76 Gud, vår lösta tunga

1. Gud, vår lösta tunga
dig sitt offer bär.
Trefalt helig sjunga
vi med änglars här...

Text: Samuel Gabrielsson 1929 (48 år)

Musik: Olof Lindström 1937 (56 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här]

Söderbärke-kyrkoherden (fr.o.m. 1932 Rättviks-) Samuel Gabrielsson hörde till dem som länge, bl.a. i en prästmötesavhandling om psalmboksarbetet på 1930-talet, hade önskat att psalmerna mera betonade nattvardens karaktär av evkaristi, tacksägelse. Han fann de flesta nattvardspsalmerna för tunga, för dystra. Och han inte bara klagade, utan satte igång med att skriva psalmer, åtskilligt fler än denna. Men ingen slog an som den här, som fått avsluta många "högmässor med nattvard" i Svenska kyrkan under 1900-talet.

Psalmen utgår ifrån samhörigheten mellan det jordiska gudstjänstfirandet och den himmelska helgedom där änglarna sjunger sitt trefaldiga helig (Jesaja 6). "Trefalt helig sjunga / vi med änglars här." "Med serafer alla / vi ditt namn åkalla".

I andra strofen stiger Kristus själv ner till de bedjande i den jordiska gudstjänsten. De prisar honom för hans "bittra död" vid det tidigare, stora nedstigande som innebar att han utblottade sej själv för vår skull och bar hela världens synder.

Även i den tredje strofen är det Kristus också ner - men nu som domare. Bönen handlar denna gång om att få vara med i hans "nattvardssal" och avslutas med en doxologi, en lovprisning: "Dig, vår Herre kära / må vi evigt bära / tack och lov och ära."

Koralen blev en oväntad succé - kantor Lindströms melodi kom sent in i koralboksarbetet och ansågs av många lite väl enkel, men ses nog nu som oupplösligt förknippad med den ståtliga texten. (Tidigare tänkte man sej använda Lovad vare Herren-melodin även till denna psalm). Under 2000-talet har dock psalmens användning minskat påtagligt.

163 På lidande byggd är Guds kyrka

1. På lidande byggd är Guds kyrka.
Den står, hur än tiderna skiftar.
De offrades blod är dess styrka...

Text: Lars Thunberg 1983 (55 år) efter Samuel Gabrielsson 1929 (48 år) "O Gud, för de trogna martyrer"
Musik: Medeltida/Wittenberg 1542

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]


"Martyrernas blod är kyrkans utsäde" är ett citat som tillskrivs Tertullianus. Något av samma inställning uttrycks i denna psalm (se särskilt stroferna 1 och 3). Psalmen är en moderniserad variant av Samuel Gabrielssons ganska arkaiserande martyrpsalm från 1929.

I likhet med denna tilltalas martyrerna i flera strofer - något som kan uppfattas som en rent retorisk finess (jfr strofen "O Maria, lär mig dina sånger", psalm 481:3) eller som ett verkligt tilltal till de som gått före; i så fall blir rader som "vi sjunger ert lov under färden" kanske lite dubiösa ur luthersk synvinkel (ungefär som "Sjung vår Herres Moders lov" som det från början hette i omkvädet till psalm 480). Men som sagt, denna knepighet fanns redan i 1937 års psalmbok.

I övrigt finns knappast några kontroversiella inslag - att minnas och högtidlighålla martyrernas liv efter det 1900-tal som "skapade" flest martyrer av alla sekler hittills ställer nog de flesta kristna upp på. Förhoppningsvis inte bara på den helige Stefanus´ dag.

Thunbergs omarbetade version innehåller ett moment som tidigare saknades i just den här psalmen: de två sista stroferna har blivit en förbön för "de tysta martyrerna" (en skenbar paradox: "de tysta vittnena"!), vare sej man nu uppfattar att det gäller redan avlivade trosvittnen eller de som just nu, ofta under tortyr, sitter fängslade för sin tros skull.

Det man möjligen saknar från den tidigare versionen är dess anknytning till Jesusorden om att bekänna honom:

Ty den som vill smäleken bära
och Kristus för mänskor bekänner
skall han ock bekänna i ära
en gång inför Gud och hans vänner.

(SvPs1937 nr 150:6)

189 Bliv kvar hos mig

1. Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när.
Bliv kvar, o Herre, snart är natten här.
Då allting annat sviker och bedrar,
du ende trogne tröstare, bliv kvar.

2. Som drömmar flyr, så ilar våra år.
All jordens glädje likt en fläkt förgår.
Allt hastar hän mot sin förvandling snar.
Du är densamme, bliv du hos mig kvar.

3. Ej blott en blick, ett ord jag beder om.
Nej, som till Emmaus du fordom kom
och sorgsna bröder tunga börda bar,
kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar.

4. Du ensam kan betvinga mörkrets hot
och giva styrka att stå frestarn mot.
Var stund din närhet jag av nöden har;
i köld, i sol bliv, Herre, hos mig kvar.

5. Som späd jag lades i din kärleks famn
och blev välsignad i ditt dyra namn.
Du mig ej lämnat, fast på villors stig
jag ofta svek dig. O, bliv kvar hos mig.

6. Ej fruktar jag, då du är när i nåd.
Då viker smärtan, aldrig fattas råd.
Av gravens fasa ej ett spår är kvar,
och döden mist sin udd, när dig jag har.

7. Ditt kors skall skina för min blick, när sist
jag somnar in, o Herre Jesus Krist.
Då viker natten, morgon bräcker klar.
I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

Text: Henry Francis Lyte 4/9 1847 (54 år) "Abide with me", sv. övers. Oscar Mannström 1920 (45 år)

Musik: William Henry Monk 1861 (38 år)

Denna aftonpsalm kunde lika gärna ha stått under rubriken "Livets gåva och gräns", men har antagligen blivit oftare sjungen så här. Fast kanske den skulle önskas oftare vid exempelvis begravningar, även i Sverige, om man bättre kände till psalmens vemodigt vackra bakgrund. Den skrevs nämligen samma höst som författaren fått besked om sin lungtuberkulos (TBC), inför den av läkare tillrådda avresan söderut mot varmare länder, och samma höst som han slutligen avled i denna sjukdom.

Det berättas att psalmen skrevs på kvällen den 4 september 1847, efter att Lyte hållit sin sista högmässa i sin församling. Oscar Lövgren berättar: "Vid solnedgången samma dag tog L. en promenad neråt havsstranden. Han ville än en gång njuta av den natur, med vilken han under åratal umgåtts. Det var en vacker solnedgång med purpurglans över avlägsna höjder. Och där nere låg hamnen lik en damm av smält guld. Allt hade denna dag givit honom en poetisk ingivelse, som han ville fullfölja. Under aftonen arbetade han flitigt inne på sitt rum. Senare på kvällen lämnade han sin dotter den första utskriften av nämnda psalm". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 409, Gummessons 1964). Enligt andra källor färdigställdes psalmen inte förrän några veckor senare, men den 20 november 1847 avled i varje fall dess författare nära Medelhavets stränder, i Nice.

Lyte komponerade även en melodi till sin psalm, men den slogs nästan helt ut av den 14 år senare komponerade koralen av William Henry Monk, som gjorde koralen i enkom för Hymns ancient and modern (1861), då man absolut ville få med Lytes text men inte fann melodin vara helt till belåtenhet.

En mycket speciell sak med denna psalm är att dess första och sista strof sedan 1927 har sjungits vid varje FA-cupfinal i fotboll och sedan 1929 vid varje Challenge cup-final i rugby (båda spelas på Wembley stadium).

H F Lyte i yngre dagar:

W H Monk på äldre dagar:

213 Att bedja är ej endast att begära

Alt. koral:


1. Att bedja är ej endast att begära,
att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!
Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.

2. Att bedja är att helt sig själv förglömma
i bönen: "Ske din vilja, icke min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.

3. Att bedja, det är kraften att försaka,
att mitt i stormen vara trygg och still
och visa alla varför fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att Gud så vill.

4. Gud redo är att nådens port upplåta
för varje redlig själ som klappar på
i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.

Text: Stina Anderson 1922 (45 år)
Musik: Rolf Davidson 1950 (25 år), alt. Oscar Ahnfelt 1850 (37 år) 

Om denna psalms tillkomst har författarinnan själv berättat:"Den kom till såsom en länge och plågsamt förnummen protest mot den, även bland kristna människor, gängse uppfattningen att bön är detsamma som att bestorma Gud med ideligt tiggande om tusen och en ting, som dessa anse oumbärliga, för att slippa offra något av sin egoism och bekvämlighet. - Inte sant, detta är ju en karikatyr av verklig bön, som förutsätter att den bedjande å sin sida, i enlighet med Mästarens - den store Bedjarens - exempel helt ställer sig till Guds förfogande och underordnar sig hans behag beträffande formen för bönhörelse. När så kyrkoåret led mot Bönsöndagen kände jag ett starkt behov av att få ge uttryck för vad jag i denna sak kände, och så gavs mig den lilla psalmen eller sången."

(Cit. efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 22)

Psalmen trycktes första gången i tidningen Svenska Posten 3/2 1922. I 1939 års koralbok försågs den med en 1500-talsmelodi från Genéve (ur "Psaumes octante trois de David"), som nog bidrog till att göra psalmen mera läst än sjungen. Rolf Davidsons melodi, som komponerades till just denna text för Sånger och psalmers upplaga från 1951, ansluter sej närmare till texten, men har knappast heller "lyft" den till något som liknar popularitet. Trots felbetoningarna med Ahnfelts melodi är det nog närmast den man får ta till om man vill få den sjungande församlingen med sej i sången.

Ordet "redlig" i sista strofen kan nog uppfattas som en smula exkluderande av en bedjare som inte kan mycket mer än ropa "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dej över mej syndare." Det är naturligtvis de facto en redlig bön, men redliga själar känner sej i regel inte särskilt redliga. Därför hade jag föredragit (och kan nu, mer än 75 år efter författarens död, ersätta "redlig" med) det i sammanhanget mer talande ordet "nödställd".

272 Nu gläd dig, min ande, i Herran

EN TRÖSTEPSALM

1. Nu gläd dig, min ande, i Herran,
upp, jubla, min själ, i din Gud.
Låt ängslan och sorg vika fjärran
på Guds, den allsvåldiges, bud.
Väl andra må sucka och kvida,
men dig som har Gud vid din sida,
dig höves blott lovsångens ljud.

2. Som allting för intet han gav dig,
så allting han ännu dig ger.
Den börda du bar tog han av dig,
nu intet kan skada dig mer.
Så får du ej tveka och dröja.
Ditt huvud du dristigt må höja,
och himmelen öppen du ser.

3. Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4. När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt.

5. Men såsom den jagade hinden,
som ej änger rast eller ro,
men räds för vart prassel av vinden
och själv ej sin räddning kan tro,
så värnlöst är människans sinne,
när icke på djupet därinne
Guds frid och hans salighet bo.

6. Vet, hela Guds frid du behöver,
om hjärtat skall provet bestå,
och hela Guds himmel däröver
sitt skyddande valv måste slå.
Här duger ej dela och tveka.
Hur vågar ditt hjärta du neka
att hela sin rikedom få?

7. Vi ängsliga gå, och betryckta,
på vakt kring vårt nedgrävda pund.
Vi sitta med dörrarna lyckta,
en räddhågad lärjungarund,
då Herren oss väntat att finna
därute, där striderna brinna,
i manligt och troget förbund.

8. Som örnar med vingfjädrar unga
att stiga mot himmelens höjd,
som hjältar att mäktiga ljunga
och sjunga om seger med fröjd:
till sådana ting har oss alla
vår väldige Gud velat kalla.
Med mindre han icke är nöjd.

9. Kom, himmelske Fader, var när mig:
all kraft utav dig är ett lån.
Om du icke lyfter och bär mig,
var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika,
men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son.

10. O Jesus, den frid som vi alla
begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

11. Din Helige Ande du sände,
som allt vad oss felar beskär,
han styrke mig i mitt elände,
han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta
han säge mitt klentrogna hjärta
att, Herre, du än är mig när.

Text: Einar Billing 1922 (51 år)

Musik: Tysk(?) 1500-talet/Köpenhamn 1569/Kangasala 1624

I 1937 års psalmbok förekommer ett par psalmer av i tjänst varande biskopar (Bengt Jonzon som också skrivit en psalm där hade då ännu inte efterträtt biskop Bergqvist i Luleå). Båda biskoparnas efternamn börjar på "B", Bergqvist och Billing, och bådas psalmer börjar på "Nu": Nu stunden är kommen, o saliga fröjd av lulebispen Bergqvist och ovanstående psalm, Nu gläd dig, min ande, i Herran av västeråsbispen Billing. Båda psalmerna sjungs till "glada mollmelodier" och är präglade av ovanlig poetisk och innehållslig lyftning. Båda psalmerna är också "solitärer", skrivna av mogna män som inte har fler psalmer än dessa i psalmboken.

Särskilt Billings psalm är i sin nuvarande form ett helgjutet poetiskt mästerverk (om än den faktiskt från början bestod av 12 strofer, varav en mindre lyckad plockades bort), en psalm som gärna kunde få sjungas i sin helhet lite oftare; jag har faktiskt bara varit med om det i ett laestadianskt sammanhang i Hertsökyrkan i Luleå på 1980-talet samt vid ett "psalmmaraton" i Missionskyrkan i Bollnäs hösten 2007 (och ett dito i EFS-kyrkan i Njutånger hösten 2016!).

Psalmen bygger på orden i Filipperbrevet 4:7: "Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus." Dessa ord hade även bildat stommen i biskop Billings s.k. herdabrev vid tillträdet 1920, eftersom de fått så stor betydelse för hans tro och tänkande. Han hade även önskat kunna klä sina tankar kring detta i poetisk form, men först under ett avkopplande besök hos svågern i Vikmanshyttan utanför Hedemora lyckades han göra det. Psalmen trycktes i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen den 15 februari 1922 under rubriken "En tröstepsalm".

Många har sett Billings psalm som ett enda stort antiklimax: Den börjar i jubel och nästan apostolisk trosfrimodighet, och slutar i ett så ömkligt tillstånd att författaren inte ens tror sig om att kunna - tro. "Min tro är en flämtande gnista, / din segrade än i det sista, / o Herre, så tro du för mig." Vad är nu detta?

Man kommer att tänka på den aktade lekmannapredikanten Gabriel Andersson i Burvik (1843-1937), som en gång yttrade att en kristen ska växa som "korompa", nämligen neråt. D.v.s. den verkliga helgelsen, tillväxten i tron och kärleken (som genom Guds nåd verkligen bör och ska ske) kommer, om det går rätt till, inte att yttra sej enbart i tilltagande förmögenheter utan också i tilltagande ödmjukhet och beroende av Guds nåd. Som väckelseprästen Rutström uttryckte det på 1700-talet: "Men mer och mer jag finner / mitt djupa syndafall / ju närmare jag hinner / till Jesu fotapall."

Och då blir bönen och beroendet av Herren desto innerligare, beroendet av honom som enligt profeterna är "nära dem som har en ödmjuk och förkrossad ande". Har psalmboken ö.h.t. en skönare bön till den heliga Treenigheten än de tre sista stroferna av denna psalm? Här, ja just här, blir den i långa stycken allvarligt uppfordrande psalmen verkligen vad rubriken anger - en sann tröstepsalm.

Einar Billing:

376 Från tidevarv till tidevarv

1. Från tidevarv till tidevarv
ditt rike, Gud, skall stå.
Din lära som ett heligt arv
från far till son skall gå.
I nya tiders morgonväkt...

Text: Samuel Gabrielsson 1929 (48 år)
Musik: Tysk 1753

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Detta är onekligen en sorts lovpsalm, även om den står under rubriken "Ordet". Den trycktes första gången i Sam Gabrielssons samling Sånger till Cittra och Psalmodikon 1929 och kom in i psalmboken åtta år senare. Men ojämförligt mest sjungna har de två sista stroferna blivit ("O vilket djup av rikedom" resp. "Av honom allting är och var"), och de har i många sångsamlingar kommit med utan de inledande stroferna. De är ju också de mest omedelbart "bibliska" stroferna, eftersom de bygger på Romarbrevet 11:33-36.

Melodin (enl. O. Lövgren möjligen av J H Kirchhoff) är enligt biskop Gustaf Aulén ett förnämligt exempel på hur ljust och högstämt även en mollmelodi kan klinga. Jag kan inte annat än hålla med.

417 Låt nya tankar tolka Kristi bud

1. Låt nya tankar tolka Kristi bud
och nya själar flamma av hans brand...

Text: Siri Dahlquist 1923 (34 år)
Musik: David Wikander 1937 (53 år), alt. Alfred Morton Smith 1941, se finlandssvenska psalmboken 1986 nr 443, där även hela texten kan läsas!

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten återges här än]

Den här psalmen skrevs efter att Siri Dahlquist 1922 hört Sadhu Sundar Singh från Indien tolka kristen tro. Den hör till de nyaste och originellaste missions- och bönepsalmerna i 1937 års psalmbok, och den bevarades obearbetad i 1986 års psalmbok.

Wikanders melodi är väl inte den mest medryckande, och kanske har också det radikala tankeinnehållet ibland känts främmande, varför psalmen lite oförtjänt tycks ha hamnat på "psalmbotten". Den hör dock till de poetiskt starkaste numren i psalmboken, och den skulle nog vinna på att kraftfullt deklameras av en enda person hellre än att osäkert sjungas av en tveksam församling.

Se vidare S Dahlquist: Livets sånger (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag), s 106, där hon skriver: "Den lilla dikten kom till mig en dag vid Missionsgårdens grind; den hade som bakgrund Sundar Singhs Sverigebesök 1922. I hans gestalt och i hans liknelser kom kristendomens budskap emot oss liksom förnyat. Var han ett förebud om nya tider i Kristi kyrka, med nya tankar och tolkningar, med ljus över evangeliet från nya håll? 

Låt nya tankar tolka Kristi bud

och nya själar flamma av hans brand.

Låt nya stämmor prisa Kristi Gud

på nya tungomål, i nya land.

(Se även Recensionen av Dahlquist-biografin och genmälet, där första strofen av denna psalm anförs som exempel på radikal missionsteologi!)

S Dahlquist:

445 Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten

1. Se, kärlet brast och oljan är utgjuten!
Dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,
var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma
sin bästa gärd för själens höge gäst.


Text: Nathan Söderblom 1928 (62 år), v. 1. efter Karl von Gerok 1857 (42 år)
Musik: Patrik Vretblad 1938 (62 år), 

alt. koral "You raise me up" (OBS finns ej i psalmboken!):

En mycket originell psalm, milt sagt. Den konkretaste vi har kring berättelsen om kvinnan som hällde dyrbar nardusolja över Jesus den sista veckan före korsfästelsen. Olja från en alabasterflaska, säkert dyrbar i sej själv, som knäcktes när oljan skulle hällas ut. Jesus uppskattade i motsats till Judas kvinnans kärlekshandling, och sa att hennes gärning skulle berättas tiderna igenom (vilket ju hittills också skett i omkring 2000 år).

Psalmen knyter samman "dået" och "nuet" på ett lyckligt sätt - kärlet brast och vi kan känna doften, men vi ska också själva låta kärlet brista och "dess nardus strömma". Man kan associera till Paulus och "den skatt vi har i lerkärl". Man kan också tänka på en generös livshållning i största allmänhet.

Det är intressant att fundera kring varför psalmen så sällan sjungits, knappast ens när evangelietexten givit direkt anledning till det. Längden är ju inte avskräckande, knappast melodin heller (även om den kan vara svår att hinna lära sej när man bara får sjunga två strofer). Har anslaget ansetts vara alltför underligt? Har teologin kring "själens bästa gärd" ansetts för grumlig och oevangelisk? Har psalmen som helhet ansetts vara för otydlig och svårtolkad? Eller vad är det?

Den överdådiga generositet och "fasteglädje" som psalmen vill uttrycka har i varje fall av flera kommentatorer ansetts kongenial med ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderbloms personlighet. Även om det, som hymnologen Emil Liedgren påvisat i "Präster och poeter", inte är han som skrivit (bara översatt) psalmens första vers, utan Karl von Gerok.

När psalmen togs in i 1937 års psalmbok hade den ännu ingen egen melodi. Men året därpå komponerade Patrik Vretblad en passande koral, som togs in i 1939 års koralbok och sedan dess följt psalmen. Den är som sagt inte svår, men den har inte direkt givit psalmen något "lyft".

Psalmen upplevdes dock av svenskar i Berlin under Andra världskrigets slutskede som talande rakt in i deras situation. Kyrkoherde Erik Myrgren i Victoriaförsamlingen där berättade följande i ett brev till ärkebiskop Eidem av den 24 mars 1945:

Palmsöndagens nattvardsgång blev en oförglömlig upplevelse för de deltagande. På grund av alarm måste gudstjänsten uppskjutas en timme, men när den sedan började, fanns knappast en ledig ståplats i kyrkan. Och alla böjde de knä vid nattvardsbordet, när inbjudan kom. Jag tror vi voro medvetna om alla, att här skedde något stort. Tillredelsepsalmens ord: "Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus" fick sin levande och gripande illustration i den stunden. 

(Cit. efter S Ekdahl (red): Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003, s. 225)

K von Gerok:

N Söderblom:

471 Om Kristus döljes nu för dig

 

1. Om Kristus döljes nu för dig,
så är han dock ej borta.
Om mörk och enslig är din stig
och glädjens dagar korta,
han är dig när med ljus och tröst,

det vare vår, det vare höst.

Din sorg han bär,

ty själens herde trofast är.

2. Om jordisk lycka än förgår,

dock Herren dig ej sviker.

I dag densamme som i går,

han aldrig från dig viker.

Hur mörkt Getsemane än är,

se, före dig är Kristus där.

När du ej kan

med honom vaka, vakar han.

3. Och där han vakar skall till slut

all sorgen få en ända.

Till den som stilla håller ut

sin tröst skall Herren sända.

På Golgata var kampen hård,

men nära är den örtagård

där själens vän

uppstånden möter dig igen.

4. Kom, herde, du som tar dig an

vad sårat är och brutet.

Om varje hjärta stängt jag fann,

ditt hjärta är ej slutet.

Omistlige, som trösten räckt,

bliv hos oss i vår aftonväkt.

Vår sorgetid

skall fly, men ej din ljusa frid.

Text: Olof Arbman 1927 (40 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

En påskpsalm skriven under en lång novembernatt! För att den mångårige (till slut över 40 år!) ragundaprästen och nyblivne kyrkoherden Olle Arbman ville försöka finna några ord av tröst till sin syster, vars man just hade dött. Den framfördes för första gången vid svågerns grav den 27 november 1927, och tio år senare togs den in i psalmboken (sedan den först publicerats i diktsamlingen Stämda strängar 1933).

Ser man efter märks både november- och nattstämningen tydligt i psalmen - men den är ändå en psalm för påsktiden! "På Golgata var kampen hård, / men nära är den örtagård / där själens vän / uppstånden möter dig igen." Annars kunde den också ha stått under rubriken "Livets gåva och gräns". Eller tillsammans med Gud för dig är allting klart, också den en psalm av och för en sörjande, under rubriken "Sökande-tvivel".

Burkhard Waldis-koralen är en av dennes vackraste, men Ragunda-kantorn Kerstin Millgård Nilsson har komponerat ett fint alternativ (se kommentar nedan).

485 Välsignade alla ni kära

1. Välsignade alla ni kära,
som slumrar från världens strid!
Nu prisar ni Frälsarens ära
med änglar till evig tid.
För er är det jordiska tvånget
i frihet och jubel bytt.
Se, nu är det gamla förgånget
och allting har blivit nytt.

2. All oro och klagan har svunnit
vid klangen av harpoljud.
Det längtande hjärtat har funnit
sin vila till sist i Gud.
Ni kommit från levernets möda
och funnit en ljuvlig hamn.
Ni lever, ni är inte döda.
Högtlovat är Jesu namn.

3. Så signa du, Herre, de kära
som somnat från världens brus,
som alltid får vara dig nära
och skåda ditt anlets ljus.
Åt dig vill vi tryggt oss befalla
i dag och i all vår tid,
till dess du av nåd vill oss kalla
till dig i en evig frid.

Text: Alfons Takolander 1924 (49 år) "Välsignade varen, I kära", jfr Stora Nätpsalmboken nr 370
Musik: Nordisk folkmelodi / 1693

Denna psalm skrev den finländske skolmannen Takolander till minne av sin mor och far. "Enligt författarens egen uppgift var det bilden av de saligen hemgångna föräldrarna, som stod så levande för honom att den inspirerade honom till denna psalm. Redan från barndomen hade han i hemmet fått djupa andliga intryck". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 689).

Psalmen är för "protestantiska" förhållanden ovanlig såtillvida som huvuddelen av texten riktar sej till de avlidna. Det uppfattas nog i allmänhet som en rent "retorisk invokation", ungefär som man kan få höra när det talas vid kistan ("du var så snäll, du var så god, du lämnar bara vackra minnen"), men romerska katoliker och andra som är vana att tala med de döda (om än för Gud levande) kanske faktiskt väntar sej att de avlidna hör vår sång och kan ge respons på något sätt? I varje fall har tilltalsformen tydligen accepterats även hos oss. Det är ju Jesu namn som lovprisas, och sista strofen är en bön till Gud (författaren ber alltså inte de döda om förbön ens).

Psalmen beskars i Sverige på ett lite märkligt sätt redan 1936. De ursprungligen fyra stroferna bantades till tre genom att första delen av andra strofen slogs ihop med andra delen av tredje strofen. Så här såg psalmen ut då (nummer 148 i 1937 års psalmbok), med de gamla verbformerna intakta:  

Välsignade varen, I kära, 
Som slumren från världens strid. 
Nu prisen I alla Guds ära 
Med änglar, till evig tid. 
För er är det jordiska tvånget 
I frihet och jubel bytt. 
Se, nu är det gamla förgånget, 

Och allting är vordet nytt. 

All oro och klagan har svunnit 

Vid klangen av harpoljud. 

Det längtande hjärtat har funnit 
Sin vila till sist i Gud. 

I kommit från levernets möda 

Och funnit en ljuvlig hamn. 

I leven, I ären ej döda. 

Högtlovat är Jesu namn. 

Så signe du, Herre, de kära, 

Som somnat från världens brus, 

Som alltid få vara dig nära 
Och skåda ditt anlets ljus. 

Åt dig vi oss trygga befalla 

I dag och i all vår tid, 

Till dess du av nåd vill oss kalla 

Till dig i en evig frid. 


I Finland behölls dock hela psalmen intakt, men även där har den bearbetats på 80-talet, Märkligt att vi har så svårt att synka våra versioner - varför kunde vi inte ta den här? är vi rädda för blod?

1. Välsignade alla ni kära som slumrar från världens strid. Nu prisar ni Frälsarens ära med änglar till evig tid. För er är det jordiska tvånget i frihet och jubel utbytt. Se, nu är det gamla förgånget och allting har blivit nytt. 2. All oro och klagan försvunnit vid himmelska toners ljud. Det längtande hjärtat har funnit sin saliga vila i Gud. Ert huvud för honom ni böjer, vars välde ej gränser vet. För honom och Lammet ni höjer er lovsång i evighet.

3. Nu pryds ni med livets krona, med pärlor och ädelsten, och blodet, som allt kan sona, har tvättat er mantel ren. Ni kom ifrån strider och möda och nådde er himmelska hamn. Ni lever, ni är inte döda. Pris vare vår Frälsares namn! 4. Välsigna du, Herre, de kära som vilar från världens brus och alltid får vara dig nära och skåda ditt anletes ljus. Åt dig vill vi helt oss befalla i dag och i all vår tid, till dess även oss du vill kalla till dig i din eviga frid.

Den vackra melodin fanns redan i karolinska koralboken (1697 års) och användes tidigare till psalmen "Jag ville lova och prisa". Kompositör okänd, kanske en s.k. folkmelodi.

Av någon anledning tror jag att denna psalm, förkortningen till trots, blivit en "psalmbottenpsalm". Jag har aldrig spelat eller sjungit den på någon begravning, och inte heller vid Alla helgons eller Alla själars dag, då den ju vore ytterst passande, har jag varit med om att den sjungits. I alla fall inte vad jag minns. Däremot har jag för mej att kyrkoherde Ulf Allenbäck i Bollnäs sjöng den till gitarr vid någon typ av dagträff i början av 2000-talet. 

Möjligen är psalmens ställning starkare i Finland?

A Takolander:

496 Morgonens rodnad över bergen brinner

1. Morgonens rodnad över bergen brinner.
Stilla från jorden nattens skuggor svinner.
Kom, låt oss alla
inför Gud nedfalla,
honom tillbedja.

2. Bönen förjagar själens sömn och tröghet.
Över oss lyser nådens glans och höghet.
Ljuvligt av höjden,
frälsningen och fröjden
till oss nedkommer.

*3. Fadern, som bortom alla stjärnor tronar,
Sonen, som världen med sitt blod försonar,
Anden, som talar
mäktigt och hugsvalar,
tillhör all äran.

Amen.

Text: Oscar Mannström 1928 (53 år)
Musik: Medeltida hymnmelodi

Den här psalmen är en "slow starter" - efter att ha blivit totalt förbisedd i arbetet med 1937 års psalmbok kom den ett halvsekel senare in i 1986 års psalmbok. Det är nog främst via den s.k. tidegärden psalmen har blivit spridd och använd, för inte var det Kyrkovisor för barn 1960 som gjorde den känd. (Fast boken bidrog kanske).

Psalmen är en morgonpsalm, men också en inledningspsalm. Under midvintertiden torde den åtminstone i norra Sverige vara lämplig att inleda även högmässor med.

O Mannström:

508 Nu kommer kväll med vilans bud

 

1. Nu kommer kväll med vilans bud

och bördan lägges av. 

Nu vill jag tacka dig, min Gud, 

för allt vad året gav: 

2. För hus och hem och dagligt bröd, 

för jordelivets id, 

för tröst i nöd, för liv i död, 

för himmelrikets frid. 

3. Och gryr för mig en morgondag 

så är den dagen din; 

så är din vilja all min lag, 

och all din kärlek min. 

4. Så står jag här i Jesu namn, 

jag lever på ditt bud; 

jag går emot din öppna famn, 

min Fader och min Gud.

Text: Natanael Beskow 1922 (57 år)
Musik: Adam Krieger 1656 (22 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]

Natanael Beskow:

Adam Krieger:

578 Jesus, låt din kärleks låga

1. Jesus, låt din kärleks låga
brinna mäktig i min själ.
För ditt rike lär mig våga
ära, liv och timligt väl.
Du som älskat in i döden,
tänd hos mig den helga glöden.
Du som gav dig helt för mig,
hjälp mig leva helt för dig.

2. Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dig.
Hjälp mig, av din Ande övad,
gå med fasta steg din stig.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes bästa prydnad.
Du som gav dig helt för mig,
hjälp mig leva helt för dig.


Text: August Bohman 1920 (49 år)
Musik: Preben Nodermann 1911 (44 år)