1986 års psalmbok som melodipsalmbok på nätet

Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com

Visar inlägg med etikett Text 1860-talet. Visa alla inlägg

fredag 19 februari 2010

*2 Herren, vår Gud, är en konung

(För en alternativ melodivariant, se Bach-koralen i Stora Nätpsalmboken nr 6!)

*1. Herren, vår Gud, är en Konung

i makt och i ära.
Kom, alla folk, att vårt eviga

lov honom bära!
Himmel och jord
bärs av hans kraftiga ord,
allt han sitt hägn vill beskära.

*2. Pris vare Herren, som allting

så härligt bereder,
som oss har skapat och blickar

i nåd till oss neder,
som i vår nöd
skänker oss välfärd och bröd
och sitt beskydd kring oss breder.

*3. Herren, vår Gud, vare lov,

som en Far för oss blivit,
som för vår synd har sin Son

uppå korset utgivit,
som på vår jord
leder med Ande och ord
dem som åt Kristus sig givit.

*4. Herren, vår salighets Gud,

må vi prisa och tjäna!
Kraften är hans och all

vishet och ära allena.
Pris ske hans namn,
att han oss vill i sin famn
alla med Kristus förena.

Text: Joachim Neander senast 1680 (30 år) "Lobe den Herren, den mächtigen König der Ehren", fri sv. övers. Zacharias Topelius 1869 (51 år), bearb.

Musik: Stralsund 1665 (Lyssna till psalmen spelad vid gudstjänst i Wilhelmshaven 2009). Jfr även Haeffners koralbok nr 383!

Joachim Neander föddes i Bremen år 1650. Under 1670-talet var han efter avslutade präststudier inom den reformerta kyrkan rektor för latinskolan i Düsseldorf. År 1679 ombads han komma tillbaka till Bremen som predikobiträde i S:t Martinskyrkan, i väntan på att få ta över ordinarie tjänst, men han avled redan den 31 maj 1680.

Neander blev alltså inte mer än 30 år, men hann icke desto mindre dikta många psalmer och har blivit kallad "de reformertas Paul Gerhardt". Och hans allra mest kända psalm är just psalmen ovan, som i original börjar Lobet den Herren, den mächtigen König der Ehren. Kanske skrev han den i den sedermera så berömda Neanderdalen eller Neanderthal, där han ofta vistades, och som i mitten av 1800-talet fick sitt namn just efter honom, jfr även artikeln på tyskspråkiga Wikipedia. Den kan i varje fall mycket väl vara skriven tidigare än Neanders dödsår 1680, då den första gången kom i tryck.

Melodin är tidigast dokumenterad i Andrer Theil Des Erneuten Gesang-Buch, Stralsund 1665, till texten Hast du denn, Liebster, dein Angesict gänzlich verborgen? Men Neander anpassade melodin något, när han utgav den tillsammans med sin psalmtext. (Till andra psalmer har han komponerat koraler från grunden).

I Förslag till Svensk Psalmbok 1868 (tr. 1869) för Finland publicerades Zacharias Topelius svenska översättning för första gången. Den har sedan vid några tillfällen (senast 1986) lätt bearbetats.

Joachim Neander:

En av Neanders kompositioner (dock ej till denna psalm):

Topelius:

*10 Lov, ära och pris

*1. Lov, ära och pris,

dig, vår Fader och vän,

som alltid oss älskat

och älskar oss än.

Halleluja, din är äran!

Halleluja, amen!

Halleluja, din är äran!

Halleluja, amen!

*2. Lov, ära och pris,

dig, Guds heliga Lamm,

som bar våra synder

på korsträdets stam.

Halleluja...

*3. Lov, ära och pris,

dig, vår Hjälpare god,

som vittnar om Jesu

försonande blod!

Halleluja...

Text ("Revive us again"): William Paton Mackay 1863 (24 år), övers. Jonas Stadling 1880, ngt bearb.

För en fullständigare översättning, se Stora Nätpsalmboken nr 22.

Musik: John Jenkins Husband 1815 (55 år)

Hör den med piano, fioler och trumpet i Helsingborgs Adventkyrka 2009.

Sångens författare, skotten William Paton Mackay, utbildade sej till läkare i Edinburgh. Men efter att ha kommit till tro (jfr Mackays vittnesbörd) blev han pastor i den presbyterianska kyrkan och gav i 30-årsåldern ut sin mest omtyckta och omtryckta bok: Grace and Truth Under Twelve Aspects, som även översattes till svenska ("Nåd och Sanning") med förord av D. L. Moody.

Redan tidigare, som helt nyomvänd, hade Mackay dock skrivit ovanstående mycket populära sång, som i den anglosaxiska världen är känd under rubriken Revive us again, eftersom varje strof i originalet avslutas just så (den femte och sista strofen börjar även så). I den nuvarande svenska versionen har dock denna bön om väckelse och förnyelse kommit bort, liksom de två sista stroferna.

Men fjärde häftet av Sånger till Lammets lof (Sånger sjungna af Ira D. Sankey), utgivet på C.A.V. Lundholms förlag i Stockholm, innehöll som nr 129 en mycket fri om- och tilldiktning av Mackays sång (Lova Herren, min själ, ty nu allt han gjort väl, 10 strofer, bearb Min själ var nu glad), där dock refrängen är fullständigt trogen originalet: "Halleluja, din är äran, halleluja, amen! Halleluja, din är äran, väck upp oss igen!"

*15 Halleluja! Sjung om Jesus

*1. Halleluja! Sjung om Jesus,
han är den som spiran bär.

Halleluja! Hans är makten,

hans allena segern är...

Text: William Chatterton Dix 1866 (29 år), övers. Anders Frostenson 1967 (61 år). Musik: Rowland Huw Prichard 1831 (19 år), ngt reviderad 1855 (44 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av den svenska texten inte läggas ut här än, men du kan ta del av den engelska texten här].

Psalmen publicerades första gången 1867 i Altar Songs, Verses on the Holy Eucharist, och även om den i Sverige vanligtvis sjungs och placeras som en allmän lovsång, är anknytningen till nattvarden (den helige eukaristin) tydlig, särskilt i sista strofen men också i den andra: "Halleluja, du som bjuder syndare till bords med dig!"

Särskilt bra passar psalmen på Kristi Himmelsfärds dag (då dock mässan sällan firas p.g.a. gökotta) eller på Söndagen före Pingst.

Flera andra melodier har komponerats och använts för denna psalm, bland annat en av Samuel Sebastian Wesley, men Prichards ungdomsverk är den allra mest spridda och förknippas numera starkt med just denna text, om än den ursprungligen skrevs till en helt annan.

W C Dix:

R H Prichard:

16 Kom, låt oss nu förenas här

1. Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd...

Text ("Come, let us join our cheerful songs"): Isaac Watts 1707 (33 år), refräng 1843, övers. Gustaf Palmqvist 1862 (50 år), Catharina Broomé 1984 (61 år)

Musik: Engelsk 1843

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Texten publicerades första gången i Isaac Watts´ Hymns 1709. Andra strofen, som bygger på Uppenbarelseboken 5:9-14, har ofta (som här) gjorts om till refräng, ovanstående version känd från The Revival Tune Book, London 1850. Till Watts´ originalversion har annars ofta Johann Crügers melodi till Med tacksam röst och tacksam själ blivit använd. Den första svenska översättningen utfördes av baptisten och bokförläggaren Gustaf Palmqvist för andra samlingen av hans Pilgrims-Sånger.

Det är inte ovanligt att psalmförfattare inspirerats av den himmelska sång som återges på flera ställen i Uppenbarelseboken. Tillsammans med Gamla Testamentets ojämförligt omfattande sångsamling, Psaltaren, är denna Nya Testamentets och Bibelns sista bok den främsta inspirationskällan till den kristna kyrkans lovsånger. Att sjunga med himmelens änglar och helgon har uppfattats som en förövning eller "förfest" inför den saliga evigheten hemma hos Gud.

Före 1850 ca hade inga psalmer av Watts, och ö.h.t. nästan inga psalmer från den anglosaxiska världen, tagits in i svenska sång- och psalmböcker, där tyska lutherska sånger och psalmer dominerade stort bland översättningarna. Men ungefär samtidigt som den svenska utvandringen till Amerika tog fart, fick vi hit till Sverige en starkt ökad "invandring" av engelska och amerikanska sånger, bl.a. genom baptister som Palmqvist men också lutheraner som Lina Sandell. Man upptäckte den kristna sångskattens ekumeniska karaktär och vågade alltmer sjunga Guds lov med ord från både baptister, metodister och rent av romerska katoliker.

I Watts:

57 Sin enda grund har kyrkan

1. Sin enda grund har kyrkan
i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad,
den nya skapelsen...

Text: Olov Hartman 1981 (75 år) efter Samuel John Stone 1866 (27 år), "The Church´s one foundation".

Musik: Samuel Sebastian Wesley 1864 (54 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Samuel Sebastian Wesley, som personligen kunde vara ganska bitsk och av en präst i Exeter t.o.m. kallades "the most to be avoided man I ever met with", har tonsatt denna den kristna enhetens höga visa (om man nu inte räknar 1 Korintierbrevet 12-13 förstås). Och bra blev det gjort. Psalmen är betydligt mer lättsjungen nu än 1937, vilket beror både på den välformade texten - den som Hartman bearbetat så fint - och Wesleys mjuka melodi.

Precis som Ignaz Franz och Martin Luther hade Stone ett klart pedagogiskt syfte med sina psalmer. Och på 1860-talet skrev han ett antal psalmer över olika delar av trosbekännelsen, till tjänst åt sin församling, psalmer av vilka det i huvudsak är ovanstående text om kyrkan som bevarats och gjort sin författare känd.

S J Stone:

S S Wesley:

94 Du som av kärlek varm

1. Du som av kärlek varm
blödde för mig,
drag mig för varje dag
närmare dig.
Fyll du mitt hjärta så
att jag av kärlek må
offra med fröjd också
något för dig.

2. Du som i himlens höjd
beder för mig,
hjälp mig att se i tro,
Herre, till dig.
Giv att jag korset bär,
nöjd med vad du beskär,
redo att vittna här
något om dig.

3. Bo med din Andes kraft,
Herre, i mig,
att jag må varje dag
leva för dig,
lindra ett hjärtas sår,
söka ett vilset får,
göra varhelst jag går
något för dig.

4. Allt vad jag är och har
skänkte du mig.
Hjälp mig att helga det,
Herre, åt dig.
Och när jag utan brist
en gång dig ser till sist,
blir du, o Herre Krist,
allting för mig.

Text: Sylvanus Dryden Phelps 1862 (46 år) "Saviour, Thy dying love", Erik Nyström 1893, ngt bearb.

Musik: Robert Lowry 1871 (45 år)

Till författarens 70-årsdag skrev kompositören: "Det är värt att leva 70 år, även om man inte skulle kunna uträtta mer än att skriva en sådan hymn som Du som av kärlek varm. Och lycklig är den man, som kan skriva en sådan sång, vilken kommer att leva, även sedan dess författare gått bort." (Cit. efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 530, Gummessons 1964)

Psalmen trycktes första gången i Watchman and Reflector, vol. XLV, No. 11 (Boston, Massachusetts: 1864). Den började ursprungligen med raden: “Something, my God, for Thee”.

Sylvanus D Phelps:

Robert Lowry:

93 Jesus, Guds Son, träd in i denna skara

1. Jesus, Guds Son, träd in i denna skara,
oss med din Ande hägna och bevara...

Text: Julius August Gottfried Disselhoff 1860 (?) (33 år), Robert Teodor Kihlberg 1879 (31 år), Paul Nilsson 1908 (42 år), Anders Frostenson 1980 (74 år)

[För den äldre, för-frostensonska versionen, se Stora Nätpsalmboken nr 202: "Konung och Präst"]

Musik: Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna psalm har, liksom Din kärlek, Jesus, gräns ej vet, förknippats med invigningen av en gård med diakonal anknytning. Den sjöngs nämligen den 25 juli 1879 vid invigningen av ett nytt systerhem i Salem, alltså ett vilohem för diakonissor från diakonissanstalten Kaiserswerth, där Dissselhoff arbetade 1850-51 samt från 1855 och där han var föreståndare från 1864 till sin död 1896. Men i psalmboken anges psalmen - om än med frågetecken efter - vara skriven redan ett par decennier tidigare.

I varje fall hölls invigningstalet vid ovannämnda tillfälle med psalmens tema "Konung och Präst" som utgångspunkt - det handlade nämligen om prästkonungen Melkisedek i det gammaltestamentliga Salem på Abrahams tid (se 1 Mos. 14:17-24), som enligt Hebréerbrevet var en förebild till Kristus. Av den svenska tidskriften Olivebladets rapportering framgår att invigningstalaren betonat "huru Gud åt våra systrar, de gamla och trötta diakonissorna, såväl som åt de unga eleverna, byggt detta hus till en vederkvickelseort efter striden i hans tjänst samt till ett ställe för uppfriskande och stärkande av nya krafter till fortsatt kamp, vare sig under pilgrimsloppets mödofulla dagar eller i timman för en salig hemfärd." (Olivebladet sept/okt 1879).

Abraham möter Melkisedek:

I psalmens första vers förekom tidigare uttrycket "Låt detta hus ett tempel åt dig vara", vilket var det som fick Oscar Lövgren att förmoda att psalmen skrevs just för invigningstillfället i Salem. I varje fall passade den utmärkt väl den gången. Och enligt Lövgren står Kihlbergs översättning av psalmen redan i nämnda nummer av Olivebladet. Paul Nilsson bearbetade och förkortade den för sitt psalmboksförslag 1908 (samma år som söderhamnsprosten Kihlberg avled).

När Anders Frostenson bearbetade psalmen 1980 försvann inledningens hänsyftning på Melkisedek och Kristi dubbla (t.o.m. tredubbla, han är även Profeten) ämbeten. Kanske för att den inte av mindre bibelkunniga nutidssvenskar skulle missuppfattas som något slags ultrarojalistisk kungssång.

J Crüger:

113 Det är en ros utsprungen

1. Det är en ros utsprungen

av Davids rot och stam,

av fäderna besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vinter,

i midnatts mörka tid.

2. Om denna ros allena

ljöd förr Jesajas ord,

att född av jungfrun rena

han frälsa skall vår jord.

Av Herrens nåd och makt

oss detta under skedde

som oss profeten sagt.

3. Den späda rosen fina,

som doftar salighet,

i mörker skall den skina,

besegra dunkelhet.

Sann Gud och mänska sann,

oss arma mänskor frälsa

från synd och död han kan.

4. O Jesus, dem som klagar

i denna jämmerns dal

nu med din hjälp ledsaga

till himlens högtidssal.

Ja, i din Faders hus

låt oss dig evigt lova

i salighet och ljus.

Text: v. 1-2 Mainz 1585 ("Es ist ein Ros entsprungen"), v. 2 bearb. Michael Praetorius 1609 (38 år), v. 3-4 hos Fridrich Layriz 1844 (36 år), övers. Thekla Knös 1867 (52 år), ngt bearb.

Musik: 1400-talet/Köln 1599, arr. Michael Praetorius

Denna psalm trycktes för första gången 1599 i Köln i Alte Catholische Kirchen-Gesänge. Den har då hela 23 strofer, och utgår ifrån både Jesaja 11 och Lukas 1-2 ; hela julevangeliet alltifrån bebådelsen återberättas. Eftersom den redan då kallades "gammal kyrkosång" (1605: "gammalkatolsk") kan den mycket väl ha medeltida ursprung.

Melodin presenterades alltså tillsammans med texten 1599, men 10 år senare publicerade Praetorius i sin Musae Sioniae en körsättning som blivit mycket omtyckt och som gjort att han ibland tillskrivits även själva melodin (som alltså dock är äldre). Han hade också bearbetat strof 2 så att psalmen blev accepterad även bland s. k. protestanter.

I originalet är det jungfru Maria som är rosenbusken som bär fram blomman Kristus. Thekla Knös, som 1851 som första kvinna fått Svenska Akademins stora pris för ett versepos om Ragnar Lodbrok, följde Praetorius´ version som gör psalmen mer kristocentrisk genom att redan från början låta Kristus vara också själva "skottet" (jfr Upp. 22:16). De strofer hon tog med från den tyske hymnologen Layriz´ version är ju också tydligt evangeliska. Samtidigt låter Knös - också det i god luthersk anda - Maria finnas kvar som "jungfrun rena".

År 1943 kom det även en nationalsocialistisk version av psalmen, som varken betonade Maria eller Jesus, utan folkgemenskapen. Den sjungs dock knappast längre. Se vidare tyska Wikipedias artikel.

T Knös:

M Praetorius:

115 O Betlehem, du lilla stad

Ursprunglig melodi (dock ej med i psalmboken):

1. O Betlehem, du lilla stad,
hur tyst du ligger där,
försänkt i djup och drömlös sömn,
när skaparundret sker...

Text: Anders Frostenson 1976 efter Phillips Brooks 1868 (33 år) "O little town of Bethlehem"

Musik: Engelsk folkmelodi, alt. Lewis Henry Redner 1868 (37 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här]

Efter amerikanska inbördeskrigets slut gjorde Philadelphia-prästen Brooks en årslång resa genom Europa och Mellanöstern, där han bl.a. besökte just Betlehem vid juletid 1865. Han skrev i ett brev:

Efter en sen middag, tog vi våra hästar och red till Betlehem. Bara omkring två timmar senare kom vi till staden, som ligger på den ostligaste delen av en rad kullar, omgiven av terrasserade trädgårdar. Det är en vacker stad, bättre byggd än några andra som vi har sett i Palestina. Före mörkrets inbrott red vi ut ur staden till det fält där det sägs att herdarna såg stjärnan [sic!]. Det är ett inhägnat stycke mark med en grotta (alla Heliga Platser är grottor här), där de konstigt nog lokaliserar herdarna. Historien är absurd, men någonstans på de fält vi red igenom måste herdarna ha varit. Medan vi passerade, höll herdarna fortfarande vakt över sin hjord eller ledde dem hem till fållan.

I september 1866 var Brooks tillbaka med många upplevelser och intryck att smälta, och inte förrän 1868 tillkom hans numera världsberömda Betlehem-psalm, skriven för hans hemförsamling, Heliga Trefaldighets i Philadelphia. Psalmen trycktes första gången i programmet för söndagsskolans julgudstjänst 1868, och sjöngs med melodi av kyrkans organist Lewis Redner, som berättat:

När julen 1868 närmade sej, berättade mr Brooks för mej att han hade skrivit en enkel liten julsång till söndagsskolans julgudstjänst, och han bad mej göra en melodi till den. Den enkla musiken skrevs i stor hast och under stor press. Vi skulle träna den följande söndag. Mr Brooks kom till mej på fredag och sa: "Redner, har du funderat ut den där musiken än?" Jag svarade "nej", men sa att han skulle få den på söndag. På lördagskvällen var min hjärna helt förvirrad vad gäller melodin. Jag tänkte mer på min söndagsskollektion än på musiken. Men jag väcktes ur sömnen sent den kvällen av att höra en ängel viska i mitt ära, och jag rev åt mej en bit notpapper och klottrade ner melodin som vi nu har den. Och på söndag morgon fyllde jag i övriga stämmor innan jag gick till kyrkan. Varken mr Brooks eller jag trodde någonsin att texten eller musiken skulle överleva julen 1868. Min minnesbild är att Richard MacCauley, som på den tiden hade en bokhandel på Chestnut Street, tryckte sången på lösblad till försäljning. Och dr Huntington, kyrkoherden i All Saints´ Church i Worcester, frågade om lov att trycka den i sin söndagsskolsångbok, och det var han som gav melodin namnet "Saint Louis".

Doktor Huntingtons söndagsskolångbok gavs ut 1874. På 1880-talet började sången tas in i vanliga församlingssångböcker, och 1892, året före Brooks´ död, togs den in i hans eget samfunds psalmbok och spreds senare över världen. Men så sent som julen 1941 kände Winston Churchill inte igen den när han firade jul i Washington med kompanjonen Franklin D Roosevelt:

På juldagen gick presidenten och jag i kyrkan tillsammans. Den enkla gudstjänsten skänkte ro åt min själ och jag sjöng med i de kända psalmerna. En av dem, "O little town of Bethlehem", hade jag dock inte hört förr.

Eller kan det ha berott på melodin att Churchill inte kände igen psalmen? Redners melodi fick ju konkurrens, särskilt i Storbritannien men även i hans egna amerikanska episkopalkyrka, av den engelska folkmelodi som vi nu har i vår svenska psalmbok.

Källa:

Louis F Benson: Studies of Familiar Hymns, First Series (Philadelphia, Westminster Press 1924)
Churchill: Andra världskriget III, Skoglunds 1950, s. 706)

Första strofen i författarens manuskript:

Foto av Phillips Brooks (men så här gammal var han alltså inte när han skrev sången):

Lewis H Redner (som var ungefär så här gammal när han komponerade sin melodi):

139 Den stunden i Getsemane

1. Den stunden i Getsemane
inför mitt sinne står.
Där utstod Jesus för vår skull
en kamp så tung och svår...

Text: Edward Payson Hammond 1866 (35 år) "My Jesus, I would ne´er forget", sv. övers. Carl Boberg 1895 (36 år), Karin Hartman 1984 (71 år)

Musik: Asa Hull 1866 (38 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Precis som julpsalmen "O Betlehem, du lilla stad" är denna psalm ett direkt resultat av ett besök i "det heliga landet". Författaren har i sin sångsamling Gems of Praise berättat hur han besökte Getsemane någon timme under sin bröllopsresa 1866, och där inspirerades till sin sång. I originalet står det ju också helt konkret om "the hour I spent with Thee".

Men naturligtvis är det Frälsarens sista natt med sina lärjungar i Getsemane (se t.ex. Matteus 26) som författaren i andanom upplever. Getsemane var deras vanliga "utflyktsplats", men den här gången var ju situationen minst sagt annorlunda. Redan här börjar Jesus´ lidande, hans tunga själskamp som ingen orkar dela med honom (lärjungarna somnade och flydde sedan).

Det finns flera svenska översättningar av psalmen, men Karin Hartman valde att utgå ifrån Carl Bobergs översättning (som i sin tur utgick från en norsk översättning, Hin time i Getsemane) men också från själva det hammondska originalet. Det är en typisk "refrängsång", där halva texten är en upprepning av omkvädet: "Jag glömmer ej Getsemane, / där Jesu kamp jag sett. / I nattens bön hans vilja blev / med Faderns vilja ett."

P.g.a. sitt ämne har psalmen mest sjungits på Skärtorsdagar, kanske särskilt, innan den stod i Svenska kyrkans psalmbok, på frikyrkliga s.k. "Getsemaneaftnar" eller inom EFS. Men den bör ju egentligen kunna sjungas när som helst under året, ifall vi nu verkligen inte vill glömma Jesus´ kamp i Getsemane.

Hammond arbetade länge som evangelist, med särskild inriktning på barn. Hans psalm är inte direkt skriven för barn, men har ändå en enkelhet som kan slå an på alla åldrar.

Asa Hulls melodi trycktes samtidigt som texten i Hammonds Gems of Praise (omkring 1880), men har ofta utsatts för olika utjämningsförsök (jämnare tretakt, fyrtakt med punkteringar o.s.v.). På vissa håll sjunger församlingen på sitt eget vis oavsett hur det står i noterna och oavsett hur kyrkomusikern spelar. Men det är ju ett tecken på att psalmen varit mycket omtyckt och sjungen.

171 För alla helgon, som i kamp för tron

Alt. koral:

1. För alla helgon, som i kamp för tron
stått fast mot världen och nått himlaron,
till dig, o Jesus, höjes lovets ton.
Halleluja!
Halleluja!

2. Du var i världen deras fasta hus.
Din röst dem ledde fram i stridens brus,
och genom ödsligt mörker sken ditt ljus.
Halleluja!
Halleluja!

3. Vi kämpa må med troget, tappert mod
som förr en gång din helga skara god,
tills den bekrönt i segerns boning stod.
Halleluja!
Halleluja!

4. O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja!
Halleluja!

5. Blir dagen tung och själens möda lång,
tyst, hör! I fjärran tonar segersång,
och tro och vilja stärkes än en gång.
Halleluja!
Halleluja!

Text: William Walsham How 1864 (40 år) ("For all the saints"), sv. övers. Nathan Söderblom 1911 (45 år)

Musik: Joseph Barnby 1868 (30 år), alt Ralph Vaughan Williams 1906 (34 år)

Denna ståtliga allhelgonahymn publicerades första gången 1864 i "Hymns for the Saints Day, and other Hymns." Nästan ett halvsekel senare översattes den till svenska av Nathan Söderblom och trycktes på Allhelgonadagen (1.11 1911) i tidskriften Vår lösen. Så tidigt på seklet hade sedan med tända gravljus till allhelgona ännu inte slagit igenom i Sverige och dagen var heller inte allmän helgdag.

Men psalmen Söderblom översatt var den blivande konung Gustav VI Adolfs dåvarande hustrus, kronprinsessan Margaretas, älsklingspsalm. Och sedan hon hastigt avlidit den 1 maj 1920, gravid med sitt sjätte barn, sjöng församlingen den i Storkyrkan vid hennes begravning. Sannolikt bidrog detta till att psalmen året därpå togs in i psalmbokstillägget Nya Psalmer.

Psalmen betonar i hög grad pilgrimsmotivet och kunde lika gärna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen". Dess uppfordrande innehåll påminner starkt om inledningen av Hebréerbrevet 12. Fjärde strofen är ett exempel på rent retorisk invokation (jfr "O Maria, lär mig dina sånger" eller "Vi hyllar er, sanningens vittnen") och ska inte uppfattas som någon oevangelisk åkallan av helgonen.

Kronprinsessan Margareta (1882–1920). Fotografi från 1910-talet.

Walsham How:

Joseph Barnby:

Ralph Vaughan Williams:

190 Bred dina vida vingar

Alt koralvariant (OBS finns ej i psalmboken!):

"BARNETS AFTONBÖN"

1. Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig,
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet,
min visdom och mitt råd,
och låt mig alla dagar
få leva av din nåd.

2. Förlåt mig alla synder,
mig rena i ditt blod.
Giv mig ett heligt sinne,
en vilja ny och god.
Tag i din vård och hägnad
oss alla, stora, små,
och låt i frid oss åter
till nattens vila gå.

Text: Lina Sandell 1860 (28 år), 1865, ngt bearb.

Musik: Svensk folkmelodi

Denna vår kanske mest kända aftonpsalm gavs under rubriken "Barnets aftonbön" ut i häftet Korn åt små fåglar (1865), som innehöll både sånger och berättelser för barn. Samma år trycktes den även i Lina Sandells kalender Korsblomman för 1866. Men hon hade gjort ett första utkast redan fem år tidigare i ett brev till en väninna, från "Guds hydda den 30 aug 1860". Då började psalmen så här:

Bred dina vida vingar,

o Jesu, över mig,

och låt din lilla kyckling

få gömma sig i dig.

Bliv du mitt allt i alla,

min visdom och mitt råd,

och låt mig alla dagar

få leva blott på nåd.

Var fick Lina Sandell kycklingarna och Jesus-vingarna ifrån? Ja, ett svar, det viktigaste, är: Från det Jesus säger om sig själv i Lukasevangeliet 13:34! (Jämför vad David säger i sin grott-bön när han var jagad av Saul, Psaltaren 57:2: "I dina vingars skugga tar jag min tillflykt").

Ett annat svar är: Från Paul Gerhardt, som i näst sista strofen av sin berömda kvällspsalm Nun ruhet alle Wälder skriver så här:

Breit aus die Flügel beide,
o Jesu, meine Freude,
und nimm dein Küchlein ein!

Även om vissa förståsejpåare haft synpunkter på Sandells användning av denna bild (som dock alltså har starkt stöd hos Frälsaren själv) och mer eller mindre nedlåtande talat om "hönsapsalmen", så har psalmen i hela vårt land - och flera grannländer - blivit mycket känd och älskad. Lina Sandell bearbetade den själv något och tog bort uttrycket "din lilla kyckling", men Jesus fick behålla vingarna! Ytterligare något bearbetades texten för 1937 års psalmbok ("blott av nåd" i första strofen blev t.ex. "av din nåd") och för 1986 års psalmbok (då inrimmet "två mig" i andra strofen blev "mig rena"). Men i stort sett har sången vandrat oanfrätt genom 150 år av svensk psalmsång.

Den har dessutom länge, trots de små irritationsmoment som de delvis olika textversionerna vållat, hört till det exklusiva antal psalmer som många lyckats lära sej helt utantill. Även efter det att psalmpluggandet i skolan upphört.

L Sandell:

211 Jesus kär, gå ej förbi mig

1. Jesus kär, gå ej förbi mig.
Låt mig bönhörd bli.
Då åt andra nåd du skänker,
gå ej mig förbi.
Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli.
Och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.

2. Låt ock mig vid nådatronen
finna himmelsk ro.
Då jag sjunker ned förkrossad,
Herre, lär mig tro.
Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli...

3. Blott på din förtjänst jag kommer
och din nåd begär.
Intet i mig själv jag äger,
fräls mig som jag är.
Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli...

4. Du är all min glädjekälla,
mer än liv för mig.
Vad i himlen, vad på jorden
har jag utom dig!
Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli...

Text: Fanny Crosby van Alstyne 1868 (48 år) "Pass me not, o gentle Saviour", sv. övers. Erik Nyström 1875 (33 år), bearb. 1962
Musik: William Henry Doane

Denna psalm påminner mycket om berättelsen om Bartimeus i Markusevangeliet 10:46. Den är ett rop på hjälp, ett rop som inte låter sej tystas av omgivningens hyssjanden. Refrängens upprepade "Jesus, Jesus, låt mej bönhörd bli!" är som en kortversion av den s.k. Jesusbönen: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dej över mej syndare."

Även Abrahams mer lugnt hövliga bön i 1 Moseboken 18:3 kan ha tjänat som inspiration, och är ju dessutom nästan ordagrant återgiven i raden "gå ej mig förbi".

Som bönepsalm i många fri- och lågkyrkliga kapell och bönhus har denna sång sjungits mycket flitigt. Den är ju på en gång en väckelsesång och en lovsång (se v. 4) och skulle inte passa illa vid t.ex. nattvardsfirande.

Psalmen är en av Fanny Crosbys mest kända, hör här hur nederländarna sjunger och spelar den! Men den blinda lärarinnan och författarinnan har skrivit över 8000 sånger till, varav många översatts till svenska. I glädjen över honom, som inte bara gick förbi.

Fanny Crosby:

William Henry Doane:

249 Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872 (33, 40 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1872 (59 år)

"Blott en dag" har länge tillhört våra vanligaste begravningspsalmer, och är liksom den förra psalmen, Tryggare kan ingen vara, en av Lina Sandells absolut mest kända. Den skulle lika väl passa att sjunga som morgonpsalm, och den behöver nog användas bredare om den inte ohjälpligt ska förknippas med sorg och död. (Jag har varit med om att en kvinna känt sej tvungen att lämna lokalen när "Blott en dag" skulle sjungas, just för att den sjöngs vid hennes dotters begravning). Ändå är det ju en förtröstansfull och trosfrisk psalm, som många skulle må bra av att sjunga och begrunda oftare. T.ex. som morgonpsalm.

Oscar Lövgren berättar: "Sången förekommer första gången tryckt som sammanfattning och avslutning på en allegorisk framställning i Korsblomman för 1866, tryckt 1865. Där berättar L. S. om ett gammal väggur, som plötsligt stannat. Urtavlan gör en grundlig undersökning om orsaken. Det visar sig då att felet är pendelns. Och pendeln förklarar att han inte orkade mera, då han kom underfund med att han på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka 86400 gånger. Urtavlan föreslog att han på försök skulle svänga fram och tillbaka sex gånger. Han gjorde så och förklarade att han inte gruvade sig för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger. Urtavlan undrade om det inte var blott tanken på arbetet och inte arbetet som sådant, vilket vållade så stor oro. 'Fastän du i ett ögonbilck kan tänka dig de millioner varv du har att gå fram och tillbaka, fordras likväl endast ett varv i sänder av dig. Och hur ofta du än har att gå samma väg fram och åter, skall du dock alltid ha ett ögonblick för varje gång', menade urtavlan. Sedan pendeln betänkt sig erkände han riktigheten i detta resonemang och återtog sitt tålmodiga arbete. Så drar L. S. ur denna skildring ut lärdomen, att det är dåraktigt 'att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.' Så följer omedelbart hennes sång. Det förefaller troligt att hon hämtat allegorin om vägguret från en engelsk tidskrift. I varje fall kommer hennes uttryck 'Som din dag, så skall din kraft ock vara' från den engelska och inte från den svenska bibeln. Det heter nämligen i 5 Mos. 33:25: 'Thy shoes shall be iron and brass, and as thy days so shall thy strength be.' I det första trycket hade varje rad en stavelse mindre än vi nu är vana vid, alltså 'En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på' o.s.v. Ändringen kom genom Ahnfelts samling 1872, där också hans bekanta melodi infördes."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 605f.)

En annan ändring som tillkom 1872, och som ofta kommenterats på senare tid, var att raden "Han som har mer än modershjärta" (med anspelning på Jesaja 49:15) byttes ut mot "Han som bär för mig en faders hjärta". Det påstås att Lina Sandell nästan skrivit något feministteologiskt, men hon skrev ju faktiskt inte (som Carola sjunger på skivan Blott en dag) "Han som bär för mig en moders hjärta". Däremot är det sant att Lina Sandell på flera andra ställen liknat Gud vid en moder, och att männen i diverse sång- och psalmbokskommittéer inte alltid förstått att uppskatta (det f.ö. helt bibliska) bildspråket.

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

250 Är det sant att Jesus är min broder

1. Är det sant att Jesus är min broder?
Är det sant att arvet hör mig till?
O så bort med alla tårefloder,
bort med allt som här mig ängsla vill!

2. Han min broder - under över under -
större nåd väl aldrig tänkas må!
Fast jag ej kan tro det alla stunder
är jag salig på hans ord ändå.

3. Han har sagt: "Min Fader, eder Fader",
han har sagt: "Min Gud och eder Gud."
Gläds, min själ, med världars myriader,
att ock du har fått ett sådant bud!

4. O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mig ställer,
ger mig rätt till samma arv som han.

5. Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

Text: Lina Sandell-Berg 1863, 1882 (31, 50 år), ngt bearb. 1986

Musik: Oscar Ahnfelt 1863 (50 år), alt. Andrew Lloyd Webber "Look at all my trials and tribulations (Last Supper ur Jesus Christ Superstar)"

Detta är en av de många tidiga Lina Sandell-sånger som inspirerades av en predikan av Carl Olof Rosenius. Det bibelställe som Lina Sandell framför allt utgår ifrån är Johannesevangeliet 20:17, där Jesus efter sin uppståndelse kallar lärjungarna "sina bröder" (jfr även Matteusevangeliet 12:48ff). Men Rosenius´ predikan, som tillsammans med Sandells sång publicerades i tidningen Pietisten i maj 1863, utgick ifrån Romarbrevet 8:17: "Men är vi barn, så är vi också arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar." En vers som återklingar också hos Lina Sandell: "Samma arv däruppe i det höga, / samma himmel, samme Gud och Far".

Några av de bearbetningar som gjordes 1986 har jag personligen lite svårt för. Lina Sandell skrev vad jag vet "Gud min broder! Under över under!" Så varför man ändrade till "Han min broder" har jag svårt att förstå. Och vem som hittade på att vi skulle glädjas med "världars myriader" vet jag inte - psalmbokens präktigaste nödrim? Om alla världars myriader gläds med oss över det gudomliga Broderskapet vet jag inte heller. Lina Sandell skrev faktiskt:

Han har sagt: "Min Fader, eder Fader.

Han har sagt: Min Gud och eder Gud.

O, min arma själ, är du ej glader

att ock du har fått ett sådant bud?

Men provinsialismen "glader" kunde psalmbokskommittén alltså inte tåla. I frikyrkopsalmboken Psalmer och Sånger vågar man dock låta Nils Frykman fortsätta sjunga: "Nu är jag nöjd och glader, / nu kan jag andas ut." Märkligt ;o). Frikyrkorna borde väl ha ändrat till: "Nu gläd er, myriader, / nu kan vi andas ut"?

En numera helt utesluten vers i Lina Sandells fina psalm är denna:

Fast jag aldrig tror det som jag ville,

är dock saken alltid lika sann.

Ej i tvekan jag min frid förspille,

då ju Jesus aldrig ljuga kan!

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

Denna psalm är skriven bl.a. utifrån orden i Rut 1:16. Det syns tydligare i det tyska originalet, där första strofen slutar: "Wo du wirst geh'n und stehen, da nimm mich mit." Psalmen kan kallas "överlåtelsepsalm" eller "pilgrimspsalm" och passar bra även som begravningspsalm.

Julie von Hausmann hade länge sysslat med sångdiktning (ofta tidigt på morgonen), när en av hennes väninnor 1862 visade en del av hennes sånger för kyrkoherde G Knak. Han tyckte särskilt om denna sång, och bad om tillåtelse att publicera den i samlingen Maiblumen (1862). Johan Alfred Eklund översatte den för 1917 års psalmboksförslag, och det är den versionen vi har här, men även andra hade tidigare översatt den till svenska.

Melodin av Friedrich Silcher komponerades ursprungligen till folkvisan Wie könnt ich ruhig schlafen och trycktes i hans Zwölf Kinderlieder (12 barnsånger), häfte III, 1842. De årtal som i psalmboken anges för text resp. melodi avser alltså i bägge fallen tryckåren - ingenting hindrar att båda i verkligheten skapades åtskilliga år tidigare.

Hör här så fint nederländarna sjunger! Och här kommer en helt annan version med annan melodi:

.

Julie von Hausmann på äldre dagar:

Friedrich Silcher:

Denna lilla bönesång trycktes första gången i Robinsons samling Songs of the Church (1862) och första gången på svenska i Engelkes lilla samling På vägen hem (1883). Liksom många andra psalmer anknyter den till Israels barns vandring från Egypten till Kanaans land, i det här fallet till klippan som gav dem vatten i öknen och till "brödet från himmelen", mannat som varje morgon låg som rimfrost på marken. Se mannasamlandet på bilden nedan:

C S Robinson:

Lowell Mason: