198 Likt vårdagssol i morgonglöd

1. Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

2. Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

3. Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1846 (63 år) "Som Forårssolen morgenröd", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1909 (45 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. Emil Hartmann (i Dansk Salmebog), se nedan:

En påskpsalm lika mycket som en vårpsalm. (Grundtvig skriver ofta både och). Denna trycktes 1846 och skrevs troligen också någon gång däromkring. Eklunds översättning trycktes 1909 i Från kyrkosångens tider. Varför psalmen 1937 och även 1986 hamnade bland vårpsalmerna istället för bland påskpsalmerna förstår jag inte riktigt. Men om vi nu ibland har rätt mycket vårstämning i påskpsalmerna ska vi förstås också kunna ha mycket påskstämning i våra vårpsalmer!

En uppmuntringspsalm under själens och kyrkans vintertider är den hur som helst, och kan alltså med fördel sjungas redan under vårvintern (jfr "vinterpsalmen" De blomster som i marken bor!). Grundtvig har bl.a. genom denna psalm - och hela sin psalmdiktning f.ö. - inspirerat författaren Christian Braw till dennes "enmanspsalmbok" Vårvintersång (Artos 1993).

Grundtvig:

Söderblom:

304 Lär mig, du skog, att vissna glad

1. Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå...

Text: Adam Oehlenschläger 1813 (34 år) "Laer mig, o Skov, at visne glad", sv. övers. Emilia Ahnfelt-Laurin 1879 (47 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Skalden Oehlenschläger skildrar i ett av sina tidigare verk en eremit, som dör ensam ute i naturen. De som bär eremitens kista ner mot bygden och kyrkogården sjunger längs vägen en ljus uppståndelsehymn. Och det är denna hymns första fyra strofer som blivit en känd höst-, ålderdoms- och begravningspsalm i både Danmark och Sverige.

Kanske var det främst genom denna psalm som Gud uppfyllde Oehlenschlägers bön i Italien våren 1809 (efter åsynen av Correggios målningar i en kyrka i Parma): "Gode Gud, bevara mitt hjärta öppet och rent, till att erkänna Din storhet, godhet och skönhet i natur och människoverk [...]. Giv mig munterhet och mod att vandra min bana på Din sköna jord, utan att sjukligt och bittert hata min fiende, utan att slaviskt och fegt underkasta mig världens fördomar. Skänk mig beständig diktarkraft! Du har skapat min ande för konsten, och denna är det starkaste teleskop, genom vilket jag kan skåda din härlighet. Låt mig leva efter min död i mina verk såsom denne gode Correggio, så att ännu, när jag är stoft, månget ungdomligt bröst kan bli hänfört av mina sånger!" (Cit. efter Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken III, Lindblads 1946, s. 217)

Nå, det är väl inte "månget ungdomligt bröst" som ber om att lära sej "vissna glad"! Men utan tvekan hör psalmen idag till Oehlenschlägers få verkligt levande poem och är definitivt det enda som idag är känt i Sverige, t.ex. i Jakob Hellmans version (se ovan). Psalmen sjungs kanske oftast vid begravningar (särskilt på hösten), men texten kan också spontant citeras när träden gulnar - på ålderns höst sa t.ex. min farfar en höstdag just detta: "Lär mig, du skog, att vissna glad". 

Poeten Johannes Edfeldt har å sin sida behandlat såväl psalmen som åldrandet med rå galghumor i sin prosadikt Ålderdomshemmet: "Besök på ålderdomshemmet, det sista helvetet. Kvällsandakt. Mitt i misären - bland gamlingar med darrande händer, gapande eller dreglande munnar och halvslocknade, askgrå ögon - sätter sig den manhaftiga förestånderskan, bred över bringan, vid orgeln och intonerar med en röst, som kunde fröjda en bergsprängare, den anslående sången: Lär mig, du skog, att vissna glad..." (Edfeldt: Dagar och nätter, 1983).

Efter ett knippe retoriska invokationer (till i tur och ordning skogen, fågeln och fjärilen) kommer hur som helst i sista strofen "en riktig bön" till Jesus. Jag har tyvärr som kantorsvikarie i Bollnäs 2009 varit med om att den versen fått önskas bort (nb vid en kyrklig begravning!) för att den ansågs alltför "religiös". Men de sista målande raderna förtjänar att återges på originalspråket:

Sving for mig håbets grønne flag,
langfredag var en bitter dag,
men skøn var påskemorgen!

Det är nästan så att man tänker på den yngre landsmannens, den av nazisterna mördade diktarprästen Kaj Munks, berömda ord:

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag

vi lurer dem påskemorgen!

A Oehlenschläger:

N Söderblom:

310 O Gud, du mig ej överger

1. O Gud, du mig ej överger
när jag i mörkret sänkes ner.
Då möter jag ditt under...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år), 1982
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

En 60-talspsalm som Frostenson 20 år senare moderniserade, och som försågs med Söderbloms vackra sommarmelodi. Det är en psalm om livets gåva och gräns, om "vetekornets lag" och om att "vila i det skaparord / där sekler är sekunder".

Sista strofens tal om "stoft och aska" refererar till väl jord- resp. urnbegravning. Men psalmens allmängiltighet gör att den inte bara kan sjungas på dödsbädden utan också som dödsberedelse i yngre år, ja, som församlingssång på exempelvis Sjuttonde söndagen efter pingst.

I slutet av psalmen talas även om "Guds stad" som "kärlekens och glädjens stad", i anslutning till Uppenbarelsebokens tal om den sköna stad som kommer från ovan. Stadsmiljön är inte bannlyst ur evighetens värld - men det är en grön stad med många träd och vatten.

Söderblom:

445 Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten

1. Se, kärlet brast och oljan är utgjuten!
Dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,
var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma
sin bästa gärd för själens höge gäst.


Text: Nathan Söderblom 1928 (62 år), v. 1. efter Karl von Gerok 1857 (42 år)
Musik: Patrik Vretblad 1938 (62 år), 

alt. koral "You raise me up" (OBS finns ej i psalmboken!):

En mycket originell psalm, milt sagt. Den konkretaste vi har kring berättelsen om kvinnan som hällde dyrbar nardusolja över Jesus den sista veckan före korsfästelsen. Olja från en alabasterflaska, säkert dyrbar i sej själv, som knäcktes när oljan skulle hällas ut. Jesus uppskattade i motsats till Judas kvinnans kärlekshandling, och sa att hennes gärning skulle berättas tiderna igenom (vilket ju hittills också skett i omkring 2000 år).

Psalmen knyter samman "dået" och "nuet" på ett lyckligt sätt - kärlet brast och vi kan känna doften, men vi ska också själva låta kärlet brista och "dess nardus strömma". Man kan associera till Paulus och "den skatt vi har i lerkärl". Man kan också tänka på en generös livshållning i största allmänhet.

Det är intressant att fundera kring varför psalmen så sällan sjungits, knappast ens när evangelietexten givit direkt anledning till det. Längden är ju inte avskräckande, knappast melodin heller (även om den kan vara svår att hinna lära sej när man bara får sjunga två strofer). Har anslaget ansetts vara alltför underligt? Har teologin kring "själens bästa gärd" ansetts för grumlig och oevangelisk? Har psalmen som helhet ansetts vara för otydlig och svårtolkad? Eller vad är det?

Den överdådiga generositet och "fasteglädje" som psalmen vill uttrycka har i varje fall av flera kommentatorer ansetts kongenial med ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderbloms personlighet. Även om det, som hymnologen Emil Liedgren påvisat i "Präster och poeter", inte är han som skrivit (bara översatt) psalmens första vers, utan Karl von Gerok.

När psalmen togs in i 1937 års psalmbok hade den ännu ingen egen melodi. Men året därpå komponerade Patrik Vretblad en passande koral, som togs in i 1939 års koralbok och sedan dess följt psalmen. Den är som sagt inte svår, men den har inte direkt givit psalmen något "lyft".

Psalmen upplevdes dock av svenskar i Berlin under Andra världskrigets slutskede som talande rakt in i deras situation. Kyrkoherde Erik Myrgren i Victoriaförsamlingen där berättade följande i ett brev till ärkebiskop Eidem av den 24 mars 1945:

Palmsöndagens nattvardsgång blev en oförglömlig upplevelse för de deltagande. På grund av alarm måste gudstjänsten uppskjutas en timme, men när den sedan började, fanns knappast en ledig ståplats i kyrkan. Och alla böjde de knä vid nattvardsbordet, när inbjudan kom. Jag tror vi voro medvetna om alla, att här skedde något stort. Tillredelsepsalmens ord: "Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus" fick sin levande och gripande illustration i den stunden. 

(Cit. efter S Ekdahl (red): Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003, s. 225)

K von Gerok:

N Söderblom:

518 Hur härligt vittna land och sjö

1. Hur härligt vittna land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

2. Hon ändat har sin arbetsdag,
hon böjer sig för ditt behag
och kläder av sin prydnad.
Nu vilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.

3. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav;
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

4. Ljus är din klädnad, Herre Gud;
i norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

5. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.


Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), jfr den något bearbetade och förkortade versionen i Stora Nätpsalmboken nr 466!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.

Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor,(Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).

Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.

F.ö. använde min fru och jag denna psalm (v. 1, 4-5) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man från den laestadianska väckelsen föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall.

Topelius:

Söderblom: