1. I hoppet sig min frälsta själ
förnöjer,
i tron jag till ett evigt väl
mig höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mig livet skänker.
2. Med honom salighetens stig
jag funnit,
och himlaarvet han åt mig
har vunnit.
När jag insomnar
han mig omfamnar,
och på hans armar jag i himlen hamnar.
3. Som fågelen vid ljusan dag
sig gläder,
så glad i ljusets rike jag
inträder.
Vid änglasången
och harpoklangen
jag skådar evighetens dag uppgången.
4. Och högre, klarare än gull,
än solen,
min själ skall skina ärofull
för stolen.
Den gode Guden
iklär mig skruden,
som själv han lovat åt den kära bruden.
5. En evig, oförgänglig fröjd
det bliver,
som fridens Gud i himlens höjd
mig giver,
där Jesu vänner
med palm i händer
lovsjunga Lammet, som de sina känner.
6. Ack, att jag dit ur sorg och strid
må komma,
där Gud församlar i sin frid
de fromma!
Min Jesus vände
snart mitt elände
i fröjd och salighet förutan ände.
7. Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst, när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Text: Elle Andersdatter (?) tr. 1639 "Eya mit Hierta ret inderlig jubilerer", sv. övers. Olaus Forsselius 1668, Johan Olof Wallin 1819 (40 år)
- jfr nr 639 Mitt hjärta vidgar sig överfullt av glädje
Musik: Svensk variant av tysk folkmelodi, jfr nr 487 i Haeffners koralbok från 1820 och nr 411 i Vallerius´ koralbok från 1697
Denna danska psalm trycktes första gången i Tuende aandelige Vjser 1639, ett litet enkelt skillingtryck. I grunden bygger den på Psaltaren 45 och Uppenbarelseboken 21. Och år 1668 finns den översatt till svenska, tryckt i Manuale Eller Een Ny Handbook. I den formen togs den 30 år senare in i psalmboken. Men Johan Olof Wallin gjorde 1819 en ganska kraftig bearbetning och förkortning av texten, och det är hans bearbetning vi har här ovan. (Jämför den danska förkortningen Eja min sjael ret inderlig sig fryder).
I 1937 års psalmbok fanns dock som nummer 598 den längre versionen (14 verser) också med, något bearbetad. Att psalmen tillskrivits en viss Elle Andersdatter (i övrigt okänd) beror på att originalet är ett s.k. akrostikon, där strofernas begynnelsebokstäver bildar just detta namn. Man tänker sej nu dock att det lika gärna kan ha varit en herre som skrivit psalmen men tillägnat den damen Elle A!
Fast är det ändå inte troligare att en kvinna faktiskt skrivit den och med tidsenlig tillbakadragenhet "dolt sej" i begynnelsebokstäverna? Hade en man skrivit psalmen hade vi väl troligen känt till vem det var? (Med tanke på männens åtminstone dåförtiden ringare blygsamhet...). Och varför ska hursomhelst just Elle ha ett frågetecken efter sitt namn, när Johan Possieth inte har något efter psalmen Ett, Jesus, än påminner jag, trots att författaruppgiften om honom också enbart grundar sej på att psalmen i sin ursprungliga längre version bildar hans namn som akrostikon? (Och trots att Oskar Lövgren i sitt Sång- och psalmlexikon (Gummessons 1964) räknar upp fyra skäl till att Possieths författarskap är "mycket tvivelaktigt" (sp. 538))!
Wallins version är kort och käck, Hartmans lika kort men innerligare. Men kan du få tag i psalm 598 i 1937 års psalmbok, så läs och sjung den versionen istället. Himmelspsalmer ska vara långa!
