Alt. koral (i bearbetad form använd till psalmen 1939 års koralbok):
1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.
3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.
4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.
5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.
Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)
Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:
Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!
Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.
De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.
I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.
Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.
Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Jfr detta inslag i radions P1!
Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.
Carl David af Wirsén:
