Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Visar inlägg med etikett Ehrenborg-Posse Betty. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ehrenborg-Posse Betty. Visa alla inlägg
Psalmen trycktes första gången, med melodi, 1856 i Andeliga Sånger för Barn, häfte nr 3. Precis som 1900-talets store svenske psalmförfattare, Anders Frostenson, förnyade "söndagsskolans moder" Betty Ehrenborg-Posse vår sång- och psalmskatt genom sånger som från början var tänkta för barn (man kan just i det avseendet även jämföra med H C Andersens Eventyr). Hon var också en föregångare genom att gärna ignorera rimtvånget i sina bibelparafraser (av bl a psaltarpsalmer). T ex i denna text.
Psalmen var väckelseledaren Carl Olof Rosenius´ älsklingssång och är fortfarande Betty Ehrenborg-Posses mest sjungna och spridda psalm. Den fanns i 13 av 14 svenska samfundssångböcker innan den 1986 togs med i den för nästan alla samfund gemensamma psalmboken.
Melodin är en ombildning av hugenottmelodin Or sus, serviteurs, som i mer ursprunglig form finns i psalmboken till texten Vår Gud, till dig du skapat oss. B Ehrenborg-Posse:
Det var länge oklart vem som skrivit denna populära morgonsång. Länge tillskrivs åtminstone melodin den tyske organisten och kompositören Karl H E Hauer, men nu har läget klarnat (se vidare Nisser/Selander/Bernsköld Psalmernas väg (Wessmans 2014), s. 170f): Texten återgår på en sång av den romersk-katolske prästen Christoph von Schmid (1768-1854) och melodin är komponerad av musikläraren Johann Adam Anthes (1788-1843). Men den blev tidigt spridd och sjungen även i andra länder, och ursprunget föll i glömska (lite som Stilla natt, utan alla jämförelser i övrigt). Pianoförsäljaren m.m., baptisten Horace Waters, tog in sången i sin söndagsskolsångbok The Sabbath School Bell, där den finns med i andra upplagan 1859 (oklart om den fanns i den första). Redan dessförinnan var den dock översatt till svenska, och i Amerika tycks den sedermera ha fallit i glömska.
Det var nog Betty Ehrenborg-Posses förtjänst att sången blev så populär som den blev just i Sverige, eftersom hon mycket snabbt introducerade den i vårt land genom söndagsskolan och sitt sånghäfte Andeliga sånger för barn (1852). Idag sjungs sången av alla åldrar även nere vid kusten - och inte bara på fjällvandringar eller skidläger (där den i kristna grupper ibland varit nästan obligatorisk vid morgonbönen).
Men att sången skulle få tas in i själva psalmboken, det var långt ifrån självklart 1937 (däremot 1986!). Den ansågs alltför barnslig och formellt undermålig. Jag citerar ur faluprosten Gunnar Ekströms bok: Den nya psalmboken - ett försvar och en lovsång (Falun 1938):
"En vän har förklarat sig anse att N 521, Morgon mellan fjällen, och N 520, Jesu kär, höra till det uslaste i psalmboken. Det var inte alls överraskande att få höra detta. Morgon mellan fjällen påtalades av gammalt förståndigt folk också i utskottet och i kyrkomötesdebatten. Och eftersom den kommit in i utskottets förslag på grund av min motion nr 39/1936, kände jag mig uppkallad att ingå i svaromål. (Texten har nu av R blivit tacknämligt bearbetad och är även i formellt avseende tillfredsställande). Ur mitt "försvarstal" citerar jag följande:
Det finns dock något i den nutida psykologiska forskningen och pedagogiken som heter barnpsykologi. Paulus säger: ´När jag var barn, talade jag som barn och hade barnsliga tankar, men när jag vart man, lade jag bort det barnsligt var'. De som tänka som barn och tala som barn, ha icke samma förmåga av det genomförda logiska tänkandet och koncentrationen som fallet är med de äldre. Någon menar sig ha kommit med en förkrossande kritik över den i motionen intagna mycket kära och populära barnpsalmen 'När han kommer, när han kommer att samla de sina' genom att påpeka, att i första versen barnen jämföras med morgonens stjärnor, i den andra med lamm och i den tredje med juveler: 'Vad är det för slags psalm?' - ja, så resonerar en gammal man, men för barnen ligger denna växling av bilder väl till, ty barnens fantasi låter tankarna flyga från det ena till det andra... Den store barnavännen skulle icke kritisera dessa psalmer, som sjungas av barnen med sådan hänförelse, utan han skulle säga till oss: Låten barnen komma till mig såsom barn, låten, mina kära gamla svenska kristna, barnen få komma in i kyrkan sjungande dessa sina enkla barnasånger, och förmenen dem det icke'.
Vad 'Morgon mellan fjällen' beträffar, har den än mäktigare försvarare, än jag kan vara det. Hela den svenska söndagsskolan försvarar den med generationers erfarenhet av huru just den sången framför de flesta andra är barnen kär och av dem gärna sjunges. Och vad som skall vara avgörande beträffande sånger för barn är icke vad de gamla tycka, att barnen borde sjunga - "kärnpsalmer" - utan vad barnen själva tycka om och glädjas åt, därför att det är präglat av barnasinne. Och varför skall det vara misshagligt, om barnet jublar ut sin enkla barnatro på Guds beskydd, hans kärlek och omvårdnad i ett återkommande Gud är god? Hör då icke Guds godhet till kärnan av evangelium? Eller måste det som skall sjungas av barn vara abstrakt, tungt, torrt och för barn tråkigt, ifall det skall kunna godkännas av lärda äldre herrar utan barnpsykologi? Ett typiskt exempel är psalmen 342 i W [Wallinska psalmboken, skr. anm.] 'O Gud som ej de spädas röst föraktar'. (Läs den!). Icke blott att den har åtta strofer. Utan de flesta raderna med sina elva versfötter äro så långa, att de i ett av de förslag, som utgjort förarbete till den nya psalmboken, måst tryckas på två rader. (Jag har anledning att tro, att det var kritiken i min junibroschyr 1936 av denna psalm såsom ämnad att ingå i psalmboken under rubriken 'Barn", som gjorde, att det icke vidare blev tal om den saken).
Ja, barnen sjunga i sin barnaoskuld med glädje i 'Morgon mellan fjällen' om Guds godhet. Och när de vuxit till och räknas till ungdomen, draga de jublande åstad och sjunga:
De gamla, de kloka må le, vi äro ej förståndiga som de, men vem skulle sjunga om våren den unga, om vi vore kloka som de?"
"EN BÖN I LIV OCH DÖD FÖR DEN HELIGASTE BLAND TROENDE I VÄRLDEN"
1. Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, o Guds Lamm, låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot.
---
4. Vid vart flyktigt andedrag, och när jag skall dö en dag, när till okänt land jag går, när inför din dom jag står: Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig.
Om denna psalm finns så många tillkomsthistorier att det knappast lönar sej att referera alla. Kanske ingen av dem är sann. Det är dock ett faktum att Toplady kraftfullt vände sej emot den metodistisk-wesleyanska läran om "Christian perfection", att en kristen redan i detta livet kunde uppnå fullkomlig helgelse och något slags syndfrihet (observera dock att John Wesley ingalunda trodde sej själv ha uppnått denna). Likaså är det ett faktum att psalmen, när den 1776 publicerades i marsnumret av Topladys tidskrift Gospel Magazine, försågs med rubriken "En bön i liv och död för den heligaste bland troende i världen."
Och ett annat faktum, och ett gott betyg åt Topladys teologiska motståndare, är att denna psalm, som skrevs i opposition mot metodistisk helgelselära, blivit älskad och sjungen även i världens metodistkyrkor! Liksom John Wesley tror sej inga sanna metodister själva ha blivit så helgade att de inte längre, inför den yttersta dagen och den yttersta domen, behöver be om Guds nåd och rening genom Jesu blod. Psalmen förenar kristna över hela världen (jfr mennonitkörens fantastiskt vackra insjungning i Youtube-klippet överst!) och har sjungits vid otaliga gudstjänster och inte minst begravningar i snart ett kvarts årtusende (bl.a. vid begravningen av den engelske premiärministern Gladestone, som f.ö. översatt hymnen till latin!). Den sista strofen har i vissa släkttraditioner sjungits som avslutande bön efter kistans nedsänkande i graven.
Psalmen bygger i huvudsak på 1 Korintierbrevet 10:4, där den klippa som gav vatten åt israeliterna i öknen identifieras med Kristus. Det "vatten och blod" som går fram från Jesus hjärta ("Guds Lamm") syftar på berättelsen i Johannesevangeliet 19:34 om hur en soldat stack upp Jesus sida med en lans, och hur både blod och vatten då rann ut. Att Jesus´ blod sonar världens synd vittnar hela Nya Testamentet om (inklusive Jesus själv, då han vid nattvardens instiftande säger: "Detta är mitt blod, förbundsblodet, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse" (Matteusevangeliet 26:28) Jfr 1 Johannesbrevet 1:7 och 2:2! Ö.h.t. har bilden av Jesus som den brustna klippan, där syndare kan få skydd, en lång tradition, och inte minst under 1700-talet var den mycket vanlig, främst inom greve Zinzendorfs herrnhutistiska rörelse.
Men att Toplady inte bara vill bli befriad från syndens skuld ("lagens hot") utan också från dess makt över honom, syns tydligt i originalet, där han talar om en "be of sin the double cure, / save me from its guilt and power!" Och just denna "dubbla kur" var ett av John Wesleys mest kända uttryck! Så han och Toplady stod kanske närmare varandra i sak än man kunde tro av den stundtals heta och ibland föga helgade teologiska duskussionen (Wesley lär en gång ha jämfört den med att slåss med sotaren)!
Tyvärr hör Britt G Hallqvists bearbetning av psalmen (föga diskret i v. 2-3) till hennes minst lyckade. Den har inte funnit vägen till nya generationer, och de äldre har inte känt igen den bönepsalm de ofta lärt sej utantill.
Den spruckna klippa vid Burrington Combe, som sägs ha inspirerat Toplady till psalmen:
Denna psalm är en av de endast tio psalmer i nuvarande psalmbok som även före 1986 förekom i alla de psalmbokssamverkande samfundens sång- och psalmböcker. Men nästan varje samfund hade sin egen textversion, inalles tio versioner! Man enades om att behålla Linderholms version från 1937 års psalmbok, trots att den egentligen ligger ganska långt från originalet, och även från Betty Ehrenborg-Posses svenska översättning. Förmodligen uppskattades den helt enkelt för att den var så kort - i motsats till en del av de övriga versionerna!
Vad gäller det bibliska käll-materialet kan jag hänvisa till vad jag skrev om Bo Setterlinds psalm Guds källa har vatten tillfyllest. Men för Cowper stod ett annat bibelord i centrum, det som står hos profeten Sakarja 13:1: "Den dagen skall en källa rinna upp, som renar Davids hus och Jerusalems invånare från synd och orenhet." Det tolkade Cowper utan tvekan som syftande på Jesus´ försonande blod, det som utgöts på korset. Hans psalm publicerades första gången i Conyers´ Collection of Psalms and Hymns (1772). Den översattes till svenska första gången av Betty Ehrenborg-Posse för andra häftet av hennes Andeliga Sånger för barn (1854). Men den finns som sagt sedan dess i ett otal versioner, t.o.m. med olika versmått.
Den som - på goda grunder - misstänker att liberalteologen Linderholm helt enkelt ville göra sej av med de många verser om Jesus´ blod som finns i Cowpers original (och även Betty Ehrenborg-Posses översättning), bör dock notera att just Linderholm med en fin bearbetning såg till att passionspsalmen O huvud blodigt, sårat kom med i psalmboken 1937. Där det inte precis saknas referenser till blod, frälsande blod t.o.m.
