199 Den blomstertid nu kommer

Melodivariant från finska koralboken, intressant nog närmare den äldre svenska traditionen:




1. Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

4. O Jesus, du oss frälsar...

Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), v. 4-5 bearb. Britt G Hallqvist 1979 (65 år). För en alt bearb av hela psalmen, se Fria psalmboken.

Musik: Svensk folkvisa / 1693, jfr versionen i Haeffners koralbok nr 394!  

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte vers 4-5 återges här än]

Vår kanske mest kända psalm, över 300 år gammal. Den är en vår- och försommarpsalm och de första verserna sjungs mycket flitigt från skolavslutningarna fram till midsommartid, samt ännu på en del bröllop och begravningar i juli, varefter den definitivt kan sägas ha "blommat ut".

Huruvida Israel Kolmodin verkligen har skrivit den är omdiskuterat, men att den redan i de psalmboksupplagor som gavs ut under hans livstid angavs vara av honom (vilket han eller någon annan på den tiden aldrig dementerade) är och förblir dock ett mycket starkt skäl för hans författarskap. Men visst kan han ha haft både en och annan förebild, t.ex. den latinska skolsången Adest tempus floridum ("blomstertiden är inne") ur Piae Cantiones. Eller Johann Walters "himmelska sommarsång" Med lust och glädje tänker jag på den sommartid (SvPs 1697 nr 412, SvPs 1986 nr 324), som i Sverige sjungits på samma folkmelodi som Kolmodins text (liksom f.ö. även visan Greven av Rom som finns i Harald Olufssons visbok från 1573)!

Till den glädje det hava kan återger jag dock den folkliga tradition som förlägger psalmens tillkomst till Hångers källa på Gotland, där Israel Kolmodin 1694 tillträdde en tjänst som "superintendent" (ung. "biskop").

Kolmodin hade Lärbro pastorat till prebende och vistades gärna under sommaren där, särskilt vid Hångers gamla offerkälla, som var omgiven av ståtliga ekar och lummiga almar. En midsommardag skulle han predika i Ganns gamla medeltidskyrka. Han tog god tid på sig för sin vandring genom skogen och över de gröna ängarna ned till Hångers källa. Gripen av den gotländska naturens blomsterfägring och mitt i dess sköte skrev han nu sin sommarpsalm. Detta måste ha skett 1692 eller följande år, ty den trycktes i 1694 års psalmbok. (Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 348, Gummessons 1964).

Men andra anmärker tvivlande att Kolmodin (som utnämndes 1692) ju inte tillträdde superintendenturen förrän 1694 och tydligen inte tog sitt prebende i egentlig besittning förrän 1698. Ingen kan ju dock utesluta att Kolmodin skrev psalmen under en "rekognosceringstur" i sitt blivande hemlandskap. Vare hur det vill med själva tillkomstplatsen; jag finner knappast någon anledning att betvivla själva författarskapet.

Så här ser i vart fall Hångers källa ut nu på 2000-talet:

Och så här löd psalmtexten i 1695 års psalmbok, där den kom med också sedan 1694 års svedbergska psalmbok "refuserats" och sedan i hög grad beskurits:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor;
nu nalkas ljuflig sommar,
då gräs och örter gror.
Den blida sol uppwärmer
allt, hwad har warit dödt;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo födt.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand´ örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att wi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer foglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då wår tunga
lofsäga Herren Gud?
Min själ! upphöj Guds ära
med lof- och glädje sång,
som fröjda will och nära
oss med wälgärning mång.

Du ädle Jesu Christe,
wår glädjesol och sken!
Blif hos oss till wårt sista,
uppwärm wårt kalla sinn´.
Gif kärleks eld i hjertat,
förnya själ och and´;
wänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal!
Ack, wärdes själen kröna
med dygder till stort tal.
Din nåd låt henne fukta,
som dagg utaf Sion,
att hon må ljufligt lukta,
som ros i Libanon.

Wälsigna årets gröda
och wattna du wårt land;
gif oss nödtorftig föda,
wälsigna sjö och strand.
Din´ fotspår drype af fetma;
bespisa med ditt ord
och med dess ljufwa sötma
oss uppå denna jord.

Psalmen bearbetades något för 1819 års psalmbok (troligen av Wallin), där psalmen (liksom i 1937 års psalmbok) hade följande text som nummer 394 (se även Wikisource):

Britt G Hallqvist förkortade och bearbetade psalmens andra hälft ganska grundligt i arbetet med nuvarande psalmbok, men den sjungs fortfarande mycket sällan i sin helhet. Den har dessutom språkligt blivit något kluven genom att de äldre verbformerna ("de skola", "man hörer") behållits i v. 1-3 men inte i v. 4-5 ("vi hälsar"). Och sista strofens tidigare allusion på psaltarbönen om att Guds fotspår ska "drypa av fetma" var förstås lite svårsmält under 1980-talets veritabla fettskräck och "light-dyrkan" - ginge den månne bättre att svälja nu på 2000-talet med dess "fettdoktorer" och LCHF-dieter?

Två svenska filmer har fått sina namn från denna psalm: Alf Sjöbergs Den blomstertid från 1940 och Bo Widerbergs Lust och fägring stor från 1995.

200 I denna ljuva sommartid

 

 Jfr även Land Lars Erssons melodi till SvPs622, som i leksandstrakten sjungits just till "I denna ljuva".

Alt. Anders Öhrwalls koral (finns ej i psalmboken):




1. I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full,
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Nu växer säd för skördens tid,
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa,
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

4. När jag hör trastens klara sång...

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Geh aus, mein Herz, und suche Freud", sv. övers. Joachim von Duben d.ä. 1725 (54 år), Christoffer Olofsson Angeldorff 1855 (47 år), Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. dalakoral från Malung (känd via Anders Nyberg), alt. mel. av Anders Öhrwall,

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Detta är tillsammans med Den blomstertid och En vänlig grönska vår mest kända och sjungna sommarpsalm, vars två första strofer fortfarande (2011) ofta sjungs vid skolavslutningar o dyl. Den är 40 år äldre än Den blomstertid, och översattes till svenska för nästan 300 år sedan, men slog inte riktigt igenom i vårt land förrän den genommusikaliske ärkebiskop Nathan Söderblom vid 50 års ålder gav den en lika melodisk som lättsjungen koral.

I Tyskland sjungs den lika glatt på en helt annan melodi, med repris på strofens slutrad:

Psalmen trycktes första gången på svenska år 1725 i samlingen Uthwalde Andelige Sånger, och i något bearbetad form i Angeldorffs svenska översättning av Johann Arndts En Sann Christendom 1855, som avslutning på Fjärde bokens kapitel 3, som handlar om Guds verk den tredje skapelsedagen. Angeldorffs psalmtext bearbetades ytterligare för 1911 års Förslag till reviderad psalmbok.

Psalmens första del är storslagen naturlyrik, en sommarskildring utan sin like i våra psalmböcker (jfr dock Psaltaren 104). Dess andra del vänder blickarna mot himmelen och dess härlighet, inte för att förta sommarbilderna dess glans, utan för att fråga sej hur skönt det inte ska vara hemma hos Gud när det är så vackert "redan här". Jämför betraktelsesättet med Wallins retoriska fråga i psalmen Var är den vän:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eller Josephsons fråga i psalmen O vad världen nu är skön:

Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

Och den avslutande delen av Gerhardts långa sommarpsalm - i originalet hela 15 strofer! - är en bön om att redan här få växa till i tro, hopp och kärlek, och att sedan få grönska och blomma hos Gud för evigt.

Paul Gerhardt:

Nathan Söderblom:

201 En vänlig grönskas rika dräkt

Alt. koral (i bearbetad form använd till psalmen 1939 års koralbok):



1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Jfr detta inslag i radions P1!

Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén:

202 De blomster som i marken bor

 

1. De blomster som i marken bor

kan aldrig själen glömma...

Text: Harry Martinson 1973 (69 år)

Musik: Erland von Koch 1974 (64 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Denna psalm av den utsökte naturlyrikern Harry Martinson skulle i mina öron lika gärna kunna sjungas en dyster november- eller januarihelg. Den presenterar sej ju som en själens erinran, som ett memorandum i "själens vinterdagar", då "sommarns hagar" behöver manas fram i "vinterns långa själanöd". Och då vi "djupt i minnet" kan få "skåda Gud i evig sommarskrud".

Men psalmen sjungs nog faktiskt bara på sommaren, som omväxling till de äldre sommarpsalmerna. Erland von Kochs melodi påminner lite grann om Waldemar Åhléns till En vänlig grönska, samtidigt som den, liksom Martinsons text, är djupt originell. I vart fall har den inte avskräckt från användning.

Harry Martinson:

Erland von Koch: