar man wara gladh/
Och prisa Gudh i allan stadh;
Han är wår käre Fader.

Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819:
(=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):

O Jesu Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet låg öppet.

Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig;
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med dinom död och pina.

Därjämte sade du oss till,
att då vi hava trona,
Gud all vår synd förlåta vill
och oss för straffet skona.
Vi oss förlita däruppå,
när vi med lydigt sinne gå
den väg du föreskrivit.

Vår broder nu du vorden är,
oss till stor fröjd och ära.
Du vill oss alltid vara när
och oss allt gott beskära.
Vad rör oss världens hot och hån?
Vår broder är Guds ende Son.
Ho kan oss nu fördärva?

Pris vare dig evinnerlig,
som oss din nåd beviste!
Vi äro nu Guds barn med dig,
o Herre Jesu Kriste.
Så må nu var man vara glad
och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.

36 O Kriste, oss benåda

Utjämnad form av koralen (OBS ej i 1986 års psalmbok):
 

1. O Kriste, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dig vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

2. Din Fader dig allena
har givit allt i hand,
att du må allt förena
med trons och fridens band,
och så åt dig förvärva
ett folk som sällt skall ärva
det rike du berett.

3. Vad Fadern dig har givit
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

Text: Elisabet Cruciger 1524 (24 år) "Herr Christ, der einig Gottes Sohn", övers. Olavus Petri 1536 (43 år) "Christus, den rätte Herren", Johan Åström 1816 (49 år) "Förlossningen är vunnen". Se även Olov Hartmans nyare tolkning, nr 350 "Vår Herre Krist var Sonen"

Musik: 1400-talet / Erfurt 1524 - hör gärna J S Bachs version av koralen!

Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren", från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

51 Kom, helge Ande, Herre Gud

1. Kom, helge Ande, Herre Gud.
Giv lust att hålla dina bud.
Vår köld, vår tröghet övervinn.
O, kom i våra hjärtan in...

Text: v. 1 ca 1480, efter antifonen Veni Sancte Spiritus, reple (sv. "O du helge Ande, kom till oss in")

v. 2-3 Martin Luther 1524 (41 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: ca 1480 / Erfurt 1524

(Hör J. S. Bachs lek med koralen - BWV 652)

[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än. En alternativ bearbetning finns i Stora Nätpsalmboken]

Denna psalm bygger på den medeltida antifonen Veni Sancte Spitirus (1986 års psalmbok nr 361), som redan omkring 1480 omdiktats ungefär i enlighet med första strofen ovan. Martin Luther byggde vidare på denna i sin år 1524 utgivna Enchiridion.

Psalmen har en kraftfull och glad, kanske man skulle säga kämpaglad, ton - och är däri inte helt olik Luthers mest berömda psalm Vår Gud är oss en väldig borg. Skillnaden är att detta inte bara är en bekännelse utan också en bön, en "pingstbön" om Andens kraft och eld. Den passar dock bra att sjunga året om, inte bara vid pingst, eftersom den i motsats till många pingst- och påskanknutna psalmer saknar påtagliga referenser till skeendet i naturen.

Första översättningen till svenska finns i Then Swenska Psalmeboken 1567 (jfr nedanstående text ur 1695 års psalmbok), men Johan Olof Wallins version från Förslag till Svensk Psalmbok 1816 är ganska självständig från denna.

Inför 1986 års psalmbok gjorde Britt G Hallvist ovanstående bearbetning av Wallins version (bl.a. byttes "manligt strida" ut mot "modigt strida"), medan Anders Frostenson gjorde en självständig nyöversättning av Luthers original. Psalmbokskommittén ville ta in båda versionerna, den senare i Svenska kyrkans egna "samfundsdel" av psalmboken. (En annan Luther-psalm, "Nun freut euch", finns ju i två versioner i varsin psalmboksdel: Var man må nu väl glädja sig och O gläd dig, Guds församling, nu). Men till slut blev det inte så; Wallin/Hallqvists version fick räcka.

Melodin har påträffats i en handskrift från 1400-talet och Luther tryckte den 1524 ihop med den tyska texten i Enchiridion och Johann Walthers Chorgesangbuch. Den svenska versionen - och delvis även strofformen - är något förenklad (jfr orgelinterpretationerna ovan).

Psalmtexten i 1695 års psalmbok (nr 181) lyder som följer:

Kom, Helge Ande, Herre Gud!
Uppfyll med dina nåde god
de christtrognas hjerta, håg och sinn´;
din brinnande kärlek upptänd i dem.
O Herre! genom ditt ljuses sken
hafwer du församlat till trona igen
folk utaf allahanda tungomål.
Thy prise wi dig och sjunge så:
Halleluja! Halleluja!

Du helga ljus, nådenes port!
Upplys oss alla med lifsens ord.
Lär oss nu rätteligen känna Gud,
och kalla honom Fader af hjerta och hug.
O Herre! förtag all falsk lärdom:
med dine nåd du till oss kom;
hjelp oss att tro på Jesum Christ,
och söka när honom all wår tröst.
Halleluja! Halleluja!

Du helga eld, hugnelig´ tröst!
Låt brinna i wårt hjerta och bröst
Guds kärlek, till att hålla hans bud.
Hjelp draga wårt kors med tålamod.
O Herre! oss med kraft bered,
och styrk wår´ hjertans blödighet,
att wi här manneliga strida må,
och så genom döden till lifwet gå.
Halleluja! Halleluja!

Jämför med Luthers tyska text:

Komm, Heiliger Geist, Herre Gott,
erfüll mit deiner Gnaden Gut
deiner Gläubigen Herz, Mut und Sinn,
dein' brünstig Lieb' entzünd' in ihn'n!
O Herr, durch deines Lichtes Glast
zu dem Glauben versammelt hast
das Volk aus aller Welt Zungen;
das sei dir, Herr, zu Lob gesungen!
Halleluja! Halleluja!

Du heiliges Licht, edler Hort,
laß uns leuchten des Lebens Wort
und lehr uns Gott recht erkennen,
von Herzen Vater ihn nennen!
O Herr, behüt vor fremder Lehr',
daß wir nicht Meister suchen mehr
denn Jesum mit rechtem Glauben
und ihm aus ganzer Macht vertrauen!
Halleluja! Halleluja!

Du heilige Brunst, süßer Trost,
nun hilf uns fröhlich und getrost
in dein'm Dienst beständig bleiben,
die Trübsal uns nicht abtreiben!
O Herr, durch dein' Kraft uns bereit
und stärk des Fleisches Blödigkeit,
daß wir hier ritterlich ringen,
durch Tod und Leben zu dir dringen!
Halleluja! Halleluja!

M Luther:

112 Världens Frälsare kom här

1. Världens Frälsare kom här.

Rena jungfrun moder är,

ty en börd så underlig,

Herre Jesus, hövdes dig.

2. Nådens under här vi sett,

av Guds Ande är det skett.

Ordet, utav Fadern fött,

har i tiden blivit kött.

3. Utan synder buren är

den all världens synder bär.

Han, i oskuld född och död,

frälsar oss ur dödens nöd.

4. Han med himmelsk fröjd och fred

kommit har till jorden ned,

ty han är båd Gud och man,

som oss alla hjälpa kan.

5. Han från Fadern gången var

och till Fadern han uppfar,

sitter på Guds högra hand,

råder över alla land.

6. Stor, gudomlig är hans makt,

döden har han nederlagt,

nederlagt i väldig strid

mörkrets här till evig tid.

*7. Pris ske Gud i himmelshöjd!

Bäre jorden frid och fröjd,

och hans vilja med hans ord

kring all världen blive spord.

Text: Aurelius Ambrosius 300-talet ("Veni Redemptor Gentium"), Martin Luther 1524 (41 år) "Nun komm, der heiden Heiland", Olaus Petri 1536 (43 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år)

Musik: Medeltida hymn / Erfurt 1524

Hör J S Bach leka med koralen (BWV 659) 

Detta är en av de tolv psalmer man med säkerhet vet är skrivna av biskop Ambrosius (som tillskrivs många fler). Den betraktas som julpsalm, men behandlar även Jesu uppståndelse och himmelsfärd.

Ambrosius ansåg (i likhet med Martin Luther och William Booth men i motsats till Gregorius den store) att även "världsliga" melodier kunde duga bra till kyrkliga hymner. Men en del melodier lär han ändå ha komponerat själv, och ursprungsmelodin till denna text kan mycket väl vara av honom. Nuförtiden tycker vi nog att alla melodier från medeltiden klingar ungefär lika "fromt".

Inte tillhör den precis de mest sjungna julsångerna i vårt land, men den har ändå en grundmurad ställning som den äldsta psalmen i vår psalmbok. Sedan 1986 har vi i och för sej ännu en psalm av Ambrosius, Tack Fader för den dag du gav, som kan vara minst lika gammal. Men den har fått en modernare översättning; här är det fortfarande wallinska psalmbokens ålderdomligt klingande version som gäller.

Ännu tidigare, i den karolinska psalmbokens första upplagor, såg psalmen ut enligt nedan (i nära anslutning till Olaus Petris 1530-talsversion). Som synes kommer originalets starka betoning av jungfrufödelsens realitet mera till uttryck här:

WErldenes Frälsare kom här;
Låt see at Jungfru moder är.
All werlden må thess vundra sigh/
En sådana börd höfdes tigh.

Af mans hielp är thet eij så skedt/
Gudh sielf hafwer sin nådh betedt.
Gudz Ord är här nu wordet kött:
Af Jungfru lifwe är thet födt.

Jungfrunes qwedh här fruchtsam war/
Men jungfrudomen blef doch qwar.
Gudz stora krafft lät sigh skina/
Werckandes i Temple sino.

Af Himmels throne kom här nidh
En starck kämpe och bar oss frijd:
Han är nu både Gudh och Man/
Then som oss allom hielpa kan.

Från Fadren han vthgången war;
Sann mandom han til Fadren bar.
Hans wälde går öfwer all land:
Han sitter på Gudz högra hand.

Så stoor som Fadrens/ är hans macht/
Döden hafwer han nederlagt.
Helwetis krafft gaf sigh ther widh/
At hennes Förste lades nidh.

Ähra och prijs ske Fadrenom:
Thesslikes också Sonenom:
Then Helga Anda ske också/
At ther är ingen ände på.

Mosaik föreställande Ambrosius från Ambrosius-basilikan i Milano:

*143 Guds rena Lamm, oskyldig

*Guds rena Lamm, oskyldig
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesus.

Text: Nikolaus Decius 1522/23, efter "Agnus Dei" (O Guds Lamm) "O Lamm Gottes unschuldig", övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år)

Musik: Nikolaus Decius 1522/23, efter en Agnus Dei-melodi från 1200-talet / Erfurt 1542

Hör J S Bachs lek med koralen (BWV 618)

Denna psalm har på sina håll sjungits som allmän lovsång under fastan (nu kanske Hartmans För att du inte tog det gudomliga delvis övertagit den rollen). Men egentligen är den en nattvardspsalm, en folklig Agnus Dei, och den har - inte minst i frikyrkliga sammanhang! - inte så sällan, just som tanken från början var, sjungits istället för den medeltida versionen. Psalmen har tidigare (under 15- och 1600-talen) liksom den äldre förlagan ofta sjungits "trefaldigt" med ett avslutande "Förbarma dig (över oss), o Jesu" och först efter tredje omsjungningen: "Giv oss din (eviga) frid, o Jesu!"

I Sverige övergick man dock från 1695 till att sjunga endast en strof, medan man i Tyskland istället bearbetade de övriga stroferna så att de blev mer olika varandra och på så vis mindre enformiga att sjunga.

Melodin trycktes i Erfurt 1542, Elisabeth von Brandenburgs Christliche Kirchen Ordnung, men bygger på en äldre Agnus Dei-melodi. Elisabeth von Brandenburg (se porträtt nedan) skrev bl.a. med tanke på den Kristliga kyrkoordning hon så verksamt befordrat: "Zuvörderst ist mir Jesus Christ / Allzeit gewest das höchste Gut. / Durch seinen Geist gab mir der Mut, / Dass ich mich christlich hab ermannt/ Und pflanzt sein Wort in dieses Land." (Se även här).

185 O Kriste, du som ljuset är

1. O Kriste, du som ljuset är,

dig kan ej mörker komma när.
Vi skådar upp i tro till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

2. Till tröst för alla är du satt...

Text: Christe, qui lux es et dies, före 534 (har ibland rent av tillskrivits Ambrosius från 300-talet), tysk övers. Wolfgang Meusslin 1526 (29 år) "Christ der du bist Tag und Licht", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år) "Christe! som ljus och dagen är", bearb. före 1937 samt av Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: Medeltida hymnmelodi / tysk bearbetning 1568

Den tyska översättningen av den omkring 1500 år gamla latinska hymnen lär Wolfgang Meusslin (sedermera reformert teolog) ha utfört redan som munk i Lixheim, där han börjat studera Luthers skrifter och året efter psalmens författande helt lämnade klostret (1527). Inte bara bibeln utan också mängder av gamla fornkyrkliga hymner översattes vid denna tid till folkspråken - tanken var ju att hela församlingen skulle kunna stämma in med själ och hjärta.

Snart fanns hymnen även på svenska. Så som nedan såg den ut i 1695 års psalmbok, där den svenska texten ganska nära följer den tyska förlagan, även denna med sju strofer:

Christe! som ljus och dagen är,
der mörkret ej kan blifwa när;
Guds Faders ljus det skin i dig,
och allestäds bewisar sig.

Allom till tröst är du uppsatt;
thy wakta oss i denna natt,
att wi må i dig hafwa ro,
och alltid trygge sammanbo.

Den swåra sömn tag oss ifrå,
att fienden oss ej skada må.
Låt ock wårt kött så warda späkt,
att det ju gör, som dig är täckt.

Till sömn wår´ ögon gifwa sig,
wårt hjerta wake dock till dig;
beskärme oss din högra hand,
och löse af wårt syndaband.

O Herre! låt dem icke få
sin wilje, som oss eftergå;
du hafwer ju löst oss igen
från döden med din blod, så ren.

O Herre! tänk ock deruppå,
att djefwulen will oss nederslå;
du är worden wår själatröst,
hjelp dem du hafwer återlöst.

Gif, Gud! det som wi bedje om,
genom din Ande och din Son.
Du är en sann Treenighet,
och regerar i ewighet.

Oscar Lövgrens uppgift i Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, att psalmen inte skulle ha funnits med i den karolinska psalmboken är alltså felaktig. Däremot stämmer det att den inte kom med i den wallinska, och i nyare tid återkommer den först i Severin Cavallins Förslag till revision av Swenska Kyrkopsalmboken 1882 och i psalmbokstillägget Nya Psalmer 1921. Därefter har den åter varit en etablerad i vårt land, numera liksom under medeltiden nära förknippad med Tidegärden.

I 1921 års psalmbokstillägg Nya psalmer och i 1937 års psalmbok såg texten ut som nedan - som synes ganska grundligt bearbetad jämfört med Olaus Petris text även om ingen bearbetare anges (och Britt G Hallqvists version är knappast oberoende av denna, särskilt inte beträffande första strofen):

O Kriste, du som ljuset är,
dig kan ej mörker bliva när.
Vi skåda upp i tron till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt.
Beskydda oss i denna natt,
att vi i dig må hava ro
och i din hägnad trygga bo.

När våra ögon sluta sig,
låt själen njuta frid i dig.
Ditt ljus oss alltid lyse så,
att vi i synd ej sova må.

Du frälste oss från synd och skuld
med korsets död, o Jesu huld.
Du vorden är vår själatröst:
så hjälp dem som du återlöst.

Gud, Fader, Son och Ande, bliv
oss alltid när och nåd oss giv.
Den heliga Treenighet
ske pris och lov i evighet!

Wolfgang Meusslin:

237 Vår Gud är oss en väldig borg

Alt. koralform:

1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi vilje bygga.
Mörkrets förste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sig förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukte.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi stå, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är.
Han är den Herren Gud,
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
platt intet oss förfärar.
Världens förste är ju dömd,
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår,
ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids och glade äre,
äre alltid väl till mods,
fast vi våge gods
och ära, liv och allt;
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behålle.

Text: Martin Luther 1528 (45 år) "Ein´ feste Burg ist unser Gott", fritt efter Koras söner (Psalt. 46), sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, J O Wallin 1816.

För en lätt moderniserad textvariant, se Stora Nätpsalmboken nr 581. Jfr även SvPs 1986 nr 477. För en text i närmare anslutning till versionen före 1819, se 1986 års inlandssvenska psalmbok nr 154.

Musik: M Luther 1529, här i svensk utjämnad form. För studium av koralens originalform, se hans handskrift nedan (jfr SvPs nr 477 och finl.sv. psb 154):

Alt. koral från Gnarp, Hälsingland, är upptecknad efter "Velanes Anna" av Pelle Schnell omkring 1875. Här återgiven efter Folkliga koraler sammanställda av Anders Lindström och Gunnar Ternehag (Verbum 1985).

Denna psalm är något av den lutherska reformationens "Höga Visa" (kanske dock även Var man må nu väl glädja sig kan göra anspråk på den titeln). Reformatorn Martin Luther kom inte igång med sitt diktande förrän i 40-årsåldern (ungefär samtidigt med att den gamle augustinermunken bildade familj med en nunna!), men då slog hans produktion å andra sidan alla tidigare rekord. Ofta skapade han både text och musik till de sånger han skrev.

Man kan säga att Luther versifierade både kyrkoårets stora högtider och dogmatikens huvudstycken - hans psalmer är något av både "sångpostilla" och "sångkatekes". Just "Vår Gud är oss en väldig borg" hör dock inte hemma i någondera kategorin, utan till den under reformationstiden och senare mycket vanliga genren "omdiktningar av psaltarpsalmerna". Förebilden för denna psalm är Psaltaren 46 av "Koras söner", samma psalm som i 2003 års evangeliebok knöts till Annandag Jul och året därpå fick en kuslig aktualitet när tsunamikatastrofen i Sydostasien drabbade så många.

Det var också den psaltarpsalmen som president Barack Obama i USA läste på 10-årsdagen av 11-septemberattackerna:


En liknande funktion har psalmen fyllt (i Sverige då oftast i Luthers version) även i gångna kristider, företrädesvis krigstider (den sjöngs flitigt så sent som under Andra världskriget). Men de krigiska referenserna och de lätt eller grovt nationalistiska sammanhang psalmen sjungits i har så småningom gjort psalmen alltmer osjungen (utom i medvetet "lutherska" kretsar). Att psalmen 1986 kom med i den ekumeniska psalmboksdelen, så att t.o.m. romersk-katolska församlingar förväntades sjunga den, har inte hjälpt. Till den minskade frekvensen bidrar troligen också det föråldrade språket, som i det här fallet inte förknippas med myspys i julottor o. dyl. (vilket brukar ursäkta mycket). Det är faktiskt svårt att förstå varför man 1986 inte tog chansen att med små medel fräscha upp reformationens kardinalpsalm - Olov Hartman gjorde visserligen en fri nyöversättning/omdiktning att brukas på (jo!) Annandag Jul, men den uppfattas nog mer som en Hartman-psalm än en Luther-dito (se SvPs nr 477: "Vårt fäste i all nöd är Gud").

Eftersom melodierna från kung Davids tid gått förlorade, och de verstekniska idealen förändrats sedan dess, har den kristna kyrkan i alla tider skapat egna lösningar för att kunna sjunga "Bibelns egen psalmbok". Det vanliga var länge tidegärdens lite entoniga "sjungläsning", men under 1500- och 1600-talet blev det mycket vanligt att helt arbeta om psaltarpsalmerna i enlighet med tidens rim och meter - ofta, som här i Luthers psalm, också med ett ganska fritt förhållningssätt till ursprungstextens sakframställning, som i nytestamentlig anda frimodigt tolkades "kristologiskt" (alltså som syftande på Jesus som Kristus, den väntade Messias).

Även en återklang från Uppenbarelseboken 12:9-12 kan märkas, åtminstone i den svenska översättningen; särskilt i rader som "Mörkrets furste stiger ned / hotande och vred". Överhuvudtaget har naturens uppror och hedningarnas larm i korasönernas psaltarpsalm blivit till onda andars spel i Luthers psalm - huruvida det ska betraktas som mer "förandligat" eller som mer "primitivt" beror nog på bedömarens egen livssyn och världsbild.

Oscar Lövgren skriver: "Författaren har lagt in hela reformationens kampsituation just vid tidpunkten för psalmens tillkomst. Ein feste Burg ist unser Gott trycktes så vitt man nu vet för första gången 1529 i Geistliche Lieder. Av allt att döma tillkom den dock ett par år tidigare. Två omständigheter tycks ha utlöst den. Luther var under senare delen av 1520-talet sysselsatt med att översätta Psaltaren till tyska. Vidare berördes han mycket starkt av meddelandet om att en av hans anhängare i Österrike, den fromme Leonard Kaiser, bränts på bål den 15.8.1527. Och Luther var beredd på att det kunde gå likadant med honom. Han skrev också i ett brev 1.11: 'Det pågår i världen en skräckfylld kamp, och den är ytterst hård. Men Kristus söker leda oss till rätta. Den enda tröst vi har att ställa upp mot djävulens raseri är detta, att vi har Guds ord, vilket uppehåller trogna själar, också när livet förloras. Därför anbefaller vi åt bröderna och dig själv, att ni må bedja för oss, så att vi tappert fördrar Guds hand och övervinner satans makt och list, vare sig det skall ske genom död eller liv. [---] Här måste man särskilt komma ihåg att Luther gifte sig med sin Käthe 1525 och var 1527 relativt nygift samt hade en liten son." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 403f).

Redan 1536 trycktes psalmen på svenska i Swenske songer eller wijsor. Ganska oförändrad togs den sedan in i 1695 års psalmbok, medan Johan Olof Wallin gjorde en nyöversättning för 1819 års psalmbok, där han förhöll sej ganska fri även mot metern och melodin. Och det är alltså Wallins version som fortfarande står i psalmboken. I Finland används däremot en version som nära ansluter sej till den äldre svenska versionen före 1819.

Melodin är Luthers egen, med eller utan upptagande av tyska folkvisemotiv (sådant inflytande kan man ju alltid tycka sej spåra).

M Luther:

336 Gud trefaldig, stå oss bi

*Gud trefaldig, stå oss bi
och låt oss ej fördärvas.
Gör vår själ från synden fri.
Låt himlen av oss ärvas.
Styrk oss, att vi med din kraft...

Text: 1400-talet, Martin Luther 1524 (41 år) "Gott der Vater wohn uns bei", övers. 1567, Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Lars Lindman 1980 (69 år).
För en alternativ textversion, se Stora Nätpsalmboken nr 51. 

Musik: Medeltida processionssång/Wittenberg 1524, jfr 1697 års koralbok nr 189, jfr även J S Bachs version (BWV 748)


[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Detta är en klassisk Luther-psalm utifrån medeltida förebilder, bl.a. följande mariabön som återfinns i en skolordning från 1480:

Sankta Maria, steh uns bei,
so wir sollen sterben.
Mach uns aller Sünden frei
und lass uns nicht verderben.
Vor dem Teufel uns bewahr,
reine Maid Maria,
hilf uns an der Engel Schar,
so singen wir Halleluja.
Alla Propheten, die stehn uns bei u.s.w. 
(återgiven efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 399)

Luthers version, som bestod av tre liklydande strofer, där dock personerna i treenigheten apostroferades i tur och ordning ("Gott der Vater", "Jesus Christus", "Helig Geist"), trycktes tillsammans med melodin 1524 i Johann Walters Chorgesangbuch. En svensk översättning, "Herre Gudh Fader stat oss bij!", trycktes 43 år senare i "Then Swenska Psalmeboken" (1567) och infördes även i 1695 års psalmbok.

För 1816 års psalmboksförslag bearbetade Johan Olof Wallin psalmen, men behöll då formen med en strof för varje gudomsperson ("Gud vår Fader statt oss bi", "Jesus Christus statt oss bi", "Helge Ande, statt oss bi"). Men när 1819 års psalmbok kom ut, hade han dragit samman psalmen till en enda vers med anslaget "Gud trefaldig, statt oss bi".

Psalmen rekommenderades och användes länge som stående inslag i konfirmationsgudstjänster - vilket jag själv varit med om så sent som på 1980-talet! Men trots att den bearbetades språkligt och togs med även i 1986 års psalmbok har dess användning drastiskt sjunkit, och jag vet inte om någon präst under 2000-talet ens kommit på idén att använda den vid någon konfirmation, eller för den delen någon annan gång. (Kommentera gärna saken nedan!).

M Luther:

345 Var man må nu väl glädja sig

Alt. koral:

1. Var man må nu väl glädja sig,
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?

2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.

6. För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.

7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.

*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år). Se även Frostensons översättning O gläd dig, Guds församling, nu (Svps1986 nr 32 eller Stora Nätpsalmboken nr 113 Nu bör väl alla glädja sej

Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".

Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm."

Det där om jag-form förresten: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!

Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).

M Luther i 50-årsåldern (Lucas Cranach d.ä. 1533): 

346 O Gud, du av barmhärtighet

1. O Gud, du av barmhärtighet
till dina barn oss tagit,
oss från vår orättfärdighet
i Kristi blod rentvagit.
Ej något gott vi själva gjort...



Text: Paul Speratus 1523 (39 år) "Es ist das Heil uns kommen her", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, Anders Frostenson 1979 (73 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 739.
Musik: Medeltida processionssång / Nürnberg 1524, jfr 1697 års koralbok nr 220, jfr även Johannes Brahms, Opus 29

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Paul Speratus var präst i bl.a. Salzburg och en av de första som bröt med celibattvånget och även i övrigt följde generationskamraten Luther i reformationsarbetet. Just 1523 (när den här psalmen skrevs) hade han hamnat i fängelse i Iglau i Mähren p.g.a. sin evangeliska förkunnelse, och hans vänner befarade att det hela skulle sluta med att han brändes på bål som kättare. Men efter 12 veckor på vatten och bröd blev Speratus frigiven, på villkor att han inte längre skulle verka i området.

Efter detta prövningarnas år fick han en fristad i Wittenberg, där han kunde umgås nära med Luther. Senare blev han verksam i Preussen och dog vid 66 års ålder som biskop i Pommern.

Enligt traditionen tillkom denna psalm under Speratus´ fängelsetid; i varje fall är den ju från det året. Den anses inspirerad av Lutherpsalmen Var man må nu väl glädja sig (som står just före den i vår psalmbok), och bygger bl.a. på Romarbrevet 3:28 om rättfärdiggörelsen genom tron. Båda psalmerna lär också ha utgivits tillsammans i ett häfte 1523 (enligt J W Beckman: Försök till svensk psalmhistoria (Stockholm 1845-57).

Till Sverige kom psalmen via Olaus Petri (Swenske songer 1536), som förmodligen också gjorde översättningen. För den wallinska psalmboken gjordes en bearbetning som också togs in i 1937 års psalmbok, medan 1986 års psalmbok har en ganska radikalt omarbetad version av Anders Frostenson.

Melodin finns tidigast belagd i en handskrift från omkring år 1500 hos Heinrich Finck (1445-1527), där till texten "Freut euch, ihr Frauen und ihr Mann", men bygger på en medeltida processionssång av äldre datum. Sin nu använda utformning fick den i Nürnberg 1524.

(Se Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 654).

Paul Speratus:

350 Vår Herre Krist var Sonen

1. Vår Herre Krist var Sonen
hos Gud i evighet,
den älskade, fördolde
och alltings hemlighet...

Text: Elisabet Kreuziger 1524 (24 år), Olov Hartman 1978 (72 år)
(Tre strofer av psalmen finns i en äldre övers. som nr 36: "O Kriste, oss benåda").

Musik: Folkmelodi / Erfurt 1524. Se och hör Bachs version!
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] 

Denna psalm, som tidigare hade anslaget "Kristus, den rätte Herren" och från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet). Psalmen har här moderniserats av Olov Hartman och i hans version fått behålla alla fem stroferna (SvPs1986 nr 36 "O Kriste oss benåda" innehåller ju bara de tre sista stroferna).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

362 O helge Ande, dig vi ber

1. O helge Ande, dig vi ber
att du oss tro och visshet ger
och hos oss förbliver
i svåra strider...

Text: v. 1 från 1100-talet, v. 2-4 Martin Luther 1524 (41 år) "Nun bitten wir den heiligen Geist", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år) "Nw bidie wi then helga and", bearb. Anders Frostenson 1983 (77 år)
För Wallins version från 1814-16, lätt bearbetad, se Stora Nätpsalmboken nr 137

Musik: Medeltida kyrklig sång / Wittenberg 1524

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av Frostensons text inte återges här]

Denna psalm är från början en s.k. pingstleis. Första versen är känd i en återgivning av folkpredikanten Berthold von Regensburg (d. 1272), men är troligen äldre än så. Melodin som tillsammans med den av Luther tilldiktade texten trycktes i Johann Walters Chorgesangbuch 1524 finns upptecknad redan 1420 och kan, även den, vara betydligt äldre. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 400, Gummessons 1964).

Psalmen översattes till svenska, troligen av Olaus Petri, för Swenske songer 1536. För 1819 års psalmbok bearbetades översättningen betydligt av Johan Olof Wallin, och för 1986 års psalmbok gjorde Frostenson en ny version.

Texten är en innerlig bön till den helige Ande, men kanske inte längre sjungen främst vid pingst (om en alls sjungs längre). Dess högstämda allvar och "memento mori"-karaktär (i första och sista strofen) gör den dock till en för andaktslivet central psalm, som med fördel kan läsas och bedjas högt tillsammans, men som också är utomordentligt vacker som körsång.

Enligt Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken (1 saml, Lindblads 1943) var denna psalm fram t o m 1800-talet den mest använda psalmen vid avrättningar, åtminstone här i Sverige, varvid huvudet avhöggs under sista strofen. Ett stycke psalmhistoria, också detta.

Berthold von Regensburg:

Martin Luther: 

372 O Fader vår, barmhärtig, god

1. O Fader vår, barmhärtig, god,
som oss till dig vill kalla
och rena oss med Kristi blod,
som frälsning ger åt alla.
Låt komma, Gud, till oss ditt ord...

Text: Olaus Petri (?) 1526 (33 år) "O Fadher wåår barmhertigh och godh", bearb. Anders Frostenson 1983 (77 år), jfr bearbetningen i Stora Nätpsalmboken nr 47
Musik: Medeltida/Magdeburg 1524, "Es wolle Gott uns g´nädig sein" ("Gud över oss förbarmar sig"), jfr 1697 års koralbok nr 188!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Enligt Oscar Lövgren Olaus Petris främsta psalm (har ingenting att invända). Om Olaus Petris psalmdiktning i allmänhet och denna psalm i synnerhet skriver Emil Liedgren (cit. efter Lövgren): "Det är inte minst i psalmen som den svenske reformatorn Olaus Petri hävdar sin personliga egenart och sin självständiga uppfattning bredvid den store lärofadern. Luthers stormande kraft och glada dristighet äger han ej, dennes betagande naiva innerlighet och värme ej heller. Det är något mera torrt, tunglynt och betänksamt, kanske specifikt uppsvenskt och närkingskt hos smedssonen från Örebro, ett härdat, oböjligt mod, ett sällsynt redligt sinnelag, men föga av bredd och festlig råga. Hans otvivelaktigt yppersta psalm 'O Fadher wåår barmhertigh och godh" andas, betecknande nog, icke lättnad och jubel utan beklämmande oro, ansvarskänsla och kämpande bön." 

Vilket välformulerat dravel, frestas man utbrista om Liedgrens karaktäristik! Det är väl den femtaktiga (jo!) mollmelodin och själva utgångsläget som får psalmen att låta lite beklämmande ibland, men i huvudsak är det ju samma trosfrimodighet och dristighet i bönen som hos Luther. (Som ju även skrev "Ur djupen ropar jag till dig" och "Vår egen kraft ej hjälpa kan; vi vore snart förströdda"). Läs eller snarare bed sista versen högt och fundera på var det "torra, tunglynta och betänksamma" (för att inte tala om närkingska!) skulle vara till finnandes. Och är inte även anslaget så evangeliskt befriande som tänkas kan?

Melodin trycktes enligt Lövgren i Teutsch Kirchenampt, Strassburg 1525, till texten Es wollt uns Gott genädig sein (sv. övers. Gud över oss förbarmar sig), men anges numera vara känd från Magdeburg 1524 och utgå från en medeltida melodi. Jfr Youtube-klippet nedan, där man märker att melodin förenklats något i svensk tradition. 

Tysk variant av koralen (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok):


Folklig koral från Nuckö i Estland (upptecknad av C Kreek 1921 efter Mats Fagerholm f. 1839):

O Petri: