*147 Upp, min tunga, att lovsjunga

*1. Upp, min tunga,
att lovsjunga
hjälten som på korsets stam
för oss blödde,
led och dödde
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften
efter Skriften
nu i ära träder fram.

*2. Han fullgjorde
vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
vårt elände
för båd tid och evighet.
Han förvärvde
att vi ärvde
ljus och frid och salighet.

*3. Vi förlossas;
ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden.
Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat
vad vi felat
och Guds nåd i ljuset bragt.

*4. Gamla, unga
må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära
Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden,
som vid handen
leder oss till salighet.

Text: Venantius Fortunatus o 600 (ca 70 år) "Pange lingua gloriosi proelium certaminis", sv. övers. Sigfrid Aron Forsius 1608 (38-58 år) "Upp min tunga att lovsjunga en berömlig kamp och strid", förkortad och bearbetad av Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb. 1986

Musik: Svensk 1693

Hovpoeten vid kung Sigiberts hov, Venantius Honorius Clementianus Fortunatus, var berömd för sitt tjusiga verssmide och räknas bl.a. som en av dem som införde rimmet i diktkonsten. På så vis har han haft stor betydelse även för nutida schlagertexter. Efter att ha fått starka andliga intryck av den 10 år äldre drottningen och nunnan Radegunda i Poitiers, blev han alltmer inriktad på andlig diktning och upphöjdes i 70-årsåldern till biskop i just Poitiers.

Någon gång i samma veva diktade han även ovanstående passionshymn med tio strofer om Kristi lidande. I svensk form blev det först 11 strofer (förutom Forsius hade även Gustaf Ållon arbetat med texten i 1695 års psalmbok). Men fr.o.m. 1819 fanns endast 4 kvar, och då var det plötsligt en ren påskpsalm! Wallin hade bearbetat strof 1, 10 och 11 ur 1695 års psalmbok (nr 157), men den andra strofen i ovanstående text, så stark och så evangelisk, verkar den för neologi och dygdelära så misstänkte psalmdiktaren ha formulerat helt själv: "Han fullgjorde / vad vi borde / och blev vår rättfärdighet."

Wallin kunde vara betydligt mer kristlig och luthersk än många nyläsare trodde. Och om än många saknade 8 strofer ur "Upp min tunga", måste man snart medge att psalmen blev betydligt flitigare sjungen och lättare lärd i sin förkortade form.

Så här skriver Gustaf Wingren (1910-2000) om psalmen: "Tvivlet på påskbudskapet finns hos varje människa, även hos predikanten själv, och i hela församlingen: påskfirandet erbjuder oss kanske ett tillfälle att slå hål på religiösa schabloner och blotta verklighet. Ofta är det psalmerna som slår hål på ödsligheten, särskilt 106 [Upp min tunga i 1937 års psalmbok, skr. anm.], som går utanpå allt i psalmboken, främst därför att våra fel (=Adams fel) och Kristi renhet etiskt binds ihop på rekapitulationslärans klassiska vis: v. 2 "Han fullgjorde vad vi borde" och v. 3 "Nu är helat vad vi felat." (Tro i en tid av tvivel, Verbum 1995, s. 102).

Den klämmiga melodin är av okänd svensk kompositör, känd från 1693 och första gången tryckt i 1697 års koralbok.

Venantius Fortunatus: 

185 O Kriste, du som ljuset är

1. O Kriste, du som ljuset är,

dig kan ej mörker komma när.
Vi skådar upp i tro till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

2. Till tröst för alla är du satt...

Text: Christe, qui lux es et dies, före 534 (har ibland rent av tillskrivits Ambrosius från 300-talet), tysk övers. Wolfgang Meusslin 1526 (29 år) "Christ der du bist Tag und Licht", sv. övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år) "Christe! som ljus och dagen är", bearb. före 1937 samt av Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: Medeltida hymnmelodi / tysk bearbetning 1568

Den tyska översättningen av den omkring 1500 år gamla latinska hymnen lär Wolfgang Meusslin (sedermera reformert teolog) ha utfört redan som munk i Lixheim, där han börjat studera Luthers skrifter och året efter psalmens författande helt lämnade klostret (1527). Inte bara bibeln utan också mängder av gamla fornkyrkliga hymner översattes vid denna tid till folkspråken - tanken var ju att hela församlingen skulle kunna stämma in med själ och hjärta.

Snart fanns hymnen även på svenska. Så som nedan såg den ut i 1695 års psalmbok, där den svenska texten ganska nära följer den tyska förlagan, även denna med sju strofer:

Christe! som ljus och dagen är,
der mörkret ej kan blifwa när;
Guds Faders ljus det skin i dig,
och allestäds bewisar sig.

Allom till tröst är du uppsatt;
thy wakta oss i denna natt,
att wi må i dig hafwa ro,
och alltid trygge sammanbo.

Den swåra sömn tag oss ifrå,
att fienden oss ej skada må.
Låt ock wårt kött så warda späkt,
att det ju gör, som dig är täckt.

Till sömn wår´ ögon gifwa sig,
wårt hjerta wake dock till dig;
beskärme oss din högra hand,
och löse af wårt syndaband.

O Herre! låt dem icke få
sin wilje, som oss eftergå;
du hafwer ju löst oss igen
från döden med din blod, så ren.

O Herre! tänk ock deruppå,
att djefwulen will oss nederslå;
du är worden wår själatröst,
hjelp dem du hafwer återlöst.

Gif, Gud! det som wi bedje om,
genom din Ande och din Son.
Du är en sann Treenighet,
och regerar i ewighet.

Oscar Lövgrens uppgift i Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, att psalmen inte skulle ha funnits med i den karolinska psalmboken är alltså felaktig. Däremot stämmer det att den inte kom med i den wallinska, och i nyare tid återkommer den först i Severin Cavallins Förslag till revision av Swenska Kyrkopsalmboken 1882 och i psalmbokstillägget Nya Psalmer 1921. Därefter har den åter varit en etablerad i vårt land, numera liksom under medeltiden nära förknippad med Tidegärden.

I 1921 års psalmbokstillägg Nya psalmer och i 1937 års psalmbok såg texten ut som nedan - som synes ganska grundligt bearbetad jämfört med Olaus Petris text även om ingen bearbetare anges (och Britt G Hallqvists version är knappast oberoende av denna, särskilt inte beträffande första strofen):

O Kriste, du som ljuset är,
dig kan ej mörker bliva när.
Vi skåda upp i tron till dig,
när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt.
Beskydda oss i denna natt,
att vi i dig må hava ro
och i din hägnad trygga bo.

När våra ögon sluta sig,
låt själen njuta frid i dig.
Ditt ljus oss alltid lyse så,
att vi i synd ej sova må.

Du frälste oss från synd och skuld
med korsets död, o Jesu huld.
Du vorden är vår själatröst:
så hjälp dem som du återlöst.

Gud, Fader, Son och Ande, bliv
oss alltid när och nåd oss giv.
Den heliga Treenighet
ske pris och lov i evighet!

Wolfgang Meusslin:

456 Höga kors, du enda ädla

Alt. gregoriansk melodi (OBS! Står ej i psalmboken!):

Alt. palestrinisk melodi (OBS! Står ej i psalmboken!):


1. Höga kors, du enda ädla
bland de träd som vuxit här.
Fast du ej bär blad och blommor,
intet träd din like är.
Ljuva stam med ljuva grenar
som den ljuva bördan bär!

2. Sjung, min tunga!
Sjung den hårda,
höga, ärofyllda strid
som på korset Herren kämpat
till triumf och evig frid,
stark som lejonet i öknen
och som offerlammet blid!

3. All den dom som genom fallet
över världen kommen var
och från det förbjudna trädet
låg på syndigt släkte kvar,
ville han på trädet sona,
på det kors som honom bar.

4. Honom plågar spö och gissel,
spott och hån och övermod,
törnets krans och korsets spikar
pressar fram det dyra blod,
att all världen skulle renas
i den helga, djupa flod.

5. Kristi kors!
Blott du är värdigt
att dig hela världen ser.
Du för Israel och folken
är det rätta Guds banér,
och den dig i tro har skådat
dom och död ej rädes mer.

Text: Venantius Fortunatus (530-609) "Crux fidelis" ur Pange lingua, sv. övers. Johan Alfred Eklund (1864-1945)

Musik: Darmstadt 1698, alt. Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525-1594)

När 1986 års psalmbok kom, innehöll den inte bara nyskrivna psalmer av t.ex. Frostenson och Hallqvist. Även fornkyrkliga psalmer av Ambrosius och Fortunatus tillkom, t.ex. denna som tillhör samma sångsvit som den sedan 1600-talet etablerade "Upp min tunga". Biskop Johan Alfred Eklund översatte många sådana psalmer för sitt psalmboksförslag 1934, men inte många kom in i 1937 års psalmbok, däremot i Adell/Peters´ Den svenska tidegärden (1944). Så "Höga kors" har sjungits i många mindre sammanhang under halvseklet innan den äntligen kom in också i psalmboken.

Hymnen anknyter till berättelsen om kopparormen i 4 Moseboken 21, där räddningen låg i att se på den upphöjda kopparormen. Jesus säger ju också själv i Johannesevangeliet 3, att han måste upphöjas "som Moses upphöjde ormen i öknen", så anknytningen mellan kopparormsstången och korset har stark biblisk motivering.

Den idag gängse koralen är över 1000 år yngre än texten, och Palestrinas över 900 år. Möjligen - fast inte säkert - är den gregorianska musiken någorlunda samtida med texten.

Venantius Fortunatus:

Giovanni Pierluigi da Palestrina: