215 Gud, din nåd till himlen räcker

1. Gud, din nåd till himlen räcker,
upp till skyn din trofasthet.
Din barmhärtighet sig sträcker
längre än en mänska vet...

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Store Gud, som handen räckte", bearb. Olle Nivenius 1983 (69 år)
Musik: Troligen svensk 1694, 1695

Denna psalm, som första gången trycktes i 1816 års psalmboksförslag, hade ursprungligen fem strofer och började: "Store Gud, som handen räckte mig till räddning i min nöd". En av stroferna ströks i 1937 års psalmbok, och nu har den kortats ytterligare. Olle Nivenus har dessutom bearbetat nuvarande v. 1 ganska rejält.

Men i många sångsamlingar har psalmen haft endast två verser. Det har då varit fråga om de två sista verserna, som förblivit sej ganska lika genom alla psalmböcker, och där anslaget har varit: "Skingra, Gud, all tvivlets (tvivlans) dimma".

Jan Arvid Hellström gjorde på 1970-talet en första bearbetning av psalmen, och tyckte då att man väl för folklighetens och begriplighetens skull egentligen borde be: "Låt mig ljus i mörkret se." Men, som han själv påpekade, formuleringen "ljus i ljuset se" är en bibelallusion, som hänsyftar på Psaltaren 36:10: "Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus."

Och psalmens nya inledningsord är hämtade från samma psalm, Psaltaren 36:6: "Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna."

J Åström:

217 Gud, för dig är allting klart

BÖN OM LJUS

1. Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart,
mörkret är ej mörkt för dig...

Text: Elis Malmeström 1936 (41 år) "Dig, o Gud, är ingen lik", 1965
Musik: Georg Christoph Strattner 1691 (46 år)

Första versionen av denna psalm, som författaren själv kallade "Bön om ljus" och som infördes i Karlstads Stiftsblad 1937, diktades 1936 när Malmeström var kyrkoherde i Norra Råda och hans 37-åriga hustru plötsligt blev sjuk och dog. Malmeström blev då ensam med fem barn och skrev sju fyraradiga strofer i sorgen efter hustrun. (Nuvarande inledningsstrof är den andra i originalet).

När Hymnologiska institutet bildades och på 1960-talet initierade arbetet med en ny psalmbok, skickade Malmeström sin psalm dit i bearbetat skick. Men till en ny psalmbok skulle det ju dröja många år. Däremot gav Frikyrkliga Studieförbundet ut psalmen i en körantologi, Andlig visa, tillsammans med nuvarande 1600-talskoral som Torgny Erséus hittat och trodde skulle passa. I den versionen kom psalmen in i Svenska Missionsförbundets psalmbokstillägg Herren lever 1977. Och EFS som höll på att ge ut en reviderad version av sin sångbok Sionstoner tog också med psalmen, fast i det fallet tonsatt av Daniel Olson, organist i Sollefteå.

När man på 1980-talet diskuterade vilka psalmer som borde finnas med i den planerade ekumeniska psalmboksdelen, var det från frikyrkligt håll man insisterade på att sedermera biskop Malmeströms psalm borde finnas med. Per Harling kommenterar: "Biskop Elis Malmeströms enda psalm i psalmboken fick alltså göra en resa genom frikyrkligheten innan den på allvar blev upptäckt och älskad i hans egen kyrka. Det ska vi tacka Gud för!" (Harling: Våra älskade psalmer, Libris 2007, s. 155).

Psalmen har de senaste 25 åren blivit en av psalmbokens mest sjungna psalmer och använd inte minst inom sjukhuskyrkan. Det är inte svårt att förstå att många, både troende och tvivlare, finnare och sökare, kan ta till sej den sörjande prästens uttryckssätt utan att nödvändigtvis vara i samma förtvivlade situation. Psalmen är ju, som ursprungstiteln angav, en "bön om ljus".

Däremot kan man fråga sej om inte sista, lovprisande men också lite docerande strofen - med dess nötta rim och dubiösa motsatsställning mellan Guds helighet som något Gud vill och Guds barmhärtighet som något Gud är (jfr Jes. 6 med dess "helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot") - egentligen till psalmens fördel kunde ha fått utgå. Ursprungsversionens slutbön "inneslut den (tanken) i din frid" kunde enligt min mening gärna ha fått avsluta psalmen också i vår tid och hade givit psalmen en mer genomgående "sökarvänlig" karaktär. 

(Inte för att tvivel inte kan avlösas av trosviss klarhet - men här går det minst sagt väldigt fort).

216 Mästare, alla söka dig

1. Mästare, alla söka dig,
uppenbart eller förteget:
gamla, som tryggt gå trampad stig,
unga, som dröja på steget...


Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs under sommaren 1919 utifrån bibelordet i Markusevangeliet 1:37: "Alla söker efter dig." Enligt egen uppgift hade Liedgren mediterat mycket över detta bibelord ända sedan han 1901 låg sjuk i gulsot.

Psalmen framfördes första gången vid ett kyrkligt möte i Vadstena den 6 augusti 1919 i anslutning till ett föredrag som Liedgren höll där. Samma år trycktes en både i skriften Religionen och tiden samt i den kyrkliga kulturtidskriften Vår Lösen nr 15-17.

Omdiskuterad blev dels psalmens inledning, där man ansåg att Liedgren gjorde lärjungarnas ord alltför allmängiltiga och stridande mot bl.a. Romarbrevet 3:10: "Ingen finns som är rättfärdig, ingen som förstår, ingen som söker Gud." 

Dels ifrågasattes v. 4: "Herre, du hör vad hjärtat ber, / även när läpparna häda", som enligt uppgift var skriven med tanke på den frispråkige författaren Sven Lidmans nyligen timade omvändelse.

Men psalmen blev trots, eller just på grund av, sitt djärva språk mycket omtyckt och sjungen. Och den har både innehållsliga och formella kvaliteter, det är ingen tvekan om det. Tänk bara på slutversens bön, som både uttrycker sökarens längtan och sökarens hjälplöshet med rim som "förtäljes", "dväljes" och "eljes".

Konung, vi ville  gärna tro

vad om ditt rike förtäljes.

Aldrig vårt hjärta finner ro

förrän därinne det dväljes.

Därför vi alla söka dig -

själarnas Herde, sök du mig,

aldrig jag når dig eljes.

Samtidigt har den avancerade, helgjutna formen gjort psalmen ganska svårbearbetad, alldeles bortsett från att Emil Liedgren 1986 varit död i endast ett kvartssekel (copyrighten gäller ända till 2031). Olle Nivenus anger t o m pluralformerna som bärande element i en så pass modern psalm som denna (gör han en dygd av nödvändigheten där, tro?). Psalmen har nog trots allt blivit betydligt mindre sjungen på 2000-talet, men visst är den en klassiker som i den meningen försvarar sin plats i psalmboken - och i vilken diktantologi som helst. Blir intressant att se hur den bedöms nästa gång.

Redan från början tänkte sej Liedgren Lindemans melodi till psalmen, ja, han diktade den rent av utifrån den melodin.

(Källa Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 370).


E Liedgren på äldre dagar:


L. M. Lindeman på äldre dagar:

218 Jag har ofta frågor, Herre

1. Jag har ofta frågor, Herre,
men så sällan har jag svar...

Text och musik: Tore Littmarck 1972 (51 år) 

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Tore Littmarck berättade själv en gång att psalmen skrevs på ett konfirmandläger 1972. Han hade låtit konfirmanderna skriva ner de frågor som de ville ha svar på under lägret. När de sedan gick igenom frågorna sa en flicka: "Tore, hur ska det här gå? Det finns ju bara frågor och inga svar?" Inspirerad av flickans fråga skrev Littmarck den här psalmen redan samma kväll. (Återgivet efter John Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 159).

Det lite ovanliga med den här psalmen - som lagt in under rubriken sökande/tvivel - är att vår Herre inte förväntas redovisa svaren på alla frågor, inte ens så småningom. "Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar."

219 Jag skulle vilja våga tro

1. Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär,
jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här...


Text och melodi: Tore Littmarck 1969 (48 år) 

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än]

John Ronnås skriver: "Viktiga förskjutningar kan iakttas i den nya psalmboken i förhållande till tidigare utgåvor. Detta gäller bl.a. inställningen till tvivel och tveksamhet som nu får ord och rum i den moderna psalmen. Det övervunna tvivlet har alltid haft sin plats, men inte det nakna och ouppklarade." (John Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 160).

Från början innehöll denna psalm endast tre strofer. Men när psalmen skulle tas in i 1976 års psalmbokstillägg Psalmer och Visor, avslog kyrkomötet förslaget. Psalmen ansågs inte sluta tillräckligt väl, så Littmarck ombads att omarbeta psalmen. Det ville Littmarck inte göra. Däremot la han till en fjärde vers, och då dög psalmen.

Psalmen är egentligen ett slags trosbekännelse, en vilja-våga-trosbekännelse.

530 En dunkel örtagård jag vet

1. En dunkel örtagård jag vet,
vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet...


Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Bernhard Berglund 1937 (46 år)

En mycket originell psalm, med fin melodi, tyvärr sällan sjungen. Men det är kanske rätt passande - psalmen handlar ju just om underlåtelsesynder och ett slags andlig blyghet. "Sällan" är ett nyckelord i psalmen, upprepas t.o.m.: "sällan, sällan går jag där." 

Samtidigt börjar psalmen med ett "ofta" - sångaren upplever sej ofta "nalkas" den dunkla örtagården och dess port, men tvekar inför att gå in. Trots att han vet: "därinne dväljs min bäste vän". Alla som kämpat med att få till bönelivet och bibelläsningen kan känna igen sig i situationsbeskrivningen.

Slutbönen uttrycker dock en innerlig längtan efter att det nu med Guds hjälp ska bli slut på de andliga försummelserna och plats för verklig re-kreation vid livets vatten: "O Herre, led mig i din vård den väg jag gått så sällan, / för in mig i din örtagård och släck min törst i källan. / Du vet ju allt vad i mig är, / du vet ock att jag har dig kär."

Sången är översatt åtminstone till norska ("Eg vet en hage full av fred") och kom med i båda de senaste norska psalmböckerna (1985 och 2013). Kanske sjungs den mer i Norge än här?

[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än].

529 Jag till din måltid bjudits in

1. Jag till din måltid bjudits in.
Säg mig, o Gud, att jag är din.
Ge åt mig bröllopskläder.
Långt bort jag kommit ifrån dig...

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", bearb. Anders Frostenson 1979 (73 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

Den här psalmen är egentligen bara den senare hälften av Wallins botpsalm "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", av vilken de två sista verserna under lång tid var de enda allmänt sjungna ("Det finns ett ord, för mig så kärt" och "O Jesu, Davids Son, till dig"). Nu har Frostenson i varje fall räddat även versen före åt eftervärlden, och det går knappast längre att börja sjunga på näst sista versen, som nu börjar "Det ordet finns, för mig så kärt".

Huruvida psalmen (någon del av den åtminstone) verkligen blivit mer sjungen i detta omarbetade skick än i det gamla kan diskuteras. Före 1986 var jag inte sällan med om att sjunga "Det finns ett ord" o.s.v. medan jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om att sjunga någon enda del av denna psalm efter 1986. (Det kan förstås även bero på att själva botstämningen inte längre anses så aktuell i vår kyrka).

Från början var väl psalmen snarare än som församlingssång tänkt som en "situationspsalm" eller en rolldikt, där Wallin i psalmens första hälft beskriver ett förfelat liv och en sen omvändelse under en ruelse som knappast var hans egen (även om vi alla har mycket att ångra). I Frostensons förkortade tappning har den väl fått en större allmängiltighet jämfört med originalet - men, som sagt, bruket av de två omtyckta slutverserna har nog ändå gått ner.

Så här började psalmen i 1819 och 1937 års psalmböcker:

Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ!
Till dig jag usle syndaträl 
min tillflykt äntligt tager.
Du ser hur arm och krank jag är,
o Gud, mig ångerns låga tär,
mig samvetsmasken gnager.
Ack, att jag icke sökt dig förr!
Nu, Herre, vid ditt huses dörr
jag i mitt armod ligger
och nådesmulor tigger.

 J O Wallin: 

532 Jag kom inte hit för att jag tror

1. Jag kom inte hit för att jag tror.
Jag kom hit för jag behöver dig...

Text: Britt G Hallqvist 1966 (52 år)
Musik: Lars Åke Lundberg 1967 (32 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

En av psalmbokens originellaste psalmer, de facto en nattvardspsalm, men med uttryck för en längtanstro snarare än en visshetstro för att tala med dansken Erik Pontoppidan och hans berömda "Trosspegel". Om det är sant att "tro är att komma till Jesus" så är ju psalmen ett uttryck just för tro - men den som sjunger vågar inte riktigt nämna den vid namn.

På så vis är psalmen kanske inte ett helt adekvat uttryck för den kristna församlingens tro - men definitivt för mångas ärliga upplevelse av att faktiskt inte (ännu) kunna tro och ändå vilja söka sig närmare Jesus, även i sakramentets fysiska form. Den påminner inte så lite om den nytestamentliga pappans paradoxala utrop: "Jag tror! Hjälp min otro!" (Mark. 9:24).

Från början slutade psalmen "Herre Jesus, låt mig ta emot / mitt i otron dig som vin och bröd." Men efter kyrkomötesprotester kom den nuvarande, mindre paradoxala avslutningen till: "Herre Jesus, låt mig nu trots allt / ta emot dig själv i vin och bröd." Kanske borde den ha fått stå under avdelningen Nattvardspsalmer, dit den ju de facto hör.

531 Varför gick vi bort att söka

1. Varför gick vi bort att söka
dig som alltid hos oss var?
Ljuset såg vi, men...

Text: Anders Frostenson 1964 (58 år)
Musik: Wales 1700-talet

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Här har Frostenson skrivit en föga sjungen men varm och enkel psalm som alluderar på Johannes Döparens vittnesbörd om Jesus: "Mitt ibland er står en som ni inte känner" (Joh. 1:26) och på Emmausvandrarnas upplevelse hur de kände igen Jesus när han bröt brödet (Luk. 24:30f). 

Ett berömt citat av okänd person rinner mej också i hågen när jag sjunger den här psalmen på den vackra walesiska melodin : "Om Gud känns långt borta - vem av er tror du då som har flyttat på sej?" Psalmens slutord är ju: "Inte du men vi var borta. Du är alltid hos oss här."

Även Chestertons liknelse i inledningen till stridsskriften "Ortodoxi" påminner om den här psalmen. Han föreställer sej att han for ut i båt för att upptäcka avlägsna länder men kom ur kurs så att han "upptäckte" hemlandet England utan att först förstå att det var England. Vid detta liknar han sin "upptäckt" av Kristus och kristendomen - men beklagar sej inte, eftersom den enfaldiga tron att man upptäckt något nytt trots allt ger en fräsch upplevelse av saken ifråga.

(Om Frostensons psalm av någon anledning blivit mindre sjungen, beror det alltså inte på koralen. Den är inte alls särskilt svår).