140 Du bar ditt kors, o Jesu mild

1. Du bar ditt kors, o Jesu mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dig hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dig förfölja.

2. Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mig besöker.

3. Du bar ditt kors. Din härlighet,

som alla himlar prisa,

din makt, som icke gränser vet,

du lade av, att visa,

det intet finns,

som icke vinns

av kärleken som lider.

4. Du bar ditt kors. Så lär ock mig,

o Segerhjälte, vinna

och uppå korsets helga stig

till himlamålet hinna.

Då är min själ

förvarad väl

och lever i din kärlek.

Text: Erik Gustaf Geijer 1818 (35 år), tr. 1819

Musik: Darmstadt 1600-t.

Detta är utan tvekan Geijers mest kända och sjungna psalm, med de bevingade orden om att "intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider". Men den ingår inte i Geijers stora "psalmbukett" från oktober 1812, då han skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?"

Den är istället den sista kända psalm han skrev, om man inte räknar Första aftonen i det nya hemmet. Den kom till just före psalmboksutgivningen 1819, då han sedan något år tillbaka innehade den professur i historia vid Uppsala universitet som han blev trogen nästan fram till sin död. Och psalmens skenbara enkelhet kan inte dölja att det denna gång rör sej om verkligt inspirerad psalmkonst.

Upprepningen av inledningsorden "Du bar ditt kors" (Joh. 19:17) bidrar till att inprägla hela psalmen i minnet, och den har tidigare hört till de "stampsalmer" som konfirmander förväntades lära sej utantill. Det är kanske väl att "pluggtvånget" upphört, men det vore skada om psalmen fördenskull försvann ur den gemensamma, levande sångskatten.

Geijer kunde annars vara nog så "fritänkande" beträffande både Treenigheten och försoningen, men i denna psalm bekänner han att Jesus "bar med världens skulder mina." Och ö.h.t. hör Geijers psalmer intressant nog till de "rättrognaste" i 1819 års psalmbok, till de som likt Franzéns psalmer fick få eller inga anmärkningar förr irrlärighet av nyläsare och gammal-lutheraner.

E G Geijer:

144 O huvud blodigt, sårat

1. O huvud, blodigt, sårat,
av hån och smälek höljt.
O huvud, slaget, fårat,
i kamp och ångest böjt.
O huvud som skall siras
med ärekrans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.

2. O ansikte, du höga,
som nyss betvang en värld,
din makt nu gäller föga,
din fägring är förtärd,
din glans till intet vorden.
O, vem har släckt den blick,
vars ljus allt ljus på jorden
i klarhet övergick?

3. Den börda du har burit
min synd och ondska är,
den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer
hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
se ned till mig i nåd!

4. Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.

5. Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro.

6. När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.

7. Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år), 1656 "O Haupt voll Blut und Wunden" efter Salve caput cruentatum av Arnulf av Löwen före 1250, övers. Emanuel Linderholm 1920 (48 år), ngt bearb. V. 4 övers. av Samuel Ödmann 1793 (43 år)

Musik: Hans Leo Hassler 1601 (37 år), jfr versionen i Haeffners koralbok 1820 nr 395 eller Jonas Brogrens i Soundcloud!

Denna text är egentligen hämtad från den sista delen av Arnulfs stora diktverk eller hymncykel Salve mundi salutari, där han i sju separata avdelningar i tur och ordning besjunger Frälsarens sargade fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud.

Författaren var länge okänd, och man antog ofta att det var Bernhard av Clairvaux. Men i början av 1900-talet återfanns diktverket i Bryssel i en handskrift från 1320 - och där stod det helt tydligt att en annan cisterciensermunk, abboten Arnulf av Löwen, var dess upphovsman.

Betoningen av Frälsarens plågor och sargade kropp är typisk för den senare delen av medeltiden (liksom för herrnhutismen flera hundra år senare). När Paul Gerhardt år 1653 översatte Arnulf av Löwens text (publicerad i Praxis pietatis melica) lade han dock betoningen mer på förundrad tacksamhet. Och det är Gerhardts version som legat till grund för flera olika översättningar till svenska, bl.a. av Erik Larsson Norenius (redan på 1600-talet), Samuel Ödmann, Carl Axel Torén och Emanuel Linderholm.

Den nu aktuella psalmtexten bygger främst på C A Toréns och Linderholms version (inledningsstrofen något bearbetad), men fjärde strofen är hämtad ur Ödmanns text.

Hans Leo Hasslers melodi är skriven till en vanlig kärleksvisa: "Mein G´mut ist mir verwirret, das macht ein Jungfrau zart" ("Mitt sinne är förvirrat utav en jungfru fin"). Den utgavs av Hassler 1601 i hans vishäfte Lustgarten Neuer Teutcher Gesäng. Och nog utgör den ett ganska dråpligt exempel på hur svårt det är att med säkerhet avgöra budskap och stämning i en sång genom blotta melodin.

Samtidigt kan man ju säga att även Arnulf av Löwens / Paul Gerhardts text är en innerlig kärlekssång, se särskilt vers 4. Och i J S Bachs sättning - som används i bl.a. Matteuspassionen - blir koralen verkligen något alldeles extra: både vånda och ömhet kommer till gripande uttryck i den på en gång kraftfulla och veka mollmelodin.

P Gerhardt:

H L Hassler:

161 Helige Ande, låt nu ske

 

1. Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

2. Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

3. Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

4. Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

Text: Paul Nilsson 1933, 1936 (68, 70 år)

Musik: Melchior Vulpius 1609 (39 år)

[Paul Nilsson har i år 2011 varit död i 60 år, inte i de 70 som krävs för frihet från upphovsrätten. Men Projekt Runeberg har nyligen lagt ut hans psalmer på nätet utan speciellt tillstånd, med uppmaning till ev. missnöjda rättsinnehavare att höra av sej om psalmerna inte får publiceras. Med tanke på psalmernas ålder finner jag det rimligt att göra på samma sätt, i förhoppning om att det ska tas positivt].

Denna bönepsalm har länge tillhört de mest sjungna pingstpsalmerna i vårt land. Stroferna 1-2 och 4 trycktes i Nilssons "Försök till kyrkopsalmer" 1933 (först med anslaget "Helige Ande, låt undret ske"), men omarbetades något och lades samman med strof 3 fr.o.m. psalmboksförslaget februari 1936. Anden tilltalas som "Helige Ande", "Sanningens Ande", "Kärlekens Ande". Och bönernas innehåll sammanfattas i strofernas avslutningsord: "hör oss", "väck oss", "fräls oss" och "led oss".

Psalmen kan också betraktas som en kort framställning av Andens verk i själen, i det som i kristen själavårdstradition kallats "nådens ordning", med allt ifrån kallelse och upplysning (v. 1-3) till pånyttfödelse, rättfärdiggörelse (v. 3-4) och helgelse (v. 4)

Melodin av Melchior Vulpius trycktes i Ein schön geistlich Gesangbuch (Jena 1609). Egentligen har textunderläggningen och därmed den rytmiska gestaltningen förändrats här i Sverige, men trots många försök har våra lärda kyrkomusiker inte lyckats reformera sångpraxis - kanske blev psalmen snabbt alltför insjungen i den "försvenskade melodiversionen" för att det skulle gå. Väl bekomme!

P Nilsson:

389 Säll den som håller Jesus kär

Utjämnad koralform (OBS finns ej i 1986 års men i 1939 års koralbok):

1. Säll den som håller Jesus kär

och i sitt hjärta honom bär,

ty ingen större glädje är...

Text: Haqvin Spegel 1684 (39 år), Anders Frostenson 1978

Musik: Bartholomäus Gesius 1603, harm. Michael Praetorius,
alt. koral upptecknad efter folkskolläraren och klockaren Anders Suther (1821-1907) i Mora av Janne Romson.

Den här psalmen känns på många sätt mest som en längre variant av föregående psalm (som har samma versmått och melodi), men ser man noggrannare efter - och sjunger! - märker man att den har en alldeles egen karaktär. Bortsett från att den rent rimtekniskt är betydligt mer avancerad (formen aaaa istället för aabb). En riktig Jesus-psalm är detta, före pietismens och herrnhutismens genombrott i vårt land.

Över huvud taget kan man lägga märke till hur nattvardspsalmer och nattvardsförkunnelse genom tiderna ofta blivit små pärlor av evangelisk framställning. Ja, detta redan på medeltiden: studera t.ex. Thomas av Aquinos strålande nattvardspsalmer och Thomas á Kempis kapitel om nattvarden i "Om Kristi efterföljelse"!

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten återges här än]

Haqvin Spegel:

Michael Praetorius:

388 Vår Herres, Jesu Kristi, död

Utjämnad koralform (OBS finns ej i 1986 års men i 1939 års koralbok):



1. Vår Herres Jesu Kristi död
är oss till tröst i all vår nöd.
Och när vi tänker däruppå,
en hjärtlig glädje får vi då.

2. Vårt skuldebrev han sönderrev...

Text: Haqvin Spegel 1684 (39 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Bartholomäus Gesius 1603 (41 år), harm. Michael Praetorius, alt. koral upptecknad av klockaren och organisten Johan Ankarloo (1829-1913) i Näsum, Villands härad. "Jag återgiver dem alldeles så som jag hörde dem, med släptoner och allt, och anmärker att jag, för att undvika trioler, funnit lämpligt använda 6/8-takt". (Cit. och mel. efter Lindström/Ternhag "Folkliga koraler", Verbum 1985, sid. 162).

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Detta är en av de många långa nattvardspsalmer som fanns i psalmboken tidigare. Nu är den förkortad och - liksom övriga långa nattvardspsalmer som skulle räcka några duklag - mera sällan sjungen. Ändå tillhör detta definitivt Frostensons mer lyckade bearbetningar. Spegel känns fortfarande igen språkligt och teologin är intakt, förutom att (typiskt nog för vår tid) varningen för ovärdigt nattvardsfirande kommit bort:

Men den ovärdig går härtill,
ej tror, ej sig omvända vill,
han finner ingen frälsning här;
sin dom han i sitt hjärta bär.

Man kan f.ö. notera hur väl denna nattvardspsalm understryker Paulus´ lära att vi, så ofta vi firar nattvard, "förkunnar Herrens död till dess han kommer." 

Spegel:

Michael Praetorius:

454 När jag den törnekrona

1. När jag den törnekrona
för mina tankar har
som, synden att försona,
du, Herre Jesus, bar...

Text: Philipp Friedrich Hiller 1762 (63 år), Severin Cavallin 1874 (54 år), Göran Bexell 1983 (40 år)
Musik: Hans Leo Hassler 1601 (37 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm är egentligen bara ett fragment av ett stort och rikt psalmförfattarskap, samlat i Geistliche Liederkästlein, utgiven i 2 delar 1762 resp. 1767 som vad man kunde kalla Hillers andliga testamente. Han skrev nämligen, framför allt i 50-60-årsåldern då han på grund av röstproblem inte längre kunde predika, hela 732 psalmer kring ett bibelord för varje dag under två år, eller - som det blev när prästkollegan Magnus Fredrik Roos inspirerades att foga en prosabetraktelse till varje bibelord - en psalm för morgonandakten och en för kvällsandakten under ett år. 

Roos´ betraktelser med Hillers sånger blev under 1800-talet mycket spridda i Sverige, särskilt på västkusten, där de ända in på 1900-talet var en vanlig gåva i samband med konfirmationen. Ovanstående psalm är i denna "Husliga andaktsbok" (övers. 1874 av Severin Cavallin) anvisad för morgonandakten den 5 mars. Cavallins översättning som togs in rätt ograverad i 1937 års psalmbok har lika förtjänstfullt som diskret bearbetats för 1986 års psalmbok av Göran Bexell.

Psalmen, en klassisk passionsmeditation, präglas av motsatsparet "törnekrona" (v. 1) och "livets krona" (v. 3). Eftersom Jesus burit törnets krona för mej kan jag - egentligen helt oförtjänt - en gång få bära livets krona i evighetens värld. 

Hiller:

Hassler: