*15 Halleluja! Sjung om Jesus

*1. Halleluja! Sjung om Jesus,
han är den som spiran bär.

Halleluja! Hans är makten,

hans allena segern är...

Text: William Chatterton Dix 1866 (29 år), övers. Anders Frostenson 1967 (61 år). Musik: Rowland Huw Prichard 1831 (19 år), ngt reviderad 1855 (44 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av den svenska texten inte läggas ut här än, men du kan ta del av den engelska texten här].

Psalmen publicerades första gången 1867 i Al­tar Songs, Vers­es on the Ho­ly Eu­cha­rist, och även om den i Sverige vanligtvis sjungs och placeras som en allmän lovsång, är anknytningen till nattvarden (den helige eukaristin) tydlig, särskilt i sista strofen men också i den andra: "Halleluja, du som bjuder syndare till bords med dig!"

Särskilt bra passar psalmen på Kristi Himmelsfärds dag (då dock mässan sällan firas p.g.a. gökotta) eller på Söndagen före Pingst.

Flera andra melodier har komponerats och använts för denna psalm, bland annat en av Samuel Sebastian Wesley, men Prichards ungdomsverk är den allra mest spridda och förknippas numera starkt med just denna text, om än den ursprungligen skrevs till en helt annan.

W C Dix:

R H Prichard:

29 Kärlek från vår Gud

Alt. koral (B-melodi):


1. Kärlek från vår Gud

flödar till oss ut

som en källa, frisk och ren.

I dess vatten klart,

stilla, underbart

glimmar livets ädelsten.

2. Kärlek från vår Gud

som en smyckad brud

kommer ljuvlig till oss ner.

Öppna blott din famn,

kom i Jesu namn!

Himlens glädje den dig ger.

3. Kärlek från vår Gud

är det stora bud.

Intet större finns än den.

Bliv däri alltid,

och du har Guds frid,

ty Gud själv är kärleken.

Text: Jens Nicolai Ludvig Schjørring juni 1854 (28 år) "Kjaerlighed fra Gud", övers. Sven Johan Ögrim (?) 1900, ngt bearb. 1986
Musik: Johan Peter Emilius Hartmann 1876 (71 år) eller Henry S Thompson o 1850

Denna danska psalm om kärlek, ofta använd som vigselpsalm, har verkligen ett mycket romantiskt ursprung. Författaren, prästen Jens Schjørring, var i sin ungdom kaplan i Lyderslev på Stevn. Piga i prästgården där var lärardottern Marie Olsen (d. 1889), och då Jens en tid blev sjuk skötte hon om honom. De unga tu blev kära i varandra, och på våren 1854 förlovade de sej. Kort tid därefter, i juni, växte psalmen om kärleken fram. Schjørring berättar i minnesskriften över sin hustru ("Pastorinde Marie Schjørring):

"Sången är född i stillhet. Den är skriven till min Marie utan andra tankar än att den skulle bli henne till glädje, samt enkelt och rakt på sak uttala, vilka känslor som rörde sej hos mej under vår kärleks första möte och framväxt."

Det här med kärlek är inte alltid helt lätt att utreda. Man vill ju gärna skilja mellan Guds kärlek och vår kärlek (jfr 1 Johannesbrevet 4:10), samt mellan den "andliga" och osjälviska kärleken och den mera "sinnliga", jfr Anders Nygren: Den kristna kärlekstanken genom tiderna. Eros och Agape. I-II(1930-36). Schjørrings psalm har ibland setts som oklar här: är "kärlek från vår Gud" den kärlek Gud har till oss och visar mot oss, eller är det den gudagivna kärlek man och kvinna känner inför varandra?

Schjørring betonar själv Guds kärlek och den självutgivande agape-kärleken: "Det som förde oss tillsammans var vår längtan efter Guds kärlek och vår önskan att få tjäna Herren i hans församling." Det finns ingen anledning att misstro honom på den punkten. En djup själslig och andlig gemenskap är en god grund för ett äktenskap. Men det borde inte heller finnas någon anledning för en kristen att förneka Eros-inslaget: att även den i skapelsen gudagivna, fysiska attraktionen mellan en ung man och en ung kvinna förde Jens och Marie samman. Annars kunde han ju lika gärna ha gift sej med en from 80-årig gumma.

Brud och brudgum i Höga Visan (illustration från 1100-talet):

Ska man följa aposteln Paulus i Efeserbrevet 5:32 är äktenskapets hemlighet stor och syftar även på förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Både själslig och fysisk förening, både mänsklig och gudomlig kärlek, kan alltså vara ett uttryck för Guds goda vilja och outgrundliga mysterium. Se t.ex. Höga Visan som ju helt uppenbart besjunger en kärlek med många erotiska inslag, men som samtidigt tolkats allegoriskt som syftande på kärleken mellan Gud och hans folk. (En sådan tolkning behöver inte förneka sångsamlingens uttryck för kärleks- och kroppsglädje, utan ger den bara en vidare dimension). Jämför Paulus ord i 1 Timoteusbrevet 4:4: "Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse: det blir rent genom Guds ord och genom bön." Alltså: Hela Guds skapelse - inkl attraktionen mellan man och kvinna - är i princip något gott och gudagivet, har visserligen smutsats och skadats genom synden (vilket ej är lika med sex), men renas och helgas på nytt genom Guds ord och bönen.

Den originella och livfulla andra strofen i Schjörrings psalm skildrar "kärleken från Gud" som en smyckad brud, som kommer oss till mötes. "Öppna blott din famn - kom i Jesu namn!" sjunger Schjørring. Annars skildras ju människan och församlingen i Bibeln och kyrkans teologi oftast som "bruden" som öppnar sin famn för den himmelske brudgummen, men här är rollerna ombytta, säkert under påverkan av den kärlek författaren upplever till och från Marie. Sången är en kallelse- och inbjudningssång, men det är ju heller ingen tillfällighet att den så ofta sjungits vid bröllop. Eros och Agape har här ingått en lycklig förening.

Så till slut några ord om melodierna. Dansken Hartmanns melodi är i Danmark så gott som allenarådande. Men även amerikanen Thompsons melodi, som i Sverige varit mycket vanligare, kom till oss via Danmark (dit den kommit genom mormonpredikanter!) och har ibland angivits vara en dansk folkmelodi. Den är en vismelodi som kallats Lilly Dale och skrevs till texten ´Twas a calm still night. (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, sp. 623, Gummessons 1964).

J P E Hartmann: 

59 Med Gud och hans vänskap

Den längre versionen (nummer 720 i Verbums psalmbokstillägg):

1. Med Gud och hans vänskap,
hans Ande och ord,
samt bröders gemenskap
och nådenes bord,
de osedda dagar
vi möter med tröst
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
vi känner hans röst.

2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
men före går Herren,
men före går Herren,
men före går Herren
med segerns banér.

*3. O Jesus, bliv när oss,
bliv när oss alltfort,
och sköt oss och bär oss
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet
skall bringa oss fram.
Lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
vår Gud och vårt Lamm!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år)

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs".  

Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna."

I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen. Jfr den likaledes förkortade versionen i Stora Nätpsalmboken, som liknar ovanstående version förutom att strofen om molnstoden och klippan ("som var Kristus" enligt Paulus i 1 Kor. 10:4) också finns med.

Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).

Särskilt mycket har Med Gud och hans vänskap naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som andra Youtube-klippet överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!

C O Rosenius:

O Ahnfelt:

213 Att bedja är ej endast att begära

Alt. koral:


1. Att bedja är ej endast att begära,
att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!
Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.

2. Att bedja är att helt sig själv förglömma
i bönen: "Ske din vilja, icke min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.

3. Att bedja, det är kraften att försaka,
att mitt i stormen vara trygg och still
och visa alla varför fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att Gud så vill.

4. Gud redo är att nådens port upplåta
för varje redlig själ som klappar på
i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.

Text: Stina Anderson 1922 (45 år)
Musik: Rolf Davidson 1950 (25 år), alt. Oscar Ahnfelt 1850 (37 år) 

Om denna psalms tillkomst har författarinnan själv berättat:"Den kom till såsom en länge och plågsamt förnummen protest mot den, även bland kristna människor, gängse uppfattningen att bön är detsamma som att bestorma Gud med ideligt tiggande om tusen och en ting, som dessa anse oumbärliga, för att slippa offra något av sin egoism och bekvämlighet. - Inte sant, detta är ju en karikatyr av verklig bön, som förutsätter att den bedjande å sin sida, i enlighet med Mästarens - den store Bedjarens - exempel helt ställer sig till Guds förfogande och underordnar sig hans behag beträffande formen för bönhörelse. När så kyrkoåret led mot Bönsöndagen kände jag ett starkt behov av att få ge uttryck för vad jag i denna sak kände, och så gavs mig den lilla psalmen eller sången."

(Cit. efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 22)

Psalmen trycktes första gången i tidningen Svenska Posten 3/2 1922. I 1939 års koralbok försågs den med en 1500-talsmelodi från Genéve (ur "Psaumes octante trois de David"), som nog bidrog till att göra psalmen mera läst än sjungen. Rolf Davidsons melodi, som komponerades till just denna text för Sånger och psalmers upplaga från 1951, ansluter sej närmare till texten, men har knappast heller "lyft" den till något som liknar popularitet. Trots felbetoningarna med Ahnfelts melodi är det nog närmast den man får ta till om man vill få den sjungande församlingen med sej i sången.

Ordet "redlig" i sista strofen kan nog uppfattas som en smula exkluderande av en bedjare som inte kan mycket mer än ropa "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dej över mej syndare." Det är naturligtvis de facto en redlig bön, men redliga själar känner sej i regel inte särskilt redliga. Därför hade jag föredragit (och kan nu, mer än 75 år efter författarens död, ersätta "redlig" med) det i sammanhanget mer talande ordet "nödställd".

271 Närmare, Gud, till dig

1. Närmare, Gud, till dig,

närmare dig!

Om det än blir ett kors

som lyfter mig,

sjunger jag innerlig:

närmare, Gud, till dig,

närmare, Gud, till dig,

närmare dig!

2. Döljer för pilgrim trött

solen sitt sken,

blir än min huvudgärd

hårdaste sten,

skall jag dock drömma mig

närmare, Gud till dig...

3. Där skall all nåd du gav

stå för min syn

såsom en stege, rest

upp emot skyn.

Änglar där vinkar mig

närmare, Gud, till dig...

4. Vaknad jag reser glad

stenen så hård

såsom mitt Betel upp,

minnet till vård.

Natten ju förde mig

närmare, Gud, till dig...

5. Sist, när jag ställa får

uppåt min färd

och jag har bakom mig

jordlivets värld,

viskar det än i mig:

närmare, Gud, till dig...

Text: Sarah Flower Adams 1841 (36 år) "Nearer, my God, to Thee", sv. övers. Emanuel Linderholm 1912 (40 år, Titanic-året), ngt bearb 1986.

Musik: Lowell Mason 1856 (64 år), från början skriven i 6/8-takt enligt körsången nedan:

Sarah Adams var i samtiden känd som författare till ballader och dramatiska dikter. Hennes dramatiserande begåvning syns även i denna psalm, som i vers 2-4 tydligt anknyter till patriarken Jakobs upplevelse vid Betel, där han enligt 1 Moseboken 28:10ff sov med huvudet lutat mot en sten och drömde att han såg en stege som änglar gick upp och ner på. När han vaknade utbrast han: "Herren är förvisso på denna plats, och jag visste det inte!" Så reste han upp sin hårda "kudde" till en minnesstod och kallade platsen Betel=Guds hus.

Efter Titanics undergång spreds uppgiften att denna psalm skulle ha varit den sista fartygsorkestern spelade - att den skulle ha hörts ända tills fartyget sjönk. Andra har dementerat uppgiften (folk hade väl annat för sej än att lyssna på fartygsorkestern hela tiden!), men den har i vart fall gjort att psalmen alltfort förknippas med Titanic-olyckan. Och uppgiften torde definitivt ha föranlett att Emanuel Linderholm översatte den till svenska just 1912 (annars fanns den faktiskt på svenska redan tidigare); den utgavs också detta år i ett separattryck där den angavs vara "Titanics dödshymn". Många har både dessförinnan och därefter önskat den till sin begravning, men den är även väl värd att sjungas "mitt i livet". Här på nederländska:

Sarah Adams:

Lowell Mason:

278 Frälsare, tag min hand

1. Frälsare, tag min hand,
fostra mig så,
att jag i dina spår
alltid må gå.
Herre, för varje dag
mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag
fast måtte stå.

2. Klippan som brast för mig
vatten mig ger.
Manna för varje dag
än faller ner.
Jesus mig håller kär,
omsorg om mig han bär.
Ja, uti allting här
kärlek han ger.

3. Jesus, i dina spår
följa jag vill.
Låt mig i lust och nöd
höra dig till.
Vad kan jag önska mer?
Du som behovet ser,
allt vad mig fattas ger,
mera därtill.

Text: Charles Seymour Robinson 1862 (33 år) "Savior! I follow on", sv. övers. Fredrik Engelke 1883 (35 år), ngt bearb.
Musik: Lowell Mason 1856 (64 år)

Denna lilla bönesång trycktes första gången i Robinsons samling Songs of the Church (1862) och första gången på svenska i Engelkes lilla samling På vägen hem (1883). Liksom många andra psalmer anknyter den till Israels barns vandring från Egypten till Kanaans land, i det här fallet till klippan som gav dem vatten i öknen och till "brödet från himmelen", mannat som varje morgon låg som rimfrost på marken. Se mannasamlandet på bilden nedan:

C S Robinson:

Lowell Mason:

299 Ur djupet av mitt hjärta

 

1. Ur djupet av mitt hjärta
min längtan till dig går,
Jerusalem,
Guds stad, mitt hem...

Text: Hans Adolph Brorson 1764 (70 år) "O Helligånd, mit hjerte", sv. övers. Anders Frostenson 1978 (72 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 841!
Musik: Ur Ahnfelts sånger 1859

(OBS! Noterna är återgivna enligt Ahnfelts sånger, ej enligt koralbokens omotiverat utjämnade version - i Youtubeklippet - som dock går utmärkt att sjunga parallellt)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

När denna Brorsonpsalm (en av hans sista, tr. 1765 i Doct. Hans Adolph Brorsons Svanesang, "Svanesangen") introducerades i Sverige via Ahnfelts sånger, var det i en betydligt utvidgad 10 versers version av Clara Ahnfelt ("I djupet av mitt hjärta"). När psalmen till slut kom in i psalmboken var det i en halverad variant av Clara Ahnfelts version. Men för 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson en direktöversättning av de tre strofer av psalmen som även finns i Den danske salmebog 2003. Högst begripligt och på många sätt motiverat.

Samtidigt var ju Clara Ahnfelts strof "Jo, du mig visar vägen" ett bra svar på frågan i andra strofen - kopplingen till den tredje känns nu, liksom i den danska versionen, lite otydlig. (Jfr Clara Ahnfelt-delen av psalmen som jag ställt samman i Nät-Sionstoner med anslaget Se målet härligt lyser!). Och Frostensons/Ahnfelts apostrofering av "Jerusalem" i första strofen saknar motsvarighet i originalet, där Brorson faktiskt åkallar den Helige Ande.

Psalmen är en ganska originell "pilgrimsvandrarsång" med sitt genomgående sjöfararperspektiv (med "roder och ankare"). Men på 1850-talet med dess begynnande våg av utvandringar till Amerika torde den ha känts högaktuell, och bilden av "överfart", med livet som en sjöresa, är än i dag mycket verkningsfull.

Fast ur 1986 års psalmbok vet jag mej bara ha sjungit psalmen vid ett enda tillfälle: vid en kvällsmässa på Mellansels folkhögskola våren 2009. (Ur Sionstoner med dess Clara Ahnfelt-version desto fler gånger).

Melodin är ett kapitel för sej. Den jämnades ut i 1939 års koralbok (som så många andra melodier från 1800-talet) men restaurerades tyvärr inte 1987. Danska psalmboken - som också nyttjar Ahnfelts sånger-melodin - har visserligen behållit dess rörliga, närmast gungande karaktär även i andra och sista raderna (jfr noter ovan), men även där gjort vissa "redaktionella ändringar" (det första "Besset" har t.ex. ändrats till ett Ess). Så vi har både i Danmark och Sverige samma melodi till psalmen, men har på ömse sidor om Sundet ändrat den på varsitt vis. Jag anbefaller en återgång till 1859 års version ovan - vad var det för fel på den?

Brorson:

309 Nu vilar ett hjärta

1. Nu vilar ett hjärta,

i ljuset och friden
de frågor som tystnat

har fått sina svar,
och nödens och ångestens

tid är förliden...

Text: Bo Setterlind 1978 (55 år)
Musik: Ur Pilgrims-Sånger 1859

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Ibland kan ett kommateckens placering vålla stor diskussion. Psalmbokskommittén ville sätta det första kommat i denna psalm efter ordet "friden", medan författaren vidhöll att det skulle stå efter "hjärta". Sakligt sett spelar det väl inte så stor roll, kan man tycka, men författaren fick här som så ofta annars sista ordet (bl.a. hans förkärlek för versaler har diskuterats beträffande andra psalmer). Och det är väl rimligt, om psalmbokskommittén förbehåller sej rätten att alls ta med psalmen.

Hur som helst är psalmen ganska traditionellt skriven, om än med omisskännligt setterlindska tonfall. De två första stroferna beskriver saknaden och himlaperspektivet, de två sista stroferna är en bön till Mästaren och Frälsaren. Den allra sista strofen ("O mildaste Jesus med segrarens krona") skulle kunna användas helt fristående från döds- och begravningssammanhanget (t.ex. som avslutande bön från predikstolen) och påminner lite om den gamla böneversen "Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona".

Melodin är, som hos så många "läsarsånger", från 1800-talets mitt (känd från Lina Sandell-sången "Bergen må vika och höjderna falla"). Den har försetts med en kort upptakt för att passa till Setterlinds text.

Setterlind:

320 Tänk när en gång

Alt. koral från Norge (OBS! finns ej i svenska psalmboken!):


Alt. koral från Finland (OBS finns ej i svenska psalmboken!):



1. Tänk, när en gång det töcken har försvunnit,
som över detta livet breder sig,
när evighetens sköna dag upprunnit
och himmelskt solljus flödar på min stig...

Text: Wilhelm Andreas Wexels 1841 (44 år), tr. 1845, "Taenk, naar engang den Taage er forsvunden", sv. övers. Elin Silén 1920 (45 år), bearb. Anders Frostenson 1980 (74 år)

(Alternativ övers. se Stora Nätpsalmboken)
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år).

Alt. "You raise me up" (se och lyssna nedan)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs ursprungligen i prästfrun Frederikke Delphins poesialbum! Hon var syster till Wilhelm Andreas och hade nyligen blivit änka efter sin make. Texten är en tröstepsalm till systern, men också till hela den kristna kyrkan. Psalmen hann inte komma med i Wexels´ psalmboksförslag Christelige Salmer 1840, men däremot i Religiöse Digte 1845.

Norrmannen Egil Elseth har uppmärksammat, att Wexels-psalmen inspirerats av melodin och strukturen i den samtida svenske författaren Carl Wilhelm Böttigers dikt I avskedets stund. Varje strof i Böttigers dikt börjar "Tänk någon gång". Men den melodin (vilken den nu var) ersattes åtminstone i Sverige med en nykomponerad av Oscar Ahnfelt, sedan Carl Olof Rosenius redan 1848 översatt sången till svenska ("Tänk när en gång den dimma är försvunnen"). Och den melodin är nu med också i koralboken, efter att man 1939 försökt ersätta den med en Oskar Lindberg-koral (som nu används till två andra psalmer: Jag ber om hjälp till stillhet i min plåga och Frälsare, du som äger läkedomen).

W A Wexels:

O Ahnfelt:

572 Ängsliga hjärta

Alt. koralversion:



1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap,
ännu han lever, densamme han var.

2. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
städse dig leder - är detta ej nog?

3. O vilka under helgonen äro:
leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.

4. Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

5. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har!
Även den timma
tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb.
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

C O Rosenius:
 

O Ahnfelt:

601 Försoningens dag och uppståndelsens

1. Försoningens dag och uppståndelsens dag
har kommit, och allt är förändrat...

Text: Anders Frostenson 1961 (55 år)
Musik: Johan Peter Emilius Hartmann 1852 (52 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

J P E Hartmann:

643 I al sin glans nu stråler solen

1. I al sin glans nu stråler solen,
livslyset over nådestolen,
nu kom vor pinseliljetid,
nu har vi sommer skaer og blid,
nu spår oss mer end engleröst
i Jesu namn en gylden höst.

2. I sommernattens korte svale
slår höjt fredskovens nattergale,
så alt, hvad Herren kalder sitt,
må slumre södt og vågne blidt,
må drömme södt om Paradis
og vågne til vor Herres pris.

3. Det ånder himmelsk over stövet,

det vifter hjemlig gennem lövet,

det lufter liflig under sky

fra Paradis, opladt på ny,

og yndig risler ved vor fod

i engen baek af livets flod.

4. Det volder alt den Ånd, som daler,

det virker alt den Ånd, som taler

ej af sig selv, men - os till tröst

af kaerlighed med sandheds röst -

i Ordets navn, som her blev köd

og for til Himmels hvid og röd.

5. Opvågner, alle dybe toner,

til pris for menneskets forsoner!

Forsamles, alle tungemål

i takkesangens offerskål!

Istemmer over Herrens bord

nu menighedens fulde kor!

6. I Jesu navn da tungen glöder

hos hedninger så vel som jöder;

i Jesus-navnets offerskål

hensmelter alle modersmål;

i Jesu navn udbryder da

det evige halleluja.

7. Vor Gud og Fader uden lige!

Da blomstrer rosen i dit rige,

som sole vi går op og ned

i din enbårnes herlighed;

thi du for hjertet, vi gav dig,

gav os med ham dit Himmerig.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1843 (60 år).

För svensk övers. se Stora Nätpsalmboken.

Musik: Henrik Rung 1859 (52 år)

N F S Grundtvig:

H Rung: